En rosa beställning och kampen om bullarna

Eftermiddagen har gått i lättjans tecken. Känns skönt att någon gång kan unna mig det som min vision var. För ett och ett halvt år sedan. När företaget såldes. Då, när alla papper var påskrivna och jag tömt kontoret på personliga attiraljer, ja då skulle jag hänge mig åt att göra ingenting.
Så blev det nu inte. Dagarna går i ett rasande tempo men jag väljer när tempot ska börja och när det ska sluta. Det är skillnaden från när jag var yrkesverksam på heltid mot det frilansande liv jag numera tillhör.

Jag har fått en rosa beställning. Med inslag av vitt. Småtvillingarnas storasyster vill ha en sommartröja och nu är det tydligen rosa som gäller. Kan ge mig på en gissning: När tröjan är klar kommer även småtvillingarna att lägga en order. Därefter stortvillingarna. Och i höst kommer stortvillingarnas lilla syskon och då är det väl inte mer än rätt att även det pyret för något hemstickat att trä över huvudet.

I vårt kylskåp befinner sig två bakelser. De lär inte surna eftersom vi siktat in oss på att avnjuta dessa under kvällens lopp. När jag satt ute i solgasset och vevade med stickorna och lät tröjans bakstycke växa fram tänkte jag på dessa bakelser. Fast mest tänkte jag på Camilla som bakat och monterat ihop skapelserna. Vår egen lokala bagerska. I vårt lokala café och hembageri.
Hon är en glad bagare, precis som Evert Taube beskrev bagaren i San Remo. Hur en bagare kan vara glad har jag svårt att förstå. De som går upp mitt i natten alla nätter, utom natten mellan lördag och söndag, för att fikasugna människor ska få något gott till kaffet. Den trötte bagaren kanske är en bättre benämning, vad vet jag som sover gott nätterna igenom och vaknar när det behagar mig att vakna.
Men bakom Camillas glada leende döljer sig något oroligt. Hon ska få konkurrens den 1 maj. Då öppnar ett nytt café i vår by. Det kommer att bli bullarnas kamp.

Den nye caféägaren har gått hårt ut med att äntligen ska denna vår ort få ett mysigt ställe där läckergommarna kan hänga över det som erbjuds medan de orerar med varandra. Designade snygga assietter är hos keramikern och den fantastiska baristamaskinen har anlänt. Det ska serveras suveränt god glass och andra delikatesser på dessa snygga assietter.

Inget vet i förväg hur detta kommer att slå. Men som den egna företagare jag för ett och halvt år sedan var så är just konkurrens det stora hotet mot företagarens välbefinnande. Även om konkurrens behövs. Vilket är lätt att säga för den som inte behöver konkurrera.

Hur kommer då maken och jag göra? Kommer vi att sitta och fika i det nydesignade caféet på Skärblacka torg och äta tårta som är vackra likt ett konstverk?
Ja en gång ska vi göra det. Vi måste dit för att se hur det blev, det som enligt den nye caféägaren alla, precis alla väntat på.
Sedan kommer vi med största säkerhet att fortsättningsvis kliva in till Camilla i hennes mysiga café där det råder en äkta genuin cafékänsla. Säga åt Annika eller Pia att de ska sätta fart på baristamaskinen och sedan kommer vi som vanligt stå framför disken med alla bakverk och ha beslutsångest. Eller om vi helt enkelt ber om att få en glass från deras välfyllda glassdisk där glassen öses upp med en skopa.
Pia bakom disken har lovat mig att hon ska tala med vår bagare Camilla om att hon ska börja lansera potatisbakelser. Det kommer i så fall att bli min absoluta favorit!

Impuls och inlärning

I går träffade jag en höna. I mitt frilansande jobb träffar jag på många olika sorters varelser. Både mänskliga och djuriska.
Hur som helst, hönan blev först vettskrämd när jag uppenbarande mig. Flaxade och skrek för att sedan tvärnita och ånyo vända huvudet åt mitt håll. Med små ryckiga steg gick hon tillbaka mot mig och jag satte mig på huk för att bli mindre skrämmande.

Hönans nyfikenhet tog överhand efter det att impulshandlingen att fly från det okända lagt sig en smula. Vi blev rätt goda vänner, hönan och jag och som ett bevis på vänskapen klämde hon ur sig ett ägg vid mina fötter. Jag tackade, log mot henne och hon lät sig fotograferas.

Att vara nyfiken är en psykisk egenskap. Ett måste för att vi ska lära oss något. Hönan lärde sig att inte vara rädd för en främmande människa och jag i min tur lärde mig att när jag möter en höna får jag inte vara allt för framfusig. Men det visste jag redan, jag har ju en gång i tiden varit småskalig hönsfarmare.

Det sägs att impulsiva människor har svårt för att tygla sin nyfikenhet. Kan nog ligga en uns av sanning i detta påstående. Jag är själv impulsiv och otroligt nyfiken.
Men när blir nyfikenheten av ondo? Kanske när någon måste rota runt bland alla och i allt. I vardagligt tal kan jag nog säga att sådana personer lägger näsan i blöt.

Under de nästan tjugo år som jag varit begravningsentreprenör har jag fått många nyfikna frågor från allmänheten och vänner. Främst omkring den dödes lekamen och utseende. Frågor som jag då kunnat ge mycket väl övervägda och allmänna svar på. Det är inte förvånade att folk vill veta hur en död människa ser ut i verkligheten. Fast när det kommit till mer närgångna frågor omkring själva dödsfallet har jag förseglat min mun. Det har varit en hederssak gentemot den döde och dennes familj.
"Fråga de anhöriga direkt" har jag svarat då någon nyfiken ring till begravningsbyrån och undrat hur och varför döden inträffat.

Det är svårt att vara nyfiken idag. På sociala medier florerar våra liv. Ett tangentnedslag på datorn och världen med den öppnar sig. Vi vet när andra äter och vad de lägger upp på faten. Om de är bortresta eller håller sig hemmavid. Bil, tåg eller annat fortskaffningsmedel och vi sitter bredvid och ser på det framrusande landskapet. Vi får följa med in i klädaffärernas provhytter och glädjas över glamour och fest då det nyinköpta träs på för första gången.
Det doftar nybakade bullar och helstekt oxfilé.
Tråkiga tillslag får vi också följa. Sjukdom och elände som sedan övergår i kärlek och lycka.

Vi lär oss av varandra genom de sociala medierna. Hur vi ska leva och vara men även hur vi inte ska leva och vara. Vi vill ju inte vara sämre än alla andra. Isterband och dillstuvad potatis en fredagskväll. Neeeej Carina, det går ju inte!

Jag saknar nyfikenheten lite grann. De där samtalen öga mot öga. Då jag får veta hur dagar, veckor och kanske månader varit hos min nästa. Om några dagar får jag ett ypperligt tillfälle för detta. Då ska jag träffa min käraste väninna och jag ska ställa många nyfikna frågor om allt och alla. Pumpa mig full av svaren jag förhoppningsvis får. Problemet är bara att jag glömmer så lätt. Har svårt att komma ihåg vad folk verkligen sagt och berättat. Då är det tur att de sociala medierna finns att tillgå. Alltid snappar jag upp något som främjar och stävjar min nyfikenhet.

Frihet och övergrepp

Jag känner mig tacksam. Tacksam över att vara född i rätt tid och på rätt plats. Att ha blivit omhändertagen och skyddad från det mesta när jag växte upp.
Som vuxen är jag fri att göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Har idag träffat Myra, präst i Svenska kyrkan, med ett stort engagemang gällande könsstympning av flickor. Vi läser om det, vi hör att det förekommer och vi ryser.
Varje år stympas fler än två miljoner flickor runt om i världen. Afrika toppar listan, många dör och överlever de bär de med sig detta trauma så länge de lever, känner och minns.

Männen är inte inblandade trots att det är lätt att dra de slutsatserna. Könsstympning är kvinnliga riter där männen hålls undan. Att  kvinnor genom ingreppen är vanställda i sina underliv är heller inget männen reagerar över. Det är förbjudet att närmare studera varandras könsdelar så hur de ser ut eller om något verkar onormalt finns det inga reaktioner på.

En sedvänja sedan över tvåtusen år tillbaka. En hypotes är att uppkomsten härstammar från männens mödrar som skyddat sina sonhustrur från andra män. Men det är inget som  fastsällts, ingen vet den egentliga orsaken till denna sedvänja. Några religiösa riter ligger dock inte bakom detta fasansfulla övergrepp.

Sedvänjan har gått i arv, från moder till dotter. I generation efter generation. Lagar förbjuder men skärandet fortsätter. Med lortiga knivar, rakblad eller glasskärvor. Vanföreställningarna avlöser varandra om inte delar avlägsnas eller sys ihop.
Ohyggliga smärtor som inte direkt minskas vid förlossningar. Männen är frånvarande. Även detta en kvinnosyssla där det kvinnliga könsorganet är tabubelagd och hålls inom den kvinnliga sfären.

Barnkonventionen säger bland annat att traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. I Sverige kan den som utför könsstympning eller förbereder och håller tyst om ingreppet straffas med upp till fyra års fängelse. Vad är fyra år bakom lås och bom mot ett helt liv i helvetet?

Jag blev skakad av Myras berättelse om det arbete hon är med och kämpar för. Det kvinnor och barn utsätts för är ohyggligt och svårt att ta till sig. Att en kvinna kan göra så mot en annan kvinna eller liten flicka som, om hon överlever, ska växa upp med ett trasigt och förstört underliv är helt enkelt obegripligt.

Jag är så tacksam att jag är född i rätt tid och på rätt plats. Kunde ha blivit född i Tanzania och fått mitt liv förstört. På grund av en över tvåtusen gammal sedvänja. Som kvinnor står bakom...

Så varför jämrar vi oss och bråkar om småsaker?! Vi som lika gärna kunde ha blivit födda någon annan stans. Där vi inte haft möjlighet att bestämma över vår egen kvinnliga kropp samt haft en ställning ute i samhället.

Det stundar andra tider. Röster höjs från både kvinnliga och manliga håll. Men inget sker över en natt. Många som Myra behövs och de finns. I organisationer som NAFGEM, Network Against Female Genital Mutilation, till exempel.

Rädsla och ilska

Stortvillingarna har varit hos oss hela dagen. Förmiddagen gick åt att bygga pärlplattor. Hjärtan och stjärnor. Solar och lastbilar. Sen köttbullar med sås och potatis.
Sockerkaksbak och fruktsallad. En farmor får aldrig vila.

Eftermiddagen har ägnats åt friluftsliv. Höns- och kodynga i trädgårdslandet. Sockerkaksfika vid utemöblerna.

Men så är det det där med allt levande som vaknat. Det surrar och kryper och rädslan slår till med full kraft hos tvillingflickan. Illvrål som nästan ger mig hjärtslag och en släng av klena nerver. Ansvaret vilar på oss att inget händer barnen när de är här men upptäckten att inget annat än en annalkande myra i gräset tycker jag är en petitess och inget att skrika för.

Rädsla går att bemästra. Ändå är det ett inbyggt försvar som levt vidare allt sedan livet uppstod.
Rädslan skyddar oss från riskfyllda situationer även om den ibland är starkt överdriven.
Själv är jag rädd för mycket. Att åka bil, höga höjder, hästar och hundar. Vissa människor skrämmer mig också. Bara för att nämna några av de eventuella faror som omger mig.

Det sympatiska nervsystemet styr vår rädsla. Binjurarna stimuleras och vi pumpas fulla med adrenalin. En god hjälp då vi snabbt måste fly. Misslyckas flykten kan rädslan övergå i ilska och jag vet inte vilket som är värst. Att vara rädd eller arg. Det är jobbiga upplevelser som oftast slutar i total utmattning.

Tänkte på rädsla och ilska när dagen gick mot kväll.  På tvillingflickan som vettskrämt klängde sig fast vid mitt ben när det surrade förbi ett obekymrat bi eller när en stackmyra var på väg hem till sig efter uträttat ärende.
Det som fick mig att fundera lite extra var efter telefonsamtalet med en mycket god väninna. Hon var rosenrasande. Inte på mig utan på det mesta. Allt från regeringen till skatteförmåner och all annan orättvisa i världen. Hon som annars är så glad och välvilligt inställd till livet. Bestämda åsikter har hon, men aldrig arg.
Jag lyssnade och vågade inte säga emot. Höll med och hummade lite till svar.
Efter samtalen kom jag ihåg att jag läst att undertryckt ilska kan ge skadliga effekter. Jag kommer dock inte ihåg vad de skadorna skulle innefatta. Kanske som en tryckkokare som får koka alldeles för länge. Då finns en överhängande risk för explosion. Tror att min väninna kände sig bättre till mods när hon fick koka över lite i mitt öra.

I morgon är en ny dag. Värmen är på väg och fler småkryp vågar sig fram ur sina hålor. Mördarsniglarna också. Så snart blir det till att härja runt för att jaga dessa otrevliga varelser. Morgon såväl som kväll. Outtröttligt vandrar jag runt i trädgården med mitt specialredskap som sänder dem in i döden. Tudelade dessutom. Inför mördarsniglar känner jag ingen rädsla. Endast vämjelse.

Trosbekännelse och kyrklunch

"Kristus är uppstånden!"
Ja, han är sannerligen uppstånden!"

En glädje och festmässa i Ringarums kyrka där kyrkokören sjöng glada sånger som förhöjde allt det festliga.
Småtvillingarna och deras storasyster var också med. Då kan det bli lätt oro i lägret.  När de var mindre ville de helst av allt springa fram och rycka sin mor i mässhaken. Nu är de äldre så idag gick det hela lugnt till väga. En av tvillingarna boade ner sig på golvet under kyrkbänken och talade stilla med sin docka medan den andra satt i sin pappas knä och höll honom runt halsen.
Storasystern placerade sig mellan morfar och mig och pysslade i sin pysselbok hon fått av sin farmor i påskgåva.
Min mamma däremot avskärmade sig helt från omvärlden och lyssnade till fullo på sitt barnbarns predikan och sång.

När jag var barn tyckte jag hela påskens evangelium var otäckt. Döden skrämde mig men uppståndelsen skrämde mig mest av allt. Såg inget glädjefyllt med hela proceduren utan upplevde allt enkom som fasansfullt. Den plågsamma döden och sedan den döde som travade runt i ett tillstånd av lik som levde. Det skrämde mig så till den milda grad att jag inte vågade gå ner i källaren för att låsa in min cykel i cykelutrymmet. Jag var fullt och fast övertygad om att jag skulle möta en död men levande Jesus där nere i skumrasket under bostadsrättens befolkade lägenheter. Då skulle jag själv dö av fasa!
Pappa muttrade över både det ena och det andra, han höll sig mer till socialismen än kristendomen, ty det blev han som i påskens tider fick leda ner min cykel och förhindra att den blev stulen. Vart efter tiden gick bleknade gestalten av Jesus, som jag inte visste var död eller levande, och ersattes av skelett som skramlade med benknotorna inne i matkällaren vars hyllor var fulla av konserverade kantareller, inlagda gurkor och jordiga potatisar. Vid det laget hade pappa tröttnat och jag fick själv se om min cykels väl och ve. Mina smala ben trummade som trumstockar genom den långa källargången medan cykeldäcken studsade upp och ner. Det gällde att hinna sträckan innan ljuset slocknade.

I takt med ålderns mognande blev synen på påskens högtid förändrad och jag tror knappt knappt att det idag finns söndagsskolelärare som känner sig uppfriskade av att skrämma söndagsskolebarn med fasansfulla tolkningar från Bibeln. Så som skedde på den tid då jag var ett söndagsskolebarn. I alla fall av min kyrkliga lärarinna som ville pränta in det kristna budskapet i sina små elever med full intensitet och med dramatiska inslag.
Skall även tillägga som ett försvar mot söndagsskolelärarinnan att jag var ett barn med mycket livlig fantasi så med all säkerhet tolkade jag det som sades på mitt eget vis. Och det kunde stundom gå en aning över styr.

Idag sjöng vi Trosbekännelsen. Den berör mig starkt och när vi kommer in på den andra versen börjar jag gråta tyst och stilla. Alltid är det samma sak. Jag klarar av vers ett med nöd och näppe sedan tar känslorna över och tårkanalen fylls till bredden.
För den vetgirige är det psalm 766 i Svenska psalmboken...

Det var kyrklunch efter mässan. Hemlagad påskmat och hembakat bröd. Var och en hade med sig skålar och fat, det var bara att hugga in och äta oss mätta. Nu är vi hemma igen och har avslutat festmässan med en bit av den överblivna citronpajen från igår.

Jesus är uppstånden och vi kan styrkta av det glada budskapet och all påskmat bege oss ut i en ny vecka som tar sin början i morgon. Även den en röd dag så den arbetsföre får en extra dag ledigt. Om arbetet inte är serviceinriktat där röda och svarta dagar saknar betydelse vill säga.