Prinsessklänning och Spindelmannen

-Vad duktiga de är flickorna, sa dagisfröken när jag en dag hämtade småtvillingarna och deras storasyster.
-De klättrar och klänger, ramlar och slår sig men gråter aldrig utan kliver upp igen, fortsatte hon.

Hon hade helt rätt i det påståendet. De är tåliga flickor som sällan gråter när de gör en vurpa utan mest när de är uppretade över något. Då ger de hals och det med besked.
Deras föräldrar är inte lagda åt det överbeskyddande hållet utan låter tjejerna testa själva vad de klarar eller inte. Det har hänt att jag som mormor fått extra snurr på hjärtklaffarna och känt mig småvettig allt medan föräldrarna förklarat att de klarar sig. Och om de mot förmodan inte skulle klara sig utan fall och få skrubbsår så har de blivit en erfarenhet rikare.

Barnaskarans storasyster som är en klok fyraåring berättade för sin mamma att någon på dagis sagt att hon är en pojkflicka. Jag, liksom föräldrarna, blev mycket upprörda över denne någons uttalande.
Låter mina tankar omkring uttrycket pojkflicka ta form. Finns det flickpojkar också? Har faktiskt aldrig hört någon säga så, kanske blir det lite fjolligt då? En pojke som är som en flicka, det skapar genast vibbar. Benämningen är inte ens etablerat i det svenska språket. Men att kalla en flicka för pojkflicka är tydligen helt i sin ordning för vissa.

Vårt barnbarn är inte lagd åt att klä sig i prinsessklänning och leka med dockor. Hon har visserligen en docka, en riktigt ful skapelse som för det mesta ligger naken i något hörn av lekrummet. Sist jag såg den hade den blivit dekorerad med några blå mönster från en kulspetspenna. Jag är okunnig vem kroppsmålaren är men jag har mina misstankar. En blivande tatuerare kanske...

Däremot finns det gott om dinosaurier, hårda leksaker och en stor låda med mjukisdjur i lekrummet. Plus mängder av böcker och bland dem tjock bok om dinosauriers anatomi och forna leverne. Fyraåringen kan allt om urtidsdjuren. Hon kommer släpande med boken och vi ska läsa för henne. Hon grottar ner sig i de efterkonstruerade djurens värld och önskar att hon en dag ska få se åtminstone några gamla efterlämnade benknotor på ett museum.
Tvillingsystrarna kravlar runt oss. De är utklädda till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump medan storasystern är Spindelmannen och tittar på bilderna genom maskens ögonhålor. De små klänger på soffan, hoppar till bordet och skramlar ner i golvet. Oavtrutet håller de på. Och vi läser om den hemska Rex, farliga härskarödlor och långhalsade lövätare.

De är sunda barn, småtvillingarna och deras storasyster. Friska och robusta. Är med på allt, både det möjliga men även det näst intill omöjliga. Räds inte att pröva nya projekt, fulla av upptåg och är äventyrslystna. Ett stort plus är deras vetgirighet.
De är inte infösta in något könsfack utan ges möjligheter till att utforska världen utan styrning åt varken det ena eller det andra hållet.

Att någon, som jag förmodar är en vuxen människa, i dessa dagar då allt fler kvinnor utbildar sig och arbetar i typiska mansdominerade yrken samt äger i det som en gång var männens arenor i sportsliga sammanhang, kan säga till en liten flicka att hon är en pojkflicka är oerhört skamligt men även skrämmande. Det visar på en mycket inskränkt syn på människor.

För övrigt var mina älsklingsleksaker när jag var liten en gul bandtraktor och en hammare med tillhörande spik. Dessutom har jag aldrig haft långt hår utan alltid varit kortklippt. Som vuxen har jag uteslutande haft manliga arbetskamrater förutom några år inom sjukvården. Jag har klarat av det jag tagit mig för och mitt i det hela har jag alltid bejakat min kvinnliga utstrålning med den rätta blicken och vickande höfter.  Även om jag då och då haft skitiga händer som en rejäl grovarbetare och doftat svagt av kodynga  har ingen ifrågasatt mitt kvinnliga kön eller  mixat mig med  det kvinnliga och manliga.

Jag hoppas att denne någon kommer till insikt vad som sagts till vårt barnbarn och att det aldrig någonsin kommer att upprepas. Varken till henne eller någon annan flicka! Eller pojke heller för den delen...

Facebook och en hittad pusselbit

De har alltid funnits där, våra föräldrar. Funnits som ett stöd, lärt oss det vi bör lära oss om livet samt format oss sedan barnsben till de människor vi vuxit upp till.
Oftast är det så, bör tilläggas.

Livet är som ett gigantiskt pussel. Bitarna ska passa för att få en helhet. Det går inte att försöka pressa in en bit som inte har den rätta formen. Då kan hela skapelsen bli skev eller rent av gå sönder.
Om en pusselbit fattas blir pusslet inte färdigt, ett kantigt hål gapar tomt och skapar en viss irritation.
För både barn och vuxna.

I går träffade jag en kvinna som under hela sitt liv saknat den där sista pusselbiten. Det har gnagt ett hål inom henne som hon inte riktigt haft koll på. Livet har gått upp och ner som ett stormande hav. Det har varit stiltje för att plötsligt blåsa upp i höga och hotfulla vågor. Havet har lugnat ner sig, planat ut och vid strandkanten har det bildats skum som kanat in mot kanten och tillbaka ut en bit i vattnet för att till sist helt lösas upp. Till nästa stormby nalkats och proceduren upprepat sig.

På kvinnans pusselbit har det stått pappa. Den rebelliska ungdomens envishet har med tid och mogen ålder planat ut och de biologiska rötterna fått både vatten och näring.
Förklaringar har sökts och vissa frågor har besvarats. Ännu återstår mycket innan biten är på plats. Vilket nu är möjligt tack vare kvinnans dotter och Facebook.
Ty det är inte endast maträtter och fyllda vinglas som florerar på detta sociala media. Även förlorade släktingar kan komma till rätta, kontakter knyts och livets berg-och dalbana kan sakta farten.

Jag blev tagen av kvinnans berättelse. Fascinerad över hennes egna spekulationer om varför hennes pappa lämnade henne innan hon ens var född. Imponerad att hon inte visade någon som helst ilska utan ser verkligheten ur det verkliga perspektivet att det krig som är slut för länge sedan kan ha en bidragande orsak.

Snart får kvinnan träffa den pappa hon aldrig sett. Kommer hon att se likheterna? Rörelsemönster och tonfall?
En lång resa ligger framför henne. En resa över hav och land. När hon kommer fram kan hon äntligen lägga dit den allra sista pusselbiten.

Jag gläds med henne!

Myggbett på smalbenet och en kluven tunga i rumpan

Jag kände det en kväll, klådan på ena smalbenet. Rev och krafsade med naglarna till dess att det började svida.
Myggbett, konstaterade jag. En nyvaken och hungrig mygga som i ett obevakat ögonblick landat på min bara hud och borrat ner sin sugsnabel genom skinnet. Prickat ett blodkärl och sörplat i sig av mitt röda varma blod.
Loppbett, hävdade maken. Men vi har väl ändå inte loppor, käftade jag mot honom.

Det finns små djur som använder våra bostäder som vinterövernattning. Vissa av dem håller sig på benen tack vare den goa inomhusvärmen. I vårt badrum till exempel. Det är ett riktigt tillhåll för spindlar. Oavsett årstid.
Sedan några dagar tillbaka bor det en liten rackare till spindel under locket till vår toalettstol. Vi hälsar varandra god morgon och avslutar dagen med ett rungande sov sött.
För att visa ett gott värdskap brukar jag småprata med den när jag sitter uppflugen på tronen. Har märkt att den ibland visar en viss irritation. Den svänger med frambenen och jag tolkar det som om den anser att det är ett evigt rännande och lyftande på locket till hans kryp in. Det är dock jag som bestämmer i vår relation eftersom huset tillhör maken och mig och ingen annan. Därmed går jag på toaletten så fort jag känner trängningar.

Nu kanske folk som läser detta förfasar sig över vår hyresgäst. Anser att vi borde fatta tag om spindeln med en bit toalettpapper och förpassa den bland det övriga avskrädet. Men den är harmlös. Gör inget förnär och jag tror inte att det är den som orsakat klådan på mitt smalben.
Värre vore det om man plötsligt kände att det killade i rumpan när man satt i godan ro och lät sig underhållas genom en skitlektyr under tiden man väntar på det slutgiltiga resultatet.
Särar på benen, kikar ner och möts av en kluven tunga som viftar fram och tillbaka mellan skinkorna. Det har faktiskt hänt, i den kungliga huvudstaden. Där rymmer ormar från sina ägare och slingrar sig genom de underjordiska systemen för att till sist dyka upp ur någons toalettstol.
Det skulle för mig vara ett riktigt skrämmande scenario.

Lite fundersam är jag över vad som bor i och på min egen kropp efter gårdagens Vetenskapens värld på tv:n. Det är också en smula skrämmande. Speciellt de kryp som bor i naveln. Att det kryper upp små levande saker ur mina porer i ansiktet när jag sover som bäst som sedan rullar runt i en kärleksakt på min nattkrämsdoftande hud är inte heller speciellt trevligt.
Nu funderar jag om jag ska ställa en skål med vatten och en bit tvål bredvid min säng när jag förbereder mig inför nattens vila. När småkrypen tror att jag sover och kikar över porkanten kan jag göra en överraskningsmanöver och löddra in ansiktet med tvålen. Skrämma dem från vettet så de flyr till något annat värddjur. Det är i alla fall värt ett försök.

I morse när jag duschade spolade jag ur naveln extra noga. Sedan vevade jag runt i mitt djupa födelsemärke med en tops innan jag tog på mig mina nytvättade kläder.
Det gäller att sköta sin hygien.

Spaka själv och landa mjukt

 För ett par år sedan fick jag en present av våra barn utan det mer extraordinära slaget. De hade köpt en flygresa till mig med start och landning på Norrköpings flygplats. I den flygande presenten ingick att jag själv och ingen annan skulle hålla i spakarna. Med andra ord se till att maskinen kom upp i luften, höll sig kvar där och sedan se till att jag kom ner på landningsbanan. Helst helskinnad och inte i småbitar.

 Nu vill jag inte framhäva mig själv i något avseende. Som till exempel vara pilot. Under den luftburna färden fanns en flygskolelärare med mångårig erfarenhet vid min sida. Sittande i passagerarsätet. Vi kommunicerade med varandra genom hörlurar och det kändes tufft att anropa flygledartornet.
"Cessna 172 Skyhawk calling. I´m redy for starting."
"Cessna 172 Skyhawk  all is clear."
Ungefär så där sa vi, flygledartornet och jag till varandra.

 Flygskoleläraren var en gammal man. Mycket gammal, men vis och erfaren med många timmar i luften. Han gjorde ingen större affär av det hela. Visade hur grunkorna fungerade, berättade vad alla visare och reglage var bra till och så lättade vi ankar. Jag spänd och koncentrerad, han försjunken i en bok av något slag.
 Vi flög ut över Norrköping och hem över Skärblacka. De höga skorstenarna från pappersbruket spydde ut sin vita rök och jag började känna mig bekväm som pilot. Jag tog ett extra varv över vårt hus trots att ingen var hemma. Alla var samlade på flygplatsen för att se hur mamma skulle klarar av flygturen. Inklusive maken som är mycket intresserad av maskiner av allehanda slag.

 Igår kväll när jag lagt mig i sängen tittade jag på en dokumentär via webben. Om två äldre herrar som gjort sig en trevlig utflykt i en liknande Cessna som jag en gång spakat. Den trevliga dagen övergick dock till en mardröm när piloten helt plötsligt kastade huvudet bakåt och dog.
Där satt den arme passageraren som aldrig tidigare kört ett flygplan.
Nu var han dock cool av naturen och beslutade sig för att ner skulle han, levande dessutom för han ville hem till barnbarnen. Och vem skulle väl inte vilja det i en liknande situation.

 Med handledning av en skärrad flygande militär i helikopter, en uppraggad flygskolelärare och ett gäng bedrövad flygtornspersonal lyckades den tillfällige piloten och övriga inblandade få ner flygplanet efter ett antal försök. Dessutom i totalt mörker eftersom ingen riktigt visste hur lyset inuti en Cessna fungerade.

 Jag blev helt svettig där jag låg under täcket med iPaden på magen. När planet tog mark och studsade ut från landningsbanan och vidare ut på en åker skrek jag nästan. Det gjorde nog novisen vid spakarna också. Den enda som tog det hela med ro var piloten själv eftersom han var död sedan flera timmar tillbaka.

 Måste säga så här i efterhand att den där presenten jag fick av barnen var en mycket vågad present.
Å andra sidan kanske jag kan klara av att landa ett flygplan på egen hand om det skulle uppstå en krissituation. Om jag ger mig på att spaka själv någon mer gång vill säga.

Åhörardag och Svensk psalm 176

  Var hemma hos småtvillingarna och deras storasyster en kväll när pappan var på föräldramöte i förskolan och mamman höll kvällsgudstjänst i sin kyrka.
  Innan pappan stack hade han stekt rårakor. En favoriträtt tydligen eftersom potatispannkakorna hade strykande åtgång.

  När jag gick i skolan vet jag inte om det förekom några föräldramöten. Däremot åhörardagar. En dag under läsåret då föräldrarna fick komma till klassrummet och sitta med. Längst ner på gymnastiksalens långbänk som vaktmästaren hade haft vänlighet att hämta  in till klassrummet för det baktaliga ändamålet.
  Fröken tog fram de färgade kritorna och skrev VÄLKOMMEN på den svarta tavlan. Vi elever fick tydliga instruktioner om hyfs och att idka idogt arbete i skrivböckerna så alla mammor kunde se vilka mönsterelever fröken hade. För det var mammorna som kom. Papporna var på jobben.
  Tysta satt mammorna på bänken och visade vilka väluppfostrade mammor de var som kunde uppföra sig i barnens klassrum. De log och nickade mot varandra när just deras barn räckte upp handen och svarade rätt på frökens frågor.
  Det osade svett och inbördes hieraki omkring mammorna och deras barn. Ingen ville vara sämre än den andre i den lilla bruksorten.

  Varje morgon satte sig fröken tillrätta på den runda snurrbara orgelpallen. Trampade igång orgeln och så sjöng vi tillsammans "Din klara sol går åter opp."
  Jag älskade psalmsången och sjöng av full kraft alla fyra verserna. Fröken lade betoning på vers 3 och som vuxen förstår jag att hon inte allenast ville att vi skulle lyda enkom Herren. Hennes regler och bud vägde lika tungt.

  Så kom den katastrofala morgonen då jag började avsky den obligatoriska morgonpsalmen och önskade att solen aldrig någonsin mer skulle gå opp.
  Det var uppdukat med vitt papper och pastellkritor på varje bänk när vi lydigt och på led travade in till våra platser. Fröken hade förberett, vi skulle måla av den uppstigande solen när våra klara stämmor tystnat och orgeln lugnat ner sig.
  Dagen var ingen åhörardag. Då skulle med största sannolikhet det som skedde aldrig skett.
Fröken samlade in våra alster. Granskade dem noga. Log och höll upp min klara sol på vitt papper.
  Jag kände hur hjärtat pickade innanför min magra bröstkorg. Nu skulle alla få se hur vackert jag målade. Hur min sol lyste klarare än alla andras.
  -Så här fult målar bara den som inte kan måla, sa fröken allvarsamt.
Det stod Carina längst ner i hörnet. Alla kunde se vem den usle konstnären var. Det fnissades. Fröken uppmanade mig att göra en ny sol. En riktig sol som såg ut som en sol. Jag löd henne inte.
  Varje morgon stod jag tyst bredvid min bänk. De andra barnen sjöng och fröken trampade på den stånkande orgelns trampor.

"Då ska jag vara trygg, i råd och dåd,
till dig, o, Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny."

(Vers 4 Svensk psalm 176)