Rostiga skridskor och en hopsydd tumme

-18 grader när jag lättade på rullgardinen. Jag rös till och rotade fram mina två par långkalsonger. Maken gick ut i ett av våra uthus för att hämta in mina fodrade vinterkängor. I tjänstens vägnar var det dags att idka friluftsliv. Det gäller att klä sig varmt om det ska bli ett bra utfört arbete.

Mina fodrade vinterkängor var uppätna av råttor. De hade dessutom inrättat familjebostäder i båda paren. Det andra paret fodrade vinterkängor har tillhört min pappa. Med dubbla sockor passade de perfekt.
Svarta vinterbyxor med hängslen, tjock stickad tröja, halsduk och min skinnbeklädda väpnarmössa. Jag kände mig beredd.

Det vimlade av folk i olika storlekar som spänt på sig utförsåkningsskidor för att med friskt mod kasta sig utför kommunens stolthet. Yxbacken. Där Pernilla Wiberg en gång i tiden startade sin karriär. Från backen utanför Norrköping till Super-G, störtlopp, slalom och alpin kombination på sina Rossignol. Framgång föder rikedom och numera är allas vår Pernilla en svensk affärskvinna.

Anders, Yxbackens styrelseordförande, bytte ut min pälsklädda väpnarmössa mot hjälm med nedfällbart visir, startade upp sin snöskoter av märker Yamaha och bjöd mig sitta upp. Min kameraväska hängde han runt sin egen hals och uppmanade mig att hålla om honom riktigt hårt.

Uppe på toppen var utsikten över Bråviken förförande vacker.
Bråvallaskrinnarna är där ute på isen och åker, sa Anders och pekade. Jag nickade och tänkte på makens och mina långfärdsskridskor som ligger i vårt förråd och kanske rostar sönder. Mina skridskor som jag en gång i ren frustration försökte pracka på en okänd dam som promenerade med sin hund på Göta kanals bottenfrusna is.
Kanske vi borde plocka fram skridskorna. Göra ett nytt försök. Maken koncentrerade sig på räksmörgåsarna som jag köpte med hem efter avslutat arbete i Yxbacken. Jag fick inget uttömmande svar på min frågeställning.

En gång i tiden var även maken och jag utförsåkare. Mest höll vi till i Sunne. Jag startade dock min utförsåkning i norska Oppdal vid elva års ålder.
Kom ihåg att böja på knäna ordentligt, var pappas råd. Han som aldrig åkt skidor utför. Bara på längden.
Jag böjde på knäna och farten stegrade sig. Pappa glömde dock berätta om det viktigaste momentet. Att svänga. Mamma som hade fullt upp med att ta sig upp på fjället sittande i en bygellift såg med skräck och fasa flicka komma nedsusande med böjda knän. Offpist.
Färden slutade i ett buskage med vidare transport till sjukstugan där vänster tumme syddes ihop med fem stygn. Ärret finns kvar som en ständig påminnelse om min debut i den norska skidbacken.

Numera nöjer jag mig att bestiga och ta mig nedför slalombackar som Yxbacken sittande bakpå en snöskoter av märket Yamaha.

Den svenska tigern och välsmort munläder

När jag i min ungdom arbetade på sjukhus var våra omklädningsrum förlagda längst ner bland slingrande kulvertar så långt det gick att ta sig ner i byggnaden.
Plåtskåpen stod på rad men hänglåsen fick vi bekosta själva. Min kompis och jag började ofta våra arbetsskift med en cigarett ute på lastbryggan i anslutning till vaktmästarens krypin. Han var betuttad i flickor, speciellt i min kompis, varpå han kröp ut ur sitt inglasade kontor och gjorde oss sällskap. Mest ägnade han tiden åt att skälla på oss över vilken last vi beskaffat oss med. I efterhand kan jag inte göra annat än att hålla med vaktmästaren. Att röka är ett fördärv utan undanflykter.
Själv är jag rökfri sedan snart 40 år tillbaka i tiden. Hur det är ställt med min forna väninna vet jag inte för vi tappade kontakten ungefär samtidigt som jag fimpade min sista cigarett, sade upp mig från sjukhuset och flyttade mitt bohag till annan ort.

I direkt anslutning till vårt omklädningsrum fanns en liten skrubb med ett bord och några obekväma stolar. Dit kunde den som ville dra sig undan för att äta medhavd lunch eller hälla upp en skvätt kaffe ur termos. Skorpor höll sjukhuset med. Det stod alltid en välfylld plåtburk med skorpor på bordet. Ingen ville använda skrubben, varken ensam eller tillsammans med arbetslaget. Av förståeliga skäl.

På väggen hade någon satt upp en pappersbonad föreställande en tiger med tillhörande text:
En svensk tiger. 
Texten åberopade säkerligen till den tystnadsplikt vi personal under högtidliga former skrev på under övervakning av en tillförlitlig person på personalavdelningen då vi anställdes.

Bonaden i papp var aningen malplacerad i sjukhusmiljön eftersom Statens informationsstyrelse år 1941 lät illustratören Bertil Almqvist rita tigern. Syftet var att på ett illustrerat sätt få allmänheten att hålla tyst om det som kunde skada Sverige då omringade europeiska länder befann sig i krig och ockupation.
Vi som var anställda av Landstinget fick oss i alla fall en daglig påminnelse att inte missbruka våra underskrivna löften om att vara den som tiger gällande sekretesslagen.

Att hålla tyst om det vi ombedes hålla för oss själva lyder också under moraliska restriktioner. Därför blev jag häromdagen ytterst förvånad över att den som ålagt mig tystnadsplikt själv gått omkring och läckt som ett såll om det som ingen av oss skulle låta nå andras öron. Får inte det hela att gå ihop. Den som hamnade i skottgluggen blev jag själv.
Eftersom jag varken missbrukat förtroendet eller lättat på munkavlen gjorde jag mig inga större bekymmer än att tycka den uppkomna situationen blev mycket tråkig. För min del har inget förändrats men den drabbade har efter rådande omständigheter fått sig ett dystert sinnelag till skänks.

En av fördelarna med att börja bli till åren kommen är att jag inte längre morrar som en tiger däremot har jag med åldern lärt mig att då jag ombetts tiga åtlyda mitt avlagda löfte. Även om det inte föregåtts med någon påskriven tystnadslöftesblankett.

Trots att jag stundom är ganska så glappkäftad när det vill sig...

Fiktion och verklighet

En liten gosse i Malmö har blivit skrämd från vettet. Den så beskedlige Alfons Åberg ligger bakom sömnlösa nätter. Eller antagligen är det odjuret som skrämmer.

Vår barnbokshylla stoppades undan när barnen vuxit upp men har nu återställt igen i och med barnbarnens antågande. Bland alla böcker finns naturligtvis Alfons Åberg. Rolig, underbar och underhållande. Tills fram till nu då filmen om Alfons och odjuret visades på en förskola.

Föräldrarna har gjort en anmälan till Skolinspektionen och dagspressen hakade på. Flödet i de sociala medierna rann snabbt och flödade över där människor häcklade ner och förlöjligade föräldrarna. Även jag suckade uppgivet.
Vilka knasiga föräldrar. Anmäla Alfons Åberg. Fy vad skamligt! Trams!

Så tänkte jag efter. Att göra en anmälan till Skolinspektionen och dra igång en utredning på tjänstemannanivå är kanske att överdriva en aning. Men att ta ett skrämt barn på allvar är då rakt ingen överdrift.

Odjur är odjur i vilken skepnad de än befinner sig i. Påhittade eller in reale life. Barn är olika, vissa klarar att träffa på odjur från sagornas värld medan andra känner skräck och fasa.
Nu tillhör tydligen den skånske lille pågen den senare kategorin och behöver stöd och hjälp av vuxna som vet att Alfons odjur är fiktion. Men det kan vara svårt att övertyga gossen om detta och jag känner mig osäker på om ens Skolinspektionen klarar den uppgiften.

I mitt föräldrahem fanns den stora boken om människans anatomi. Som barn var jag oerhört fascinerad att sitta och bläddra bland sidorna där människans kropp var rikt illustrerad och avfotograferad. Både utvändigt och invändigt. Det ingick i mina planer på att bli kirurg. Jag ville i tidigt stadium sätta mig in i läkarvetenskapen och då kom boken väl till pass.

Dock hoppade jag över en sida. Där var ett öga avbildat. Med några sorters klämmor var ögat uppspärrat och stirrade rakt på mig. Blodet isade sig i mina ådror och efter första anblicken bäddade jag ner mig mellan mamma och pappa många nätter i rad. Så fort jag skulle sova i min egen säng stirrade ögat ner på mig från sovrummets innertak.
Till sist tröttnade mina föräldrar på att trängas natt efter natt med en gänglig flicka som snurrade runt för att få bäst plats på madrassen. Därför satt någon av dem på min sängkant och höll mig i handen ända till dess att jag somnat ordentligt.
Med tiden slöt sig det stirrande ögats ögonlock och bleknade bort och mina planer att slå in på kirurgins bana svalnade av. Boken fick därefter bli stående där den stod i bokhyllan.

Jag hoppas att skånepågen snart nog glömmer bort odjuret och kan sova lugnt om nätterna. Och att föräldrarna tillsammans med Skolinspektionen finner en lösning så samtliga vuxna parter känner sig tillfreds.

Sen kan vi skratta åt föräldrarnas tilltag och anmälan bäst vi vill. Bara vi inte skrattar åt den lille pojken som är så förtvivlat rädd för odjur.
Vi lever dessutom i en värld där vi bär omkring på en rädsla. Oavsett om vi är vuxna eller ej. Det finns många odjur runt omkring oss, alla är tyvärr inte fiktiva.

Korv på papperstallrik och grannens pinkande katter

Lätt som en fjäder. Du är lätt som en fjäder mamma, tänkte jag där hon låg på britsen.
Undersökningarna avlöser varandra.  Oro. Provsvar och svar från läkare. Den enda som tar det med ro är mamma. Tack mamma. Tack för att du är så stark och positiv.

Monark, gjord på papper och bark. Men bättre än DBS. Det betyder Döden Bakom Styret, sa mamma bakom syreupptagningsmasken. Personalen log matt och tittade åt mitt håll.
Jag ryckte på axlarna. Mamma vet vad som gäller.

Arbetsprov hos fysiologiska kliniken, universitetssjukhuset i Linköping. Mamma satt på Monarken, beredd att trampa för att visa resultat. Operation eller cellgifter. Det är frågan som nu gäller.

Hej då, nu kör jag Vätternrundan, ropade mamma.
Kör inte omkull, vill du ha stödhjul på cykeln? ropade jag tillbaka.
Personalen sa inget, de tittade på varandra och dataskärmarna som visade kurvor i blått, rött och svart.

Korv och mos. Papperstallrikar plastbestick och pappersmuggar i sjukhusets kafeteria. Kaffe på maten. Och en kladdig kaka.

Vidare till nästa undersökning.  Svar om några dagar. Din läkare kontaktar dig. Operation eller cellgifter. Kanske både ock.

Hemfärd efter en lång och tröttsam dag. Mamma pratade hela tiden. Om pappa. När han körde fel väg då de skulle besöka oss. Om barnbarnsbarnen. Grannens katter som pissar på hennes prydnadsbuskar. Att det är gott med korv och mos.
Hon pratade om mannen som satt med oss i väntrummet. Att han hostade så illa. Han har nog en allvarlig sjukdom.
Tror jag också, så som han hostade.
Kraken, han kanske är så sjuk att han dör.
Kanske det kanske.

Mamma berättade om sina dagböcker. Där hon antecknat varje förändring i mitt liv. Dag och datum. Barnbarnen finns med. Deras skolavslutningar, när och vart de flyttat sina bohag, arbetsintervjuer och anställningar. Förlovningar och vigslar. Barnbarnsbarnens ankomst. När flyttfåglar kommit och dragit vidare. Vädrets skiftningar, solens uppgång och nedgång. Temperaturväxlingar. Från varmt till kallt och tvärt om.

En dag ska jag hämta mammas dagböcker. Läsa om våra liv ur hennes perspektiv.

Mamma gör sig inga bekymmer. Hon tar dagen som den kommer. Kvar på fysiologiska kliniken i Linköping står Monarken. Någon annan kanske sitter där nu och trampar för att få sin framtida dom.

Operation eller cellgifter. Svar kommer om en vecka. Vi får ta dagen som den kommer.

En präst i filtar och en upprörd kaffedrickare

Det brinner runt om i vårt land. Är det inte asylboenden så är det privata villor, hyreshus och bilar som står i ljusan låga. Förr var en eldsvåda sensationsnyheter, nu är det vardagsmat.
Även kyrkor med dess kulturskatter kan fatta eld och då gäller det att vara förberedd. Inte endast brandförsvaret utan också kyrkans anställda bör alltid stå i startgroparna för att rycka ut och rädda det som räddas kan om det börjar ryka ur predikstolen.

Med anledning av detta är vi idag hundvakt. Matte har tagit av sig prästkragen och begett sig med sina arbetskamrater till brandstationen i Valdemarsvik. Där ska de släcka brasor med hjälp av diverse utrustning samt rulla runt i brandfiltar. Ett moment dottern inte ser fram emot eftersom hon ska till äldreboenden och hålla andakt med de boende direkt efter brandövningarna och vill då se någorlunda proper och inte tilltufsad ut.

Hunden skulle hämtas under morgontimmarna men jag valde att vänta ut tiden. Det finns två vägar att köra till vår dotter. Den ena vägen går förbi den lokala matvaruaffären och den andra förbi vår hembageri. Jag valde den senare.
Bagerskan har under några dagar påannonserat att det är just idag som frestaredagen inleds. Därav min lite sena ankomst till hundhämtningen. Jag ville vänta tills dess att jag kunde ta mig in genom den bakande Camillas dörr.

Semlorna var inte riktigt klara än, förklarade bagerskan där hon stod i det innersta och höll en stor blå sprits i ett stadigt grepp. Men jag kunde få välja vilken storlek jag ville ha på bullen. Jag valde mellan den lilla, den stora och den lyxiga. Jag valde den stora. Det gäller att gå ut i lagom tempo. Jag kommer att sakta accelerera upp till lyxvarianten men började ändå inte på den allra lägsta växeln.

Medan jag väntade gick jag och satte mig hos stamkunderna. En häftig dispyt mellan mig och en av kaffedrickarna uppstod. Han ansåg att semlor de inmundigar vi först på fettisdagen. Inte innan. Aldrig någonsin innan! Han spände ögonen i mig och undrade om jag firar julafton någon annan dag än på själva julaftonen.
En dum jämförelse, kontrade jag men blidkade honom en aning då jag upplysningsvis sa att vi oftast äter semlor flytande i het mjölk. Han nickade gillande och sa att det är rätta takter det. Het mjölk ska det vara, inga andra moderniteter.

Semlorna kom till bordet i en vit påse. Jag öppnade påsen och bad den upprörde mannen att ta sig en titt. Han knep hårt ihop ögonen och vägrade. Den 9 februari, inte tidigare.

Maken är otålig. Han undrar om jag inte skrivit klart snart.
Börja plocka fram du, säger jag. Ropa när det är framdukat så kommer jag.

Äntligen, som jag har väntat!