Mitt hjärta är ditt och Waterloo är långt borta

Vi tittade på ABBA på teve igår. När jag hör deras musik blir jag låg. Smärtsamt påmind om den tid jag önskar aldrig funnits. När allt var ett enda stort kaos som höll mig fast och jag inte visste hur jag skulle ta mig loss.

Vindarna vänder och förändringens tid kommer. Förr eller senare. Även om ingen tror det medan besvärligheterna pågår. Så är det förhoppningsvis för de flesta. Slutet av 1970-talet blev min vändpunkt och jag lät mig tacksamt föras framåt av den vändande vinden.
ABBA hade många år kvar och levererade friskt men då hade jag styrkan att själv välja om jag ville lyssna eller inte. Dock finns känslan fortfarande kvar och minnen börjar åka karusell i min hjärna när Frida och Agneta sjunger.
Helt enkelt uttryck, jag gillar inte ABBA. Jag lyssnar bara på musik som gör mig glad. Ty det är jag värd.

I morgon är det vår förlovningsdag. För 38 år sedan bytte vi ringar med siktet på en gemensam framtid.
Det var en varm sommarkväll. Svalorna flög högt och det doftade nyslaget hö. Och lite koskit från ladugårdshållet. Min pappa hade varit med och kört hö under dagen. Svettig och varm åkte han hem till mamma utan att veta vad för något stort som var i görningen.

Att möta kärleken är förunderligt. Att lyckas hålla den levande är ett stort gemensamt arbete.  Dalar och toppar har det varit men vi har alltid landat sida vid sida.
Formats av våra olika personligheter, fogats samman och delat med oss av varandras erfarenheter.

Det fanns de som hade synpunkter. Som ville bestämma över vad riktig kärlek egentligen var. Ge goda råd i all välmening. Råd som gick ut på att vi skulle gå skilda vägar. Vänskap som tog slut på grund av vår kärlek. Viljan att få oss att göra det enda rätta mot de som ville väl slog slint. Händer som tidigare höjts till hälsning slutade höjas. De som försökte agera äktenskapsmäklare innan vi träffades suckade uppgivet. Han som ville bli min make hade gjort ett felaktigt val. En 19 år yngre fästemö dessutom. Ack, ack vilken dårskap! Välvilja kan upplevas som mycket smärtsamt.

I morgon är det 38 år sedan vi bytte ringar. Vi har följts åt i medgång och motgång. Delat glädje och sorg. Arbetat sida vid sida och delat lika på pengarna.
Idag har vi målat staket. Suttit mitt emot varandra och småpratat mellan penseldragen. Maken grälade på mig när jag var ovarsam med penseln och sprätte kastanjefärgad lasyr i hans ansikte. Jag skrattade och viftade med den lasyrindränkta penseln.

Knowing me, knowing you. Fernando. Waterloo. Jag undanber mig resor bakåt i tiden.

Vi drack eftermiddagskaffet ute på altanen. Matt och trött efter staketmålningen sträckte jag ut mig i mitt hörn av soffan och la huvudet i makens knä. Han placerade en kudde under mitt huvud och frågade om jag låg skönt.
Mycket skönt, svarade jag och sedan var vi tysta en stund och tittade ut över Glan.

Mötas och skiljas

Idag slog vår Nybäckspion ut i den fagraste blom. Det är en riktigt gammaldags bonnpion och den har följt med oss vart vi än har slagit ner våra bopålar.
Pioner lär vara svåra att flytta men denna har visat sig vara livsduglig och tapper.
Värmland, Vikbolandet, Kolmården för att till sist hamna i Skärblacka. Snällt och lydigt har den rotat sig på nya platser och gett oss samma ögonfröjd varje år.

En gång var det dock nära att vi skildes åt. När vi stod i beredskap att sälja vår gård Olofstorp på Vikbolandet. Intressenter kom och gick precis så som det förhåller sig när mäklaren lägger ut objekt till försäljning.
Den kvinnliga delen av ett par eventuella köpare synade nogsamt våra rabatter medan hennes make travade runt och kollade täckdikningar, åkerjord, betesmark och ekonomibyggnader.
Vid en gårdsförsäljning kan det vara av vikt att säljarna finns på plats för att besvara frågor som mäklaren kanske inte är helt insatt i och på min lott föll att visa runt mangårdsbyggnaden med omkringliggande trädgård.
Vi blev oense, kvinnan och jag. Hon hävdade med bestämdhet att vår Nybäckspion rotat sig i den Vikboländska myllan och där skulle den stanna för evinnerligen tid.  När köpehandlingarna var undertecknade skulle hon nogsamt kontrollera eventuella hål som uppkommit i hennes nyinköpta rabatter.

Jag kände en stark aggression mot denna kvinna och då hon tillsammans med sin make lämnade gården förhandlade jag med min egen maken och den villrådiga mäklaren. Klubban föll och det fastslogs att ingen försäljning var att tänka på gällande detta par.
Efter en tid dök grannen upp som spekulant och kontraktsskrivningen gick av stapeln. Vi fick gräva i rabatterna bäst vi ville, på det hade grannen inga synpunkter.
Mitt i flyttlasset tronade vår gamla pion tillsammans med andra åldrade växter som jag fått av min svärmor. De frodas tillsammans med pionen som idag visade sina vackra och täta kronblad.

"Stå på dig så ingen annan står på dig!"
Detta gäller även då någon försöker skilja mig från vår älskade Nybäckspion.

Idag har mamma och jag gjort det hon kallar "den trevliga utflykten till Linköping."
Hon blev bjuden på en påse blod istället för cellgifter eftersom både vita och röda blodkroppar bestämt sig för att drastiskt minska. Hon tog det hela med ro och ansåg att ombyte förnöjer.
När hon fått blodbankens bidrag åkte vi till Gamla Linköping och besökte Cloettas försäljning av godsaker. Kassen fylldes till bredden. Mamma var nöjd och sin vana trogen gav hon mig en kram när jag släppte av henne vid ytterdörren och sa som hon brukar: Tack för en mycket trevlig dag!

Maj månad ligger bakom oss och jag tar ett litet glädjeskutt bredvid vår mörkröda pion och tackar denna första dag i juni att vi än en gång får se den blomma.

En jazzande klänning och skenande spöken

Träffade en bekant från den tiden då jag ägnade dagarna till att begrava avlidna människor. Mannen i fråga jobbade kvar som kyrkogårdsarbetare och undrade lite hur livet ter sig för mig nu för tiden.
En obeskrivlig känsla av glädje infinner sig då den frågan dyker upp. Jag blir påmind att aldrig mer behöver stängas in på ett kontor, passa tider och behaga främmande människor. Oavsett om de har sorg eller inte. Konkurrensen i begravningsbranschen är stenhård.

Frågor omkring min livssituation dyker inte upp lika ofta nu som i början av min karriär som nybliven pensionär som ännu inte uppnått pensionsåldern.
Då kretsade frågorna främst om huruvida jag skulle klara av mitt uppehälle och mitt nyvunna tillstånd men inte så mycket om känslan av frihet att göra vad jag vill.
Nu har spörsmålen dock ändrat karaktär, kanske beroende på att jag håller mig levande på mina hopsparade pengar och dessutom lagt till några kilon kring midjan.
Nu handlar det mest om viljan att göra som jag gjort, ta ut tidig pension och frågor om det är ekonomiskt genomförbart återkommer ofta.

Jag är ingen ekonom och ger därför ingen ekonomiska rådgivning kring pensionsspar eller övriga hopskrapade medel men uppmuntrar ändå den som vill kliva av arbetskarusellen medan tid är och om ekonomin tillåter till ett sådant frihetstörstande steg så är det bara att slå till. Det får var och en avgöra själv men jag stöttar verbalt om så önskas.

I morse sken solen in genom rullgardinsglipan. Det kändes att det var början på en varm dag. En dag ämnad till att glida runt och göra så lite som möjligt. Till och med maken föll för lathetens frestelse och bytte ut arbetsbyxorna mot en mer lättare klädsel.
Så kom han med ett förslag. Fika vid en av Göta kanals närbelägna slussar. Vilka var igenbommade och stängda. Fram till i morgon då den riktiga sommaren börjar och kanalcaféerna håller öppet dagligen.
Då åkte vi istället på loppis. Tittade på gammalt porslin, kläder från flydda tider då det dansades twist, emaljbyttor och diverse möbler. Både med och utan stoppade platser för bakdelar. Byråer i jakaranda faner och teak samt en ful hund i porslin och en livs levande katt. Den var dock ej till salu utan endast en spinnande rekvisita som ingen fick klappa. Då skulle den bli rädd och springa bort, så stod det på anslaget som spikats upp på dörren.  Finns det grejer så finns de på loppis.

Hungern rev i våra bukar och plötsligt befann vi oss i slottsmiljö med tillhörande värdshus.
Biff von Färsen med rivna morötter och dragon, ärtor och smörstekta champinjoner. Där till klyftpotatis och brun sås. Förrätten Toast Emelie Piper hoppade vi över vilket var tur. Ty huvudrätten bestod av rejäla portioner och jag bad kyparen hälsa von Färsen att han minsann inte kan betecknas som någon snåljåp. Om det nu inte rent utav var som så att biffarna innehöll spår av det som möjligen finns kvar av von Färsen.
Så var icke fallet, däremot lagades det mat på von Fersens dödsbo, förklarade kyparen och lade en sval hand på min skuldra.
Jag brydde mig aldrig om att närmare utröna hur det förhöll sig med det påståendet utan åt glupskt vidare medan kyparen slank in i de bakre regionerna. Kanske fanns han där den gamle riksmarskalken Axel von Fersen och övervakade att allt står rätt till bland kastruller och stekpannor.
Spöken skenar vilt omkring i Löfstad slott. Det har jag hört från säkra källor så det måste jag tro på.

Åh vad jag gillar mitt liv som en pensionär som inte ännu uppnått pensionsåldern. Dagar fyllda med spontanitet och om så önskas en behagfull lättja.

Den antika stolen och en falnande stockeld

Äntligen har vår antika stol bytt färg från illgrönt till vitt. Vår sonsambo, som är en fena på att fixa till saker som behöver fixas till, hade lovat att åta sig sysslan varpå den antika stolen kördes till henne för behandling.
Nu hände det sig vid den tiden att istället för att måla min antika stol vit gav hon sig iväg till förlossningsavdelningen på stadens sjukhus och min antika stol föll i total glömska. Annat kom att uppta hennes tid så det blev ingen annan råd än att stolen kördes tillbaka hem till oss.

Stolen är så fiffigt beskaffad att sitsen är försedd med ett gångjärn och kan således lyftas upp. Perfekt att förvara vintermössor, halsdukar, vantar och sockor inuti stolen. Snickarna under antiken visste hur en stol skulle snickras för att vara bekväm men även praktisk.

I strålande solsken gav jag mig under eftermiddagen i kast med att måla om möbeln och fann det lämpligt att hålla till i trädgården för att utnyttja sol och vind vid torkning av färgen.
Jag avskyr allt vad måleri heter. Huruvida det även gäller att måla konst på duk kan jag inte orda om ty det har jag aldrig testat. Tror faktiskt att jag skulle avsky det också...
Problemet är att jag vill ha arbetet klart så fort och smidigt som det bara går. Men att måla fort är en omöjlighet. Det måste få ta den tid det tar.
För att slingra mig undan struntar jag totalt i allt förekommande förarbete. Som att luta, skrapa, putsa, sandpappra och grundmåla. På sin höjd torkar jag av ytorna med en fuktad disktrasa eller spottar på ett hushållspapper och gnider bort eventuella fläckar. Sedan är det bara att sätta fart och nu är vår antika stol vitmålad och på håll ser det riktigt bra ut. Något expertutlåtande är inte nödvändigt eftersom både maken och jag känner oss tillfreds med omvandlingen vilket är det huvudsakliga.

Något annat vi också är mycket nöjda över är det äventyr vi bokade åt oss igår kväll. Eller rättare sagt vi hoppas på att bli nöjda med äventyret som ska ske längre fram i sommar.
Det hela går ut på att vi med provisorisk köksutrustning ska tillreda våra måltider över öppen eld, hinka upp vatten ur en källa för att använda till matlagning, tvagning och tandborstning och när mörkret sänker sig och natten faller på ska vi sova i en kolarkoja någonstans mitt ute i Bergslagsskogen. Kojan saknar all modernitet så som elektricitet och vatten men vi kommer att få sova på var sin utlagd fårskinnsfäll. Bara en sån sak, så utomordentligt exotiskt!

Om inte maten tar slut innan äventyret börjar ska nog hela företaget bli så extraordinärt som vi hoppas på. Ska redan nu börja skriva på en inköpslista även om det är långt kvar innan det är dags för avfärd. Det gäller att vara väl förberedd när det ska sovas i en långt hemifrån belägen koja i skogen.

Ekonomisk rådgivning och Lenas velociped

I morgon återvänder sommaren. Så är det lovat. Det går ingen större nöd på oss trots regnskvalpet.
Himlen är grå och på Glans vatten går det ytliga små vågor. Det smattrar på taket och vi kurar ihop oss i min skrivarbod. Rygg mot rygg sitter vi vid var sin dator. Maken pysslar med siffror och tal, jag med bokstäver och ord. Dessemellan småpratar vi om både stort och smått.

I morse ringde jag familjens äldsta dotter Lena. Hon och hennes sambo satt på jobbet. I var sitt arbetsrum. Det är deklarationsdags. Företagare vänder sig till dem med redovisning, bokslut, ekonomisk rådgivning  med mera. Och så deklarationerna. Det råder högtryck just nu. De jobbar dygnets alla vakna timmar och jag hörde tröttheten i hennes röst.
Vi ville planera in sommarroligheter tillsammans med dem, Lena bläddrade i sin kalender. När de lagt deklarationerna på lådan, ja då kan vi träffas. I slutet av juni. Vi bestämde att så får det bli.

När Lena och Kjell ska komma till oss händer det att Lena sätter sig på sin cykel medan sambon åker i följebilen. Ser till att färden på cirka 10 mil går friktionsfritt.
Nu ska hon cykla till Göteborg, berättade hon. Det är dubbelt så långt som till oss. Hon är envis och målmedveten och ser det hela som en trevlig utmaning.
Vi människor är olika beskaffade men att Lena har ärvt sin pappas envisa gener är då ett som är säkert. Det som de föresatt sig ska även genomföras. På ett eller annat sätt.

För två år sedan var maken och jag med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar till Gotland och cyklade under en veckas tid. Även det en utmaning ty vi hade en föreställning om att ön är platt. Vilket det visade sig att så icke är fallet. Kanske beroende på att vi cyklade uppåt på kartan, hade vi vänt färdriktning borde det ha sluttat nedför.
Maken och jag kom allt som oftast på efterkälken men eftersom svärsonen var vår ciceron med vägvisaren i mobilen fick det inte bli ett allt för långt glapp mellan oss.
Färden gick utefter kusten men även på småvägar inåt ön. Mycket små vägar som närmast går att betraktas som breddade skogsstigar, lämpliga för färd med traktorer i miniformat.

Alla dagar är inte soliga dagar, ej heller på Gotland. Hällande regn ackompanjerad av åska och rungande blixtar gjorde ett par timmars cykelfärd till ett mycket blött företag på vår färd genom skogsmarkerna.
När vi nådde civilisationen gjordes den fatala upptäckten att ena däcket på barnens cykelkärra fått punktering. En lantgård utan hemmavarande bonde uppenbarade sig på heden och till en lantgård tillhör det uteslutande en maskinhall.
Maken hävdade att i en krissituation är det tillåtet att olovandes nyttja en bondes maskinhall för reparation av cykelslang. Vilket vi anammade och passade även på att byta ut våra drypande blöta kläder mot kläder som inte var fullt lika blöta.

Det blev en upplevelserik vecka. En dröm jag länge närt gick i uppfyllelse. Att dessutom få göra resan med barnen som då var 2 respektive 4 år gamla var lite som grädde på moset. Ett sommarminne väl värt att bevara till den dag minnet sviker.

Huruvida Lena tänker ta sin velociped då de ska gästas oss i slutet av juni återstår att se. Men vi blir föga förundrad om så sker.