Långt avstånd och ett brustet vänskapsband

Två par lakan, en icke serviceinriktad dam på utlämningen av paket samt krångliga telefonsamtal till posten. Det blev för många år sedan inledningen på en vänskap som skötts via distans.

Vänskap kan se ut på lite olika sätt. Den kan vara idealisk, egennyttig eller finnas till enbart för nöjes skull. Vänskap kan vara flyktig och den kan bestå i all evighet.
Brutna vänskapsband gör ont. Men ibland är det en nödvändighet, speciellt om vänskapen är egennyttig. Då uppstår en annan sorts sorg, sorgen över att ha blivit utnyttjad.

Idag är jag sorgsen. Min väninna på distans finns inte längre kvar. Tappert har hon kämpat men nu är orken slut. Jag känner mig tom. Vi skulle mötas denna sommar. Så hade vi planerat. Nu kan vi inte längre odla vidare vår vänskap, inte heller prata om de små obetydliga och de stora  händelserna i våra liv. Inte ge varandra goda råd från våra respektive livserfarenhetsbanker eller tröstande ord när vi behöver bli tröstade. Inte skratta tillsammans över livets små egenheter som stundom drabbar oss alla.

När maken och jag lägger oss under de där speciella påslakan som min väninna en gång i tiden, innan vi ens visste om varandras existens,  förmedlade  till mig kommer jag att tänka på henne. Vilken speciell person hon var och vilken glädje jag känt över att få vara hennes vän.

Jag har ett bokmärke med texten "Avstånd betyder ingenting, närhet är en hjärtesak". Precis så är det. Oavsett avstånd, hur lång tid som går och vilka skiftningar som livet erbjuder så varar vänskapen om den är äkta.
Under mitt liv har jag haft många vänner. Nära vänner som jag delat mycket med men också vänner där vi stått en bit från varandra. Jag har vårdat vänskapen men också misskött den. Med brutna vänskapsband som följd.

Idag tänker jag efter lite extra mycket. Tänker på det jag och min väninna inte hann med. Som den där sommarträffen. Jag känner även en ilska, att jag inte åkte till henne på besök redan i höstas. Medan tid var. Nu är det för sent. Det enda jag kan göra nu är att skicka en bukett blommor med en sista hälsning.

Med stor sorg i mitt hjärta säger jag: Tack Ann för din vänskap. Dina kloka ord och uppmuntran har betytt mycket för mig.

Hopp om en ny morgon och tillvarons mysterium

Årets göjemånad är klar och kall. Februari, en komplicerad månad då det är skottår. I alla fall om man ska försöka förstå sig på skottdagen. Det går förvisso att räkna ut med antalet dygn för den som är intresserad av matematiska uträkningar för att på så sätt ta reda på vilka år som är skottår. Vill man förenkla det hela så är varje årtal som kan delas med fyra ett skottår. Det är även då det är presidentval i USA men kanske det allra viktigaste, Olympiska spelen går av stapeln. Kan vara ett riktmärke för den förvirrade.
Det finns också en regel när skottdagen ska falla in. Vilket klubbats igenom hos EU.

Hur länge vi ska få leva har dock EU inte satt upp några regler för. Vi får ta dagen som den kommer och hoppas på att få vakna till en ny morgon. Men livet är skört. Det gäller både människor och djur.
Husdjur är alltid trevligt men varje husdjursägare vet att det finns en baksida. När djuret blir sjuk och det svåra beslutet ska tas.
Igår fick jag vara med om ett sådant beslut. Vår dotters katt blev i måndags inlagd på djursjukhus och igår fattades beslutet över telefon. En ansvarsfull djurägare måste bortse från sin egoism och göra det som är bäst för sitt djur.
Eftersom vår dotter var på obligatoriskt möte med sitt arbete fick jag rycka ut och finnas vid kattens sida. Stilla och lugn lade hon ner sitt lilla huvud i min kupade hand. Jag strök henne över ryggen  ända till dess hennes hjärta slutade slå.

För mig har döden funnits med i min yrkesroll under 22 år. Efter fem års uppehåll är jag tillbaka i branschen där jag kommer att göra små inhopp som begravningsentreprenör då det behövs. Denna gång utan övergripande ansvar som egen innehavare av en begravningsbyrå. Nu gör jag enkom det jag blir tillsagd att göra. Ska dock göra mitt allra bästa.
I går när jag repat mig efter kattens dystra öde var jag praktikant på den begravningsbyrå jag stundom ska vara behjälplig. Åkte dit jag aldrig mer trodde jag skulle befinna mig i levande livet.
Samma lukt som jag känt så ofta att jag då när jag var aktiv slutade reagera över. Samma känsla för döden nu som då. Respekten för de som slutat sin vandring och nu ser på mig med oseende ögon. Samma hyllning till det liv som varit när kistan stängs. Det kändes sorgligt men fint och alldeles som vanligt. Inget hade förändrats mer än vissa datoriserade rutiner som måste följas.
Alla är vi uppkopplade och inlagda i datasystemen, även vid livets slut.

Resten av veckan är vikt åt våra barnbarn. Barn som sprudlar av liv men där tillvarons mysterium ibland kan vara lika obegriplig som för en vuxen. Som varför en älskad katt måste bli sjuk och dö.

Vilse i Blacka och en snurrig snurra

Jag gick i rask takt. Först till höger sedan till vänster. Provade med att gå rakt fram för att sedan göra om hela manövern på nytt. Med andra ord, jag hade gått vilse. På Centrumplan. I Skärblacka.
Upprört ryckte jag upp dörren till min frisörsalong. Min frissa saxade en kund, hon tittade bort mot dörren och såg frågande ut.
Var är jag?
På Bergslagsvägen men vart ska du?
Till Eskilsvägen.
Min makes frissa kom upp från källarvåningen. Antagligen nyfiken över vad som stod på.
Det kändes så där att bli utskrattad. Av våra frisörer och en kund. Vid närmare eftertanke skrattade de nog inte åt mig utan åt det faktum att någon irrat bort sig på Centrumplan i Skärblacka.

Men så är det ibland. Mitt i livet känns det som om vi gått vilse. När det är omöjligt att veta vad som är rätt eller fel, när vi går helt emot våra egna värderingar och normer. En ångestladdad upplevelse vi alla utsatts för någon gång i livet.

Ibland kan det trots ångesten vara viktigt att gå lite vilse. Det kan vara ett sätt att hitta sig själv eller fram till den väg som leder åt det håll vi vill vika in på. Enligt överlevnadsexperter brukar allt ordna sig om bara lugnet finns närvarande. Känslan att inte vara förlorad, bara lite vilse kan vara en tröst när vi vandrar runt i livets labyrint.

"När jag går vilse lär jag mig att hitta rätt". Det är inte jag som hittat på det uttrycket, jag har läst det någonstans. Tycker det är en bra strof, men just när jag var vilse på Centrumplan i Skärblacka kändes allt rent hopplöst. Jag visst i alla fall var jag parkerat bilen. Och att parkeringssnurran låg väl synlig i bilens framruta. Eljest kan det bli böter. Det kan vara svårt att tro det, men Q-Park gör sig grova pengar på bilister i Skärblacka som inte sköter sina parkeringssnurror.

Till sist hittade jag rätt. Gjorde det jag skulle på Eskilsvägen. Hittade tillbaka till bilen och körde utan fataliteter raka vägen hem. Behövde inte ens använda gps:en.

Tröstlös väntan och mobil styrning

Det är snart dags att lämna rapport om årets fågelräkning. Varje år har min målsättning varit att delta i räkningen eftersom vi har gott om småfåglar vid vårt fågelbord. Men av någon anledning har det aldrig blivit av.

I morse vid frukost gjorde maken och jag en lista utifrån de fåglar som åt sin frukost utanför vårt fönster. Nu skulle de räknas, fåglarna. Bara vi avklarat dagens första måltid, plockat undan och gjord morgontoaletten.

Nu sitter jag här med vår lista, penna, fågelböcker i händelse det dyker upp någon art jag känner mig osäker på, samt en kikare för att komma riktigt nära.

Det har dock tillstött ett problem. Fåglarna har helt oförklarligt försvunnit. Endast en ensam koltrast har gjort några lovar runt fågelbordet för att sedan försvinna den också. Nu är det snudd på att mitt tålamod tryter om det ska vara på det här viset.

Kanske fåglarna har en magkänsla, de vill helt enkelt inte bli räknade och anar att något är i görningen.  Hur det är med djur gällande magkänslan ska jag låta vara osagt men vi människor styrs ofta av den.  Men magkänslan är opålitlig eftersom den endast förmedlar ja eller nej. Och magkänslan kommer krypande när vi är i affekt, ett tillstånd då inga som helst beslut bör tas. 

Dessutom har jag läst att magkänsla endast är en metafor för uråldriga mekanismer i hjärnan. Vem vill vara uråldrig i det högteknologiska samhälle vi lever i.

För att visa att vi inte är uråldriga har jag köpt en wi-fi-högtalare åt maken i födelsedagspresent. Eftersom jag i min iver inte kunde hålla presenten gömd fram till bemärkelsedagen fick han öppna paketet redan igår kväll. Vi ägnade största delen av kvällen att göra spellistor, lägga till alla radiokanalerna samt Storytel i våra telefoner och surfplatta. I extas skickade jag ett sms till dottern. Berättade i detalj hur det fungerar med trådlöst och det fantastiska med mobil styrning.

Svaret kom snabbt: Välkomna till nutiden! 

Vikten av kvinnlig besiktning och livsviktig hållfasthet

De två damerna satt bredvid varandra i soffan. Den ena med pälsklätt hattbrätte och i handen höll hon en vackert blommig kryckkäpp. En bit bort i soffan satt en man, höll distans medan han förstrött bläddrade i Lasse Södergrens bok, Mellan Promenaderna.. En fin skildring av Norrköpings stadskärna.
Jag satt i en fåtölj och betraktade trion. Lyssnade till damernas småprat. Som mestadels handlade om krämpor. Som sig bör i läkarmottagningens väntrum.

Plötsligt tittade damen med hatt på mig. Frågade om jag också ska till doktor Thomas. Nej jag ska till doktor Nina.
Aha, du söker för ditt underliv! På något märkligt sätt ville jag försvara mitt underliv, poängtera att där fanns inga som helst problem. Om så vore ville jag dock inte delge damerna och den nu påtagligt besvärade mannen mina eventuella besvär.
Nej, jag hade blivit kallad för cellprovstagning. Damerna såg aningen besvikna ut. Men övergick raskt till vikten av underlivsbesiktning. Bilar besiktigas, vitvaror om det är möjligt repareras samt andra prylar i välfärden som underlättar våra liv får ständigt till höga kostnader behövlig översyn. Med eller utan serviceavtal. Värre ställt är det med kvinnors ädla delar. Nästan som taget ur en nedskriven lista rabblade damerna upp vilka besvär som kan drabba en kvinna, speciellt vid inträdet i klimakteriet.

Mannen var nu högröd i ansiktet. Lade undan boken och frågade om någon av oss visste om isarna höll för skridskoåkning. Damerna tystnade. De visste inget om närbelägna sjöars isförhållanden. De sysslade enkom med yoga. Eftersom jag och maken bor precis intill Glan upplyste jag mannen om att isen håller, vintermetarna har intagit sina positioner och det är ett säkert tecken på hållfasthet.

Doktor Thomas klädd i sedvanlig vit rock uppenbarade sig. Ropade upp Kennet och mannen reste sig ur soffan. Satte sig igen och pekade på sitt bröst. Frågade om doktor Thomas menade honom varpå den kvinnliga skaran brast ut i skratt. Det anades ett leende hos doktor Thomas som försäkrade att det gällde den Kennet och ingen annan.
Strax därpå kom doktor Nina. det hade blivit min tur. Damerna nickade uppmuntrande mot mig. Det ska nog gå bra ska du se.
De satt kvar när cellprovet var avklarat. Ivrigt naglade de fast sina blickar mot mig. Jag gjorde tummen upp och de verkade belåtna. Så även jag, nu dröjer det tre år till nästa besiktning.