Östergök och ett förlorat pass i Ukraina

Det var frost i natt upplyste grannen oss om i morse.Vitt i gräset och is på bilrutan.
Våga vägra vinterjacka, tänkte jag och klev i shortsen. Vita ben som blir sommarbruna, kylan till trots.

Göken har dykt upp. Västergök och östergök. Han hoar bortifrån skogen och hörs som tydligast i arla morgonstund. Sovrumsfönstret på glänt och vi har gökotta i sängen varje morgon. Går att tolka på olika sätt men i detta fall syftar jag på det vårliga fågellätet.

Som barn åkte mamma, pappa och jag alltid på gökotta. Det var ett återkommande överraskningsmoment. Mamma och pappa viskade ute i köket. Bredde smörgås, kokade kaffe och varm choklad. Packade ner frukosten, varma tröjor och en filt innan de väckte mig.
Gökotta skulle ske i ottan för så var det bestämt. Medan andra normalt funtade människor låg och sov skulle vi dra iväg ut i skogen för att möjligtvis få höra lätet av en gök.
Mamma var exalterad, pappa tyckte det tog allt för lång tid  att rusta oss i ordning och jag var enkom trött.
Vi bodde i en tvårumslägenhet i ett brukssamhälle och där fanns inga möjligheter att ligga i sängen och lyssna till göken. Enda alternativet blev att kliva upp klockan fyra på morgonen för att uppleva den för oss vårliga traditionen som var själva överraskningen enligt mamma och pappa. Samma procedur varje år. Omständligt men småtrevligt.

Undrar om dagens moderna ungar skulle uppskatta att sitta på en filt i storskogen klockan fyra på morgonen för att lyssna på en gök?

Vårt jordgubbsland börjar snart blomma. Än så länge för vi nöja oss med affärens utbud av importerade gubbar. Men till midsommar är det högtryck på försäljningen av dessa röda bär som hör ihop med sill och nubbe. Då kan vi plocka egna, äta direkt från landet eller skiva ner några i filmjölken. Eller uppe på filbunken. Blir det sommarvarmt väder tänker jag sätta min egen filbunke. På extra fet mjölk så det bildas en tjock gräddig hinna som avnjuts med ett tjockt lager av strösocker. Men det får inte vara regn och åskoväder ty då protesterar tätan och det blir ingen bunke med gräddig hinna.

Idag har jag fått ett mejl av Gunilla Karlberg. Hon är i stor nöd och behöver 16 000 kronor om hon ska komma hem från Ukraina där hon blivit bestulen på sin handväska med pass, pengar och kreditkort. Enda möjligheten för henne att komma hem till fosterlandet är att låna av mig. Hon lovar att omgående betala tillbaka lånet då hon klivit av flyget på Svensk mark.
Vad skulle hon till Ukraina att göra? När det går lika bra att stanna på hemmaplanen, lyssna till göken och äta importerade jordgubbar i väntan på att de hemodlade har mognat.
Är hon så dum att hon åker dit och blir bestulen kan hon lika gärna stanna där hon är. Så resonerar jag som den empatilösa kvinna jag är.

Ibland förstår jag mig inte på människor.

Det lider mot natt. Längtar redan till morgonkvisten. Då det åter är dags för gökotta i sängen.

En påse cellgift och finkonditoriets gröna bakelse

Nu har de gula vackra påskliljorna börjat att bli bruna i kanterna. Snart är de borta och kvar finns de anskrämligt fula bladen som ska vissna ner och återvinnas som näring i lökarna. Det är hela grejens baksida med att vara påskliljeodlare. De fula bladen när blommorna vissnat.
Några tulpaner som rådjuren inte snokat upp och glufsat i sig blommar ännu i bedårade färger och mönster. Snart går de samma dystra öde till mötes som sina rabattkamrater och vi frestas att ta fram sekatören. Gör vi det då är loppet kört att se fram mot ny fägring nästkommande vår. Vi får besinna oss och vänta till det är dags.

Idag på förmiddagen har jag varit med min mamma till Linköpings Universitetssjukhus. Hon fick sin andra dos cellgiftbehandling och jag satt med, djupt nedsjunken i den röda anhörigfåtöljen. Bläddrade i en tidning och försökte tränga undan tankarna omkring vilket ställe vi befann oss på.
Mamma pratade glatt med sjuksystrarna som kom in i rummet. Skrattade och skämtade och var sitt vanliga jag. Ingen falsk påklistrad framtoning för att komma runt allvaret. Hon bara är sån, min mamma.

Efteråt gick vi på finkonditori. Köpte var sin bakelse med grön marsipan. Pratade lite om hennes sjukdom och behandling.
Mamma sa att vi ska se de här resorna till Linköping som en trevlig utflykt. Inte bara åka dit för att få cellgifter och sedan återvända hem utan istället ta tillfället i akt och unna oss att få vara tillsammans några timmar. Hitta på festligheter som att äta bakelser och ha roligt.

Vi var två anhöriga i behandlingsrummet. Jag och en man som höll sin kvinna sällskap. Sammanlagt fyra patienter uppkopplade till sina droppåsar. Ingen talade med varandra. De tittade ut genom fönstret eller följde med ögonen den lilla droppen som taktfast föll ner och in genom slangen som avslutades med en nål i armen.
Bara mamma och jag pratade och småskrattade när vi sa något som var värt att skratta åt.

För en tid sedan lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om cancer. Fulsjukdomen som ingen gärna pratar om. Andra sjukdomar är okej. De bearbetas i mortlar fyllda med åsikter om egna eller andras liknande sjukdomstillstånd. Men inte cancer. Det kan till och med vara så att den som drabbats har sig själv att skylla. Levt fel, ätit fel eller har haft ohälsosamma laster.
Jag tror att många gånger är den som drabbats av cancer och deras anhöriga ensamma i en situation där det behövs mycket stöd och omtanke.

Vi är rädda för sjukdomen. Cancer betyder död även det finns botemedel och ökad överlevnad genom forskning.
För ett år sedan fick en läkare på vår vårdcentral för sig att min make fått cancer. Smärtsamma undersökningar som ledde till blodförgiftning och sjukhusvård. Jag var rädd fram till den dag då läkaren ringde och sa att det var falsk alarm. Då blev jag arg. Inte för att maken var frisk utan för att vi som står honom nära blev uppskrämda helt i onödan samt se det han fick genomlida.
Nu i efterhand kan det tyckas att undersökningarna var helt i sin ordning och ett nödvändigt ont. Jag kände mig väldigt ensam i min rädsla trots att jag delade den med våra barn. Men jag delgav inte någon utomstående min rädsla och ångest. Rädslan för sjukdomen blandades med rädslan att tala om den med andra.

Jag inte rädd när det gäller min mamma. Hon visar mig att även om döden står i bakgrunden och väntar på sin tid så går det utmärkt bra att utan rädsla äta stora bakelser med grön marsipan.
Bara vi gör det tillsammans känns det en aning lättare.

Att likna en bonde och lära för livet

I vårt sovrum finns ikväll en extrasäng. I den ligger en liten lockig ljushårig småtvillingflicka och sover lugnt och fridfullt.
Vanligtvis brukar vi stoppa ner övernattande barnbarn mellan oss men jag har en bestämd känsla av att det i denna sommarvärme kommer det att bli mer varmt än trångt under täcket.

På flickans kropp finns lite utspritt här och var hoptorkade vattenkoppor. Hon och tvillingsystern har sitt avklarat medan deras storasyster är täckt av kliande koppor och jag lider med det ansatta barnet.

Efter att ha kämpat mig fram under förmiddagstimmarna körande på gräsklipparen blev eftermiddagen desto lugnare. Flickebarnet och jag har njutit av sommarvärmen med glass och sagostund. Strosat runt och tittat på blommor, spindlar, myror och dödat en geting med vår röda flugsmälla.
En sorglös dag i trevligt sällskap som avslutades med kvällsvard på altanen.

Det är intressant att språka med barn. Vetgiriga och kunskapstörstande. Ibland är det lätt att ge raka svar, ibland måste jag fundera en stund. Ge ordet den rätta innebörden utan för den skull krångla till det allt för mycket.

När jag körde in stortvillingarna till förskolan igår morse ville de att jag skulle berätta om bin. Hur de fungerar och varför de finns. Flickan hade varit med oss till Värmland och träffat sin farbror och hans fru vilka är biodlare. De förevisade henne innanmätet av en bikupa och antagligen låg det till grund för att frågan togs upp. Hela resan in till Norrköping upptogs av biodlingens grunder och för barnen gick det upp att bin behövs för att vi ska få tillfälle att äta honung.
Jag kände mig tillfreds med att vara en upplysande farmor som lyckades fånga barnens intresse för biodling.

För några dagar sedan var jag hemma hos en bekant. Vi stod utanför yttertrappan och småpratade med varandra. Några dörrar därifrån kom en familj ut och började packa in väskor i sin bil. De skulle åka till staden för att handla. Fläskfilé och korv. En grillkväll stod på agendan hörde vi av deras samtal. Sist av alla kom den äldsta dottern ut genom dörren. Hon var omkring fem-sex år. Mamman tystnade ett par minuter och sa sedan med gäll röst åt flickan att genast gå in och byta strumpor. Barnet vägrade, hon ville ha de strumpor hon klätt sig i. Inga andra. Med det var hon mycket bestämd. Mamma var mer bestämd än dottern och en häftig och högljudd ordväxling följde.
Till sist tröttande mamman på ungens envishet och skrek åt henne att hon minsann inte fick följa med på shoppingturen eftersom hon spökat ut sig om fötterna.
"Du kan väl för f-n inte åka till staden och se ut som en bonde!"
Flickan lydde för att se ut som en bonde i staden vill väl ingen utsätta sig för.

När jag begav mig hemåt tänkte jag på mamman och dotterns utbrott över ett par felaktiga strumpor.
Flickan fick lära sig genom sin mamma att det är festligt att åka till staden och köpa korv och fläskfilé bara man inte för allt i världen liknar producenten.

Hela livet är en enda lång skola...

Sömnlösa nätter och ett glas rosé

Vår magnolia är i full färd med att blomma. Det känns även som om jag nu blommar upp när mitt halsonda har släppt sitt grepp och halsen läkt ihop till det normala och helt vanliga tillståndet.

Åter igen har jag under helgen löst mina band till datorn, surfplattan och mobiltelefonen. En välbehövlig paus utan att känna den där dragningen till att genom de sociala medierna kolla efter vad andra har för sig eller inte har för sig.
Idag sitter jag dock vid datorn för att genomföra jobb som jag egentligen borde ha gjort under helgen och som gett mig smärre samvetskval.

Dörren till skrivarboden står på vid gavel. Småfåglarna kvittrar från trädens grenar och nere vid sjökanten bräker sjöfåglarna och svanarnas vingar ger ifrån sig märkliga ljud då de vackra fåglarna startar upp för att lyfta till väders. Och så den där magnolian. Jag lyfter blicken från tangentbordet och ser med glädje och lycka på de vackra mörkrosa blommorna.

Jag har även hunnit med att skrolla mig genom dagspressen. Precis som vanligt är det ingen upplyftande läsning. Politikerna blir landets fall allt medan pressen nitiskt hjälper till att förmedla oss läsare tragiken bakom varje avhoppare, fifflare och alla dessa krumbukter som utförs av de som ska styra riket. Sedan kvittar det tydligen lika om han eller hon gjort något bra under sin forna gärning. Halshuggas och hängas publikt ska de ändock och vi som är klanderfria skakar på våra huvuden och vojar oss högljutt.

I Linköping har en ung man spårlöst försvunnit. Ingen vet vart han tagit vägen och vad han eventuellt utsatts för. Det som skulle bli en bra sommar blir nu en mardröm för alla nära inblandade.
Att förlora en närstående i ovisshetens mörker måste vara något av det värsta någon kan råka ut för.
Oroliga sömnlösa nätter och dagar med väntan på ett besked. Arma människor!
Det hjälper föga att det är strålande försommarväder med blommande magnolior på ännu bladlösa grenar.
Jag skrollar snabbt vidare. Vill inte dras in i smärtan som andra måste genomlida.

Nästa rubrik. Bli smal och vacker lagom till det är dags att visa upp sig offentligt på överfulla badstränder. Jag suckar. Tänker att vilken tur det är att jag inte hänger mig åt kastar av mig kläderna och klämmer in mig i en tudelad baddräkt bland en hel hög andra människor. Fortsätter att äta smör och ger såserna en extra slatt grädde.

Maken bjöd ut mig på restaurang i går kväll. Vi satt på uteserveringen och njöt av god mat, varandras sällskap och tittade på glassätande flanörer.
Min vän baklavabagaren kom in på restaurangen och drack en kall öl. Han vinkade glatt och gjorde tummen upp. Jag vinkade tillbaka och tuggade i mig av oxflén, stekt med exakthet för att behålla den rosa färgen. Mitt liv som vegetarian är överspelat. Nu vill jag äta blodiga biffar och föra ett osunt leverne. Om jag bortser från att jag slutat snusa. På lördag blir det en hel månad utan nikotin under läppen.

Det måste firas och jag har lagt en flaska rosé på kylning. Jag ger mig dessutom endast en svag dos av de sociala medierna. Lägger mig på en behaglig och lagom nivå, nu finns det tid för annat än att ständigt vara á jour med den dagliga utvecklingen bland kända och mindre kända förmågor.

Rosa saltvatten och matkulturer som möts

I år blommar vårt plommonträd för första gången.Om vädret håller sig och ingen kyla slår till samt om pollinerande insekter gör sitt finns goda förutsättningar att vi får skörda blå plommon i höst.

Här, precis som de flesta andra platser i riket, är det ett fantastiskt försommarväder. Jag viftar med mina strumplösa tår och har beslutat mig för att chilla idag. Med ett kort uppbrott för ett frilansarjobb under eftermiddagen.
Enda smolken i den ljuvliga sommarsaftbägaren är min onda hals. Den värker och skaver och vid en närmare granskning i spegeln syns det tydligt hur röd och illa tilltygade slemhinnorna är.
Jag har blandat en mixtur men rosa salt från Himalaya och ljummet vatten som jag under kraftiga kväljningar gurglar mig med. Det svider som eld och jag har blivit varse hur det känns att strö salt i sår.
Jag tror dock på det undergörande medlet som för övrigt är en husmoderskur från forna tider och jag har förhoppningar om att i morgon känns halsen som vanligt.

Att salt ska ha läkande effekt, det fick vi lära oss under en resa vi gjorde till Israel för ett antal år sedan.
Alla som reser till det heliga landet måste naturligtvis bada i Döda havet. Vi var inget undantag.
Vi bussades dit och den medföljande guiden gav oss instruktioner men även restriktioner hur badande i Döda havet ska bära sig åt.
Samtidigt passade han på att fråga oss damer om vi möjligtvis hade drabbats av svampinfektion i underlivet. Ingen som eventuellt bar på svamp i det onämnbara ville publikt ge sig till känna men vi lyssnade ändå uppmärksamt på vad vår manlige guide hade att förtälja i ämnet.
Om, sa guiden, om vi hade svamp skulle vi genast bli botade genom att sära på benen och släppa in saltvattnet när vi låg flytande på rygg i det extremt salta vattnet.
Alla gjorde exakt som vi blivit instruerade. I förebyggande syfte om inte annat.

På tal om andra länder så har jag och maken influerats av dottern och hennes familjs initiativ att anmäla sig till Invitationsdepartementet i Norrköping. Nu har även vi fyllt i anmälan på nätet och väntar med stor spänning på en matchning.
Det hela går ut på att vi bjuder eller blir bjuda på en måltid hemma hos oss eller hemma hos någon annan. Vi får ta del av nya matkulturer och nyanlända människors liv och vi ger tillbaka med vår matkultur och vårt språk.
En fantastiskt bra idé där kontakter knyts och vi släpper in människor som varit på flykt i våra liv och i våra sedvänjor.

Dottern med man och barn var på kvällsvard igår med mycket lyckat resultat. Dessutom blev småtvillingarnas storasyster lovad en livs levande majsormsbebis då majsormsmamman förökat sig. Hennes glädje är obeskrivlig men själv nöjer jag mig endast en måltid och betackar mig för dylika gåvor. Jag vill inte ha besvär med något husdjur utan ta dagen som den kommer och inte behöva be om husdjursvakt i den händelse vi får för oss att resa bort.

I väntan på mat tillsammans med nyanlända ska jag sitta under vårt blommande plommonträd och njuta av tiden som är och fortsätta gurgla mig med rosa saltvattenlösning från Himalaya.