Påsar under ögonen och en talande maskin

Jag har gått genom dagen som i ett töcken. Bristen på sömn har gjort sig gällande och mitt utseende är allt annat än smickrande.
Eftersom vi ska ha kalas på lördag begav jag mig till min ständiga frisörska Anna. Att sitta framför spegeln i frisörsalongen för något obehagligt med sig. Huvudet sticker upp över skyddsskynkets kant och synen av sin egen nuna är skrämmande. Dock brukar det rätta till sig när behandlingen är avklarad, men inte en dag som denna. Glåmig, och med blågrå påsar under ögonen stirrade jag modstulet på den uppenbarelse som speglade mitt jag.

Det finns äventyr av olika karaktärer och inslag. Igår var ett äventyr som jag hädanefter hoppas slipper reprisera.
Hela arrangemanget startade i munterhetens tecken då dottern och jag åkte till Örebro för att övernatta på hotell. Anledningen till att vi passerade gränsen mellan Östergötland och Närke kommer helt och hållet an på vårt eget landsting som inte klarade av vårdgarantin för dotterns räkning.
En bukoperation á la titthålsmetoden skulle utföras klockan 09.00 i går morse men blev av olika orsaker tidsmässigt uppskjuten vilket varken dottern eller jag som chaufför och ledsagare kunde vara med och påverka.
Trots ett förestående öppnande av buken kände sig dottern väl till mods, åtminstone de första morgontimmarna i sjukhussängen. En natts sömn utan småbarn gör gott även om det skall ske en efterföljande operation.

Vart efter tiden led började tålamodet tryta hos både patient och moder. Droppet droppade på men så mycket mer hände inte. Först efter åtta timmars tröstlös väntan rullades den snart narkosbedövade dottern in i operationssalen.
För att fördriva tiden innan hon i vaket tillstånd kom tillbaka upp på salen begav jag mig åstad för att införskaffa lite att äta. Tidigare hade jag blivit utfodrad av makens dotter Lena som bjöd på en ypperlig lunch men den födan hade både smälts och passerat där bearbetad mat brukar passera vilket föranledde en  påfyllning av föda i både fast och flytande form.

Sjukhusets matinrättning var stängd. Återstod bara att ge sig i kast med den talande maskinen som utlovade mackor och drycker. Jag följde instruktionerna, tryckte på knapparna för en sandwich med tonfiskröra och ut ramlade en liten påse grillchips varpå maskinen tackade för köpet. Jag muttrade och gjorde om manövern. Då upplyste den maskinella rösten mig om att varan var slut. Vilket var lögn och förbannad dikt eftersom jag såg de åtråvärda smörgåsarna genom glasrutan. Ett nytt försök och jag stod med ett paket Vasaknäcke med smetost och paprika i handen. Jag svor högt i den tomma foajén.

När en blek och vimmelkantig dotter återvände med tre hål på magen inväntades uppiggande resultat. För att hålla mig vaken inför hemresan hade jag bälgat i mig ofantliga mängder kaffe vilket hör till ovanligheterna eftersom jag ytterst sällan läppjar en kopp java. Därav mådde jag ungefär som dottern. Om än betydligt mycket piggare, ja rent utav överpigg.

Klockan 00.15 ansågs patienten vara så pass pigg att det var dags för hemfärd. 12 mils bilfärd låg framför oss. Jag fruktade både halkan och lösspringande djur varpå jag behandlade gaspedalen med stor försiktighet. 03.30 kröp jag ner bredvid maken och var då så speedad och koffeinstinn att hela kroppen darrade.

Två timmars sömn innan det var dags att kliva ur bingen och ge mig iväg på dagens frilansjobb.
Dottern mår efter omständigheterna ganska väl om än både operationen och bilresan hem tog på krafterna.

Tack båda landstingen för en oförglömlig dag och natt!

Saknad och två små röda stugor

I går drabbades jag av en fruktansvärd hemlängtan. Det hjälpte föga att maken påpekade att jag var hemma. Sålunda kunde jag inte längta hem, resonerade han.

Jag försökte betvinga mina känslor till ett lugnt stadium men när vi satte oss för att äta brast det. Tårarna droppade ner över den ugnsbakade laxen, små fina potatisar som kokats varsamt för att behålla spänsten och den fräscha salladen med egenhändigt hoprörd dressing.

Maken såg förtvivlat på mig. Jag torkade ögonen och snöt näsan i den blå tygservetten.

Det var mycket länge sedan jag hade hemlängtan. Den kommer över mig då och då men inte lika starkt som igår.

Vad är det som jag egentligen längtar efter? Efter tjugosju år som värmländsk östgöte borde jag i rimlighetens namn ha acklimatiserat mig. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Det rycker och drar i mina värmlandsrötter, de vill inte riktigt fästa i den östgötska myllan.

Jag saknar vår gård där boningshuset var mindre än ladugården. Någon kom med förslaget att flytta in huset i logen. Då skulle vi få ännu närmare till jobbet. Det lilla torpet som vi under flera års tid renoverade till en fullt fungerande bostad. Varje bräda som vi rödmålade hade vi blandat ner kärlek i färgen. Flaggstången som var min 30-årspresent. Fanan förärade mig min svärmor när det blev Mors dag.
För att du är en bra mamma, sa hon när paketet överlämnades. Den flaggan finns ännu kvar i min ägo och hissas i vår nuvarande flaggstång.

Jag saknar somrarna när svågern och svägerskan kom från Frankrike. Den franskregistrerade bilen svängde upp på vår gårdsplan och vidare mot deras sommarstuga en bit bort genom skogsdungen.
Jag saknar mina svärföräldrar som alltid fanns i vår ständiga närhet. Gemenskapen med den äldre generationen, vår farmor och farfar.
Jag saknar Hasse och Iris. Våra bundsförvanter som ännu finns kvar i våra liv även om vi inte träffas så ofta.
Jag saknar spontaniteten. När det knackade på dörren och någon stod där för att enkom kolla läget. Kaffekoppen i handen sittande på yttertrappan för att prata bort en liten stund.
Jag saknar barnens barndom. Mest av allt saknar jag det.

Det är upphovet till min hemlängtan. Tiden som passerat. Tiden som inte går att backa.

Efter en natts sömn är hemlängtan som bortblåst. När jag ännu var sömndrucken stack maken sin arm under min nacke. Jag lade mig tillrätta, helt nära.
Vi måste vara rädda om tiden, tänkte jag.

Idag ska dottern och jag åka till Örebro. Sova på hotell. Örebro ligger inte så långt borta från Värmland. I morgon när det som ska göras är klart sätter vi oss i bilen och åker hem. Hem till Östergötland för det är här vi hör hemma. I vår lilla stuga på Bäckstugevägen som är mindre än vår förra lilla stuga Nybäck. De hänger samman på något vis.

Du  blir aldrig en riktig östgöte Carina, men kör försiktigt och skynda dig hem i morgon för det blir så ensamt utan dig, sa maken.
Jag lovade, jag ska köra försiktigt hem.

Rostiga skridskor och en hopsydd tumme

-18 grader när jag lättade på rullgardinen. Jag rös till och rotade fram mina två par långkalsonger. Maken gick ut i ett av våra uthus för att hämta in mina fodrade vinterkängor. I tjänstens vägnar var det dags att idka friluftsliv. Det gäller att klä sig varmt om det ska bli ett bra utfört arbete.

Mina fodrade vinterkängor var uppätna av råttor. De hade dessutom inrättat familjebostäder i båda paren. Det andra paret fodrade vinterkängor har tillhört min pappa. Med dubbla sockor passade de perfekt.
Svarta vinterbyxor med hängslen, tjock stickad tröja, halsduk och min skinnbeklädda väpnarmössa. Jag kände mig beredd.

Det vimlade av folk i olika storlekar som spänt på sig utförsåkningsskidor för att med friskt mod kasta sig utför kommunens stolthet. Yxbacken. Där Pernilla Wiberg en gång i tiden startade sin karriär. Från backen utanför Norrköping till Super-G, störtlopp, slalom och alpin kombination på sina Rossignol. Framgång föder rikedom och numera är allas vår Pernilla en svensk affärskvinna.

Anders, Yxbackens styrelseordförande, bytte ut min pälsklädda väpnarmössa mot hjälm med nedfällbart visir, startade upp sin snöskoter av märker Yamaha och bjöd mig sitta upp. Min kameraväska hängde han runt sin egen hals och uppmanade mig att hålla om honom riktigt hårt.

Uppe på toppen var utsikten över Bråviken förförande vacker.
Bråvallaskrinnarna är där ute på isen och åker, sa Anders och pekade. Jag nickade och tänkte på makens och mina långfärdsskridskor som ligger i vårt förråd och kanske rostar sönder. Mina skridskor som jag en gång i ren frustration försökte pracka på en okänd dam som promenerade med sin hund på Göta kanals bottenfrusna is.
Kanske vi borde plocka fram skridskorna. Göra ett nytt försök. Maken koncentrerade sig på räksmörgåsarna som jag köpte med hem efter avslutat arbete i Yxbacken. Jag fick inget uttömmande svar på min frågeställning.

En gång i tiden var även maken och jag utförsåkare. Mest höll vi till i Sunne. Jag startade dock min utförsåkning i norska Oppdal vid elva års ålder.
Kom ihåg att böja på knäna ordentligt, var pappas råd. Han som aldrig åkt skidor utför. Bara på längden.
Jag böjde på knäna och farten stegrade sig. Pappa glömde dock berätta om det viktigaste momentet. Att svänga. Mamma som hade fullt upp med att ta sig upp på fjället sittande i en bygellift såg med skräck och fasa flicka komma nedsusande med böjda knän. Offpist.
Färden slutade i ett buskage med vidare transport till sjukstugan där vänster tumme syddes ihop med fem stygn. Ärret finns kvar som en ständig påminnelse om min debut i den norska skidbacken.

Numera nöjer jag mig att bestiga och ta mig nedför slalombackar som Yxbacken sittande bakpå en snöskoter av märket Yamaha.

Den svenska tigern och välsmort munläder

När jag i min ungdom arbetade på sjukhus var våra omklädningsrum förlagda längst ner bland slingrande kulvertar så långt det gick att ta sig ner i byggnaden.
Plåtskåpen stod på rad men hänglåsen fick vi bekosta själva. Min kompis och jag började ofta våra arbetsskift med en cigarett ute på lastbryggan i anslutning till vaktmästarens krypin. Han var betuttad i flickor, speciellt i min kompis, varpå han kröp ut ur sitt inglasade kontor och gjorde oss sällskap. Mest ägnade han tiden åt att skälla på oss över vilken last vi beskaffat oss med. I efterhand kan jag inte göra annat än att hålla med vaktmästaren. Att röka är ett fördärv utan undanflykter.
Själv är jag rökfri sedan snart 40 år tillbaka i tiden. Hur det är ställt med min forna väninna vet jag inte för vi tappade kontakten ungefär samtidigt som jag fimpade min sista cigarett, sade upp mig från sjukhuset och flyttade mitt bohag till annan ort.

I direkt anslutning till vårt omklädningsrum fanns en liten skrubb med ett bord och några obekväma stolar. Dit kunde den som ville dra sig undan för att äta medhavd lunch eller hälla upp en skvätt kaffe ur termos. Skorpor höll sjukhuset med. Det stod alltid en välfylld plåtburk med skorpor på bordet. Ingen ville använda skrubben, varken ensam eller tillsammans med arbetslaget. Av förståeliga skäl.

På väggen hade någon satt upp en pappersbonad föreställande en tiger med tillhörande text:
En svensk tiger. 
Texten åberopade säkerligen till den tystnadsplikt vi personal under högtidliga former skrev på under övervakning av en tillförlitlig person på personalavdelningen då vi anställdes.

Bonaden i papp var aningen malplacerad i sjukhusmiljön eftersom Statens informationsstyrelse år 1941 lät illustratören Bertil Almqvist rita tigern. Syftet var att på ett illustrerat sätt få allmänheten att hålla tyst om det som kunde skada Sverige då omringade europeiska länder befann sig i krig och ockupation.
Vi som var anställda av Landstinget fick oss i alla fall en daglig påminnelse att inte missbruka våra underskrivna löften om att vara den som tiger gällande sekretesslagen.

Att hålla tyst om det vi ombedes hålla för oss själva lyder också under moraliska restriktioner. Därför blev jag häromdagen ytterst förvånad över att den som ålagt mig tystnadsplikt själv gått omkring och läckt som ett såll om det som ingen av oss skulle låta nå andras öron. Får inte det hela att gå ihop. Den som hamnade i skottgluggen blev jag själv.
Eftersom jag varken missbrukat förtroendet eller lättat på munkavlen gjorde jag mig inga större bekymmer än att tycka den uppkomna situationen blev mycket tråkig. För min del har inget förändrats men den drabbade har efter rådande omständigheter fått sig ett dystert sinnelag till skänks.

En av fördelarna med att börja bli till åren kommen är att jag inte längre morrar som en tiger däremot har jag med åldern lärt mig att då jag ombetts tiga åtlyda mitt avlagda löfte. Även om det inte föregåtts med någon påskriven tystnadslöftesblankett.

Trots att jag stundom är ganska så glappkäftad när det vill sig...

Fiktion och verklighet

En liten gosse i Malmö har blivit skrämd från vettet. Den så beskedlige Alfons Åberg ligger bakom sömnlösa nätter. Eller antagligen är det odjuret som skrämmer.

Vår barnbokshylla stoppades undan när barnen vuxit upp men har nu återställt igen i och med barnbarnens antågande. Bland alla böcker finns naturligtvis Alfons Åberg. Rolig, underbar och underhållande. Tills fram till nu då filmen om Alfons och odjuret visades på en förskola.

Föräldrarna har gjort en anmälan till Skolinspektionen och dagspressen hakade på. Flödet i de sociala medierna rann snabbt och flödade över där människor häcklade ner och förlöjligade föräldrarna. Även jag suckade uppgivet.
Vilka knasiga föräldrar. Anmäla Alfons Åberg. Fy vad skamligt! Trams!

Så tänkte jag efter. Att göra en anmälan till Skolinspektionen och dra igång en utredning på tjänstemannanivå är kanske att överdriva en aning. Men att ta ett skrämt barn på allvar är då rakt ingen överdrift.

Odjur är odjur i vilken skepnad de än befinner sig i. Påhittade eller in reale life. Barn är olika, vissa klarar att träffa på odjur från sagornas värld medan andra känner skräck och fasa.
Nu tillhör tydligen den skånske lille pågen den senare kategorin och behöver stöd och hjälp av vuxna som vet att Alfons odjur är fiktion. Men det kan vara svårt att övertyga gossen om detta och jag känner mig osäker på om ens Skolinspektionen klarar den uppgiften.

I mitt föräldrahem fanns den stora boken om människans anatomi. Som barn var jag oerhört fascinerad att sitta och bläddra bland sidorna där människans kropp var rikt illustrerad och avfotograferad. Både utvändigt och invändigt. Det ingick i mina planer på att bli kirurg. Jag ville i tidigt stadium sätta mig in i läkarvetenskapen och då kom boken väl till pass.

Dock hoppade jag över en sida. Där var ett öga avbildat. Med några sorters klämmor var ögat uppspärrat och stirrade rakt på mig. Blodet isade sig i mina ådror och efter första anblicken bäddade jag ner mig mellan mamma och pappa många nätter i rad. Så fort jag skulle sova i min egen säng stirrade ögat ner på mig från sovrummets innertak.
Till sist tröttnade mina föräldrar på att trängas natt efter natt med en gänglig flicka som snurrade runt för att få bäst plats på madrassen. Därför satt någon av dem på min sängkant och höll mig i handen ända till dess att jag somnat ordentligt.
Med tiden slöt sig det stirrande ögats ögonlock och bleknade bort och mina planer att slå in på kirurgins bana svalnade av. Boken fick därefter bli stående där den stod i bokhyllan.

Jag hoppas att skånepågen snart nog glömmer bort odjuret och kan sova lugnt om nätterna. Och att föräldrarna tillsammans med Skolinspektionen finner en lösning så samtliga vuxna parter känner sig tillfreds.

Sen kan vi skratta åt föräldrarnas tilltag och anmälan bäst vi vill. Bara vi inte skrattar åt den lille pojken som är så förtvivlat rädd för odjur.
Vi lever dessutom i en värld där vi bär omkring på en rädsla. Oavsett om vi är vuxna eller ej. Det finns många odjur runt omkring oss, alla är tyvärr inte fiktiva.