Transportör och Davide Martello

Har ägnat förmiddagen åt att vara en sorts transportör. Började redan klockan sju med att köra in stortvillingarna till dagis. Där blev spänningen hög då hela kvarteret lades i totalt mörker precis när vi klivit in genom dörren. Jag fick lysa på barnen med min smarta telefon för att se vilka kläder de skulle klä av sig medan personalen letade fram ficklampor. Oroliga föräldrar stod på gatan med sina telningar och tog sig inte in genom den larmade dörren. Samhället är uppbyggt kring det elektriska och när det strejkar fungerar inget.

Nästa resa in till staden blev en form av sjuktransport med samåkning. Mamma till ögon för efterkontroll av starroperationen och sedan direkt till sjukhuset för att hämta hem maken. Visserligen är han inte helt kurant men helgen stundar och då vill personalen bli av med de som är minst sjuka av alla sjuklingar på salen.

Nu när ordningen är till viss del återställd ska vi väl få sova natten igenom. Jag i tryggheten om att maken snarkar bredvid mig. Maken i glädjen över att vara hemma hos mig i vår lilla stuga och slipper nattpersonalens spring och rumskompisarnas rumsterande. Det blir nog en bra helg detta om vi bara håller koll på febern och tar medicinen ordentligt har vi blivit lovade av sakkunnig personal.

Det har sprängts en bil i Norrköping. Knallen hördes vida omkring och skrämde både folk och fä. Vid  en närmare efterforskning av dagspressen visade det sig att bomben ramlade av bilens underrede och den egentliga effekten uteblev. Small gjorde det likt förbannat och skapar aggressioner och förskräckelse bland stadens innevånare. Även vi som bor utanför centralorten känner olust över det inträffade.

Kanske Davide Martello skulle försöka ta sig hit med sin portabla flygel och spela för oss. Han kan få den mest upproriska skara att lägga undan tårgas och stenar med sin musik. Rädd är han inte heller utan sätter sig i godan ro och plockar med tangenterna mitt i våldsamheterna oavsett om det är ett inbördeskrig eller oroliga demonstrationer. Högerextrema huliganer och deras motdemonstranter lugnar ner sig så länge tonerna från Bach och Lennons Imagine ljuder. Inte vet jag om de krigande tar varandra i hand i en ömsesidig men oliktänkande försoning när Davide släpar sin flygel mot nästa mål. Det går i alla fall att hoppas på ett evigt vapenstillestånd.

Alla vill krama gatumusikanten när flygeln tystnad. Oavsett om det är bråkstakar eller mer fredligt sinnade personer. Vid varje kram deklamerar Davide hur viktigt det är att alla hjälps åt och lever harmoni med varandra.

Det skulle finnas fler som Davide Martello. Världen skulle bli lite mildare då.

Ett äventyrligt födelsedagskalas och en ensam frukost

När jag sitter i min skrivarbod brukar jag nästan alltid ha sällskap av maken. Han sitter vid sitt skrivbord och pysslar med sina aktier, bokföring eller studerar Dagens Industri medan jag skriver på det jag vill skriva om.
Idag har jag dock sällskap av en annan herre. En liten en som sitter vid farfars skrivbord och ritar röda surgubbar och glada tanter. Runda huvuden som har armar och ben. Ingen kropp, det går bra det också. Snoret rinner och hostan skallrar så det blev endast dagis för stortvillingens tvillingsyster så gossen får nöja sig med sin farmor.

Igår åt vi päronoperatårta med alla barn och barnbarn. Allt för att fira makens födelsedag. Trångt, trevligt och festligt som alltid när vi är samlade allihop.
När alla åkt hem till sitt och lugnet lägrade sig över vår lilla stuga fick den trevliga dagen med trevligt kalas en minst sagt äventyrlig avslutning.
Vilket resulterade i att jag ensam fick äta min frukost i morse. Maken stannade kvar på stadens sjukhus uppkopplad till dropp och omsvärmad av söta sjuksköterskor.
Idag fick jag dock det lugnande beskedet av syster Jesper som hade vänligheten att ringa en orolig hustru, att det antagligen blir hemresa i morgon om alla blodprover ger positiva svar och det ser vi fram emot.

Vi känner oss tilltufsade och bristen av sömn skaver i ögonen.

Det är ovant att somna och vakna mol allena. Jag räknade ut att vi vaknat bredvid varandra 13 505 gånger och således somnat bredvid varandra lika många gånger. Stämmer inte riktigt till punkt och pricka eftersom jag får lägga till skottåren och dra ifrån de gånger jag vistats på BB. Men ändå. Då är det förståeligt att det känns ganska så ensamt utan sin andra halva.

Jag bredde ut makens stickade tröja på hans plats i vår säng. Barnsligt kan tyckas men det kändes tryggt på något vis. Är jag lite ledsen kan jag kosta på mig den där barnsliga delen av mig själv.

Livet är flyktigt. Det finns de som äter frukost tillsammans precis som vanligt och när kvällen kommer är hela livet sönderslaget i spillror som tar långt tid att lappa ihop till en något så när fungerande vardag igen.
Jag är tacksam över att det inte är jag som står mitt bland de där spillrorna.
Makens sjukdomstillstånd är inget som inte kan ordnas till med rätt tillblandad dropp. Om än väldigt tråkigt tillstånd vill jag poängtera.

Nu är det dags att tillreda lite mat åt mitt lilla sällskap och mig. När han är återlämnad till föräldrahemmet ska jag åka in till maken och underhålla honom en stund. Jag tror mig veta att han längtar väldigt mycket efter mig. Det såg jag på hans ögon när jag åkte från honom i natt. De var en aning sorgsna.

Vipeholm och uteblivna vittnesbörd

När jag grottat ner mig klart i mord och ond bråd död i gårdagens svenska kriminalserie som går på tisdagskvällar gick jag till sängs. Bara för att genom webben se Dox dokumentär om förintelsen. Det skakade om rejält och sömnen ville därefter inte infinna sig.
Bläddrade således igenom min nedladdade radioprogram och bestämde mig för att Vipeholmsexperimenten borde var en bra nattunderhållning. Det blev som att lägga lök på laxen. Samtidigt som jag nu fått en förståelse omkring mina föräldrars otroliga restriktioner gällande mitt som barn intag av sötsaker.

Vipeholms anstalt för, som det en gång i tiden hette, "sinnesslöa" är numera en fungerande gymnasieskola där eleverna från Lund insuper kunskap som ska gagna dem i vidare högskolestudier eller yrkesliv. På vinden fanns lådor fullspäckade med information gällande det experiment som utfördes där under 1930-talet då den svenska tandhälsan var usel. Dessa lådor upptäcktes då byggnaden skulle helrenoveras och bland dokumenten står både Riksdagen, Medicinalstyrelsen och sjukhuschefen Hugo Fröderberg som högst ansvarig.

Det hela gick ut på att en grundläggande studie skulle genomföras för att se sockrets påverkan av tandemaljen. Det behövdes 1000 personer som var villiga att utsätta sina gaddar för den experimentella studien. Normalt funtade personer skulle aldrig ställa upp på detta och vad återstod, jo de mindre vetande på Vipeholmanstalten. De hade inget att sätta emot, inte deras anhöriga heller eftersom de aldrig blev vidtalade.

En speciell seg och kraftigt sockerstinn kola tillverkades och sedan var det bara att mata försöksobjekten som villigt tuggade i sig av läckerheterna. Kolaprojektet sponsrades av tandläkare och sockerindustrin som tog tillfället i akt för att se hur socker angriper tänderna med karies som påföljd.

Det blev ett enormt lidande för de utsatta som inte fick möjlighet att vittna om smärtan de utsatts för. Djupa och värkande hål där den sega kolan sakta smälte ner och fyllde tändernas trasiga öppningar.

I kväll ska jag  lägga mig tidigt. Försöka låta bli att tänka på värdens ondska. Både den som var då och den som är nu. Människan är ett märkligt släkte.

Flygande tefat och en hälsning till rymden

Jag har kommit upp i den åldern att jag anser att lugnet som råder omkring mig är tilltalande. Skillnad var det förr, när jag var ung. Då ville jag att tillvaron skulle fyllas med spänning. Så som det hör ungdomen till. Nu vill jag mest sitta i min vrå utan allt för stora ambitioner om förändringar och revolutionerande händelser.

Läste i tidningen i går om familjen i Motala som i kvällens mörker fick en landning i sin trädgård av någon sorts främmande farkost. Ett UFO var den första skrämmande tanken. Den blinkade i rött och grönt. Mest grönt. Ingen vågade närma sig den utomjordiska manicken. Istället tillkallades polis. Vad är mer lämpligt än att de som är samhällets tjänare rycker ut när skärrade medborgare kallar.

Försiktigt närmade sig insatsstyrkan bara för att konstatera att det rörde sig om en drönare, utrustad med kamera. Den finns nu på hittegodsavdelning på polisstationen i Motala. Värre än så var det inte och alla kunde andas ut.

För ungefär tjugofem år sedan körde jag taxi och var på hemväg mitt i natten. Vi bodde då på vår gård ute på Vikbolandet, ödsligt beläget bland bergknallar och skog. Vägen lystes upp endast av bilens lyktor och jag färdades på den smala grusvägen i sakta fart.
Plötsligt uppträdde ett mycket starkt ljus på himlen rakt ovanför mig och min taxibil. Jag stannade och klev ur. Ett märkligt föremål svävade ovanför mitt huvud. Ljudlöst hovrande på ett och samma ställe.
Nerverna började göra sig påminda och jag blev villrådig. Stirrade upp på himlen och farkosten stirrade tillbaka på mig med sina strålkastare.
Eftersom jag och det jag förmodade var utomjordingar befann oss endast ett par hundra meter från vårt hus bröt jag mot reglerna och använde mig av taxibilens mobiltelefon, som endast fick användas i nödfall enligt min chef, och ringde hem och väckte min man.

-Gå ut på trappan och titta bort mot Lyngsjöhagen, skrek jag upphetsat. Du måste se att det svävar ett UFO där!
Maken som är skeptiskt inställd till allt han inte fått sig vetenskapligt bevisat löd dock och konstaterade att han inget såg.
På mindre än en halv minut steg det flygande tefatet högre upp mot himlavalvet. Fortfarande helt ljudlöst och försvann bort mot Norrköpingshållet. Jag glodde efter det tills det bara blev till en liten prick högt där uppe bland stjärnorna. Vinkade lamt och skickade med en jordisk hälsning ut till rymden.

På morgonen ringde jag Kungsängens flygplats. Frågade om de visste om det varit någon luftaktivitet över Olofstorp under natten. Vilket de förnekade. Varken från privat eller militärt håll.

Ingen i familjen trodde riktigt på mig och min nattliga upplevelse. På den tiden hade kameror i mobiltelefonen inte ännu uppfunnits. Tråkigt. För i så fall hade jag kunnat tagit en häftig selfie med ett UFO i bakgrunden.
Eller om det kanske var ett rysk drönare som tagit sig en sväng över Östersjön. Hur som helst hade det varit en bra bild att lägga ut på Facebook.

Sigge och blindhunden

Att inte vädret kan bestämma sig nån gång. Snö, regnblandad snö och regn. Däremellan solsken. I rabatterna stretar sig vårlökarna upp och det är väl ingen som riktigt vet om det blir några påskliljor, tulpaner och krokus när det är så dags. Det ser tragiskt och malplacerat ut när de gröna bladen sticker upp genom snön. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt. Kan inget göra åt saken som min make säger när jag morrar över sådant som är obegripligt eller upprörande.

För att vardagslyxa en smula stämde vår dotter och jag möte utanför vårt lokala hembageri. Hon hade bytt ut pastorsexpeditionen mot sitt hemmakontor och eftersom småtvillingarna och deras storasyster var på dagis kunde hon unna sig en fika utanför hemmets väggar innan det var dags för henne att hämta hem sina döttrar.
Jag stod i snögloppet och väntade.  Såg långt borta på vägen hur hon närmade sig mig och det bröddoftande kaféet. Vid hennes sida gick Sigge. Alltid vid hennes sida. När de närmade oss vek hunden undan med blicken. Tittade åt ett annat håll och ignorerade mig. På ytan bara. Inom honom spratt det av glädje. Att få komma fram och hälsa på husets mormor. Buffa på mig och bita tag om handleden i en hundhälsning. Men nu jobbade han.
"Ledarhund i arbete, var vänlig stör mig inte."

Jag fascineras över de där hundarna. Hur de koncentrerar sig på sin uppgift att leda sin förare på ett tryggt och säkert sätt. Tålmodig är han också, Sigge. Ligger tyst och stilla på sin plats när det krävs av matte. Inväntar kommandon och bidrar till att vardagen blir oberoende av andra för hon som inte ser så bra.

Nästa projekt för Sigge är att lära sig vägen till ortens simhall. Memorera in övergångsställen, stolpar och gatukorsningar. Hitta rätt och inte irra bort sig och matte så de hamnar på återvinningsstationen eller i värsta fall i pappersbruket. Men då känner de nog på lukten att de gått fel. Sulfit luktar skit och inte klor.

Människor förundras över ekipaget och jag med dem. Speciellt förundras jag när den synskadade frågar efter vägen och personen som fått frågan böjer sig ner och förklarar vägen för hunden istället för den som håller i selen. Eller kallar ledarhunden för blindhund. Då kan man undra vem som leder vem egentligen, den blinda personen eller den blinda hunden.

På kaféet låg Sigge och såg tragisk ut. Suckade och önskade sig säkert en semla. Eller en macka med leverpastej. Vi smuttade på vårt varma te och såg hur snöflingorna, tunga och blöta, landade på trottoaren utanför fönstret. En helt vanlig måndagseftermiddag i Skärblacka.