En vässad brevkniv och ett gäng brandtalare

Maken öppnade locket till vår brevlåda när vi i eftermiddag kom hem från vårt gemensamma åtagande. Där låg ett brev, adresserat till mig. Ett riktigt brev, handskrivet med blå kulspetspenna på riktigt papper.
Jag saknar brev som jag kan sprätta upp med brevkniven för att sedan läsa och ta till mig de skrivna orden.
Först skummar jag mig igenom brevet, sedan går jag in för den riktiga läsningen. Så har jag alltid gjort när det handlat om korrespondens.  Är det ett brev med trevligt innehåll är det naturligtvis ett plus, mindre trevliga brev hamnar direkt ner i sophinken.
Nu får jag ytterst sällan brev om jag inte räknar med de brev som är försedda med ett litet fönster. Inga glada brev och inga arga brev. Det hör till det förgångna. Nu är det mejl och sms som gäller och tonen i dessa moderna meddelanden kan variera. Finessen är att med en enda knapptryckning går det att radera det som inte behagar mig, ett brev krävs en viss form av handgriplighet om det ska förintas.

Brevet som kom idag var ett glatt brev. Innehållsrikt och upplyftande. Avsändaren var min moster Karin och jag fick därmed information om läget på Gotland, deras Värmlandsresa och hur det står till med mina kusiner och kusinbarn.
Jag satte mig på altanen med brevet. Njöt av att det fortfarande är soligt och varmt trots att SMHI levererar dystrare prognoser. Min hud har fått färg och jag känner mig frisk, stark och glädjefylld. Depåerna av D-vitamin är välfyllda och det gäller att fylla lagren för snart är det höst. Två veckor till midsommar, sen vänder det.

I fågelholkarna i vår trädgård är det liv och rörelse. Äggen är kläckta och små ständigt hungriga fågelbarn skriker med hesa läten efter föda. Mammor och pappor flyger fram och tillbaka med insekter i näbbarna till de omättliga småbarnen.

Det är en förälders plikt att föda sina små.
Så finns det de barn som inte har några närvarande föräldrar, barn som vårt samhälle måste ta hand om. Ensamkommande flyktingbarn kallas några av dem. Om dessa flyktingar tvistas det huruvida de är barn eller ej. Det enda som är säkert är att den som kommer till vårt land utan föräldrar eller andra vårdnadshavare behöver hjälp med bostad, mat, skolgång och med integrering.
I förrgår kväll bevakade jag med block, penna och kamera ett informationsmöte i grannkommunen där det ska byggas ett nytt HVB-hem till ensamkommande flyktingbarn. Grannskapets innevånare hade samlats och stämningen var mycket ansträngd. Det gick inte att ta miste på den ilska och frustration som rådde. Och kanske ett kryddmått av rädsla för det okända. Det relaterades till Hageby, Klockartorpet, Södertälje, Malmö och andra invandrartäta orter och stadsdelar där det förekommer oroligheter. Nu är det då dags för grannkommunen att få bilar uppbrända, slagsmål och övergrepp på gator och torg.
Politikerna svettades och besvarade frågor. De skötte det proffsigt och försökte så gott det gick att styra upp den hätska stämningen bland åhörarna.
Många lugnade ner sig efter tid medan andra fortsatte att agera verbalt och till sist fanns det ingen rim och reson i frågorna som kastades fram i vredesmod. Bygget skulle överklagas och stoppas. Inga flyktingbarn i villakvarteren! Och vart skulle nu de infödda barnen spela fotboll när gräsytan blir upptagen av barn som inga föräldrar har?!

Det är enkelt att vara brandtalare för den som allting har.

När mötet var slut och alla gått hem till sina trygga villor med parkerade bilar på garageuppfarten, gasolgrillar och pösiga dynor i utemöblerna viskade en av politikerna i mitt öra: Undrar om jag törs cykla hem nu, kanske någon av åhörarna står bakom knuten och lurpassar på mig.
Jag dementerade, nej då det är ingen fara. De är ursvenskar och vet hur de ska uppföra sig. Det sa de ju på mötet. Att de vet hur man ska uppföra sig mot andra och mot varandra.

Två systrar och ett gammalt skolhus mitt ute i ingenstans

De sista liljekonvaljerna blommar i vår trädgård. De växer precis utanför min skrivarbod och när dörren står öppen kan jag känna doften. Ännu ett litet tag.
Lite längre bort har rallarrosen sträckt upp sina stänglar. Inga synliga blomster, inte förrän i augusti står de i blom. När hösten kommer. Vill inte tänka på det. Bladen går att koka te på och skotten kan kokas som sparris men lär vara beska i smaken.
Inte värt att mixtra med det jag inte har något begrepp om utan jag håller mig till det helt vanliga och ordinära vid matlagningen.

Jag har dock en liten fin örtagård som jag vårdar ömt. Basilika, citronmeliss, dragon, libbsticka och oregano för att nämna några av de arter som växer där. Till det ett par lavendelplantor mest för skönhetens skull.
Ett tag var jag inne på att odla ayurvediska örter som verkar föryngrande men det såg alldeles för krångligt ut. Det krävs en del kinesiska medicinska kunskaper för att få ut maximal effekt av dekokterna.
Där till är jag för lat och bekväm. Har jag inte studerat medicin tidigare är det ingen idé att göra det nu.

Inte heller verkar det som om jag behöver inta några föryngringsörter efter gårdagens händelse då
följande utspelades sig:
Dottern hade en kvällsgudstjänst i ett gammalt nedlagt skolhus långt ute i ingenstans. Vägen slingrade sig genom skogslandskap som stundom öppnade sig och visade små ängar och lador i soldränkta gläntor.
Endast fyra kilometers felkörning som när vi vände bilen blev lika många kilometer tillbaka så det går att säga att vi enkom körde åtta kilometer extra innan vi nådde slutdestinationen.
Som präst i en landsortsförsamling ingår det att hålla gudstjänst åtminstone en gång om året mitt ute i ingenstans. Denna gång var alltså igår och dottern bjöd med mig av flera anledningar. Chaufför, sällskap men främst för att dela gudstjänsten med henne och församlingen.
Varmt, trångt och trivsamt blir det i ett gammalt nedlagt skolhus där det inte gått några elever sedan 1960-talet.

Efter gudstjänsten vankades det kyrkkaffe. Mitt emot mig satt några damer som jag stundom hälsar på då det hålls gudstjänster i den ordinarie kyrkan.
Dottern satt bredvid mig och sörplade hett te och doppade hembakade bullar, kolakakor och sockerdrömmar. Hon ville ha en servett och bad mig om handräckning.
En av damerna mitt emot mig regerade då dottern tilltalade mig mamma. Hon hade en viskande överläggning med en annan dam innan hon böjde sig över bordet och utbrast att hon hela tiden har trott att vi var systrar, min dotter och jag. Aldrig på tiden kunde hon ens ana att deras präst hade en sådan ung mamma.

Jag sög åt mig av äran likt en tvättsvamp som plockats upp ur havet och hängts på tork i väntan på väta. Tvättsvampen växte i omfång och gick till sist att vridas ur på den vaxade duken.
Dottern mumlade något om att hon inte riktigt visste hur hon skulle mottaga budskapet medan jag förklarade för henne att hon skulle känna sig glad över att se vuxen ut bredvid sin unga mamma.
Jag förmodar dock att jag ansågs som den äldre av de två systrarna även om damen i fråga inte angav vem av oss som hon trodde hade födelsedag först.

 Mycket kan hände i ett nedlagt skolhus mitt ute i ingenstans då det firas gudstjänst. Eller är det rent utav som så att just gudstjänster har en föryngrande effekt. Balsam för själen är det i vilket fall som helst och med en glad själ slätas bekymmersrynkorna ut och livet kan fortsätta med förtröstan och hopp.

Amen på det!

Snattrande änder och en tyglad kossa

Efter en orolig natt då jag vaknat vid ett flertal tillfällen, svettig och törstig trots det tunna sommartäcket, kände jag mig inte helt utvilad i morse. Klev ur sängen och öppnade genast ytterdörren. Den svala morgonluften svepte in och det kändes lätt att andas. Lade mig nära maken och såg på honom när han vaknade upp ur sin egen sömn, till vår gemensamma dag. Vi låg sedan sida vid sida och lyssnade till morgonen innan det blev dags att äta frukost.
Gårdagens tryckande hetta har vikit undan, därmed är försommarens temperatur mer normal. Behaglig med en svag bris som gör att det går att vistas ute i solen utan att det bubblar i skinnet.

Trippen till Julita som vi under gårdagen tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma företog oss blev en trevlig heldagsutflykt. Rast vid Duweholms herrgård där picknickfilten breddes ut intill den lilla ån som stilla flöt fram. Medhavd fika och änder som tiggde av bullarna.

Hettan dallrade över Julita gård och Öljaren låg spegelblank.  Precis innan jag trodde jag skulle få dåndimpen och värmeslag förmörkades himlen och åskan började mullra. Med vårt inköp av vita pioner for vi hemåt efter några timmars kringströvande, lunch- och glassintag samt till barnens stora besvikelse konstaterades att gubben Pettson med katt var bortresta. Buden över deras förehavande haglade emedan damen i receptionen upplyste om att de kommer åter den 13 juni. Vi bad henne hälsa att vi snokat runt i gubbens hus men inte pillat på något värdefullt.

Att resa tär på krafterna även om det bara sker mellan Östergötland och Sörmland. Därav har denna eftermiddag gått i lathetens tecken. Med en god bok, syrensaft och sällskap av maken har jag chillat på altanen mest hela tiden. Maken har dock klipp gräset ty det förpliktar husägare att se om sina grönområden.

Små nätta vågor på Glan och flugsnappare i fågelholken helt nära vår uteplats. Fåglarna landar på holken tak, vrider nervöst på huvudet och när de tror att vi inte ser slinker de snabbt in genom det runda hålet. Några sekunder senare flyger de ut igen, ständigt på jakt efter föda.

På måndag hissas blå-gula fanor upp till toppen av vita stänger. Även då kommer solen att skina har det utlovats. Folkdräkter och knätofsar, kungligheter och helt vanliga medborgare vill fira att Gustav Vasa satte sig tillrätta på tronen år 1523 samt att Hertig Karl skrev under den nya 1809 års regeringsform. Detta så viktigt att annandag pingst strukits ur almanackan som helgdag.

Jag funderade över detta då jag låg bekvämt tillbakalutat, vickade med tårna och såg ut över sjön medan maken vände blad i sin bok.
Jag tänkte att vi är privilegierade som bor i ett land där det råder fred och frihet. Att vi kan om vi vill ta hand om de som har det sämre ställt. De som är rädda, traumatiserade, på flykt och splittrade från sina egna familjer. Bara det är värt att flagga för.
Men jag tänkte också att trots vårt egna välstånd finns det de som känner avund, hat och missunnsamhet mot varandra. Kränker och baktalar. Människor ställs till svars för något de inte varit indragna i och domar fälls utan föregående rättegångar. Allt i ett försök att inte själva må dåligt. Vi bor i ett bra land men i ett klimat som hårdnar allt mer och det visar sig tydligt hos vissa.

Flugsnapparen fortsätter sitt jagande. En utvandrare och invandrare. År ut och år in om den överlever resorna tur och retur. Vi välkomnar den lilla fågeln när den om våren dyker upp för att inspektera holken på vår tall. Saknar den då den flyger tillbaka till det tropiska Afrika.
Det går an att känna saknad då den som saknas så småningom kommer tillbaka.

Mitt hjärta är ditt och Waterloo är långt borta

Vi tittade på ABBA på teve igår. När jag hör deras musik blir jag låg. Smärtsamt påmind om den tid jag önskar aldrig funnits. När allt var ett enda stort kaos som höll mig fast och jag inte visste hur jag skulle ta mig loss.

Vindarna vänder och förändringens tid kommer. Förr eller senare. Även om ingen tror det medan besvärligheterna pågår. Så är det förhoppningsvis för de flesta. Slutet av 1970-talet blev min vändpunkt och jag lät mig tacksamt föras framåt av den vändande vinden.
ABBA hade många år kvar och levererade friskt men då hade jag styrkan att själv välja om jag ville lyssna eller inte. Dock finns känslan fortfarande kvar och minnen börjar åka karusell i min hjärna när Frida och Agneta sjunger.
Helt enkelt uttryck, jag gillar inte ABBA. Jag lyssnar bara på musik som gör mig glad. Ty det är jag värd.

I morgon är det vår förlovningsdag. För 38 år sedan bytte vi ringar med siktet på en gemensam framtid.
Det var en varm sommarkväll. Svalorna flög högt och det doftade nyslaget hö. Och lite koskit från ladugårdshållet. Min pappa hade varit med och kört hö under dagen. Svettig och varm åkte han hem till mamma utan att veta vad för något stort som var i görningen.

Att möta kärleken är förunderligt. Att lyckas hålla den levande är ett stort gemensamt arbete.  Dalar och toppar har det varit men vi har alltid landat sida vid sida.
Formats av våra olika personligheter, fogats samman och delat med oss av varandras erfarenheter.

Det fanns de som hade synpunkter. Som ville bestämma över vad riktig kärlek egentligen var. Ge goda råd i all välmening. Råd som gick ut på att vi skulle gå skilda vägar. Vänskap som tog slut på grund av vår kärlek. Viljan att få oss att göra det enda rätta mot de som ville väl slog slint. Händer som tidigare höjts till hälsning slutade höjas. De som försökte agera äktenskapsmäklare innan vi träffades suckade uppgivet. Han som ville bli min make hade gjort ett felaktigt val. En 19 år yngre fästemö dessutom. Ack, ack vilken dårskap! Välvilja kan upplevas som mycket smärtsamt.

I morgon är det 38 år sedan vi bytte ringar. Vi har följts åt i medgång och motgång. Delat glädje och sorg. Arbetat sida vid sida och delat lika på pengarna.
Idag har vi målat staket. Suttit mitt emot varandra och småpratat mellan penseldragen. Maken grälade på mig när jag var ovarsam med penseln och sprätte kastanjefärgad lasyr i hans ansikte. Jag skrattade och viftade med den lasyrindränkta penseln.

Knowing me, knowing you. Fernando. Waterloo. Jag undanber mig resor bakåt i tiden.

Vi drack eftermiddagskaffet ute på altanen. Matt och trött efter staketmålningen sträckte jag ut mig i mitt hörn av soffan och la huvudet i makens knä. Han placerade en kudde under mitt huvud och frågade om jag låg skönt.
Mycket skönt, svarade jag och sedan var vi tysta en stund och tittade ut över Glan.

Mötas och skiljas

Idag slog vår Nybäckspion ut i den fagraste blom. Det är en riktigt gammaldags bonnpion och den har följt med oss vart vi än har slagit ner våra bopålar.
Pioner lär vara svåra att flytta men denna har visat sig vara livsduglig och tapper.
Värmland, Vikbolandet, Kolmården för att till sist hamna i Skärblacka. Snällt och lydigt har den rotat sig på nya platser och gett oss samma ögonfröjd varje år.

En gång var det dock nära att vi skildes åt. När vi stod i beredskap att sälja vår gård Olofstorp på Vikbolandet. Intressenter kom och gick precis så som det förhåller sig när mäklaren lägger ut objekt till försäljning.
Den kvinnliga delen av ett par eventuella köpare synade nogsamt våra rabatter medan hennes make travade runt och kollade täckdikningar, åkerjord, betesmark och ekonomibyggnader.
Vid en gårdsförsäljning kan det vara av vikt att säljarna finns på plats för att besvara frågor som mäklaren kanske inte är helt insatt i och på min lott föll att visa runt mangårdsbyggnaden med omkringliggande trädgård.
Vi blev oense, kvinnan och jag. Hon hävdade med bestämdhet att vår Nybäckspion rotat sig i den Vikboländska myllan och där skulle den stanna för evinnerligen tid.  När köpehandlingarna var undertecknade skulle hon nogsamt kontrollera eventuella hål som uppkommit i hennes nyinköpta rabatter.

Jag kände en stark aggression mot denna kvinna och då hon tillsammans med sin make lämnade gården förhandlade jag med min egen maken och den villrådiga mäklaren. Klubban föll och det fastslogs att ingen försäljning var att tänka på gällande detta par.
Efter en tid dök grannen upp som spekulant och kontraktsskrivningen gick av stapeln. Vi fick gräva i rabatterna bäst vi ville, på det hade grannen inga synpunkter.
Mitt i flyttlasset tronade vår gamla pion tillsammans med andra åldrade växter som jag fått av min svärmor. De frodas tillsammans med pionen som idag visade sina vackra och täta kronblad.

"Stå på dig så ingen annan står på dig!"
Detta gäller även då någon försöker skilja mig från vår älskade Nybäckspion.

Idag har mamma och jag gjort det hon kallar "den trevliga utflykten till Linköping."
Hon blev bjuden på en påse blod istället för cellgifter eftersom både vita och röda blodkroppar bestämt sig för att drastiskt minska. Hon tog det hela med ro och ansåg att ombyte förnöjer.
När hon fått blodbankens bidrag åkte vi till Gamla Linköping och besökte Cloettas försäljning av godsaker. Kassen fylldes till bredden. Mamma var nöjd och sin vana trogen gav hon mig en kram när jag släppte av henne vid ytterdörren och sa som hon brukar: Tack för en mycket trevlig dag!

Maj månad ligger bakom oss och jag tar ett litet glädjeskutt bredvid vår mörkröda pion och tackar denna första dag i juni att vi än en gång får se den blomma.