Skumägg och otvättade fönster

Stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan och tysta veckan. Det går att välja efter behag. Sista veckan i fastetid är det hur som helst och jag har varken fastat eller tänker vara tyst resterande dagar av veckan.

Tror det skulle vara svårt för mig att fasta. Kvittar lika vad fastan innehåller. All slags avhållsamhet av det jag tycker om är inte min melodi. Jag glupar i mig av vad det må vara. Skumägg till exempel. En hel påse förärade maken mig när han kom hem från vår lokala matvaruaffär. Han vet att jag gillar dessa söta små färgade ägg. Jag äter och struntar i innehållsförteckningen som med stor sannolikhet har en hel radda med E benämningar. Det är bara att tugga, svälja och njuta av sötman. Det går så länge det går. Trevligt har jag i alla fall haft medan jag åt.

Större bekymmer är våra fönster efter vinterns härjningar. Trots att det tar ungefär lika lång tid för mig att tvätta fönstren som det tar för maken att iordningställa frukosten så drar jag mig för detta moment. Tycker det är urtrist att tvätta fönsterglas.

Igår var jag och besökte en herrgård i tjänstens vägnar. Jag försökte räkna de spröjsade fönstren men gav upp efter tre raddor av tittgluggar.
15000 kronor tar fönsterputsaren efter avslutat värv! 15000 kronor, jodå det kostar det om vi inte vill putsa själva, upplyste mig herrgårdsinnehavaren.
Milde himmel, tänkte jag tyst för mig själv och förstod att jag inte borde knorra över våra fönster som samtliga putsas på sisådär tjugo minuter.  På båda sidor dessutom.

För två år sedan köpte jag en fönsterputsaraparat. Reklamen höjde den till skyarna och de som köpt den för 500 kronor lovade att pengarna inte var kastade i sjön. Varpå jag genast for in till staden och köpte en fönsterputsare av märket Kärcher.
Fylld av förväntningar gav jag mig i kast och såg framför mig redan i starten ett strålande resultat.
Rena rama skräpet enligt min åsikt när jag och apparaten arbetet klart. Lika dålig som den där äggkokaren jag en gång i tiden skaffade till vårt hushåll.
Svärsonen har gått ett steg längre och köpt en fönsterputsarrobot. Antagligen med inbyggd sugmotor. Har själv aldrig sett den i aktion men enligt utsago är det en fantastisk manick. Förstår att det faller svärsonen helt i smaken för han funderar ofta i termer gällande tekniska prylar. Helst datoriserade sådana.

I morgon är det 1 april. Då ska vi skämta med varandra. Det hör till och ingen går säker för dessa verbala practical jokes.
Granndamerna och jag ska ha vår avslutning på bokcirkeln där vi pratar lite böcker men mycket annat samt äter gott. Dessa sammankomster har förgyllt de mörka kvällarna.
Men nu är våren här.
Blåsipporna blommar men än är det vinter kvar säger mor,
så än får vi gå med både strumpor och skor.
Fast det är bara skitsnack. Våren är här trots att det fortfarande är lite kallt. Vintern är slut, säger jag bestämt! Dessutom har vi övergått till sommartid. När Anna Maria Roos skrev om blåsippan som ute i backarna står behövde ingen vrida fram klockan så det är inte att begära att hon ansåg att vintern inte ännu var slut och sommartiden tagit över fast det bara var vår.
Nu är det andra tider och vi tvingas anpassa oss efter en framdragen timma tills dessa att vi drar timman tillbaka till normaltid igen.

Fly eller stanna

Tänkte lite på min svärfar. Död och begraven sedan flera år tillbaka. Han var nog den mest okomplicerade människa jag någon sin träffat. Rätt filosofiskt lagd och duktig på att skriva. Det var för övrigt han som puttade på mig så jag hamnade vid hans sida som frilansande skribent. Är honom mycket tacksam över det.

Svärfar Nils föddes 1909. Som ung var hans högsta önskan att läsa till präst. Rent vansinne, ansåg hans far så med studierna blev det inget av. Nils blev bonde istället. Efter bondelivet sadlade han om helt och hållet och ägnade sina dagar åt att vara mentalskötare på Salberga mentalsjukhus. En fruktansvärd benämning på en svår sjukdom men det var så det hette en gång i tiden. Mentalsjuka hamnade på mentalsjukhus och togs hand om en mentalskötare.

Nils var inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Ibland på ett klokt och bra sätt men det kunde även hända att han trampande snett och hamnade i klaveret med sina ordval. Vi som kände honom visste att han aldrig menade att såra eller göra någon illa. Det bara blev så och då blev han missmodig över sitt övertramp.

Vi jobbade ofta ihop när han hjälpte till i vårt lantbruk. Satt vid dikesrenen och drack kaffe. Räknade tofsviporna som flockades efter harven och plockade i sig mask. Följde tranornas vingslag och talade om livet i största allmänhet.
Nils och jag slogs om vem som skulle köra harven. Förloraren fick sitta och med sur min dra välten medan maken min skakade bistert på huvudet åt våra sammandrabbningar.

Jag var mycket fäst vid min svärfar. Vi gillade varandra från första stund. Var på samma vågplan i tyckande och tänkande. Det var även jag som satt bredvid hans säng och vinkade hej då när han klev över gränsen dit han var tvungen att bege sig alldeles ensam. Jag tror han kände sig trygg i den stunden.

Det där med att säga min åsikt och speciellt säga ifrån har aldrig riktigt varit min grej. Jag har gjort det ofta och precis som ibland för min svärfar har det aldrig hamnat i god jord. Att argumentera har inte varit min starkaste sida. Räknats som en konfliktstartare och bråkstake. Mitt heta temperament har inte hjälp mig på traven utan snarare tvärt om. Oresonlig och självisk har varit min stämpel i pannan. Vilket jag när elden lagt sig varit mycket väl medveten om.
Fram till nu. Det mesta rinner av mig och jag finner ingen anledning till att mästra och kasta ord. Vår dotter påpekade faktiskt detta för inte så länge sedan. Att jag blivit så lugn och behärskad.
Fast ibland blir jag trött i kropp och själ och då händer det att jag far iväg med känslor och tankar och kastar ur mig något jag sedan får ångra. Kan hända ett mänskligt beteende.

Nu har jag dock konfronterat någon och visste redan innan vad konsekvenserna skulle bli av detta. Svaret lät inte vänta på sig men jag tog det hela med ro och besinning. Vi växer alla upp och förstår att livet är dyrbart. Att allt inte behöver handla om fina hus, dyra bilar, oxfilé och rött vin. Att även de som är snygga, sexiga och smarta en dag får hänga av sig sin skrynkliga kroppskostymering.
Men innan dess bör vi hinna med att fråga:
"Hej, hur mår du?"
Inte bara en gång, det räcker inte, utan ofta...
Tyvärr glömmer vi det när vi är mitt uppe i det liv som vi tror aldrig kommer att ta slut.

En låst dörr och föräldraansvar

"Öppna dörren för Guds skull!"
"Öppna den jävla dörren!"

Svarta lådans inspelningar är analyserade och den flygrädde är nu mer flygrädd. Jag relaterar till min bloggkompis som igår släppte sina funderingar kring sin egen flygrädsla. Jag hade väntat på inlägget och det lät sig inte dröja.
Han vill åka till sommarstugan i sommar och ligga i hängmattan istället för att bege sig luftvägen till främmande land.
Det är farligt att ta sig till sommarstugan, dessutom kan du ramla ur hängmattan och bryta nacken, försökte jag.
Det visste han med huvudet men magen talade högre än skallen.

Så klart vill vi och omvärlden med oss veta vad som egentligen hände inne och utanför cockpit.
Men måste vi som är utomstående få reda på allt? På vilket sätt gagnar det oss mer än att vi som inte är rädda för att flyga ändå får en olustkänsla. Det går inte att hoppa av i farten eller be piloten stanna om något verkar galet. Vi måste helt enkelt lita på den som ska ta oss i snabb fart och högt över marken från en punkt till en annan.

Så funderar jag över föräldrar, eventuella syskon, släkt och vänner till"mördarpiloten" som han nu kallas. Hur ska de ta sig vidare genom detta?!
Media skriver varje dag något nytt om piloten. Uppgifter som grävts fram, lösmynta personer som välvilligt delar med sig av hans privatliv, sjukdomsbild, galsögonbehov och kärleksliv. Och vi slafsar girigt i oss.
Borgmästaren i Prads-Haute-Bléone har talat med pilotens pappa. En far som fått sitt liv slaget sönder och samman. Precis som anhöriga till de som ligger utspridda i alperna tillsammans med piloten och hans kollegor.
Pappans liv kommer säkerligen att dissekeras. Var han en god far eller en förälder som förstört sin sons psyke genom fel och orättvis uppfostran? Eller var han en far som gjort så gott han kunnat i föräldraskapet, precis som alla andra föräldrar gör...

Som förälder kan man aldrig ta ansvar för sina vuxna barns handlande. De vuxna barnen gör sina egna livsval och får själva stå för konsekvenserna. Däremot kan vi som föräldrar och medmänniskor ge råd om råd efterfrågas. Ibland är det dock lätt att glömma bort att föräldraansvaret upphört och ersatts av barnens eget ansvar när de är vuxna, ska stå på egna ben och fatta egna beslut.

Det finns heller inga garantier att öppen dörr mellan barn och föräldrar, syskon och släktingar sakta stängs för att till sist smälla igen och låsas från båda håll.  En dörr som kan vara oerhört svår att låsa upp. Till sådana dörrar finns det ytterst sällan några reservnycklar. Vid sådana tillfällen skulle det vara bra om det fanns en "svarta låda" där allt inspelat kunde spelas upp för båda parter.

Piloten som tog sina kollegor och passagerare med sig in i döden drog även ner de som älskade honom i ett mörkt helvete och det är tveksamt om de någonsin kommer att ta sig därifrån.
Men kommer de att att sluta älska honom på grund av utomståendes hat över den oförlåtliga handling han utfört?
Jag tror faktiskt inte att pilotens föräldrar kommer att sluta älska sin pojke även om den övriga världen för alltid kommer att hata och avsky honom. Varje normalt funtad föräldrar älskar sina barn oavsett vad de gjort av och med sina och andra människors liv.  Vi andra ser personen i fråga som onormalt funtad och inte någons barn. För det glömmer vi bort. Att det finns närstående på båda sidor om det som är en avskyvärd handling.
Jag vet för jag har vid ett flertal tillfällen varit i kontakt med föräldrar vars barn tagit en annan människas liv. Sorgen och vreden har funnits över handlingen men kärleken till sitt eget kött och blod hållit sig stark. Mycket stark.

Orrspel och en huggorm med bekymmer

Jag känner att det doftar rök om mitt hår. Korvgrillarrök. På höger smalben har jag ett skrapmärke och det ömmar lite när jag rör vid det. Märket uppstod när jag slog benet i ett kullfallet träd under dagens äventyrliga utflykt.

Väckarklockan skramlade 04.15. Det var becksvart ute och endast ett par plusgrader varmt. I sängen mellan oss låg småtvillingarnas storasyster och hon vaknade med ett ryck då jag stängde av klockan.
En skål med filmjölk, lite flingor, torkade blåbär och jordgubbar, sedan var det dags att bege oss ut på vår eskapad.

Första anhalten var Kärnskogsmossen. Förhoppningen var att vi skulle få uppleva ett spektakulärt orrspel. En orre lyckades vi få ögonkontakt med. I ensamt majestät strosade tuppen omkring på den öppna mossen, hönsen hade han tydligen lyckats tappa bort så något förspel till det som komma skall fick vi varken se eller höra. Men i värmestugan fanns i alla fall både tupp och höna i konserverat tillstånd. Alltid något.

Vid Skönnarboleden inmundigade vi en rejäl brakfrukost. Havregrynsgröt med rårörda lingon, smörgås, äggröra och bacon. Mat för riktiga skogsvandrare.

I Perkils kättil hade en huggorm ramlat ner. Jättegrytan som är tolv meter djup och vattenfylld tillåter inte ens en orm att ta sig upp med livet i behåll så den nyvakna ormen gick gissningsvis ett hemskt öde till mötes där den klamrade sig fast vid en flytande gren.
Synen gjorde starkt intryck på vårt 4-åriga barnbarn och hon hade svårt att släppa ormen ur tankarna.

Torekulla kyrka blev sista anhalten för vår skogsupplevelse. I den djupa grottan vågade sig flickebarnet in. Kavat kasade hon sig in genom öppningen och tog sig sedan genom den åtta meter långa salen och kom ut på andra sidan. Hon hade hoppats på att träffa en grävling där inne i mörkret men grottan var tom och öde.
Bättre lycka att träffa på något levande på nära håll hade hon när hon med en orange håv fiskade runt i det närliggande vattendraget. Där fanns mygglarver, iglar och andra små vattenkryp jag inte vet namnen på.

Korvgrilling och blåsippor. Harsyra och trumpetande tranor. Skuttande ekorrar och svävande ormvråkar.
Efter tio timmars intensiv naturupplevelse var tösen mycket trött. När vi kom hem fick jag en kram. Hon tackade att hon fått följa med och jag tackade att hon ville följa med.

Busfabriken och Kolmårdens djurpark i all ära, men det går att få ut minst lika mycket genom att bege sig ut på en heldagsutflykt i skogen. Men det gäller att sleva i sig havregrynsgröt och grillad korv mellan varven så orken inte tryter.

Småkryp och litterärt skapande

En citronfjäril fladdrade förbi när jag gick på grusgången. Den sökte sig till rabatten med de gula och blå krokusarna. I flera av blommorna var det redan upptaget, nyvakna bin som kravlat sig ut ur sina kupor och startat sitt långa arbetspass som sträcker sig från vår till höst, surrade trivsamt bland kronbladen.

Naturen har vaknat till liv. Jag undrar om vi även i år får hyresgäster i vår insektsholk som maken fick i present av mig för ett par år sedan. Just nu gapar de små hålen tomma men det brukar komma dit olika sorters insekter som använder holken till äggkläckningsstation. Mycket trevligt och underhållande.
Värre är det med fladdermusholken. Den förblir obebodd, de små läderlapparna föredrar uthusen så det var en helt onödig investering i den där holken. Även om den är sanslöst snygg med sina tinnar och torn.

Dessvärre har nu fästingarna hittat fram ur sina gömslen. Otrevliga småkryp som inte på något vis är vackra att titta på eller angenäma att umgås med. Till skillnad mot skalbaggar som kan skifta i glänsande färger.

Idag har jag varit till Finspång och förhört en vaccinationssköterska om de ohyggliga sviterna en fästing kan orsaka.
Det enda raka är att vaccinera sig mot den fruktade TBE:n, ansåg sköterskan och viftade med den stora sprutan. Jag drog ner tröjärmarna och höll dem i ett fast grepp med händerna. I den händelse att hon skulle slita och hugga in den vassa spetsen i min överarmsmuskel.
Min väninna Ariann, som är sjuksköterska, skulle ha sett på mig med milda ögon om hon hade varit närvarande och försäkra att det inte alls gör ont med en fästingspruta, men jag tror inte på henne. Alla sprutor gör ont! Och alla sjuksköterskor vill sticka med vaccin fulltankade nålar i människors kroppar. Det är det de är utbildade till och de vill gärna praktisera sin utbildning fullt ut så jag håller mig på betryggande avstånd.

Alla barn som vaccinerar sig får en fästingtatuering, fortsatte sköterskan lite lockande.
Nu är jag inget barn dock en mormor/farmor informerade jag och plötsligt fick jag fem stycken tatueringar. Hon såg att jag plutade med underläppen och plockade raskt fram ytterligare en tatuering. Nu har jag en egen så nu kan barnbarnen och jag starta en tatueringsstudio.

På tal om att starta eget. Jag har plötsligt blivit egenföretagare igen. I litterärt skapande. Det är makens påhitt och jag är aldrig sen att haka på något nytt.
Förutom mina frilansjobb åt tidningen ska jag komma på något mer där jag kan fläta ihop ord till meningar. En tanke är att skriva bröllopstal. Fick mitt första uppdrag i somras trots att jag då inte startat firman eller ens hade en tanke på att göra det. Grannen behövde hjälp med sitt tal då hans dotter skulle till att gifta sig. Jag skrev och han läste. Bruden grät och gästerna grät och brudens far kände sig nöjd trots att rösten stundom stockade sig när han läste talet som jag skrivit.
Det är ungefär som att skriva ett minnestal till en begravning. Vilket jag gjort åtskilliga gången då jag varit officiant vid borgerliga begravningar. Kommer näsdukarna fram då kan jag vara säker på att det är ett bra tal jag plitat ihop.
Men nu byter jag ut sorgetårar mot glädjetårar och det känns lite mer upplyftande måste jag faktiskt tillstå.

Gäller bara jag marknadsför min idé. Och att kärleken blommar så det blir några giftemål. Annars får jag väl hitta på något annat att skriva om. Mina memoarer kanske, det är populärt har jag hört.