Den glada suggan och ett dammigt pepparkakshus

Granen är inställd och pyntad. Doften sprider sig till varje vrå precis som det sig bör. För den som har en konstgjord gran finns det ett spray att köpa har jag läst. En liten puff på grenarna och genast förs tankarna till en äkta julgran. Annars kanske det går lika bra att köpa Wunder Baum doftgranar på bensinmacken och låta dessa samsas med kulorna av tunt glas.

Vår gamla halmgris har även den fått flyttat in i vår julstuga. Med åren har den blivit lite sned och vind men är dock fortfarande still going strong. Klämmer jag den över ryggen känns spänstigheten tydligt och klart.

Huruvida det är med suggan som är på rymmen i Sölvesborg har jag inget att förtälja. Må hända har hon hittat en flock med vildsvin och blivit adopterad. Det kan bli riktigt spännande kultingar om det vill sig väl.
Eljest har någon förbarmat sig över suggan och omvandlat henne till skinka, sylta, korv och lagt in klövarna i gelé tillsammans med kryddpeppar och lagerblad.
Det finns inga garantier att bara för att suggan rymt slipper hon bli uppäten i dessa tider då julmaten hägrar.
Kommissarie Olsson på Blekingepolisen lovar dock allmänheten att de inte behöver vidtaga några som helst försiktighetsåtgärder om suggan skulle dyka upp. Enligt honom är hon harmlös sina 110 kilo till trots.

Det som fattas oss en aning är skaran av barn och då tänker jag i första hand inte på några barnbarn. Ty dessa fattas oss inte på något vis. Jag tänker närmast på våra egna barn och när de var små.
Nu har de egna familjer och donar inför julen i sina hem tillsammans med sina barn. Det är så livet ser ut och inget att göra något åt. Men både maken och jag saknar tiden då vi tog in två julgranar. Den ena ställde vi i vardagsrummet och den andra uppe på hallen där barnen hade sina rum. Det pyntades och donades. Bakades pepparkakshus. Roligt ett tag sedan tröttnade barnen på barns vis och vi fick färdigställa byggnaden på egen hand.
Det var så innerligt roligt när barnen var små. Alltid roligt oavsett om det var vardag eller helg med juliga inslag. Den stora nostalgin sköljer över mig.

När julens yra var över och allt skulle plockas bort skickade jag med pepparkakshuset till skolan. Kristyr, pudersocker, damm och små rester av bomull åts upp och det blev fröken som fick ta fram sopkvasten och ta hand om smulorna.

Nu klär vi vår gran utan att behöva förmana någon att handskas varsamt med julgranskulorna. Julafton delar vi tillsammans med våra barn  och barnbarn. Vi gläds åt den nya generationen som en dag har egna barn och egna hem dit de bjuder sina föräldrar för att fira julafton. Troligtvis utan att vi får vara med och uppleva deras jular. Troligtvis är det så. Det muntrar precis inte upp sinnet att fundera över. Därför lever jag här och nu och längtar till årets julafton.
Det är då en evig tur att det finns stortvillingar och deras lillebror samt småtvillingar och deras storasyster. Vad vore julen utan dem?!

Ett nytt liv och grannens fula julgran

Efter en natt i vaket tillstånd känner jag mig nu på seneftermiddagen som en urvriden disktrasa. Ibland händer det att jag vaknar mitt i natten och känner mig precis klarvaken. Ligger i mörkret och stirrar rakt ut utan att för den skulle se något annat än projektorklockans röda siffror lysa på den vita garderobsdörren
Nu för tiden har det egentligen ingen större betydelse om jag sover en hel natt eller inte eftersom jag inte känner mig nödd och tvungen att hålla mig alert på arbetstid. Det är bara så irriterande att inte kunna somna om.

Under nattens timmar flög tankarna fram och tillbaka. Jag bearbetade små händelser med det som är mer viktigt och stort. En av de tankar som kändes stora var frågan om hur barn med psykiskt sjuka föräldrar lever och mår. Efter frukost blev jag tvungen att konsultera min bloggkollega som genom sitt arbete har god insyn i detta viktiga ämne. Går bara att konstatera att många barn och unga lever en skakig tillvaro. Det blir så påtagligt starkt i dessa tider då julen står för dörren. Då barnen ska vara glada och förväntansfulla tillsammans med sina föräldrar. Ingen unge ska behöva må dåligt och absolut inte när det är jul. Verkligheten är tyvärr en helt annan för många.

Jag har dock haft ett trevligt telefonsamtal med en kvinna som haft sviktande hälsa men tack vare en givmild donator har hon fått sitt liv tillbaka. Det var en spännande berättelse jag fick mig tilldelad. Telefonen som ringde mitt i natten. Utan betänkligheter begav sig kvinnan till sjukhuset och efter nästan en månad på sjukhuset är hon hemma igen med nya starka lungor. Det är nästan att jag inte kan tro att det är sant. Att det är genomförbart möjligt.

Jag lyssnade i somras på en radiointervju där en kvinna berättade om sina upplevelser gällande organdonation. Hennes man var hjärndöd och läkarna ställde frågan om de fick ta organ från hennes man. Utan att tveka sa hon ja men hade ändå ett enda förbehåll. De fick inte ta hans hjärta. När de båda träffades som mycket unga och kärleken spirade som starkast sa ynglingen till sin käraste att han gav henne sitt hjärta. Av den anledningen hade hon ytterst svårt att släppa iväg det hjärta som de delat på under så många år till någon annans kropp. Och så fick det bli. Deras gemensamma hjärta fick följa samma kropp där det alltid suttit och bankat av kärlek men som inte längre var annat än en avlagd kroppskostym.

Nu ska jag ta min egen trötta kropp och grusiga ögon och vi ska masa oss ut ur skrivarstugan och in till boningsstugan där min egen hjärtevän rumsterar om. Kanske tänker han bjuda mig på en kopp kaffe. Eller så blir de till att bereda lite föda åt oss.
Vi skulle klä vår julgran idag men har ändrat på de planerna. Grannen klädde sin gran igår men idag har de visst klätt av granen och kastat ut den. Det är ingen riktig ordning på folk. Anledningen till den snabba för granens del inomhusvistelsen i vardagsrummet var att frun i huset ansåg granen som alltför mager. Och jag är benägen att hålla med henne. Den var rent ut sagt anskrämligt ful och tanig.
Till skillnad mot vår gran. Den är tät, fin och full av ohyra. Precis så som en äkta julgran ska vara.
I morgon ska vi tillsammans klä vår fina gran med röda, vita och blå glaskulor.
Det blir festligt värre.

Naturligt neutral och hästar med kostym

När jag sist var tvungen att skaffa mig ett nytt pass skulle jag lämna ifrån mig mina fingeravtryck. Båda pekfingrarna trycktes mot en glasskiva och med ens blev jag inlagd i något sorts register. Jag finns med i rullarna och får därmed hålla mig inom lagens gränser för nu kan jag bli igenkänd bara genom att sätta pekfingret på ett obehörigt ställe.

Men jag är i alla fall utrustad med ett eget pass. Hade jag levt på den tid då det begav sig så hade jag fått samsas i min makes pass och kunde således inte bege mig ut på egna äventyr utanför Svea Rikes gränser. Maken däremot hade sin fulla rätt och frihet att åka vart han ville när helst det behagade honom.

Eftersom jag skulle införskaffa ett nytt pass var jag därmed nödd och tvungen att bli fotograferad.
Vilket inte tillhör det lättaste momentet. Fingeravtrycken var en enkel sak i det stora sammanhanget.
Damen med polisens emblem fastsydd på tröjan beordrade mig att se neutral ut. Vilket är oerhört svårt.
Jag stirrade rakt in i kameran och såg omåttligt sur ut. Bilden blev anskrämlig varpå jag samlade ihop anletet i ett tappert försök till en neutral pose och upprepade proceduren. Resultatet gav ingen nämnvärt resultat i positiv anda så jag gav helt enkelt upp. Det fick bli som det blev och det blev inte bra. Men jag har blivit utsläppt och insläppt över gränser ändå. Det finns ju fingeravtryck att tillgå i värsta fall.

I min ägo har jag min farfars Carde D´ Identité. Utfärdat år 1938 med giltighetstid fram till år 1941.
Kungliga Postverkets frimärke är påklistrat.  Två stycken á 25 öre stycket. Postanstalten i Finnmossen har klämt dit sina svarta stämplar, därmed hade farfar giltigt bevis på att han var han.

Inte heller behövde farfar anstränga sig att se neutral ut. Han letade helt sonika fram ett fotografi ur familjealbumet. Det han fastade för var då han uppsträckt och fin i kostym, vit skjorta och slips stod i hästhagen och klappade om sina arbetshästar. Det stora frågan jag ställer mig är varför han i hela fridens namn inte var klädd som den jordbruksarbetare han var då han klev in i hästhagen.
Men både Kungliga Postverket och postanstalten i Finnmossen ansåg tydligen att fotografiet var väl lämpat för Carde D´Identité och så fick det bli.

Allt var mycket enklare förr. Då fick var och en se helt naturlig och inte enbart neutral ut på viktiga id-handlingar.

Kompostpåsar och tegelbröllop

Det märks att vi är ålderstigna. För trettiosju år sedan idag lovade vi inför prästen att efter bästa förmåga älska och ta hand om varandra. Då hade vi rejält med mörkt hår på våra skallar, men framför allt hade vi hela tänder.
Vår bröllopsdag har vi firat i vår tandläkares klinikmottagning. Maken ville inte vara sämre än mig så han såg till att bryta av en tand han också. Dessvärre en framtand som jag hittade på vardagsrumsmattan. Efter en del funderande beslutade jag mig för att kasta den i kompostpåsen. Vart resterna av min tand tog vägen vet jag inte men jag gissar på att den hamnade i min magsäck.

Som den godhjärtade och omtänksamma maka jag är delade jag med mig av tandläkartiden, som således inföll på självaste bröllopsdagen.
Medan bedövningen verkade berättade jag för vår tandläkare att jag kastat bort makens avbitna tand varpå hon med en sträng blick frågade om det möjligtvis var en jacketkrona. Om så var fallet låg jag mycket pyrt till, sa tandläkaren. Nu var så inte fallet så jag slapp att åka hem och rota runt bland kompostpåsarna. Som dessutom inte tillhör oss utan dottern och hennes familj eftersom det var där tandkatastrofen inträffade.
När jag var färdigbehandlad gick jag med sned mun ut i väntrummet och meddelade maken att tandläkarstolen var uppvärmd och ledig för hans räkning.

Ska det brytas av en tand ska det göras med förstånd. Glad i hågen kunde jag lämna kliniken med en hel och fin tand medan maken måste masa sig tillbaka dit i morgon. Olika falla ödets lotter.

Det går att konstatera att vi kamperat ihop under många år. Delat på vedermödor, glädje, sorg och tandläkartider. Vi har även varit mer än ett äkta par, ty vi har också varit arbetskamrater. Vilket många i vår omgivning förfasat sig över. Att vara gifta med varandra är helt okej, men inte att arbeta ihop. Det har ansetts som påfrestande, slitsamt och helt otänkbart. För oss har det dock fungerat ypperligt.

Berg- och dalbanan har vi provat på och svängarna har stundom varit mycket tvära och besvärliga. Stormar har blåst upp men vi har lyckts med att få de hårda vindarna att bedarra. Åskmolnen är det jag som skapar men blixtarna är vi båda skapare till även om jag i sanningens namn måste erkänna att makens blixtar inte innehåller så mycket elektricitet som mina.
Att leva tillsammans är mycket spännande på flera plan än ett. Vi är glada och tacksamma över att varje morgon vakna bredvid varandra och få möta en ny dag tillsammans.

Nu vankas det smörgåstårta. Inte av den anledningen att vi firar bröllopsdag utan för att småtvillingarna och deras storasyster har en pappa som fyller år just idag. På vår bröllopsdag. Tegelbröllop heter det visst. Låter kanske inte så värst romantiskt men väldigt robust på något vis.

Dörren till evigheten och nerver i hakan

Spring i korridorerna. Höger, sen vänster, rakt fram och höger igen. Dörrar som öppnas och dörrar som stängs. Trängsel och varma kroppar under täta jackor. Kaffedoft och inplastade mackor i kyldisk.

På dagis väntade stortvillingarna och deras pappa medan lillebror väntade i bilen med mamman. Bilbekymmer. Nya bilen var inte leveransklar, tyvärr, men i morgon, då är allt klart. Gamla bilen nytvättad, urplockad på diverse persedlar, samt tvillingarnas bilbarnstolar. Varpå jag som har våra bilbarnstolar ständigt fastmonterade i baksätet i min bil fick göra utryckning.
Flickan somnade omgående medan pojken tutade på alla mötande bilar genom en tom toalettpappersrulle. Jag ackompanjerade med bilens signalhorn. Det blev en mycket trevlig hemfärd.

Vi pratade om min pappa idag, mamma och jag. För fyra år sedan idag slutade han sin jordevandring. Lika starkt som han levat lika starkt kämpade han emot. Ställde sig med ryggen hårt tryckt mot dörren till evigheten till dess att han inte längre orkade utan lät den glida upp för att stängas framför oss som inte ännu har tillträde dit.

Pappa var min sparringpartner. Vi hoppade hopprep på köksgolvet. Skuggboxades och tränade på slipping.
Mamma slog på kastrullocket med en träslev. Matchen kunde börja. Ingemar Johansson mot Floyd Patterson. Båda vältränade, dock verkade Patterson aningen tanig mot den store Ingemar.
En uppercut, vänster jabb och en rak höger. Ingemar Johansson var golvad. Mamma slog vilt mot kastrullocket och min mormor som satt i publiken skrattade rått och hjärtligt. Om hon inte varit en ytterst sträng nykterist skulle hon ha korkat upp en öl och firat segerns sötma.

Efteråt satte pappa upp mig i sitt knä. Gned hakan och förklarade att vi människor är utrustade med ett slags nerver i hakan. Blir dessa nerver utsatt för ett slag, nödvändigtvis inget hårt slag, så ger nerverna en signal till hjärnan och då kan det hända att vi ramlar bakåt.
Mormor skrattade och gnäggade. Mamma slängde in kastrullocket i grytskåpet och förklarade att hädanefter var boxningsringen stängd för all framtid.
"Nerver i hakan", sa mormor och skakade på huvudet. Pappa tittade på henne med en mörk blick

Jag tänker ofta på min pappa. Mamma tänker på honom varje dag och varje stund. Saknaden har för henne blivit till en längtan.
Den dag då pappa och mamma är förenade i den svarta mullen på Kullerstad Skogskyrkogård kommer mitt liv att vackla en aning. För hennes längtan är inte min längtan. Jag känner endast en stor saknad. Det är det som är skillnaden.