Korv på papperstallrik och grannens pinkande katter

Lätt som en fjäder. Du är lätt som en fjäder mamma, tänkte jag där hon låg på britsen.
Undersökningarna avlöser varandra.  Oro. Provsvar och svar från läkare. Den enda som tar det med ro är mamma. Tack mamma. Tack för att du är så stark och positiv.

Monark, gjord på papper och bark. Men bättre än DBS. Det betyder Döden Bakom Styret, sa mamma bakom syreupptagningsmasken. Personalen log matt och tittade åt mitt håll.
Jag ryckte på axlarna. Mamma vet vad som gäller.

Arbetsprov hos fysiologiska kliniken, universitetssjukhuset i Linköping. Mamma satt på Monarken, beredd att trampa för att visa resultat. Operation eller cellgifter. Det är frågan som nu gäller.

Hej då, nu kör jag Vätternrundan, ropade mamma.
Kör inte omkull, vill du ha stödhjul på cykeln? ropade jag tillbaka.
Personalen sa inget, de tittade på varandra och dataskärmarna som visade kurvor i blått, rött och svart.

Korv och mos. Papperstallrikar plastbestick och pappersmuggar i sjukhusets kafeteria. Kaffe på maten. Och en kladdig kaka.

Vidare till nästa undersökning.  Svar om några dagar. Din läkare kontaktar dig. Operation eller cellgifter. Kanske både ock.

Hemfärd efter en lång och tröttsam dag. Mamma pratade hela tiden. Om pappa. När han körde fel väg då de skulle besöka oss. Om barnbarnsbarnen. Grannens katter som pissar på hennes prydnadsbuskar. Att det är gott med korv och mos.
Hon pratade om mannen som satt med oss i väntrummet. Att han hostade så illa. Han har nog en allvarlig sjukdom.
Tror jag också, så som han hostade.
Kraken, han kanske är så sjuk att han dör.
Kanske det kanske.

Mamma berättade om sina dagböcker. Där hon antecknat varje förändring i mitt liv. Dag och datum. Barnbarnen finns med. Deras skolavslutningar, när och vart de flyttat sina bohag, arbetsintervjuer och anställningar. Förlovningar och vigslar. Barnbarnsbarnens ankomst. När flyttfåglar kommit och dragit vidare. Vädrets skiftningar, solens uppgång och nedgång. Temperaturväxlingar. Från varmt till kallt och tvärt om.

En dag ska jag hämta mammas dagböcker. Läsa om våra liv ur hennes perspektiv.

Mamma gör sig inga bekymmer. Hon tar dagen som den kommer. Kvar på fysiologiska kliniken i Linköping står Monarken. Någon annan kanske sitter där nu och trampar för att få sin framtida dom.

Operation eller cellgifter. Svar kommer om en vecka. Vi får ta dagen som den kommer.

En präst i filtar och en upprörd kaffedrickare

Det brinner runt om i vårt land. Är det inte asylboenden så är det privata villor, hyreshus och bilar som står i ljusan låga. Förr var en eldsvåda sensationsnyheter, nu är det vardagsmat.
Även kyrkor med dess kulturskatter kan fatta eld och då gäller det att vara förberedd. Inte endast brandförsvaret utan också kyrkans anställda bör alltid stå i startgroparna för att rycka ut och rädda det som räddas kan om det börjar ryka ur predikstolen.

Med anledning av detta är vi idag hundvakt. Matte har tagit av sig prästkragen och begett sig med sina arbetskamrater till brandstationen i Valdemarsvik. Där ska de släcka brasor med hjälp av diverse utrustning samt rulla runt i brandfiltar. Ett moment dottern inte ser fram emot eftersom hon ska till äldreboenden och hålla andakt med de boende direkt efter brandövningarna och vill då se någorlunda proper och inte tilltufsad ut.

Hunden skulle hämtas under morgontimmarna men jag valde att vänta ut tiden. Det finns två vägar att köra till vår dotter. Den ena vägen går förbi den lokala matvaruaffären och den andra förbi vår hembageri. Jag valde den senare.
Bagerskan har under några dagar påannonserat att det är just idag som frestaredagen inleds. Därav min lite sena ankomst till hundhämtningen. Jag ville vänta tills dess att jag kunde ta mig in genom den bakande Camillas dörr.

Semlorna var inte riktigt klara än, förklarade bagerskan där hon stod i det innersta och höll en stor blå sprits i ett stadigt grepp. Men jag kunde få välja vilken storlek jag ville ha på bullen. Jag valde mellan den lilla, den stora och den lyxiga. Jag valde den stora. Det gäller att gå ut i lagom tempo. Jag kommer att sakta accelerera upp till lyxvarianten men började ändå inte på den allra lägsta växeln.

Medan jag väntade gick jag och satte mig hos stamkunderna. En häftig dispyt mellan mig och en av kaffedrickarna uppstod. Han ansåg att semlor de inmundigar vi först på fettisdagen. Inte innan. Aldrig någonsin innan! Han spände ögonen i mig och undrade om jag firar julafton någon annan dag än på själva julaftonen.
En dum jämförelse, kontrade jag men blidkade honom en aning då jag upplysningsvis sa att vi oftast äter semlor flytande i het mjölk. Han nickade gillande och sa att det är rätta takter det. Het mjölk ska det vara, inga andra moderniteter.

Semlorna kom till bordet i en vit påse. Jag öppnade påsen och bad den upprörde mannen att ta sig en titt. Han knep hårt ihop ögonen och vägrade. Den 9 februari, inte tidigare.

Maken är otålig. Han undrar om jag inte skrivit klart snart.
Börja plocka fram du, säger jag. Ropa när det är framdukat så kommer jag.

Äntligen, som jag har väntat!

Rött hår och havregrynsgröt

Det har donats i hemma hos stortvillingarna och deras lillebror under helgen. Barnrummen har fått lite nya möbler i form av byråer. När något nytt köps hem drar det med sig en viss omstrukturering av det befintliga.
Hos småtvillingarna och deras storasyster ändras det också om. Storasystern ska få eget rum som så snart det nya fönstret kommit och monterats där det ska sitta är allt klart för inflyttning.
Någon dag ska jag bege mig till respektive familjer och beskåda allt nytt som skett. Som det är nu har jag bara fått en bild tillskickad till mig av sonsambon för att hon ville visa mig resultatet av stortvillingflickans rum.

Speciellt viktigt, anser en småtvillingflicka, är att jag ser det nya draperiet som omgärdar hennes säng.
Det är snyggt grönt med rosa blommor, berättade hon igår kväll när hon gästade oss över natten.

Innan det var läggdags skulle den lilla kroppen tvagas och sedan iklädas pyjamas. Det var svårt att välja schampo. Flaskorna är många och varje doft skulle utrönas för att passa bäst till den lockiga blonda håret. Lotten föll på schampot som doftade svagt av rosenolja.
Barnet undrade varför jag har så många olika flaskor med schampo. Det vet jag inte själv riktigt säkert. Maken har i alla år undrat detsamma. Ibland blir han förvirrad över vad han ska välja. Som den gången i midsommartid. Då jag ville fördjupa mitt mörka hår. Få mer kastanjerött. Fegheten att färga håret har för mig alltid varit en bromskloss. Det som oroat mig mest har varit slutresultatet. För att kringgå faran över ett misslyckande köpte jag en flaska äkta röd henna schampo. Det gav håret glans och lyster med inslag av rött.
Jag blev glatt överraskad när maken kom ut ur badrummet med äkta rött hennafärgat hår. Han förstod dock inte vad som var så roligt. Skrattade ändå med mig eftersom skratt är smittsamt. Hela midsommarhelgen och en vecka därefter var maken vackert rödhårig innan det äkta och med åren naturligt silvergrå kom åter.

Flickan som sov över hos oss är nästan alltid glad. Hon har ett härligt skratt som hon nyttjar ofta. Men - hon är känslig om någon skrattar åt henne. Då blir hon ledsen ända in till benmärgen.Vi pratade om det där, barnet och jag. Om att skratta tillsammans, med varandra och att skratta åt varandra. Om skillnaden. Vad som känns okej. Liggande på magen i vår säng killade vi varandra i knävecken och tävlade om vem som kunde hålla benen stilla längst tid. Vi skrattade när det killade som mest. Skrattade med varandra. Det känns mest okej, sa det treåriga barnet. Tillsammans bestämde vi att vi alltid ska skratta med varandra, inte åt varandra.
I morse frågade jag vad som önskades till frukost. Efter en del funderingar över menyförslaget lade hon till en extra punkt. Vispad grädde. Det ville hon ha till frukost. Utan några extra tillbehör. Jag skrattade inombords och undrade om det gick lika bra med havregrynsgröt. Bara gröten blev toppad med en klick lingonsylt kunde hon tänka sig det.

Det är skönt att skratta. Ibland gör jag det när jag är ensam. Dock oftast tillsammans med någon. Vi skrattar med varandra. Men det händer också att jag skrattar åt någon annan. Tycker att det är helt okej för det beror helt på vad jag skrattar åt.
Småtvillingflickan menar att det aldrig är okej att skratta åt någon, oavsett orsak. Allra minst åt henne själv. Hoppas hon aldrig kommer på att bli stand up komiker där publiken skrattar åt och inte med.
Utom jag då som inte gillar den sortens humor. Jag förstår sällan innebörden. Antagligen är jag helt enkelt humorbefriad.

Irriterande flugor och en illamående fiskgjuse

I morse kändes det som i gamla tider då maken gick upp i ottan för att kasta sig ut i snösvängen och hjälpa sonen att forsla bort den snö som föll i natt.

Vi ligger inbäddade i det vita täcket som idag har konsistens lämpad för att bygga snögubbar. Kylan har tillfälligt släppt sitt grepp men är åter i antågande sägs det.

I min skrivarbod är det varmt och skönt. Snötäcket på taket vittnar om att stugan är väl isolerad. Inga extra tröjor behövs.

Delar av familjen kommer på eftermiddagsfika. Jag ska förära dem med en nybakad kaka. Ett komplicerat bakverk som krävde både kavel och springform med löstagbara kanter. Doftar förförande gott och jag hoppas att den ska smaka likaledes.

Smeten innehåller mandelmassa kan jag avslöja.

Medan maken skottade snö läste jag dagspressen på nätet. Skavsta flygplats är avspärrat och utrymt på människor. En resväska med något explosivt pulver har påträffats och personalen är skärrad uppgav ett tillförlitligt ögonvittne. Väskans ägarinna ställer sig oförstående eftersom hon inte vistas i någon miljö där explosivt pulver förekommer.

Tänker att det är väl lika bra att det inte blev någon Spanienresa för vår del. Det är bara elände över allt. Till och med på flygplatsen i Nyköping.

Jag skrollade vidare i nyhetsflödet.  Ingvar Kamprad har överlämnat ordförandeklubban till sin efterträdare. Av åldersskäl. Kanske ett förnuftigt beslut. Att vara ordförande är ingen barnlek. Vet väl jag som är ordförande i Odensåkers vattenförening och Odensåkers vägsamfällighetsförening.Två pärmar med papper att hålla ordning på. Originalpapper dessutom. Ett stort ansvar.

Dock har jag inga 50 miljoner att donera till föreningarna som herr Kamprad gjorde vid uppstarten av Familjen Kamprads stiftelse. Det är illa för det skulle behövas lite extra tillskott i kassorna. Mycket har hänt i det gemensamma avloppsbygget som kostar pengar samt den framtida vägförbättringen efter grävmaskinernas framfart.

Hade jag pengar skulle jag muta Naturskyddsföreningen att ge sig iväg från vårt område. De har lagt sig i våra angelägenheter och gjort ett samrådsyttrande och skickat till Norrköpings kommun. Bland annat är Naturskyddsföreningen oroliga över att vi som bor här ska klaga på att bondens kossor ska dra flugor när kossorna går på sommarbete en bit bort. Då finns en överhängande risk att vi boende ska komma med krav att flugorna genast bör elimineras. Naturskyddsföreningen anser även att de av oss boende som har strandtomt ska avgränsa tomterna så allmänheten kan ströva fritt över den privata delen av strandtomten. Fiskgjusen som bor på andra sidan viken ska visst också må illa av vår ständiga närvaro. 

En cykelbana- och gångbana bör också fortast möjligt anläggas ut till vårt område, anser Naturskyddsföreningen, eftersom det är skadligt för miljön att köra bil. Sant och riktigt men de kräver samtidigt att det måste till en besöksparkering så besökande bilar får plats. 

Tack Naturskyddsföreningen att ni så påpassligt medverkat till att den nya detaljplanen nu plötsligt ligger långt fram i tiden!

Snart kommer delar av familjen för att äta kaka. Vi får visst en nattgäst också. En av småtvillingflickorna känner sig manad att kinesa hos mormor och morfar. Dock behöver övernattandet inte vara så spartanskt att hon måste sova på golvet. Hon får plats mellan oss i sängen. 

Det kommer att bli varmt, trångt och mycket gemytligt.

Mios blues och hjärnaktivitet

Idag är en sådan dag då jag kommer att idka inomhusaktiviteter. Som att ligga under filten och läsa min nyinköpta bok. Mios blues skriven av Kristina Ohlsson. Den ingår i vår bokcirkel som vi damer här utefter vår väg startade en kulen höst. Vi pratar lite bok men mycket annat. Och äter gott. Dock är huvudtemat Bokcirkel.
Vi damer tänker i dessa termer och har ofantligt roligt då vi träffas.

Tänka i andra termer fick jag göra efter avklarad morgontoalett. Eftersom det är lördag ämnade jag snofsa till mig lite med en fin blus som jag köpte för två år sedan när maken och jag åkte till Azorerna.
Mina tankar föll då på en avlägsen väninna som jag inte sett på över trettio år. Vi återknöt kontakten för några år sedan. Eftersom vi bor på långt avstånd från varandra skickades porträttbilder för att visa hur vi utvecklats under åren som gått.
Hon tyckte att jag lagt på mig en hel massa kilo sedan sist. Men att det enbart var klädsamt eftersom jag då det begav sig var anskrämligt mager. Vilket jag inte är benägen att på något vis dementera.
När maken och jag träffades kunde han med sina båda händer nå runt min midja vilket är helt omöjligt idag. Fet grädde och mycket kärlek kan få den smalaste att svälla på alla håll och kanter.

Tillbaka till finblusen. Framför spegeln stod jag och klädde på mig. Knäppte blusens alla knappar och studerade resultatet. Fascinerat såg jag hur knapparna liksom av sig själv knäpptes upp. Som på en given signal lirkade knapparna, en efter en, ut sig ur knapphålen tills alla knappar var uppknäppta och blusen vidöppen. Något konstruktionsfel kan inte komma på tal eftersom jag haft blusen vid några olika tillfällen och då har den inte levt sitt eget liv utan lydigt följt ägarinnans befallningar.

Nu får jag alltså tänka om och har kommit fram till den slutsatsen att blusen får hädanefter bli en uppknäppt utanpåblus till en ärmlös klänning. Återbruk kallas det för.
Det är uppmuntrande att uppkomna situationer kan föra tankarna till avlägsna gamla väninnor.

En annan sak jag kom att tänka på men som inte har något med för små blusar att göra är att det faktiskt är en myt att våra sängar är fullspäckade med kvalster. Studier har visat att kvalster bor där dammet väger mest och att dammet som finns i våra sängkläder väger mindre än dammet som lagras i våra bokhyllor. Är vi rädda för att få kvalsterallergi bör våra bokhyllor dammas av lite då och då.
Det är något jag tänker ta upp med mina bokcirkeldeltagare då vi träffas över Mios blues.

Då kan jag även passa på under den kulturella sammankomsten att berätta om den gången när jag hittade en livs levande bokskorpion som kilade fram över en boksida då jag plockade fram ett litterärt verk ur vår bokhylla. Jag visste inte vad det var för något kryp utan kontaktade en pensionerad biologilärare jag hade haft under högstadiet. Det var långt innan googles tid, eljest hade jag inte behövt besvära den gamla lärarinnan. Som dock blev glad över att höra av sin gamla elev även om vi en gång i tiden inte stod på så värst god fot med varandra. Men vi hade båda med åren vuxit till oss och fick ett trevligt samtal när vi avhandlat bokskorpionens leverne.
Vet inte om den är besläktad med bokmalen men jag finner det inte allt för otroligt. Vad den har för uppgift i livet mer än att livnära sig på kvalster och boklöss vet jag inte heller. Kanske berättade biologiläraren men det har jag glömt.
Har vi fortfarande en och annan bokskorpion i vår boksamling får de gärna bo kvar där de bor. Inte mig emot, tvärt om.

Många funderingar i stort och smått har det hunnit bli trots att klockan bara närmat sig mitt på dagen. Inte undra på att jag känner mig trött när det börjar kvällas. Hjärnan jobbar för högtryck. Mest hela tiden.