Ett rop på hjälp och när saven stiger om våren

Gårdagen avslutades med ett besök i Söderköping. Eller Sörping som de inhemska säger. En småputtrig liten småstad med mycket inbäddad historik där kyrkan från 1100-talet samt andra kulturhistoriska byggnader finns bevarade.
Vissa kanske vet att några scener i filmerna om Madicken spelades in i Söderköping men det som de flesta förknippar med staden är Göta kanal med sin hamnkaj där båtfolket gärna lägger till en natt eller två innan de i lugn takt fortsätter sin kanalresa.
Och så Smultronstället, ej att förglömma. Där det bildas meterlånga köer innan gästerna får en sittplats och ur en tjock meny med färgbilder bläddrar sig fram till vilken glass som önskas. Ett besök där en familj med skapligt många barn får räkna med att hiva upp flertalet hundralappar för sina konstfullt arrangerade glassar.

Det är inte så ofta som vi nu för tiden kör till Söderköping. Annat var det förr, då vi var bofasta på Vikbolandet. Vi lät "Bosse i färjan" köra oss över Slätbaken, ibland flera gånger i veckan då vi hade ärenden i staden. Nu åker vi mest dit för att förlusta oss på någon mysig restaurang beläget intill Göta kanals hamnkaj.

Kvällen var underbar. Glada människor från när och fjärran satt och tog en svalkande öl eller avnjöt en måltid. Kollade segelbåtar och större motorbåtars ankomst och avfärd. Maken och jag kände oss nostalgiska. Talade om den tid då även vi var båtägare. Ett anspråkslöst flytetyg som vi älskade och gjorde många trevliga turer med övernattning i. Bland annat till Söderköping.

När vi satt där och småpratade medan vi väntade på vår mat gled en stor segelbåt upp. Frun ombord stod i fören, beredd att hoppa i land och förtöja farkosten. Med stor skicklighet som på en femöring vände hennes make upp båten. Olika propeller snurrade och gav det bruna vattnet rörelse medan motorn brummade. Kaptenen var ordentligt klädd. Vintermössa med öronlappar, handskar och kraftig jacka medan frun var mer lättklädd.
Plötslig blev frun som höll i de tjocka repen märkbart nervös. Hon rörde sig oroligt fram och tillbaka, och skrek till sin man: Bromsa Krister, bromsa!
Om det var öronlapparna eller mullret från motorn som gjorde honom lomhörd är det ingen som med största säkerhet kan avgöra men han fortsatte att föra båten framåt mot kajen.
Frun fortsatte att skrika att bromsen skulle läggas i och till sist fann hon att den enda rätta lösningen var att kalla på hjälp av någon utomstående.
Hjälp, hjälp, hjälp! Rösten var gäll och fylld av panik. Restauranggästerna slutade äta och ropade tillbaka, frågande om hon behövde hjälp. Hon bekräftade skrikande att så var fallet varpå en man i röd tröja rusade till och höll segelbåten stången. Kaptenen i aktern totalt ovetande om den uppkomna dramatiken. Kvinnan i fören kastade repen till mannen i den röda tröjan som med ena foten på segelbåten med imponerande skicklighet gjorde fast den.

De hade varit på västkusten, berättade kvinnan aningen uppskakad. Nu skulle de hem till Stockholm. Än var resan inte över. De hade dock klarat slussningen i Berg, förklarade hon blekt och svagt.

När vi promenerade till bilparkeringen vände jag på huvudet. Tittade en sista gång på segelbåten med sin tvåmannabesättning. Hajade till då jag läste båtens namn. Med snirkliga bokstäver på skrovet stod det: VÅRKÅT.

Ingen av besättningen såg speciellt pilska ut, men det kan ha sin förklaring. Det är inte längre vår.

Att skydda sin avkomma och smulor i en rosa servett

Att gå ut genom ytterdörren en tidig morgon innan värmen slår till med full kraft, iklädd endast morgonrock och med lätta utsövda steg hämta morgontidningen är en ynnest.
Vindstilla och tyst, bara jag och skogsduvorna vakna. Kuttrande borta vid vår trädgårdsdamm dricker de sig otörstiga för att sedan flaxa upp i närmsta träd. Med runda ögon spejande ut över det ännu sovande området.

Att sedan sitta ute på altanen och äta färsk krusbärskräm med gräddmjölk till lunch är en lika stor förmån som att i den stilla morgontystnaden få hälsa dagen välkommen. Frisk i kroppen och glad i själen.

Innan själva krusbärskrämen hamnar på bordet skall krusbären skördas. Det är inte direkt förenad med livsfara men ack så obehagligt. Bärbusken försvara sin avkomma med vassa taggar. Försöker hålla giriga fingrar borta. Sticker taggarna genom inkräktarens skinn och genom det lilla ingångshålet pressas en röd droppe blod fram.
De mogna bären lockar. Bärbuskens taggiga grenar dignar under tyngden. Det vita durkslaget i metall fylls upp medan utsidan färgas röd av blod.

Världen vaknar till liv och bären ska snoppas med hjälp av en liten kniv. Sittande på altanen med solen i ryggen. På avstånd hörs bruset av timmerbilarna, på väg till pappersbruket med massaved. En tupp som gal och ett barn som skrattar.
En båtmotor startar. Båten blir synlig och fören trycker upp vatten som bildar ett litet skum.
I vassen skränar sjöfåglarna. De vill liksom krusbärsbusken skydda det som tillhör dem. Ungarna som snart kommer att få klara sig på egen hand. De blir rädda för båtens framfart och rör sig oroligt fram och tillbaka. Båten försvinner och sjöfåglarna glider tillbaka in i vassen.

Jag snoppar krusbär. En dimma av fina vattendroppar landar på mina bara ben. Pumpen suger upp sjövatten och för det vidare till vattenspridaren som räddar våra gräsmattor från att torka ut. Vattendropparna kyler skönt.
Jag viftar bort getingar som vill åt krusbärens söta saft. Maken kommer släntrande, stannar och tittar på mig. Säger att han tycker jag är fin där jag sitter och snoppar krusbär. Han skrattar och jag skrattar. Vi skrattar med varandra.

Krämen smakade ljuvligt. Gräddmjölken som skär sig lite grann mot bärens syrlighet. Det gör inget, det är gott ändå. Ostmackor och solsken. Med utsikt över sjön sitter vi sida vid sida och äter ljummen kräm.
Det knastrar när vi biter i våra knäckesmörgåsar. Brödet smular ty så gör knäckebröd.

Jag har en enda önskan. Att sommaren inte ska ta slut. Det här är den bästa sommaren på flera år.
Så sa jag till maken och han nickade. Ja, det är den bästa sommaren på länge. Han la armen om mig och jag torkade munnen med en rosa servett.

Monica med Z och en oerfaren grävmaskinist

Söker mig till skuggan med ett stort glas svartvinbärssaft. Nu har det plötsligt blivit för varmt. Människans lott i livet. Att aldrig känna sig riktigt nöjd. Är det inte för kallt så är det för varmt. Det regnar för lite eller för mycket. Problemen hopar sig.

Men jag klagar inte. Bara nämnder det lite så här i förbigående. Det är aningen för varmt. Trots det vill jag inte att kvicksilvret ska sjunka nedåt utan stanna exakt där det för tillfället befinner sig. Alltså, aningen för varmt.

Gårdagskvällen bjöd på en musikalisk upplevelse i Rejmyre kyrka. Innan det drog igång satt vi på en parkbänk, njöt av den varma kvällen och åt godis. Glass skulle det kanske ha varit, sommarens absoluta måste en varm kväll, men vi satsade istället på marsipangodis med en liten touch av whiskey som rörts ner i smeten.

Ett lingonris som satts i cocktailglas. Monica Zetterlund i ord och ton.
Cecilia sång, Ola piano och Niclas bas.
Underbart och känslosamt.
Monica Z. Min favorit. Men framför allt min pappas favorit. Hagforsjäntan, sa han alltid, min pappa med rötter från samma håll som Monica.
På hans begravning sjöng vår dotter Sakta vi gå genom stan. Den sången sjöng pappa ofta. Det fick bli hans följesång in i evigheten.

Jag beundrar alla som kan spela och sjunga. Önskar att jag fötts med den gåvan. Kanske går det att lära sig att traktera sin röst eller ett instrument. Jag har försökt men utan någon större framgång. Eller utan någon framgång alls om jag ska vara korrekt.
Det kanske enbart handlar om att våga ta steget. Kanske har jag inte haft det mod som krävs. Eller så har jag inte övat tillräckligt nitiskt. Kollade in basisten i går kväll. Fyra strängar att hålla ordning på. Hur svårt kan det egentligen vara? Har alltid närt en dröm att kunna spela ståbas. Nu är det antagligen för sent.

Idag kommer det en man och hämtar makens grävmaskin. Den har varit till salu och nu är den såld. Till en man som aldrig tidigare suttit i en grävmaskin. Även han har närt en dröm. Att få gräva grävmaskin. Nu har hans dröm gått i uppfyllelse. För ett par kvällar sedan kom han och bad att få instruktionsboken. Han ville läsa på för att lära sig, sa han modigt. Tillade att han tyckte grävmaskinen var vacker. Maken såg aningen förvirrad ut. Han har aldrig sett på någon av de otaliga grävmaskiner han ägt med sådana ögon.

När den oerfarne grävmaskinsköparen kommer ska jag önska honom lycka till med sitt grävande. Förmana honom att se upp med vattenledningar och elkablar. Han kommer med största säkerhet att lära sig sköta spakarna. Det är inte så svårt, även jag har en gång i tiden lärt mig hur en grävmaskin fungerar. Jag kan med skopan gräva ett hål men även gräva upp stubbar om det skulle behövas. Jag har praktiserat båda varianterna.

När allt kommer omkring så är det kanske ändå inte för sent att testa hur strängarna på en ståbas ska hanteras. Kan inte vara svårare än att lära sig gräva grävmaskin. Det handlar nog bara om koordinationsförmåga...

Söta bär och vita proteiner

För ett par år sedan planterade vi ett körsbärsträd. Trots god omvårdnad vill det sig inte. Det blommar vackert på våren men några körsbär blir det dock aldrig. Hemma hos småtvillingarna och deras storasyster finns ett stort och fint träd som varje år dignar av läckra, saftiga bär. När jag är på visit plockar jag och stoppar direkt i munnen, spottar kärnor på marken och sväljer njutningsfullt.
I söndags hjälptes maken och jag åt att fylla några burkar för att ta med hem och testa om det skulle bli god sylt på bären. Många bär i burkarna och många i munnen.
Barnen var med och hjälpte till. Både med det ena och det andra. När vi skulle åka hem satte sig storasystern på huk bredvid en av burkarna, petade runt bland bären och sa, mormor kolla noga nu på varje bär för finns där ett litet hål så är det mask inne i körsbäret.
Dumheter, tänkte jag. Mask i körsbär har jag aldrig hört talas om tidigare. Repade av en näve och tuggade i mig det söta och goda men undvek att svälja en enda kärna.

Hemma satte jag på mig ett förkläde och tog plats vid utomhusmöbeln. De bärfyllda burkarna på bordet, en tom skål i knät och en på altangolvet. Frigörandet av kärnor kunde ta sin början.
Röd bärsaft rann efter fingrarna, kärnor i burken jag klämt fast mellan mina knän och burken på altangolvet började sakta men säkert att fyllas med urkärnade bär. Färdiga för syltkitteln.

Då såg jag den första. Vit och ganska så tjock liksom skumpade den sig fram i fördjupningen där kärnan suttit. Det vita lyste i bjärt kontrast mot det röda. Bär efter bär hade en inneboende och jag började känna mig lätt illamående. Till saken hör att jag aldrig skulle tänka mig att stoppa hallon i munnen innan jag först försäkrat mig om att den är fri från hallonmask. Tycker det är fruktansvärt osmakligt att äta mask trots att maken hävdar att de smakar hallon de också.
Men ack, vad är en liten harmlös hallonmask mot en fet körsbärslarv.
Jag tvättade händerna och började googla. Mask i körsbär. Träff på första klicket. Vanligt förekommande och omöjligt att råda bot på.
 Bara att inse det faktum, min mage var full med röda körsbär som malts sönder mot rader av kindtänder tillsammans med feta vita larver. Jag ville verkligen kräkas. Beklagade mig inför maken i hopp om en gnutta sympati och förståelse. Han hade ju ätit frisk av bären han också. Det bekom honom inte det minsta. Det var i alla fall vad han uttryckligen sa.

Blev det då någon sylt? Jo det blev det. Tre burkar, garanterat fria från larver.
Om jag fortsättningsvis kommer att äta körsbär direkt från trädet hemma hos barnbarnen är ytterst tveksamt. Däremot kommer jag att sleva upp sylt ur burken när det är dags för pannkaka. Eller ännu hellre, våfflor.

Höstrusk och Elda med höns

Nu ger jag upp sommaren. Sitter uppkrupen på den fina kontorsstolen i läder och krom som maken förärat mig då han iordningställde min skrivarbod. Utanför vräker regnet ner och den enda som tror på en sommar är apotekaren i vårt lokala apotek ty hon gjorde ett tappert försök att kränga på mig lite produkter ämnade att klena in sitt skinn med då det ska vistas i solsken.
Men människa, se ut genom fönstret. Tycker du att det verkligen behövs sådana produkter? frågade jag henne.
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Såg aningen svårmodig ut och sa i ett försök att låta förtroendeingivande att hon tycktes skönja en ljusstrimma bakom de askgrå molnen.
Försöka duger men nej tack. Sommaren är slut och bären på våra bärbuskar är avplockade och förädlats till sylt och saft. För vinterbruk. Även vitlöken är skördad och hänger på tork i det gamla dasset som inte längre är ett dass utan ett förråd.

Sociala medier har jag inte ägnat någon större tid åt den senaste tiden. Mycket beroende på att jag skaffat Storytel i mobilen. Laddat ner mängder av böcker och befinner mig i en litterär bubbla. Fantastiskt befriande för nu dyker kantarellerna upp. Skrollar jag förbi så är det poolhäng och vinglas fyllda med rött eller vitt. Regnet medför att det växer svamp och de som inte plockar skogens gula hattar kastar sig brådstörtat iväg till länder där det enbart är solsken och vin.

I morse kollade jag dock vad mina bloggande kollegor har för sig. Det är något jag inte vill missa. En bror till en bloggkollega har tydligen av någon anledning fått andra uppdrag än att vara musikalisk gästbloggare hos den ordinarie bloggaren vilken då är hans bror. Kan bero på att han har fullt upp med att Elda med höns. Eller så har han helt enkelt tröttnat för det gäller att hålla bloggen flytande med ständigt nya uppslag och det kan fresta på.

Elda med höns är för den som inte vet ett svenskt proggband som släppte sin första skiva 1975 om jag förstår det hela rätt. Tre år innan jag själv kom att elda med höns.
Det blev en mycket dramatisk händelse som för all framtid kom att nagla sig fast i mitt minne.
Maken och jag hade satt oss i sinnet att bli äggproducenter till husbehov. Eller rättare sagt, maken var den som ordnade med det praktiska och jag blev själva hönsmamman när allt var färdigställt.
En kväll följdes vi åt för att stänga om hönsen. Det var mörkt men vi märkte direkt att något var fel. Jag kikade in genom hönsluckan och ut kom grävlingen i rasande fart. Den hade bitit ihjäl så många hönor den förmådde och katastrofen var ett faktum.
Dagen efter satte jag fart på oljefatet vi använde till att elda skräp i. Kremering av de döda hönorna var det enda rätta och mest hygieniska insisterade jag och eldade upp de tragiska resterna av det som en gång varit äggläggande fjäderfän.
Till min stora fasa vaknade dock en höna till liv och stack upp sitt förskrämda huvud över tunnans kant. Gud och alla djurrättsaktivister förlåte mig men jag kunde inte göra annat än hålla ner hönan i tunnan eftersom hon var som en levande fackla. Hon var utom all räddning, döden kom snabbt men kanske inte så smärtfritt som jag kunde önska.
Preskriptionstiden för mitt eldande med höns är för länge sedan passerad så några rättsliga eftermälen är ej att vänta. Möjligtvis kommer en och annan av mina läsare att tycka jag är en usel människa men jag kan försäkra alla om att min debut som hönskremator blev kort och aldrig kom att upprepas efter den gången.

Att födas till höna är inget att eftersträva. Vi vill ha ägg till frukost, sockerkaka och pannkaka. Men allt har sitt pris. Sist jag var hos äggproducenten stod vi och talade en stund innan jag gick. Hon pysslade lite med äggen och höll sedan fram ett stort fint ägg mot mig.
Tur att jag inte är röven på en höna, sa hon och jag kunde inte göra annat än att hålla med.