Fiktion och verklighet

En liten gosse i Malmö har blivit skrämd från vettet. Den så beskedlige Alfons Åberg ligger bakom sömnlösa nätter. Eller antagligen är det odjuret som skrämmer.

Vår barnbokshylla stoppades undan när barnen vuxit upp men har nu återställt igen i och med barnbarnens antågande. Bland alla böcker finns naturligtvis Alfons Åberg. Rolig, underbar och underhållande. Tills fram till nu då filmen om Alfons och odjuret visades på en förskola.

Föräldrarna har gjort en anmälan till Skolinspektionen och dagspressen hakade på. Flödet i de sociala medierna rann snabbt och flödade över där människor häcklade ner och förlöjligade föräldrarna. Även jag suckade uppgivet.
Vilka knasiga föräldrar. Anmäla Alfons Åberg. Fy vad skamligt! Trams!

Så tänkte jag efter. Att göra en anmälan till Skolinspektionen och dra igång en utredning på tjänstemannanivå är kanske att överdriva en aning. Men att ta ett skrämt barn på allvar är då rakt ingen överdrift.

Odjur är odjur i vilken skepnad de än befinner sig i. Påhittade eller in reale life. Barn är olika, vissa klarar att träffa på odjur från sagornas värld medan andra känner skräck och fasa.
Nu tillhör tydligen den skånske lille pågen den senare kategorin och behöver stöd och hjälp av vuxna som vet att Alfons odjur är fiktion. Men det kan vara svårt att övertyga gossen om detta och jag känner mig osäker på om ens Skolinspektionen klarar den uppgiften.

I mitt föräldrahem fanns den stora boken om människans anatomi. Som barn var jag oerhört fascinerad att sitta och bläddra bland sidorna där människans kropp var rikt illustrerad och avfotograferad. Både utvändigt och invändigt. Det ingick i mina planer på att bli kirurg. Jag ville i tidigt stadium sätta mig in i läkarvetenskapen och då kom boken väl till pass.

Dock hoppade jag över en sida. Där var ett öga avbildat. Med några sorters klämmor var ögat uppspärrat och stirrade rakt på mig. Blodet isade sig i mina ådror och efter första anblicken bäddade jag ner mig mellan mamma och pappa många nätter i rad. Så fort jag skulle sova i min egen säng stirrade ögat ner på mig från sovrummets innertak.
Till sist tröttnade mina föräldrar på att trängas natt efter natt med en gänglig flicka som snurrade runt för att få bäst plats på madrassen. Därför satt någon av dem på min sängkant och höll mig i handen ända till dess att jag somnat ordentligt.
Med tiden slöt sig det stirrande ögats ögonlock och bleknade bort och mina planer att slå in på kirurgins bana svalnade av. Boken fick därefter bli stående där den stod i bokhyllan.

Jag hoppas att skånepågen snart nog glömmer bort odjuret och kan sova lugnt om nätterna. Och att föräldrarna tillsammans med Skolinspektionen finner en lösning så samtliga vuxna parter känner sig tillfreds.

Sen kan vi skratta åt föräldrarnas tilltag och anmälan bäst vi vill. Bara vi inte skrattar åt den lille pojken som är så förtvivlat rädd för odjur.
Vi lever dessutom i en värld där vi bär omkring på en rädsla. Oavsett om vi är vuxna eller ej. Det finns många odjur runt omkring oss, alla är tyvärr inte fiktiva.

Korv på papperstallrik och grannens pinkande katter

Lätt som en fjäder. Du är lätt som en fjäder mamma, tänkte jag där hon låg på britsen.
Undersökningarna avlöser varandra.  Oro. Provsvar och svar från läkare. Den enda som tar det med ro är mamma. Tack mamma. Tack för att du är så stark och positiv.

Monark, gjord på papper och bark. Men bättre än DBS. Det betyder Döden Bakom Styret, sa mamma bakom syreupptagningsmasken. Personalen log matt och tittade åt mitt håll.
Jag ryckte på axlarna. Mamma vet vad som gäller.

Arbetsprov hos fysiologiska kliniken, universitetssjukhuset i Linköping. Mamma satt på Monarken, beredd att trampa för att visa resultat. Operation eller cellgifter. Det är frågan som nu gäller.

Hej då, nu kör jag Vätternrundan, ropade mamma.
Kör inte omkull, vill du ha stödhjul på cykeln? ropade jag tillbaka.
Personalen sa inget, de tittade på varandra och dataskärmarna som visade kurvor i blått, rött och svart.

Korv och mos. Papperstallrikar plastbestick och pappersmuggar i sjukhusets kafeteria. Kaffe på maten. Och en kladdig kaka.

Vidare till nästa undersökning.  Svar om några dagar. Din läkare kontaktar dig. Operation eller cellgifter. Kanske både ock.

Hemfärd efter en lång och tröttsam dag. Mamma pratade hela tiden. Om pappa. När han körde fel väg då de skulle besöka oss. Om barnbarnsbarnen. Grannens katter som pissar på hennes prydnadsbuskar. Att det är gott med korv och mos.
Hon pratade om mannen som satt med oss i väntrummet. Att han hostade så illa. Han har nog en allvarlig sjukdom.
Tror jag också, så som han hostade.
Kraken, han kanske är så sjuk att han dör.
Kanske det kanske.

Mamma berättade om sina dagböcker. Där hon antecknat varje förändring i mitt liv. Dag och datum. Barnbarnen finns med. Deras skolavslutningar, när och vart de flyttat sina bohag, arbetsintervjuer och anställningar. Förlovningar och vigslar. Barnbarnsbarnens ankomst. När flyttfåglar kommit och dragit vidare. Vädrets skiftningar, solens uppgång och nedgång. Temperaturväxlingar. Från varmt till kallt och tvärt om.

En dag ska jag hämta mammas dagböcker. Läsa om våra liv ur hennes perspektiv.

Mamma gör sig inga bekymmer. Hon tar dagen som den kommer. Kvar på fysiologiska kliniken i Linköping står Monarken. Någon annan kanske sitter där nu och trampar för att få sin framtida dom.

Operation eller cellgifter. Svar kommer om en vecka. Vi får ta dagen som den kommer.

En präst i filtar och en upprörd kaffedrickare

Det brinner runt om i vårt land. Är det inte asylboenden så är det privata villor, hyreshus och bilar som står i ljusan låga. Förr var en eldsvåda sensationsnyheter, nu är det vardagsmat.
Även kyrkor med dess kulturskatter kan fatta eld och då gäller det att vara förberedd. Inte endast brandförsvaret utan också kyrkans anställda bör alltid stå i startgroparna för att rycka ut och rädda det som räddas kan om det börjar ryka ur predikstolen.

Med anledning av detta är vi idag hundvakt. Matte har tagit av sig prästkragen och begett sig med sina arbetskamrater till brandstationen i Valdemarsvik. Där ska de släcka brasor med hjälp av diverse utrustning samt rulla runt i brandfiltar. Ett moment dottern inte ser fram emot eftersom hon ska till äldreboenden och hålla andakt med de boende direkt efter brandövningarna och vill då se någorlunda proper och inte tilltufsad ut.

Hunden skulle hämtas under morgontimmarna men jag valde att vänta ut tiden. Det finns två vägar att köra till vår dotter. Den ena vägen går förbi den lokala matvaruaffären och den andra förbi vår hembageri. Jag valde den senare.
Bagerskan har under några dagar påannonserat att det är just idag som frestaredagen inleds. Därav min lite sena ankomst till hundhämtningen. Jag ville vänta tills dess att jag kunde ta mig in genom den bakande Camillas dörr.

Semlorna var inte riktigt klara än, förklarade bagerskan där hon stod i det innersta och höll en stor blå sprits i ett stadigt grepp. Men jag kunde få välja vilken storlek jag ville ha på bullen. Jag valde mellan den lilla, den stora och den lyxiga. Jag valde den stora. Det gäller att gå ut i lagom tempo. Jag kommer att sakta accelerera upp till lyxvarianten men började ändå inte på den allra lägsta växeln.

Medan jag väntade gick jag och satte mig hos stamkunderna. En häftig dispyt mellan mig och en av kaffedrickarna uppstod. Han ansåg att semlor de inmundigar vi först på fettisdagen. Inte innan. Aldrig någonsin innan! Han spände ögonen i mig och undrade om jag firar julafton någon annan dag än på själva julaftonen.
En dum jämförelse, kontrade jag men blidkade honom en aning då jag upplysningsvis sa att vi oftast äter semlor flytande i het mjölk. Han nickade gillande och sa att det är rätta takter det. Het mjölk ska det vara, inga andra moderniteter.

Semlorna kom till bordet i en vit påse. Jag öppnade påsen och bad den upprörde mannen att ta sig en titt. Han knep hårt ihop ögonen och vägrade. Den 9 februari, inte tidigare.

Maken är otålig. Han undrar om jag inte skrivit klart snart.
Börja plocka fram du, säger jag. Ropa när det är framdukat så kommer jag.

Äntligen, som jag har väntat!

Rött hår och havregrynsgröt

Det har donats i hemma hos stortvillingarna och deras lillebror under helgen. Barnrummen har fått lite nya möbler i form av byråer. När något nytt köps hem drar det med sig en viss omstrukturering av det befintliga.
Hos småtvillingarna och deras storasyster ändras det också om. Storasystern ska få eget rum som så snart det nya fönstret kommit och monterats där det ska sitta är allt klart för inflyttning.
Någon dag ska jag bege mig till respektive familjer och beskåda allt nytt som skett. Som det är nu har jag bara fått en bild tillskickad till mig av sonsambon för att hon ville visa mig resultatet av stortvillingflickans rum.

Speciellt viktigt, anser en småtvillingflicka, är att jag ser det nya draperiet som omgärdar hennes säng.
Det är snyggt grönt med rosa blommor, berättade hon igår kväll när hon gästade oss över natten.

Innan det var läggdags skulle den lilla kroppen tvagas och sedan iklädas pyjamas. Det var svårt att välja schampo. Flaskorna är många och varje doft skulle utrönas för att passa bäst till den lockiga blonda håret. Lotten föll på schampot som doftade svagt av rosenolja.
Barnet undrade varför jag har så många olika flaskor med schampo. Det vet jag inte själv riktigt säkert. Maken har i alla år undrat detsamma. Ibland blir han förvirrad över vad han ska välja. Som den gången i midsommartid. Då jag ville fördjupa mitt mörka hår. Få mer kastanjerött. Fegheten att färga håret har för mig alltid varit en bromskloss. Det som oroat mig mest har varit slutresultatet. För att kringgå faran över ett misslyckande köpte jag en flaska äkta röd henna schampo. Det gav håret glans och lyster med inslag av rött.
Jag blev glatt överraskad när maken kom ut ur badrummet med äkta rött hennafärgat hår. Han förstod dock inte vad som var så roligt. Skrattade ändå med mig eftersom skratt är smittsamt. Hela midsommarhelgen och en vecka därefter var maken vackert rödhårig innan det äkta och med åren naturligt silvergrå kom åter.

Flickan som sov över hos oss är nästan alltid glad. Hon har ett härligt skratt som hon nyttjar ofta. Men - hon är känslig om någon skrattar åt henne. Då blir hon ledsen ända in till benmärgen.Vi pratade om det där, barnet och jag. Om att skratta tillsammans, med varandra och att skratta åt varandra. Om skillnaden. Vad som känns okej. Liggande på magen i vår säng killade vi varandra i knävecken och tävlade om vem som kunde hålla benen stilla längst tid. Vi skrattade när det killade som mest. Skrattade med varandra. Det känns mest okej, sa det treåriga barnet. Tillsammans bestämde vi att vi alltid ska skratta med varandra, inte åt varandra.
I morse frågade jag vad som önskades till frukost. Efter en del funderingar över menyförslaget lade hon till en extra punkt. Vispad grädde. Det ville hon ha till frukost. Utan några extra tillbehör. Jag skrattade inombords och undrade om det gick lika bra med havregrynsgröt. Bara gröten blev toppad med en klick lingonsylt kunde hon tänka sig det.

Det är skönt att skratta. Ibland gör jag det när jag är ensam. Dock oftast tillsammans med någon. Vi skrattar med varandra. Men det händer också att jag skrattar åt någon annan. Tycker att det är helt okej för det beror helt på vad jag skrattar åt.
Småtvillingflickan menar att det aldrig är okej att skratta åt någon, oavsett orsak. Allra minst åt henne själv. Hoppas hon aldrig kommer på att bli stand up komiker där publiken skrattar åt och inte med.
Utom jag då som inte gillar den sortens humor. Jag förstår sällan innebörden. Antagligen är jag helt enkelt humorbefriad.

Irriterande flugor och en illamående fiskgjuse

I morse kändes det som i gamla tider då maken gick upp i ottan för att kasta sig ut i snösvängen och hjälpa sonen att forsla bort den snö som föll i natt.

Vi ligger inbäddade i det vita täcket som idag har konsistens lämpad för att bygga snögubbar. Kylan har tillfälligt släppt sitt grepp men är åter i antågande sägs det.

I min skrivarbod är det varmt och skönt. Snötäcket på taket vittnar om att stugan är väl isolerad. Inga extra tröjor behövs.

Delar av familjen kommer på eftermiddagsfika. Jag ska förära dem med en nybakad kaka. Ett komplicerat bakverk som krävde både kavel och springform med löstagbara kanter. Doftar förförande gott och jag hoppas att den ska smaka likaledes.

Smeten innehåller mandelmassa kan jag avslöja.

Medan maken skottade snö läste jag dagspressen på nätet. Skavsta flygplats är avspärrat och utrymt på människor. En resväska med något explosivt pulver har påträffats och personalen är skärrad uppgav ett tillförlitligt ögonvittne. Väskans ägarinna ställer sig oförstående eftersom hon inte vistas i någon miljö där explosivt pulver förekommer.

Tänker att det är väl lika bra att det inte blev någon Spanienresa för vår del. Det är bara elände över allt. Till och med på flygplatsen i Nyköping.

Jag skrollade vidare i nyhetsflödet.  Ingvar Kamprad har överlämnat ordförandeklubban till sin efterträdare. Av åldersskäl. Kanske ett förnuftigt beslut. Att vara ordförande är ingen barnlek. Vet väl jag som är ordförande i Odensåkers vattenförening och Odensåkers vägsamfällighetsförening.Två pärmar med papper att hålla ordning på. Originalpapper dessutom. Ett stort ansvar.

Dock har jag inga 50 miljoner att donera till föreningarna som herr Kamprad gjorde vid uppstarten av Familjen Kamprads stiftelse. Det är illa för det skulle behövas lite extra tillskott i kassorna. Mycket har hänt i det gemensamma avloppsbygget som kostar pengar samt den framtida vägförbättringen efter grävmaskinernas framfart.

Hade jag pengar skulle jag muta Naturskyddsföreningen att ge sig iväg från vårt område. De har lagt sig i våra angelägenheter och gjort ett samrådsyttrande och skickat till Norrköpings kommun. Bland annat är Naturskyddsföreningen oroliga över att vi som bor här ska klaga på att bondens kossor ska dra flugor när kossorna går på sommarbete en bit bort. Då finns en överhängande risk att vi boende ska komma med krav att flugorna genast bör elimineras. Naturskyddsföreningen anser även att de av oss boende som har strandtomt ska avgränsa tomterna så allmänheten kan ströva fritt över den privata delen av strandtomten. Fiskgjusen som bor på andra sidan viken ska visst också må illa av vår ständiga närvaro. 

En cykelbana- och gångbana bör också fortast möjligt anläggas ut till vårt område, anser Naturskyddsföreningen, eftersom det är skadligt för miljön att köra bil. Sant och riktigt men de kräver samtidigt att det måste till en besöksparkering så besökande bilar får plats. 

Tack Naturskyddsföreningen att ni så påpassligt medverkat till att den nya detaljplanen nu plötsligt ligger långt fram i tiden!

Snart kommer delar av familjen för att äta kaka. Vi får visst en nattgäst också. En av småtvillingflickorna känner sig manad att kinesa hos mormor och morfar. Dock behöver övernattandet inte vara så spartanskt att hon måste sova på golvet. Hon får plats mellan oss i sängen. 

Det kommer att bli varmt, trångt och mycket gemytligt.