von Platen och en flyende and

Min värmländska väninna ville fira min födelsedag lite så här i efterskott.
Vad passar väl bättre än en heldag i Motala, resonerade vi och så fick det bli.

Jag kom fram till staden vid Vätterns strand en liten stund innan henne och flanerade omkring medan jag väntade. En liten pittoresk stad där Baltzar von Platen övervakar det hela från sin plats på torget.
Baltzar som år 1810 fick tillstånd att gräva upp en kanal genom Götaland. Han blev därefter omnämnd och fick hela äran trots att det var biskop Hans Brask som först kläckte idén om kanalbygget. Snopet nog fick han aldrig tillfälle till en jungfruseglats när  hela Göta kanal stod färdigt att tas i bruk eftersom han då var död och begraven. Konung Karl XIV Johan fick hålla invigningstalet utan von Platens medverkan.

Vid strandpromenaden finns ett slags cykelkonstverk. En markering att de som dristar sig till att trampa runt Vättern på cykel startar och kommer i mål i Motala. Några gör kraftprovet endast en gång. Andra gnuggar sina ömmande bakar och bestämmer sig för att ingjuta respekt hos andra såsom släkt, vänner, arbetskamrater och grannar samt de som endast utfört loppet en gång och aldrig mer, genom att trampa runt sjön fler år i rad.
Några änder vaggade precis vid den uppbyggda kanten och flydde raskt när jag närmade mig. Landade på vattenytan med sina utsträckta fötter och guppade tryggt och obekymrade iväg på de små svallvågorna de åstadkommit.

Min väninna kom till av oss bestämd mötesplats och firandet kunde börja. Kafébesök med bakelser som åtföljdes av lunch i Hamnkrogens uteservering.
När vi träffas plöjer vi oss igenom livet. Gräver djupt fiskar upp det som är mest intressant. Både glädjeämnen men även mer allvarliga ting. Ämnet för dagen stannade vid ordet förlåt. Ett svårt ord som ibland kan vara helt obegripligt. Det svåra i ordet kan vara själva uttalandet men även att stå som mottagare.
Min väninna berättade en livshändelse där hon stod inför det faktum att hon var tvungen att säga förlåt om allt skulle bli frid och fröjd. Problemet var bara att hon inte visste varför hon skulle be om förlåtelse. Hon hade endast blivit tillsagd att göra det.
Ibland måste man helt enkelt göra det, be om förlåtelse sa hon. Varpå jag protesterade.
Man måste ju veta varför och verkligen vilja, trotsade jag henne. I det blev vi helt överens, men ändå, är det ett förlåt som krävs så varför inte säga det för fridens skull, fortsatte hon.
Vi slutade där och övergick till mer upplyftande samtal den tid som återstod innan det blev dags för hemfärd.

Jag grubblade lite om vårt samtal när jag for hemåt. Om jag säger förlåt och inte blir förlåten, hur gör jag då? Till vilken nytta har jag då gjort ett uttalande som kanske sårar mig. Där jag blir tillplattad och känner att jag är i underläge. Speciellt om jag själv inte är orsaken till den uppkomna situationen men ändå måste be om att bli tagen till nåder. Det är då som ordet förlåt förfaller mig helt obegripligt.

Present fick jag också. Den har jag nu hängt vid sidan av vår ytterdörr. När jag är borta och kommer hem är det presenten jag ser det första jag gör när jag kommer gående på grusgången. En daglig påminnelse om någon jag tycker väldigt mycket om och där vår mångåriga vänskap aldrig krävt att vi behövt säga varandra förlåt för något. Det är en mycket dyrbar vänskap!

Östgötsk mat och yoghurt med kärlek

Är precis hemkommen från en matmässa vilken var förlagd till Norrköping. Ett mateldorado för den som har mat som sin passion.
Allt var producerat i Östergötland, östgötsk mat helt sonika. Strutskorv, strutsfilé, korv som lagrats i mörker och fått en vit hinna av mögel. Bröd, fisk, ost och marmelader. Ostkaka, närproducerat vin och öl.

Det smakades och smuttades. Alla gick med tandpetare i nyporna och spetsade det som låg på faten.
En kock med hög vit mössa bjöd runt på små rullar av smördeg garnerade med pesto.

Själv tog jag för mig hej vilt. Bästa att passa på. De andra betalade för sig. Jag bar min presslegitimation runt halsen och åt sålunda gratis.

Hela tillställningen hade tagit månader att arrangera. Mathantverkare letats upp och bjudits in. Jag förvånades över östgötarnas kreativitet då det gäller mat och dryck. Visste faktiskt inte att de var så många som ser till att vi konsumenter kan bära hem närproducerat och stoppa i kylskåpen.

Jag närmade mig en charkuterist som försäkrade mig om att korv är den bästa födan som går att inmundiga. Ställde mig tveksam till detta eftersom just korv inte tillhör min favoritföda. För att bevisa sitt påstående skickade han med mig hem ett helt paket med tjocka korvar.  Han hade stônkat och rökt dem helt på egen hand, garanterade charkuteristen. Maken jublade dock inte eftersom han delar min åsikt om korvintag.

Det mest intressanta på hela min matresa i Flygen vid Louis De Geer var att jag höll på att bli bortgift. En kärlekskrank yoghurt- och köttförsäljare bad om min hand. Jag dristade mig att sitta på en stol bredvid honom och höra hur han talade sig varm om både den ekologiska yoghurten och eventuell äktenskaplig lycka. När jag tackade nej till erbjudandet gällande äktenskap lockade han mig med kosläpp en vacker dag i maj. Nu har dock kosläpp ingen amorös påverkan på mig eftersom jag många somrar släppt våra egna kor på sommarbete och vet vad det handlar om.

Mannen suckade tungt då jag berättade att jag är en stadig och ärbar kvinna som varit lyckligt gift i snart 40 år och inte har några planer på annat. Men jag log inombords och tänkte att fast jag passerat ungdomens fagraste vår finns det fortfarande kandidater. Även om de kanske inte har magrutor i behåll, är en aning skumögda, går med en lätt haltande gång och ber att få frågornas svar upprepade så finns de. Kan vara bra att veta för de ensamma i min ålder som går i funderingar om att söka sig ut på lyckostigen.

Han nickade stilla, yoghurt- och köttmannen, reste sig och plockade fram fyra stora vakuumpackade hamburgare av god och ekologisk kvalité och lade ner dem i min påse där de tjocka korvarna redan befann sig. Sedan gav han mig en puss på kinden och spanade ut över folkvimlet.
Kanske sökte hans ögon efter någon annan som ville dyka lite djupare ner i den ekologiska yoghurten.

En rosa beställning och kampen om bullarna

Eftermiddagen har gått i lättjans tecken. Känns skönt att någon gång kan unna mig det som min vision var. För ett och ett halvt år sedan. När företaget såldes. Då, när alla papper var påskrivna och jag tömt kontoret på personliga attiraljer, ja då skulle jag hänge mig åt att göra ingenting.
Så blev det nu inte. Dagarna går i ett rasande tempo men jag väljer när tempot ska börja och när det ska sluta. Det är skillnaden från när jag var yrkesverksam på heltid mot det frilansande liv jag numera tillhör.

Jag har fått en rosa beställning. Med inslag av vitt. Småtvillingarnas storasyster vill ha en sommartröja och nu är det tydligen rosa som gäller. Kan ge mig på en gissning: När tröjan är klar kommer även småtvillingarna att lägga en order. Därefter stortvillingarna. Och i höst kommer stortvillingarnas lilla syskon och då är det väl inte mer än rätt att även det pyret för något hemstickat att trä över huvudet.

I vårt kylskåp befinner sig två bakelser. De lär inte surna eftersom vi siktat in oss på att avnjuta dessa under kvällens lopp. När jag satt ute i solgasset och vevade med stickorna och lät tröjans bakstycke växa fram tänkte jag på dessa bakelser. Fast mest tänkte jag på Camilla som bakat och monterat ihop skapelserna. Vår egen lokala bagerska. I vårt lokala café och hembageri.
Hon är en glad bagare, precis som Evert Taube beskrev bagaren i San Remo. Hur en bagare kan vara glad har jag svårt att förstå. De som går upp mitt i natten alla nätter, utom natten mellan lördag och söndag, för att fikasugna människor ska få något gott till kaffet. Den trötte bagaren kanske är en bättre benämning, vad vet jag som sover gott nätterna igenom och vaknar när det behagar mig att vakna.
Men bakom Camillas glada leende döljer sig något oroligt. Hon ska få konkurrens den 1 maj. Då öppnar ett nytt café i vår by. Det kommer att bli bullarnas kamp.

Den nye caféägaren har gått hårt ut med att äntligen ska denna vår ort få ett mysigt ställe där läckergommarna kan hänga över det som erbjuds medan de orerar med varandra. Designade snygga assietter är hos keramikern och den fantastiska baristamaskinen har anlänt. Det ska serveras suveränt god glass och andra delikatesser på dessa snygga assietter.

Inget vet i förväg hur detta kommer att slå. Men som den egna företagare jag för ett och halvt år sedan var så är just konkurrens det stora hotet mot företagarens välbefinnande. Även om konkurrens behövs. Vilket är lätt att säga för den som inte behöver konkurrera.

Hur kommer då maken och jag göra? Kommer vi att sitta och fika i det nydesignade caféet på Skärblacka torg och äta tårta som är vackra likt ett konstverk?
Ja en gång ska vi göra det. Vi måste dit för att se hur det blev, det som enligt den nye caféägaren alla, precis alla väntat på.
Sedan kommer vi med största säkerhet att fortsättningsvis kliva in till Camilla i hennes mysiga café där det råder en äkta genuin cafékänsla. Säga åt Annika eller Pia att de ska sätta fart på baristamaskinen och sedan kommer vi som vanligt stå framför disken med alla bakverk och ha beslutsångest. Eller om vi helt enkelt ber om att få en glass från deras välfyllda glassdisk där glassen öses upp med en skopa.
Pia bakom disken har lovat mig att hon ska tala med vår bagare Camilla om att hon ska börja lansera potatisbakelser. Det kommer i så fall att bli min absoluta favorit!

Impuls och inlärning

I går träffade jag en höna. I mitt frilansande jobb träffar jag på många olika sorters varelser. Både mänskliga och djuriska.
Hur som helst, hönan blev först vettskrämd när jag uppenbarande mig. Flaxade och skrek för att sedan tvärnita och ånyo vända huvudet åt mitt håll. Med små ryckiga steg gick hon tillbaka mot mig och jag satte mig på huk för att bli mindre skrämmande.

Hönans nyfikenhet tog överhand efter det att impulshandlingen att fly från det okända lagt sig en smula. Vi blev rätt goda vänner, hönan och jag och som ett bevis på vänskapen klämde hon ur sig ett ägg vid mina fötter. Jag tackade, log mot henne och hon lät sig fotograferas.

Att vara nyfiken är en psykisk egenskap. Ett måste för att vi ska lära oss något. Hönan lärde sig att inte vara rädd för en främmande människa och jag i min tur lärde mig att när jag möter en höna får jag inte vara allt för framfusig. Men det visste jag redan, jag har ju en gång i tiden varit småskalig hönsfarmare.

Det sägs att impulsiva människor har svårt för att tygla sin nyfikenhet. Kan nog ligga en uns av sanning i detta påstående. Jag är själv impulsiv och otroligt nyfiken.
Men när blir nyfikenheten av ondo? Kanske när någon måste rota runt bland alla och i allt. I vardagligt tal kan jag nog säga att sådana personer lägger näsan i blöt.

Under de nästan tjugo år som jag varit begravningsentreprenör har jag fått många nyfikna frågor från allmänheten och vänner. Främst omkring den dödes lekamen och utseende. Frågor som jag då kunnat ge mycket väl övervägda och allmänna svar på. Det är inte förvånade att folk vill veta hur en död människa ser ut i verkligheten. Fast när det kommit till mer närgångna frågor omkring själva dödsfallet har jag förseglat min mun. Det har varit en hederssak gentemot den döde och dennes familj.
"Fråga de anhöriga direkt" har jag svarat då någon nyfiken ring till begravningsbyrån och undrat hur och varför döden inträffat.

Det är svårt att vara nyfiken idag. På sociala medier florerar våra liv. Ett tangentnedslag på datorn och världen med den öppnar sig. Vi vet när andra äter och vad de lägger upp på faten. Om de är bortresta eller håller sig hemmavid. Bil, tåg eller annat fortskaffningsmedel och vi sitter bredvid och ser på det framrusande landskapet. Vi får följa med in i klädaffärernas provhytter och glädjas över glamour och fest då det nyinköpta träs på för första gången.
Det doftar nybakade bullar och helstekt oxfilé.
Tråkiga tillslag får vi också följa. Sjukdom och elände som sedan övergår i kärlek och lycka.

Vi lär oss av varandra genom de sociala medierna. Hur vi ska leva och vara men även hur vi inte ska leva och vara. Vi vill ju inte vara sämre än alla andra. Isterband och dillstuvad potatis en fredagskväll. Neeeej Carina, det går ju inte!

Jag saknar nyfikenheten lite grann. De där samtalen öga mot öga. Då jag får veta hur dagar, veckor och kanske månader varit hos min nästa. Om några dagar får jag ett ypperligt tillfälle för detta. Då ska jag träffa min käraste väninna och jag ska ställa många nyfikna frågor om allt och alla. Pumpa mig full av svaren jag förhoppningsvis får. Problemet är bara att jag glömmer så lätt. Har svårt att komma ihåg vad folk verkligen sagt och berättat. Då är det tur att de sociala medierna finns att tillgå. Alltid snappar jag upp något som främjar och stävjar min nyfikenhet.

Frihet och övergrepp

Jag känner mig tacksam. Tacksam över att vara född i rätt tid och på rätt plats. Att ha blivit omhändertagen och skyddad från det mesta när jag växte upp.
Som vuxen är jag fri att göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Har idag träffat Myra, präst i Svenska kyrkan, med ett stort engagemang gällande könsstympning av flickor. Vi läser om det, vi hör att det förekommer och vi ryser.
Varje år stympas fler än två miljoner flickor runt om i världen. Afrika toppar listan, många dör och överlever de bär de med sig detta trauma så länge de lever, känner och minns.

Männen är inte inblandade trots att det är lätt att dra de slutsatserna. Könsstympning är kvinnliga riter där männen hålls undan. Att  kvinnor genom ingreppen är vanställda i sina underliv är heller inget männen reagerar över. Det är förbjudet att närmare studera varandras könsdelar så hur de ser ut eller om något verkar onormalt finns det inga reaktioner på.

En sedvänja sedan över tvåtusen år tillbaka. En hypotes är att uppkomsten härstammar från männens mödrar som skyddat sina sonhustrur från andra män. Men det är inget som  fastsällts, ingen vet den egentliga orsaken till denna sedvänja. Några religiösa riter ligger dock inte bakom detta fasansfulla övergrepp.

Sedvänjan har gått i arv, från moder till dotter. I generation efter generation. Lagar förbjuder men skärandet fortsätter. Med lortiga knivar, rakblad eller glasskärvor. Vanföreställningarna avlöser varandra om inte delar avlägsnas eller sys ihop.
Ohyggliga smärtor som inte direkt minskas vid förlossningar. Männen är frånvarande. Även detta en kvinnosyssla där det kvinnliga könsorganet är tabubelagd och hålls inom den kvinnliga sfären.

Barnkonventionen säger bland annat att traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. I Sverige kan den som utför könsstympning eller förbereder och håller tyst om ingreppet straffas med upp till fyra års fängelse. Vad är fyra år bakom lås och bom mot ett helt liv i helvetet?

Jag blev skakad av Myras berättelse om det arbete hon är med och kämpar för. Det kvinnor och barn utsätts för är ohyggligt och svårt att ta till sig. Att en kvinna kan göra så mot en annan kvinna eller liten flicka som, om hon överlever, ska växa upp med ett trasigt och förstört underliv är helt enkelt obegripligt.

Jag är så tacksam att jag är född i rätt tid och på rätt plats. Kunde ha blivit född i Tanzania och fått mitt liv förstört. På grund av en över tvåtusen gammal sedvänja. Som kvinnor står bakom...

Så varför jämrar vi oss och bråkar om småsaker?! Vi som lika gärna kunde ha blivit födda någon annan stans. Där vi inte haft möjlighet att bestämma över vår egen kvinnliga kropp samt haft en ställning ute i samhället.

Det stundar andra tider. Röster höjs från både kvinnliga och manliga håll. Men inget sker över en natt. Många som Myra behövs och de finns. I organisationer som NAFGEM, Network Against Female Genital Mutilation, till exempel.