En husmorsdröm och plommonspäckad gris

Egentligen skulle vi såga ner vårt gamla äppelträd. Det är ihåligt, murket och bär ingen frukt. Varje försommar sätter trädet dock fart med att blomma.Vem kan ha hjärta att såga ner ett gammalt ihåligt äppelträd då det är i sin fagraste blom? Därför får det stå kvar och hänge sig åt sitt eget förfall bäst det gitter.

Idag känner jag mig så där äckligt präktig. Enda dagen i denna vecka som jag är ledig och kan ägna mig åt diverse hushållsbestyr. Matbrödsbak, tvätt, strykning av den torra tvätten och städning. För att spä på min prudentlighet har jag även tillrett en skinkstek. Plommonspäckad dessutom. Det finns ingen hejd på mitt husmoderliga handlag. Ära och berömmelse väntar.

Dock har jag ömmande muskler efter gårdagens frivilligarbete i en annan dams trädgård. Hon poängterade att jag såg ung och spänstig ut där jag låg i hennes buskage och rensade ogräs. Kirskål, närmare bestämt. När jag tagit mig till slutet av arbetet hade kålen allaredan vuxit sig frodig där jag en gång började. Kirskål är skapat av den som vill trädgårdsodlaren illa.

Dörren till skrivarboden står på vid gavel. En aning av sommaren tränger in och sveper runt mina bara fötter. Det är lugnt och stilla, endast fåglarnas kvitter som ljuvlig bakgrundssymfoni.
Annat är det i staden, där fortsätter de nattliga galenskaperna med bilbränder. Norrköping har hamnat i riksradion och är nu ej allenast känt för sitt utomordentligt bollsäkra fotbollslag. En skam för hela nationen har Norrköping blivit och folk flyr från de eldhärjade stadsdelarna.

Under femton år presenterade Lasse Södergren Norrköping som Stolt Stad i Norrköpings Tidningar.
Budskapet låg i att skammen över att staden varit en ful och vresig arbetarstad tvättats bort. Att något fint och bra under åren höll på att hända och att Norrköpingsborna skulle känna stolthet över sin vackra stad.

Vacker är staden med Motala ström som rinner tvärs igenom, det går inte att komma ifrån. Välskötta parker och trevliga promenadstråk. Men så mycket mer känns det inte just nu att staden har att tillföra. Det känns närmast otryggt att vistas på gator och torg och bostadsområden som kantas med ständiga bråk.
Är tacksam att vi, tillika barn och barnbarn, har vår hemvist på lugnare ort.

Det är Grundlovsdagen och vi har firat med chokladkaka och kaffe. Hade vi haft en norsk flagga skulle ha vi hissat den men får nöja oss med vår egen blå-gula vimpel som dagen till ära hänger slak i sin lina. Glan ligger spegelblank och gårdagens oväder har dragit förbi. Nu väntar vi in supervärmen, den borde komma när som helst. Det gäller bara att härda ut till dess. Kommer den inte i sommar så finns det goda chanser inför nästkommande år. Vi får aldrig ge upp hoppet.

General Knas och ett frieri

Fortsatta skurar och sval temperatur. Om det nu tarvas någon väderleksrapport. Människor är antagligen själva väl medvetna om den typiska svenska sommaren så jag behöver inte uppehålla eventuella läsare med onödig information.

Gårdagen tillbringade jag på Skärblackas egen nationaldag. Huttrade och frös men gör allt för mitt frilansande arbete. Little Roy från Jamaica reggaede så flätorna stod som piskor runt hans ansikte.
Do not touch my rasta, tror jag han sjöng.
No, no, no, never ever, sjöng jag tillbaka.
Han tittade ner på mig och log. Jag ängslades för ett ögonblick att han skulle bjuda upp mig på scenen till en duett. Med det blev det inget av.

Plötsligt dök General Knas upp. Rev av sin nya låt som släpps nästa vecka. Självklart skulle Blacka bli först att få höra Son of Marley.
General Knas var på hemväg, från Linköping till Stockholm, men drogs som en magnet till Bob Marleys minneskonsert utanför vårt Folkets Hus.

När scenen blev tom klev Erik upp med sin Louise. De tillhörde den publika delen av föreställningen. Erik föll på knä och friade till Louise som gråtande ledsagades av den skränande publiken att högt och tydligt ge sitt bifall. Giftermålet sker i oktober.
Ska det ske något stort ska det ske i Skärblacka. I´m just saying...

Min egen älskade höll sig hemma i stugvärmen. Väntade på mig med vin och en skål smågodis. Vi stängde av teven i god tid innan melodifestivalen startade. Ägnade oss istället åt varandra medan innehållet i flaskan sjönk och skålen med godis tog slut.

Idag har vi varit på utflykt. Ända till Mantorp. Utanför travbanan stod ett par kusar och glodde på oss när vi for förbi. De såg regnvåta ut men hade klätts upp i något slags regnställ. Det är bäst att skydda de som springer in pengar så de inte drar på sig förkylning och hosta.

I Mantorp åt vi en värmande nudelsoppa. Till det oljestekta gräshoppor och friterade hönsben. Vi ägnade oss enbart åt soppan. En sak i taget då det gäller främmande maträtter. Måste gå varsamt fram så det inte blir avskräckande redan från början.

Helgen är snart över. I morgon börjar en ny oxvecka. Jag ska vara frivilligarbetare och ägna mig åt att rensa rabatter. Sonen är min arbetsledare och jag gör som han anbefaller.
Ska visst även vara extramatte åt ledarhunden ty så är det sagt.
Ingen dag är den andra lik. Lättja tillhör en av de sju dödssynderna. Mitt leverne kommer aldrig att leda till evig fördömelse, i alla fall inte då det gäller lättja.

Fartfyllda politiker och Blacka reggae

Nu har raggsockorna åkt fram ur strumplådan. Sommaren har övergått till höst. Kortvarig glädje men maken tror dock på en framtid och har satt fart på det lilla vattenfallet i vår trädgårdsdamm.
Han tillhör inte den pessimistiska skaran där jag ingår. Därför fick han en fin present av mig när jag kom hem från dagens frilansuppdrag. För att han är så positivt lagd samt att han aldrig slutat älska mig.
I gengäld bjöd han mig på mjuk pepparkaka och kaffe latte. Vi är ett lyckosamt team som vårdar varandras behov.

Det var en minst sagt uppsluppen stämning utanför grannkommunens kommunhus då Energikontoret i Östergötland inbjudit politiker, tjänstemän och beslutsfattare på en Road Show för elbilar och elcyklar. Speciellt cykeln fångade de samlades stora intresse. Mina tankar nuddade vid  en förskoleklass som flockats kring det eldrivna pedalfordonet.
Då det blev dags för provturer visste jag stundom inte vart jag skulle ta vägen. De styrande i kommunen körde omkring som vettvillingar på den inte allt för stora plattbelagda planen.
En flanerande dam med rollator såg sig förvirrat omkring och manade på sitt hjälpmedel så fort som däcken höll.

Alla ville prova på att vara burkslav. En av de styrande blev så exalterad att han vräkte sig ner i cykelns framförvarande bytta utan att först kontrollera att stödbenet var nere. Det kunde endast sluta på ett sätt vilket det också gjorde. Han kravlade sig upp, rättade till slipsen, borstade av kostymen, tog nya tag om kanten och svingade sig spänstigt tillbaka ner i sittbrunnen.
Det verkar stundom vara mycket roligt att inneha rollen som kommunpolitiker.

Något som är mindre roligt är att i natt har några ligister med hjälp av en molotovcocktail satt eld på bilen för en familj vi är bekanta med. Norrköping har blivit ett mecka för vandaler och skurkar. Det finns ingen hejd på galenskaperna.

Den försvunne studenten i Linköping har hittats död och hans familj kan börja sitt mödosamma sorgearbete. Än återstår frågetecken som kanske aldrig kommer att rätas ut. Att mista sitt barn måste vara värre än något annat.

Glädje och förnöjsamhet blandas med sorg och bedrövelse. Ingen vet vad vi står inför och vad som väntar bakom hörnet. Det är inte värt att spekulera allt för mycket om framtiden.

Det har börjat regna. Tunga droppar faller hårt på taket. Raggsockorna värmer skönt om kalla fötter.
I morgon är det Blacka reggaefestival. Bob Marleys minneskonsert. Fartfyllt och festligt. Då måste solen skina annars blir det blött i rastaflätorna. Scenen är riggad och folket taggat. Något att se fram emot när världen brinner. Det finns ljusglimtar trots allt. Speciellt i Skärblacka.
Jag tänker inte bege mig dit i reggaesockor. Barfota ska det vara annars får det kvitta.

Östergök och ett förlorat pass i Ukraina

Det var frost i natt upplyste grannen oss om i morse.Vitt i gräset och is på bilrutan.
Våga vägra vinterjacka, tänkte jag och klev i shortsen. Vita ben som blir sommarbruna, kylan till trots.

Göken har dykt upp. Västergök och östergök. Han hoar bortifrån skogen och hörs som tydligast i arla morgonstund. Sovrumsfönstret på glänt och vi har gökotta i sängen varje morgon. Går att tolka på olika sätt men i detta fall syftar jag på det vårliga fågellätet.

Som barn åkte mamma, pappa och jag alltid på gökotta. Det var ett återkommande överraskningsmoment. Mamma och pappa viskade ute i köket. Bredde smörgås, kokade kaffe och varm choklad. Packade ner frukosten, varma tröjor och en filt innan de väckte mig.
Gökotta skulle ske i ottan för så var det bestämt. Medan andra normalt funtade människor låg och sov skulle vi dra iväg ut i skogen för att möjligtvis få höra lätet av en gök.
Mamma var exalterad, pappa tyckte det tog allt för lång tid  att rusta oss i ordning och jag var enkom trött.
Vi bodde i en tvårumslägenhet i ett brukssamhälle och där fanns inga möjligheter att ligga i sängen och lyssna till göken. Enda alternativet blev att kliva upp klockan fyra på morgonen för att uppleva den för oss vårliga traditionen som var själva överraskningen enligt mamma och pappa. Samma procedur varje år. Omständligt men småtrevligt.

Undrar om dagens moderna ungar skulle uppskatta att sitta på en filt i storskogen klockan fyra på morgonen för att lyssna på en gök?

Vårt jordgubbsland börjar snart blomma. Än så länge för vi nöja oss med affärens utbud av importerade gubbar. Men till midsommar är det högtryck på försäljningen av dessa röda bär som hör ihop med sill och nubbe. Då kan vi plocka egna, äta direkt från landet eller skiva ner några i filmjölken. Eller uppe på filbunken. Blir det sommarvarmt väder tänker jag sätta min egen filbunke. På extra fet mjölk så det bildas en tjock gräddig hinna som avnjuts med ett tjockt lager av strösocker. Men det får inte vara regn och åskoväder ty då protesterar tätan och det blir ingen bunke med gräddig hinna.

Idag har jag fått ett mejl av Gunilla Karlberg. Hon är i stor nöd och behöver 16 000 kronor om hon ska komma hem från Ukraina där hon blivit bestulen på sin handväska med pass, pengar och kreditkort. Enda möjligheten för henne att komma hem till fosterlandet är att låna av mig. Hon lovar att omgående betala tillbaka lånet då hon klivit av flyget på Svensk mark.
Vad skulle hon till Ukraina att göra? När det går lika bra att stanna på hemmaplanen, lyssna till göken och äta importerade jordgubbar i väntan på att de hemodlade har mognat.
Är hon så dum att hon åker dit och blir bestulen kan hon lika gärna stanna där hon är. Så resonerar jag som den empatilösa kvinna jag är.

Ibland förstår jag mig inte på människor.

Det lider mot natt. Längtar redan till morgonkvisten. Då det åter är dags för gökotta i sängen.

En påse cellgift och finkonditoriets gröna bakelse

Nu har de gula vackra påskliljorna börjat att bli bruna i kanterna. Snart är de borta och kvar finns de anskrämligt fula bladen som ska vissna ner och återvinnas som näring i lökarna. Det är hela grejens baksida med att vara påskliljeodlare. De fula bladen när blommorna vissnat.
Några tulpaner som rådjuren inte snokat upp och glufsat i sig blommar ännu i bedårade färger och mönster. Snart går de samma dystra öde till mötes som sina rabattkamrater och vi frestas att ta fram sekatören. Gör vi det då är loppet kört att se fram mot ny fägring nästkommande vår. Vi får besinna oss och vänta till det är dags.

Idag på förmiddagen har jag varit med min mamma till Linköpings Universitetssjukhus. Hon fick sin andra dos cellgiftbehandling och jag satt med, djupt nedsjunken i den röda anhörigfåtöljen. Bläddrade i en tidning och försökte tränga undan tankarna omkring vilket ställe vi befann oss på.
Mamma pratade glatt med sjuksystrarna som kom in i rummet. Skrattade och skämtade och var sitt vanliga jag. Ingen falsk påklistrad framtoning för att komma runt allvaret. Hon bara är sån, min mamma.

Efteråt gick vi på finkonditori. Köpte var sin bakelse med grön marsipan. Pratade lite om hennes sjukdom och behandling.
Mamma sa att vi ska se de här resorna till Linköping som en trevlig utflykt. Inte bara åka dit för att få cellgifter och sedan återvända hem utan istället ta tillfället i akt och unna oss att få vara tillsammans några timmar. Hitta på festligheter som att äta bakelser och ha roligt.

Vi var två anhöriga i behandlingsrummet. Jag och en man som höll sin kvinna sällskap. Sammanlagt fyra patienter uppkopplade till sina droppåsar. Ingen talade med varandra. De tittade ut genom fönstret eller följde med ögonen den lilla droppen som taktfast föll ner och in genom slangen som avslutades med en nål i armen.
Bara mamma och jag pratade och småskrattade när vi sa något som var värt att skratta åt.

För en tid sedan lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om cancer. Fulsjukdomen som ingen gärna pratar om. Andra sjukdomar är okej. De bearbetas i mortlar fyllda med åsikter om egna eller andras liknande sjukdomstillstånd. Men inte cancer. Det kan till och med vara så att den som drabbats har sig själv att skylla. Levt fel, ätit fel eller har haft ohälsosamma laster.
Jag tror att många gånger är den som drabbats av cancer och deras anhöriga ensamma i en situation där det behövs mycket stöd och omtanke.

Vi är rädda för sjukdomen. Cancer betyder död även det finns botemedel och ökad överlevnad genom forskning.
För ett år sedan fick en läkare på vår vårdcentral för sig att min make fått cancer. Smärtsamma undersökningar som ledde till blodförgiftning och sjukhusvård. Jag var rädd fram till den dag då läkaren ringde och sa att det var falsk alarm. Då blev jag arg. Inte för att maken var frisk utan för att vi som står honom nära blev uppskrämda helt i onödan samt se det han fick genomlida.
Nu i efterhand kan det tyckas att undersökningarna var helt i sin ordning och ett nödvändigt ont. Jag kände mig väldigt ensam i min rädsla trots att jag delade den med våra barn. Men jag delgav inte någon utomstående min rädsla och ångest. Rädslan för sjukdomen blandades med rädslan att tala om den med andra.

Jag inte rädd när det gäller min mamma. Hon visar mig att även om döden står i bakgrunden och väntar på sin tid så går det utmärkt bra att utan rädsla äta stora bakelser med grön marsipan.
Bara vi gör det tillsammans känns det en aning lättare.