Rare, medium or well done

När vi har gått ur på restaurang för att lyxa till det med en köttbit av det finare slaget har jag alltid beställt rare medan på makens tallrik har det legat en bit som har varit well done. Det har knorrat i magen och vattnats i munnen under tiden kocken pysslat med sina förehavanden ute köket.
När så serveringspersonalen ställt ner min rare köttbit har den första tuggan smakat förträffligt. Köttsaften har sipprat ut och blandat sig med tillbehören medan beasåsen fluffig och fet tronat över den tillredda skapelsen.
Men ju längre in i måltiden jag kommit har det gått trögt med mitt ätande. Smaken har ändrat karaktär och på slutänden har det varit rent ut sagt besvärligt att få i mig det sista.

I höstas såg vi ett program på tv om baksidan med att äta kött. Det finns även fördelar men nackdelarna kom att bli en betydande orsak till mitt beslut att helt sluta äta gris, nöt och fjäderfä.
Maken var med mig på banan men efter en tid började han längta efter köttets smakrika arom.
Därför blir han glad och nöjd om han får en bit fläsklägg till rotmoset, pannbiff med lök och köttbullar i gräddig sås åtminstone en gång i veckan. Vilket han får, jag sätter mig inte emot hans önskemål.

För min del har det gått alldeles utmärkt att slopa köttet och numera kan jag titulera mig som vegetarian. Med ett förbehåll, jag äter fisk och skaldjur. I alla dess former och modeller. Jag är med andra ord ingen hårdhudad vegetarian och säger inte heller till om vi blir bortbjudna att jag inte äter kött. Folk har en benägenhet att blir nervösa om det är som de tror. Att de inte har förmågan att tillaga vegetarisk föda. Därför slevar jag glatt ur karotter och fat där det inte ligger någon fyrbent animaliska bitar och sås äter jag med njutning även om det skulle råka vara en slatt köttbuljong i basen. Fuskvegetarian kan tänkas de riktiga vegetarianerna skulle kalla mig för.

Vegetarianer är en folkgrupp på ständig frammarsch. Orsakerna är nästan lika många som det finns vegetarianer och köttätarna vill ha en förklaring. Det kan uppstå hetsiga diskussioner mellan grupperna vilket storligen förvånar mig. Var och en måste ju få äta vad de vill, hur de vill och när de vill. Hur vi ser på vårt födointag är även det var och ens ensak som inte någon annan behöver lägga sig i.

Nu är det här med att vara vegetarian inget nymodigt påhitt. De lär ha funnits redan på 500-talet f. Kr.
Antingen var orsaken att deras religion motsatte sig dödandet av djur eller så fann andliga profeter vägen mot sin religionsutövning om intaget av kött uteslöts.
Vegetarianism fanns i Västeuropa under 1700-talet men det var mest de intellektuella och de som inte hade pengar till mat som undvek att sätta tänderna i en gris eller en ko. Den senare gruppen var dock ofrivilliga vegetarianer och skulle ge vad de hade om de hade något för en fläskkotlett eller i alla fall ett avgnagt revbensspjäll.

Jag kan inte påstå att min vikt har blivit påverkad av min ändrade kost. Valkarna runt midjan finns kvar och magen har sin vanliga rundning som uppstod när jag fick åldern inne. Kanske förklaringen ligger i att jag äter precis allt om det inte är kött. Speciellt nu när det är tid för semlor.
Dottern frågade mig om hur många semlor jag hunnit med sedan starten. Själv hade hon ätit sex stycken upplyste hon mig om.
Ha, svarade jag för där ligger hon rejält i lä. I dagsläget kan jag icke räkna dem alla. I går till exempel, då åt jag två stycken. En till kaffelatte och en med varm mjölk precis innan sängdags.

Semlor kan man gott unna sig, oavsett om man är vegetarian eller inte. Det hänger tack och lov inte på det...

Prinsessklänning och Spindelmannen

-Vad duktiga de är flickorna, sa dagisfröken när jag en dag hämtade småtvillingarna och deras storasyster.
-De klättrar och klänger, ramlar och slår sig men gråter aldrig utan kliver upp igen, fortsatte hon.

Hon hade helt rätt i det påståendet. De är tåliga flickor som sällan gråter när de gör en vurpa utan mest när de är uppretade över något. Då ger de hals och det med besked.
Deras föräldrar är inte lagda åt det överbeskyddande hållet utan låter tjejerna testa själva vad de klarar eller inte. Det har hänt att jag som mormor fått extra snurr på hjärtklaffarna och känt mig småvettig allt medan föräldrarna förklarat att de klarar sig. Och om de mot förmodan inte skulle klara sig utan fall och få skrubbsår så har de blivit en erfarenhet rikare.

Barnaskarans storasyster som är en klok fyraåring berättade för sin mamma att någon på dagis sagt att hon är en pojkflicka. Jag, liksom föräldrarna, blev mycket upprörda över denne någons uttalande.
Låter mina tankar omkring uttrycket pojkflicka ta form. Finns det flickpojkar också? Har faktiskt aldrig hört någon säga så, kanske blir det lite fjolligt då? En pojke som är som en flicka, det skapar genast vibbar. Benämningen är inte ens etablerat i det svenska språket. Men att kalla en flicka för pojkflicka är tydligen helt i sin ordning för vissa.

Vårt barnbarn är inte lagd åt att klä sig i prinsessklänning och leka med dockor. Hon har visserligen en docka, en riktigt ful skapelse som för det mesta ligger naken i något hörn av lekrummet. Sist jag såg den hade den blivit dekorerad med några blå mönster från en kulspetspenna. Jag är okunnig vem kroppsmålaren är men jag har mina misstankar. En blivande tatuerare kanske...

Däremot finns det gott om dinosaurier, hårda leksaker och en stor låda med mjukisdjur i lekrummet. Plus mängder av böcker och bland dem tjock bok om dinosauriers anatomi och forna leverne. Fyraåringen kan allt om urtidsdjuren. Hon kommer släpande med boken och vi ska läsa för henne. Hon grottar ner sig i de efterkonstruerade djurens värld och önskar att hon en dag ska få se åtminstone några gamla efterlämnade benknotor på ett museum.
Tvillingsystrarna kravlar runt oss. De är utklädda till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump medan storasystern är Spindelmannen och tittar på bilderna genom maskens ögonhålor. De små klänger på soffan, hoppar till bordet och skramlar ner i golvet. Oavtrutet håller de på. Och vi läser om den hemska Rex, farliga härskarödlor och långhalsade lövätare.

De är sunda barn, småtvillingarna och deras storasyster. Friska och robusta. Är med på allt, både det möjliga men även det näst intill omöjliga. Räds inte att pröva nya projekt, fulla av upptåg och är äventyrslystna. Ett stort plus är deras vetgirighet.
De är inte infösta in något könsfack utan ges möjligheter till att utforska världen utan styrning åt varken det ena eller det andra hållet.

Att någon, som jag förmodar är en vuxen människa, i dessa dagar då allt fler kvinnor utbildar sig och arbetar i typiska mansdominerade yrken samt äger i det som en gång var männens arenor i sportsliga sammanhang, kan säga till en liten flicka att hon är en pojkflicka är oerhört skamligt men även skrämmande. Det visar på en mycket inskränkt syn på människor.

För övrigt var mina älsklingsleksaker när jag var liten en gul bandtraktor och en hammare med tillhörande spik. Dessutom har jag aldrig haft långt hår utan alltid varit kortklippt. Som vuxen har jag uteslutande haft manliga arbetskamrater förutom några år inom sjukvården. Jag har klarat av det jag tagit mig för och mitt i det hela har jag alltid bejakat min kvinnliga utstrålning med den rätta blicken och vickande höfter.  Även om jag då och då haft skitiga händer som en rejäl grovarbetare och doftat svagt av kodynga  har ingen ifrågasatt mitt kvinnliga kön eller  mixat mig med  det kvinnliga och manliga.

Jag hoppas att denne någon kommer till insikt vad som sagts till vårt barnbarn och att det aldrig någonsin kommer att upprepas. Varken till henne eller någon annan flicka! Eller pojke heller för den delen...

Facebook och en hittad pusselbit

De har alltid funnits där, våra föräldrar. Funnits som ett stöd, lärt oss det vi bör lära oss om livet samt format oss sedan barnsben till de människor vi vuxit upp till.
Oftast är det så, bör tilläggas.

Livet är som ett gigantiskt pussel. Bitarna ska passa för att få en helhet. Det går inte att försöka pressa in en bit som inte har den rätta formen. Då kan hela skapelsen bli skev eller rent av gå sönder.
Om en pusselbit fattas blir pusslet inte färdigt, ett kantigt hål gapar tomt och skapar en viss irritation.
För både barn och vuxna.

I går träffade jag en kvinna som under hela sitt liv saknat den där sista pusselbiten. Det har gnagt ett hål inom henne som hon inte riktigt haft koll på. Livet har gått upp och ner som ett stormande hav. Det har varit stiltje för att plötsligt blåsa upp i höga och hotfulla vågor. Havet har lugnat ner sig, planat ut och vid strandkanten har det bildats skum som kanat in mot kanten och tillbaka ut en bit i vattnet för att till sist helt lösas upp. Till nästa stormby nalkats och proceduren upprepat sig.

På kvinnans pusselbit har det stått pappa. Den rebelliska ungdomens envishet har med tid och mogen ålder planat ut och de biologiska rötterna fått både vatten och näring.
Förklaringar har sökts och vissa frågor har besvarats. Ännu återstår mycket innan biten är på plats. Vilket nu är möjligt tack vare kvinnans dotter och Facebook.
Ty det är inte endast maträtter och fyllda vinglas som florerar på detta sociala media. Även förlorade släktingar kan komma till rätta, kontakter knyts och livets berg-och dalbana kan sakta farten.

Jag blev tagen av kvinnans berättelse. Fascinerad över hennes egna spekulationer om varför hennes pappa lämnade henne innan hon ens var född. Imponerad att hon inte visade någon som helst ilska utan ser verkligheten ur det verkliga perspektivet att det krig som är slut för länge sedan kan ha en bidragande orsak.

Snart får kvinnan träffa den pappa hon aldrig sett. Kommer hon att se likheterna? Rörelsemönster och tonfall?
En lång resa ligger framför henne. En resa över hav och land. När hon kommer fram kan hon äntligen lägga dit den allra sista pusselbiten.

Jag gläds med henne!

Myggbett på smalbenet och en kluven tunga i rumpan

Jag kände det en kväll, klådan på ena smalbenet. Rev och krafsade med naglarna till dess att det började svida.
Myggbett, konstaterade jag. En nyvaken och hungrig mygga som i ett obevakat ögonblick landat på min bara hud och borrat ner sin sugsnabel genom skinnet. Prickat ett blodkärl och sörplat i sig av mitt röda varma blod.
Loppbett, hävdade maken. Men vi har väl ändå inte loppor, käftade jag mot honom.

Det finns små djur som använder våra bostäder som vinterövernattning. Vissa av dem håller sig på benen tack vare den goa inomhusvärmen. I vårt badrum till exempel. Det är ett riktigt tillhåll för spindlar. Oavsett årstid.
Sedan några dagar tillbaka bor det en liten rackare till spindel under locket till vår toalettstol. Vi hälsar varandra god morgon och avslutar dagen med ett rungande sov sött.
För att visa ett gott värdskap brukar jag småprata med den när jag sitter uppflugen på tronen. Har märkt att den ibland visar en viss irritation. Den svänger med frambenen och jag tolkar det som om den anser att det är ett evigt rännande och lyftande på locket till hans kryp in. Det är dock jag som bestämmer i vår relation eftersom huset tillhör maken och mig och ingen annan. Därmed går jag på toaletten så fort jag känner trängningar.

Nu kanske folk som läser detta förfasar sig över vår hyresgäst. Anser att vi borde fatta tag om spindeln med en bit toalettpapper och förpassa den bland det övriga avskrädet. Men den är harmlös. Gör inget förnär och jag tror inte att det är den som orsakat klådan på mitt smalben.
Värre vore det om man plötsligt kände att det killade i rumpan när man satt i godan ro och lät sig underhållas genom en skitlektyr under tiden man väntar på det slutgiltiga resultatet.
Särar på benen, kikar ner och möts av en kluven tunga som viftar fram och tillbaka mellan skinkorna. Det har faktiskt hänt, i den kungliga huvudstaden. Där rymmer ormar från sina ägare och slingrar sig genom de underjordiska systemen för att till sist dyka upp ur någons toalettstol.
Det skulle för mig vara ett riktigt skrämmande scenario.

Lite fundersam är jag över vad som bor i och på min egen kropp efter gårdagens Vetenskapens värld på tv:n. Det är också en smula skrämmande. Speciellt de kryp som bor i naveln. Att det kryper upp små levande saker ur mina porer i ansiktet när jag sover som bäst som sedan rullar runt i en kärleksakt på min nattkrämsdoftande hud är inte heller speciellt trevligt.
Nu funderar jag om jag ska ställa en skål med vatten och en bit tvål bredvid min säng när jag förbereder mig inför nattens vila. När småkrypen tror att jag sover och kikar över porkanten kan jag göra en överraskningsmanöver och löddra in ansiktet med tvålen. Skrämma dem från vettet så de flyr till något annat värddjur. Det är i alla fall värt ett försök.

I morse när jag duschade spolade jag ur naveln extra noga. Sedan vevade jag runt i mitt djupa födelsemärke med en tops innan jag tog på mig mina nytvättade kläder.
Det gäller att sköta sin hygien.

Spaka själv och landa mjukt

 För ett par år sedan fick jag en present av våra barn utan det mer extraordinära slaget. De hade köpt en flygresa till mig med start och landning på Norrköpings flygplats. I den flygande presenten ingick att jag själv och ingen annan skulle hålla i spakarna. Med andra ord se till att maskinen kom upp i luften, höll sig kvar där och sedan se till att jag kom ner på landningsbanan. Helst helskinnad och inte i småbitar.

 Nu vill jag inte framhäva mig själv i något avseende. Som till exempel vara pilot. Under den luftburna färden fanns en flygskolelärare med mångårig erfarenhet vid min sida. Sittande i passagerarsätet. Vi kommunicerade med varandra genom hörlurar och det kändes tufft att anropa flygledartornet.
"Cessna 172 Skyhawk calling. I´m redy for starting."
"Cessna 172 Skyhawk  all is clear."
Ungefär så där sa vi, flygledartornet och jag till varandra.

 Flygskoleläraren var en gammal man. Mycket gammal, men vis och erfaren med många timmar i luften. Han gjorde ingen större affär av det hela. Visade hur grunkorna fungerade, berättade vad alla visare och reglage var bra till och så lättade vi ankar. Jag spänd och koncentrerad, han försjunken i en bok av något slag.
 Vi flög ut över Norrköping och hem över Skärblacka. De höga skorstenarna från pappersbruket spydde ut sin vita rök och jag började känna mig bekväm som pilot. Jag tog ett extra varv över vårt hus trots att ingen var hemma. Alla var samlade på flygplatsen för att se hur mamma skulle klarar av flygturen. Inklusive maken som är mycket intresserad av maskiner av allehanda slag.

 Igår kväll när jag lagt mig i sängen tittade jag på en dokumentär via webben. Om två äldre herrar som gjort sig en trevlig utflykt i en liknande Cessna som jag en gång spakat. Den trevliga dagen övergick dock till en mardröm när piloten helt plötsligt kastade huvudet bakåt och dog.
Där satt den arme passageraren som aldrig tidigare kört ett flygplan.
Nu var han dock cool av naturen och beslutade sig för att ner skulle han, levande dessutom för han ville hem till barnbarnen. Och vem skulle väl inte vilja det i en liknande situation.

 Med handledning av en skärrad flygande militär i helikopter, en uppraggad flygskolelärare och ett gäng bedrövad flygtornspersonal lyckades den tillfällige piloten och övriga inblandade få ner flygplanet efter ett antal försök. Dessutom i totalt mörker eftersom ingen riktigt visste hur lyset inuti en Cessna fungerade.

 Jag blev helt svettig där jag låg under täcket med iPaden på magen. När planet tog mark och studsade ut från landningsbanan och vidare ut på en åker skrek jag nästan. Det gjorde nog novisen vid spakarna också. Den enda som tog det hela med ro var piloten själv eftersom han var död sedan flera timmar tillbaka.

 Måste säga så här i efterhand att den där presenten jag fick av barnen var en mycket vågad present.
Å andra sidan kanske jag kan klara av att landa ett flygplan på egen hand om det skulle uppstå en krissituation. Om jag ger mig på att spaka själv någon mer gång vill säga.