Myggbett på smalbenet och en kluven tunga i rumpan

Jag kände det en kväll, klådan på ena smalbenet. Rev och krafsade med naglarna till dess att det började svida.
Myggbett, konstaterade jag. En nyvaken och hungrig mygga som i ett obevakat ögonblick landat på min bara hud och borrat ner sin sugsnabel genom skinnet. Prickat ett blodkärl och sörplat i sig av mitt röda varma blod.
Loppbett, hävdade maken. Men vi har väl ändå inte loppor, käftade jag mot honom.

Det finns små djur som använder våra bostäder som vinterövernattning. Vissa av dem håller sig på benen tack vare den goa inomhusvärmen. I vårt badrum till exempel. Det är ett riktigt tillhåll för spindlar. Oavsett årstid.
Sedan några dagar tillbaka bor det en liten rackare till spindel under locket till vår toalettstol. Vi hälsar varandra god morgon och avslutar dagen med ett rungande sov sött.
För att visa ett gott värdskap brukar jag småprata med den när jag sitter uppflugen på tronen. Har märkt att den ibland visar en viss irritation. Den svänger med frambenen och jag tolkar det som om den anser att det är ett evigt rännande och lyftande på locket till hans kryp in. Det är dock jag som bestämmer i vår relation eftersom huset tillhör maken och mig och ingen annan. Därmed går jag på toaletten så fort jag känner trängningar.

Nu kanske folk som läser detta förfasar sig över vår hyresgäst. Anser att vi borde fatta tag om spindeln med en bit toalettpapper och förpassa den bland det övriga avskrädet. Men den är harmlös. Gör inget förnär och jag tror inte att det är den som orsakat klådan på mitt smalben.
Värre vore det om man plötsligt kände att det killade i rumpan när man satt i godan ro och lät sig underhållas genom en skitlektyr under tiden man väntar på det slutgiltiga resultatet.
Särar på benen, kikar ner och möts av en kluven tunga som viftar fram och tillbaka mellan skinkorna. Det har faktiskt hänt, i den kungliga huvudstaden. Där rymmer ormar från sina ägare och slingrar sig genom de underjordiska systemen för att till sist dyka upp ur någons toalettstol.
Det skulle för mig vara ett riktigt skrämmande scenario.

Lite fundersam är jag över vad som bor i och på min egen kropp efter gårdagens Vetenskapens värld på tv:n. Det är också en smula skrämmande. Speciellt de kryp som bor i naveln. Att det kryper upp små levande saker ur mina porer i ansiktet när jag sover som bäst som sedan rullar runt i en kärleksakt på min nattkrämsdoftande hud är inte heller speciellt trevligt.
Nu funderar jag om jag ska ställa en skål med vatten och en bit tvål bredvid min säng när jag förbereder mig inför nattens vila. När småkrypen tror att jag sover och kikar över porkanten kan jag göra en överraskningsmanöver och löddra in ansiktet med tvålen. Skrämma dem från vettet så de flyr till något annat värddjur. Det är i alla fall värt ett försök.

I morse när jag duschade spolade jag ur naveln extra noga. Sedan vevade jag runt i mitt djupa födelsemärke med en tops innan jag tog på mig mina nytvättade kläder.
Det gäller att sköta sin hygien.

Spaka själv och landa mjukt

 För ett par år sedan fick jag en present av våra barn utan det mer extraordinära slaget. De hade köpt en flygresa till mig med start och landning på Norrköpings flygplats. I den flygande presenten ingick att jag själv och ingen annan skulle hålla i spakarna. Med andra ord se till att maskinen kom upp i luften, höll sig kvar där och sedan se till att jag kom ner på landningsbanan. Helst helskinnad och inte i småbitar.

 Nu vill jag inte framhäva mig själv i något avseende. Som till exempel vara pilot. Under den luftburna färden fanns en flygskolelärare med mångårig erfarenhet vid min sida. Sittande i passagerarsätet. Vi kommunicerade med varandra genom hörlurar och det kändes tufft att anropa flygledartornet.
"Cessna 172 Skyhawk calling. I´m redy for starting."
"Cessna 172 Skyhawk  all is clear."
Ungefär så där sa vi, flygledartornet och jag till varandra.

 Flygskoleläraren var en gammal man. Mycket gammal, men vis och erfaren med många timmar i luften. Han gjorde ingen större affär av det hela. Visade hur grunkorna fungerade, berättade vad alla visare och reglage var bra till och så lättade vi ankar. Jag spänd och koncentrerad, han försjunken i en bok av något slag.
 Vi flög ut över Norrköping och hem över Skärblacka. De höga skorstenarna från pappersbruket spydde ut sin vita rök och jag började känna mig bekväm som pilot. Jag tog ett extra varv över vårt hus trots att ingen var hemma. Alla var samlade på flygplatsen för att se hur mamma skulle klarar av flygturen. Inklusive maken som är mycket intresserad av maskiner av allehanda slag.

 Igår kväll när jag lagt mig i sängen tittade jag på en dokumentär via webben. Om två äldre herrar som gjort sig en trevlig utflykt i en liknande Cessna som jag en gång spakat. Den trevliga dagen övergick dock till en mardröm när piloten helt plötsligt kastade huvudet bakåt och dog.
Där satt den arme passageraren som aldrig tidigare kört ett flygplan.
Nu var han dock cool av naturen och beslutade sig för att ner skulle han, levande dessutom för han ville hem till barnbarnen. Och vem skulle väl inte vilja det i en liknande situation.

 Med handledning av en skärrad flygande militär i helikopter, en uppraggad flygskolelärare och ett gäng bedrövad flygtornspersonal lyckades den tillfällige piloten och övriga inblandade få ner flygplanet efter ett antal försök. Dessutom i totalt mörker eftersom ingen riktigt visste hur lyset inuti en Cessna fungerade.

 Jag blev helt svettig där jag låg under täcket med iPaden på magen. När planet tog mark och studsade ut från landningsbanan och vidare ut på en åker skrek jag nästan. Det gjorde nog novisen vid spakarna också. Den enda som tog det hela med ro var piloten själv eftersom han var död sedan flera timmar tillbaka.

 Måste säga så här i efterhand att den där presenten jag fick av barnen var en mycket vågad present.
Å andra sidan kanske jag kan klara av att landa ett flygplan på egen hand om det skulle uppstå en krissituation. Om jag ger mig på att spaka själv någon mer gång vill säga.

Åhörardag och Svensk psalm 176

  Var hemma hos småtvillingarna och deras storasyster en kväll när pappan var på föräldramöte i förskolan och mamman höll kvällsgudstjänst i sin kyrka.
  Innan pappan stack hade han stekt rårakor. En favoriträtt tydligen eftersom potatispannkakorna hade strykande åtgång.

  När jag gick i skolan vet jag inte om det förekom några föräldramöten. Däremot åhörardagar. En dag under läsåret då föräldrarna fick komma till klassrummet och sitta med. Längst ner på gymnastiksalens långbänk som vaktmästaren hade haft vänlighet att hämta  in till klassrummet för det baktaliga ändamålet.
  Fröken tog fram de färgade kritorna och skrev VÄLKOMMEN på den svarta tavlan. Vi elever fick tydliga instruktioner om hyfs och att idka idogt arbete i skrivböckerna så alla mammor kunde se vilka mönsterelever fröken hade. För det var mammorna som kom. Papporna var på jobben.
  Tysta satt mammorna på bänken och visade vilka väluppfostrade mammor de var som kunde uppföra sig i barnens klassrum. De log och nickade mot varandra när just deras barn räckte upp handen och svarade rätt på frökens frågor.
  Det osade svett och inbördes hieraki omkring mammorna och deras barn. Ingen ville vara sämre än den andre i den lilla bruksorten.

  Varje morgon satte sig fröken tillrätta på den runda snurrbara orgelpallen. Trampade igång orgeln och så sjöng vi tillsammans "Din klara sol går åter opp."
  Jag älskade psalmsången och sjöng av full kraft alla fyra verserna. Fröken lade betoning på vers 3 och som vuxen förstår jag att hon inte allenast ville att vi skulle lyda enkom Herren. Hennes regler och bud vägde lika tungt.

  Så kom den katastrofala morgonen då jag började avsky den obligatoriska morgonpsalmen och önskade att solen aldrig någonsin mer skulle gå opp.
  Det var uppdukat med vitt papper och pastellkritor på varje bänk när vi lydigt och på led travade in till våra platser. Fröken hade förberett, vi skulle måla av den uppstigande solen när våra klara stämmor tystnat och orgeln lugnat ner sig.
  Dagen var ingen åhörardag. Då skulle med största sannolikhet det som skedde aldrig skett.
Fröken samlade in våra alster. Granskade dem noga. Log och höll upp min klara sol på vitt papper.
  Jag kände hur hjärtat pickade innanför min magra bröstkorg. Nu skulle alla få se hur vackert jag målade. Hur min sol lyste klarare än alla andras.
  -Så här fult målar bara den som inte kan måla, sa fröken allvarsamt.
Det stod Carina längst ner i hörnet. Alla kunde se vem den usle konstnären var. Det fnissades. Fröken uppmanade mig att göra en ny sol. En riktig sol som såg ut som en sol. Jag löd henne inte.
  Varje morgon stod jag tyst bredvid min bänk. De andra barnen sjöng och fröken trampade på den stånkande orgelns trampor.

"Då ska jag vara trygg, i råd och dåd,
till dig, o, Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny."

(Vers 4 Svensk psalm 176)

Kalle, kaviar och soppa på purjo

  Inviterade sonen och sonsambon på soppa, kokt på purjolök, potatis och kryddor. Mixad till lagom konsistens och så en skvätt grädde eller två för att förhöja den rätta kulinariska touchen
Dock avböjdes inbjudan med förevändning att de skulle fira en 30-åring. Så klart ett födelsedagsfirande av ett sådant slag går före en sopplunch hos mor och far.
  Erbjudandet står kvar. Därmed ligger purjolöken tillsammans med potatisen i kylskåpets låda avsedd för just grönsaker och rotfrukter och ska inmundigas i morgon är det bestämt.

  Minns själv när jag fyllde trettio år. Våra vänner kom utspökade till oigenkännlighet så som det var brukligt på den tiden. I alla fall var det brukligt i vår umgängeskrets. Kanske ett eget hittepå men roligt var det hur som helst.
  Med maken i spetsen hade släkten skramlat ihop till en flaggstång som jag hett och innerligt önskat mig. Flaggstången kom att bli en förbrukningsvara och det flaggades friskt när tillfälle gavs.
  Regler är till för att följas även flaggans tider för halning vilket vi ofta glömde så det hände att fanan vajade för vinden under några extra dagar innan den togs ner. Skedde dock inge repressalier i form av bötesfällningar så antagligen tog ingen någon större notis om att fanan hängde kvar under dygnets mörka timmar.

  Vi sålde gården med flaggstång och allt och plötsligt var det dags att fylla fyrtio. Högst på min önskelistas noteringar stod en flaggstång och proceduren upprepade sig. Denna gång var flaggstången lite högre och därmed aningen dyrare eftersom huset på den nya gården var större än huset på den gamla.

  Återigen sålde vi,  flyttade och jag fick ännu en flaggstång trots att det inte var någon bemärkelsedag. Stången är lika hög som den första jag fick och  när vi flaggar fladdrar den flaggan som tillhörde min allra första flaggstång. Jag hade sparat den som ett nostalgiskt minne och när vi för första gången ånyo hissade den stod jag bredvid och grät en skvätt.
  Sedan den dag jag fyllde trettio år har jag fått vara med om att uppleva inte mindre än tre flaggstångsresningar. Få förunnat.

  Nu står jag framför endast några skälvande veckor inför inträdet in i mitt sextionde år. Någon flaggstång lär jag väl inte få eftersom vi redan har en.
  Känslan är att jag nu nog börjar bli gammal. Lika gammal som Kalles kaviar. Fast ett år yngre. Kalles kaviar lanserades 1954. Många är vi som klämt åt om Carl Ameln.
Samma år som jag föddes hade en miljon kaviartuber tömts och innehållet dekorerats som smörgåspålägg. Åtskilliga klämningar har skett sedan dess.

  Känns rätt gött att bli lite äldre. Gör mig inte så stora bekymmer om mitt leverne längre. Tar dagen som den kommer. Skiter dessutom fullständigt i vad folk tänker, säger och tycker om mig. Tar inga onödiga konflikter så som jag gjorde förr. Då när jag till varje pris skulle ha rätt i och om allt. När jag obarmhärtigt stred för min sak.
  Jag låter heller ingen längre få trampa på mig. Törs säga ifrån till vem det än må vara. Låter andra strida och tycka. Slösa bort sin energi bäst de vill. Jag går min egen väg och tycker det är lugnt och behagligt.
  Det kan unna mig utan att ha dåligt samvete. Vet inte heller hur länge jag får vandra omkring här på jorden.  Bäst att njuta medan tid är.

Bondetåget och en söt prinsessa

 Det droppar från taken idag. Att påstå att det är dagsmeja är aningen överdrivet men faktum är att det börjar närma sig vår i vilket fall som helst. 

 Ännu är vårt lilla hus med tillhörande skrivarstuga inbäddade i vitt och isen ligger under snötäcket på sjön. Några fiskare har jag inte sett till, kanske isen är för svag att beträda även för den modigaste pimplare. Jag tänker i alla fall inte riskera livhanken genom att testa hållbarheten.

 Två feta duvor kom flaxande från skogen och landade tungt på marken under fågelbordet. Småfåglarna flög skräckslagna omkring, satte sig tillrätta på grenarna i den närbelägna tallen och hade överläggning. Beslutet togs att inkräktarna skulle få hålla på bäst de ville, de blev väl mätta vad tiden led och sedan var det fritt fram igen för de ordinarie matgästerna.

  De små fåglarna var upproriska men vågade sig inte på annat än vaga protester. Att protestera mot  orättvisor är annars ett bra sätt att uttrycka sitt missnöje i hopp om förbättring.

  Den 6 februari 1914 gick det stora bondetåget av stapeln under ledning av grosshandlare Frykberg.

Initiativet var taget av hemmansägare Uno Nyberg från gården Långtora och han uppmanade Upplandsbönderna att haka på.

 Över trettiotusen människor tågade mot den kungliga huvudstaden där konungen Gustaf V stod med sin kungastab på en för dagen upphöjd estrad och väntade in skaran.

 Missnöjet låg i att i den historiskt farliga tiden var det säkrast att herr kung lättade på plånboken och halade fram lite kosing så det gagnade både här och flotta.

 Därefter fick kungen ett baner av Sveriges kvinnor och i största samförstånd stämda alla in i "Du gamla, du fria" och avslutade det hela med "Vår Gud är oss en väldig borg".

 Liberaler och socialdemokrater svarade genast med en motreaktion och gick i samlad trupp för att stödja regeringen Staaf som sedermera avgick på grund av konungens ingripande och den efterföljande krisen.

 Så gick det till på den tiden mellan kung och fosterland. 

Idag får lillsessan på nöten för att hon inte ägnar media tillräckligt mycket uppmärksamhet när hon gästar sitt tilldelade landskap. Det blir inga ställda frågor med svar om hennes graviditet fortlöper som den ska och hur maken trivs i den svenska vinterkylan. Hon nöjer sig enkom med att vinka och se glad ut. Vilket tydligen är bevis på bristande kunglig uppfostran. Säger media, inte jag!

 Söt är hon i alla fall, prinsessan. Maken hennes ser däremot  mest sur ut. Han kanske har glömt att trä på sig långkalsongerna under de välpressade byxorna. Kyla om benen kan få vem som helst att se tillbakadragen ut. Men han vänjer sig väl vid klimatet när han bott här ett tag. Om han får uppehållstillstånd vill säga. Det är inte helt säkert...