Lufthunger och en ranglig stol

Maken och jag åkte bil häromdagen. Landskapet passerade utanför bilrutan. Snabbt försvann tillfälliga vyer och lades bakom bilens bakruta. När vi körde in i ett litet samhälle konstaterade vi att villaträdgårdarnas gräsmattor var brunbrända av för mycket sol och brist på vatten.
Jag kunde i mitt inre känna hur det skulle vara att gå på de torra grässtråna, hur det frasade under skosulorna och den kliande känslan av små torra strån som letat sig in mellan kanterna på skorna och huden.
Våra gräsmattor är gröna och friska. Tillgång på vatten har hållit grönskan vid liv. Vi är förskonade från tistlar som gärna vill slå rot och med sina taggiga blad göra illa barfotafötter.

En kvinna kom in på vår tomt idag. Hon var barfota och det såg somrigt skönt ut där hon gick på vår gröna gräsmatta.
Vi inledde med de vanliga artighetsfraserna. Lovordade vädret och hon berättade om en trevlig liten tur hon gjort under helgen.
Men, kvinnan var trött. Det syntes tydligt i hennes ögon.
Utmattningssyndrom.
Vi pratade en stund om det. Vi som båda varit där och vet hur det känns. Den skavande invändiga känslan som slår ut alla sinnen. Som att hamna i ett virvlande vattendrag. Fingrar som griper om hala stenar utan att få fäste. Kroppen följer skoningslöst med vattnet som suger och drar. Nedåt för att under några sekunder lyftas upp så mycket att det går att fylla lungorna med så pass mycket luft att den värsta lufthungern stillas.

Själen känns som en förtorkad gräsmatta. Skriker efter väta i ett försök att få det att spira och gro till frodig grönska. Vilan är en botande ingrediens. Sömnen en annan. Ljuset det tredje. Fienden är tiden som aldrig vill stå stilla. Som manar på, hetsar och kräver stundom det orimliga.

Under helgen har maken och jag verkligen tagit vara på tiden. Låtit den ge oss vila och närhet till varandra. Djupt inom mig finns syndromet, det vill aldrig överge sin boning. Lurpassar för att vid första bästa tillfälle göra en överrumplande manöver och ta över makten.

Jag har dock lärt mig att bemästra syndromet. Hålla det i schakt. Min förmåga är ingen hemlighet men en konst att lära. Ett enda ord bestående av tre bokstäver. N E J! Många gånger svårt att uttala men livsviktigt att kunna.

Vi talade med varandra, kvinnan och jag. Hennes trötta ögon blev för en stund blanka. Det sög till i magtrakten och när hon gått satte jag mig en liten stund i makens knä. Han höll om mig och undrade om jag trodde att stolen skulle hålla för oss båda. Jag skrattade men tänkte att om allt höll när det var som värst finns det inget som går sönder så länge vi kärleksfullt håller om varandra. Inte ens om vi sitter på en och samma rangliga stol.

Tootsie och småskalighet

Vår fläderbuske blommar. Grenarna ser ut som om de dekorerats med det finaste brodyr, ett handarbete sytt med den tunnaste garn.
Jag brukar göra fläderblomssaft, många flaskor som läggs i frysen för att vi ska kunna dricka saften även under vintern.
Det går även att göra champagne på blommorna, lär vara enkelt och borde vara värt ett försök.

På en gård vi ägde ute på Vikbolandet växte en enorm fläderbuske, närmast liknades det vid ett träd. Ett rotskott bildade en planta som vi grävde upp och satte i trädgården. Snabbt växte det upp och dotterns första ledarhund låg gärna under flädern varma sommardagar.
När hunden blev sjuk och det drastiska men nödvändiga beslutet togs om avlivning begravdes hon under flädern. Det blev hennes plats och allt sedan dess tänker jag alltid på Tootsie när flädern blommar.

Nya tider och ny ledarhund som vi för övrigt har inneboende hos oss till i morgon. Hans matte med familj är upptagna med annat som inte lämpar sig för ledarhundar.

I Norrköping har ett praktfullt exemplar av Jättebjörnloka upptäckts. Genast ryckte kommunen ut för att eliminera den giftiga växten som kan ge svåra brännskadeliknande sår.
En dam vi kände en gång i tiden odlade Jättelokor i sin trädgård. Stolt och ståtlig sträckte de sig högt över örter, kryddor och gammaldags blommor som gödslats med brunnen koskit.
Damen fick närkontakt med sin loka och ett blossande sår på underarmen som inte ville läka plågade henne under lång tid.

Det finns faror i nästan allt om vi inte är aktsamma. Glädjedagar kan i ett ögonblick förvandlas till tragedi på grund av olycksaliga händelser. Vad är väl ett sår som inte vill läka mot när en ung människa iförd studentmössa ramlar ner från ett studentflak och blir ihjälkörd.

För många år sedan var det en annan student som åkte tillsammans med sina kamrater på ett lastbilsflak. Då de passerade en bro ställde sig studenten upp och olyckan blev ett faktum.
Vi fick på håll följa pojkens mödosamma väg tillbaka in i livet eftersom han var vår granne. Orosdagar och orosnätter för hans familj vars mål var att glädjas tillsammans med den utspringande studenten att vuxenlivet hade börjat.
Precis som när flädern blommar och jag tänker på Tootsie tänker jag på den nästan vuxna pojken med studentmössa då jag ser studenter som  uppflugna på höga flak skrålar och skriksjunger ut sin glädje över att gymnasietiden är till ända.

I vårt jordgubbsland mognar karten under ett blått nät som ska hålla fåglarna borta från bären.
När jordgubbarna mognat och jag stoppar söta röda bär i munnen eller skivar ner dem i filmjölken tänker jag inte på annat än glädjen över att kunna plocka jordgubbar från det egna landet.

Studenten har jag inte tagit, inte heller ligger några högskoleprov eller universitetsstudier bakom mig. Det jag kan har jag lärt mig på egen hand, möjligtvis kan jag tänka när jag sitter böjd över jordgubbsplantorna för att skörda att det går bra att idka småskalig jordgubbsodling utan någon som helst utbildning. Det enda som krävs är en plätt odlingsbar mark och ett blått bärnät för att hålla skatorna på behörigt avstånd.

Till midsommar är det dags för förstaskörden, om det är jag viss och säker.

Hjalmar och Rödluvans kakor

Det blåser nordliga vindar. Med spänt intresse följer vi den vädermässiga händelseutvecklingen eftersom vi i vårt område ska ha två årsmöten ute på Arnbergs udde i morgon.
Det låter kanske förnöjsamt men när nordan ligger på och vågorna går höga på Glan är det ingen plats att trivas på.

Vår rosbuske står nu i full blom. Vinden river och sliter i grenverket och gräsmattan fylls med ljusrosa kronblad. Kunde jag skulle jag ta in hela busken till dess att ovädret bedarrat men vi har för litet hus och kan således inte härbärgera rosbusken om än för ett par timmar.

Sådana här kvällar lämpar sig väl för soffhäng framför teven. Jag kollade igenom tevetablån och fann att vi kan välja mellan revy-Hjalmar, Burlesk eller fotboll. Det är lätt att känna svårmod inför en dylik tevekväll. Men för att inte deppa ihop totalt sjunker vi istället in i den litterära världen och skapar oss egna bilder utifrån det tryckta ordet som ryms mellan hårda pärmar. Känns mer uppfriskande än revy-Hjalmar, Burlesk och fotboll.

Något som också friskar upp en farmor och farfar är att planera in en liten tur med stortvillingarna. Den första planen var att åka ånglok men eftersom ånglokschauffören tagit ledigt fick vi fundera ut något annat. Lotten föll på Flen där det finns en ekologisk och KRAV-märkt sagostig.
Det finns även en hitta-vilse-stig som arrangeras av Civilförsvarsförbundet, presentbod, loppis, Rödluvan och vargen och andra påhittade sagoväsen som presenteras för barnen och deras medföljande huvudansvariga.
Tror det kan bli en riktigt trevlig utflykt, om det bara slutar blåsa och värmen återvänder vill säga.

Det kan aldrig vara lagom. Förra veckans äventyr tillsammans med småtvillingarna och deras storasyster samt deras mamma blev ett stekhett arrangemang där risken för att få dåndimpen var överhängande. Vi klarade oss dock undan värmeslag med endast vätskebrist som enda uppkomna men. När vi åker till Flen vill jag ha lagom väder!

I natt drömde jag om min pappa. Det har jag inte gjort sedan han dog för snart fem år sedan. Med i drömmen fanns också stortvillingarna. Pappa höll dem i händerna. Stor och trygg vandrade han med dem i solskenet. De tittade upp på honom och de småpratade med varandra.
Min pappa tyckte om sol och värme och han var mycket barnkär. Hade det velat sig väl så hade jag säkert haft några syskon att kunna dela minnet av pappa med. Nu blev det aldrig så och jag har faktiskt aldrig saknat syskon speciellt mycket.

Jag vaknade med ett ryck och pappa var borta. Kvar fanns endast en känsla. Jag tror att han ville säga till mig genom drömmen att så länge jag orkar och kan så ska jag finnas till för barnen.
Det blev svårt att somna om. Jag vred och vände på mig under någon timma innan sömnen kom tillbaka. Tankarna fladdrade fram och tillbaka i ett virrvarr utan början och slut.

Nästa vecka blir det en äventyrsresa. Farmor och farfar tillsammans med två små barnbarn. Vi skjuter undan vardagen för en stund och hoppas att vargen i Sörmland inte äter upp mormor utan enkom nöjer sig med Rödluvans kakor.
Det är så mycket vi inte vet något om i förväg. Men allt brukar lösa sig på bästa sätt i slutänden.
Både i sagornas värld och i verkliga livet.

En vässad brevkniv och ett gäng brandtalare

Maken öppnade locket till vår brevlåda när vi i eftermiddag kom hem från vårt gemensamma åtagande. Där låg ett brev, adresserat till mig. Ett riktigt brev, handskrivet med blå kulspetspenna på riktigt papper.
Jag saknar brev som jag kan sprätta upp med brevkniven för att sedan läsa och ta till mig de skrivna orden.
Först skummar jag mig igenom brevet, sedan går jag in för den riktiga läsningen. Så har jag alltid gjort när det handlat om korrespondens.  Är det ett brev med trevligt innehåll är det naturligtvis ett plus, mindre trevliga brev hamnar direkt ner i sophinken.
Nu får jag ytterst sällan brev om jag inte räknar med de brev som är försedda med ett litet fönster. Inga glada brev och inga arga brev. Det hör till det förgångna. Nu är det mejl och sms som gäller och tonen i dessa moderna meddelanden kan variera. Finessen är att med en enda knapptryckning går det att radera det som inte behagar mig, ett brev krävs en viss form av handgriplighet om det ska förintas.

Brevet som kom idag var ett glatt brev. Innehållsrikt och upplyftande. Avsändaren var min moster Karin och jag fick därmed information om läget på Gotland, deras Värmlandsresa och hur det står till med mina kusiner och kusinbarn.
Jag satte mig på altanen med brevet. Njöt av att det fortfarande är soligt och varmt trots att SMHI levererar dystrare prognoser. Min hud har fått färg och jag känner mig frisk, stark och glädjefylld. Depåerna av D-vitamin är välfyllda och det gäller att fylla lagren för snart är det höst. Två veckor till midsommar, sen vänder det.

I fågelholkarna i vår trädgård är det liv och rörelse. Äggen är kläckta och små ständigt hungriga fågelbarn skriker med hesa läten efter föda. Mammor och pappor flyger fram och tillbaka med insekter i näbbarna till de omättliga småbarnen.

Det är en förälders plikt att föda sina små.
Så finns det de barn som inte har några närvarande föräldrar, barn som vårt samhälle måste ta hand om. Ensamkommande flyktingbarn kallas några av dem. Om dessa flyktingar tvistas det huruvida de är barn eller ej. Det enda som är säkert är att den som kommer till vårt land utan föräldrar eller andra vårdnadshavare behöver hjälp med bostad, mat, skolgång och med integrering.
I förrgår kväll bevakade jag med block, penna och kamera ett informationsmöte i grannkommunen där det ska byggas ett nytt HVB-hem till ensamkommande flyktingbarn. Grannskapets innevånare hade samlats och stämningen var mycket ansträngd. Det gick inte att ta miste på den ilska och frustration som rådde. Och kanske ett kryddmått av rädsla för det okända. Det relaterades till Hageby, Klockartorpet, Södertälje, Malmö och andra invandrartäta orter och stadsdelar där det förekommer oroligheter. Nu är det då dags för grannkommunen att få bilar uppbrända, slagsmål och övergrepp på gator och torg.
Politikerna svettades och besvarade frågor. De skötte det proffsigt och försökte så gott det gick att styra upp den hätska stämningen bland åhörarna.
Många lugnade ner sig efter tid medan andra fortsatte att agera verbalt och till sist fanns det ingen rim och reson i frågorna som kastades fram i vredesmod. Bygget skulle överklagas och stoppas. Inga flyktingbarn i villakvarteren! Och vart skulle nu de infödda barnen spela fotboll när gräsytan blir upptagen av barn som inga föräldrar har?!

Det är enkelt att vara brandtalare för den som allting har.

När mötet var slut och alla gått hem till sina trygga villor med parkerade bilar på garageuppfarten, gasolgrillar och pösiga dynor i utemöblerna viskade en av politikerna i mitt öra: Undrar om jag törs cykla hem nu, kanske någon av åhörarna står bakom knuten och lurpassar på mig.
Jag dementerade, nej då det är ingen fara. De är ursvenskar och vet hur de ska uppföra sig. Det sa de ju på mötet. Att de vet hur man ska uppföra sig mot andra och mot varandra.

Två systrar och ett gammalt skolhus mitt ute i ingenstans

De sista liljekonvaljerna blommar i vår trädgård. De växer precis utanför min skrivarbod och när dörren står öppen kan jag känna doften. Ännu ett litet tag.
Lite längre bort har rallarrosen sträckt upp sina stänglar. Inga synliga blomster, inte förrän i augusti står de i blom. När hösten kommer. Vill inte tänka på det. Bladen går att koka te på och skotten kan kokas som sparris men lär vara beska i smaken.
Inte värt att mixtra med det jag inte har något begrepp om utan jag håller mig till det helt vanliga och ordinära vid matlagningen.

Jag har dock en liten fin örtagård som jag vårdar ömt. Basilika, citronmeliss, dragon, libbsticka och oregano för att nämna några av de arter som växer där. Till det ett par lavendelplantor mest för skönhetens skull.
Ett tag var jag inne på att odla ayurvediska örter som verkar föryngrande men det såg alldeles för krångligt ut. Det krävs en del kinesiska medicinska kunskaper för att få ut maximal effekt av dekokterna.
Där till är jag för lat och bekväm. Har jag inte studerat medicin tidigare är det ingen idé att göra det nu.

Inte heller verkar det som om jag behöver inta några föryngringsörter efter gårdagens händelse då
följande utspelades sig:
Dottern hade en kvällsgudstjänst i ett gammalt nedlagt skolhus långt ute i ingenstans. Vägen slingrade sig genom skogslandskap som stundom öppnade sig och visade små ängar och lador i soldränkta gläntor.
Endast fyra kilometers felkörning som när vi vände bilen blev lika många kilometer tillbaka så det går att säga att vi enkom körde åtta kilometer extra innan vi nådde slutdestinationen.
Som präst i en landsortsförsamling ingår det att hålla gudstjänst åtminstone en gång om året mitt ute i ingenstans. Denna gång var alltså igår och dottern bjöd med mig av flera anledningar. Chaufför, sällskap men främst för att dela gudstjänsten med henne och församlingen.
Varmt, trångt och trivsamt blir det i ett gammalt nedlagt skolhus där det inte gått några elever sedan 1960-talet.

Efter gudstjänsten vankades det kyrkkaffe. Mitt emot mig satt några damer som jag stundom hälsar på då det hålls gudstjänster i den ordinarie kyrkan.
Dottern satt bredvid mig och sörplade hett te och doppade hembakade bullar, kolakakor och sockerdrömmar. Hon ville ha en servett och bad mig om handräckning.
En av damerna mitt emot mig regerade då dottern tilltalade mig mamma. Hon hade en viskande överläggning med en annan dam innan hon böjde sig över bordet och utbrast att hon hela tiden har trott att vi var systrar, min dotter och jag. Aldrig på tiden kunde hon ens ana att deras präst hade en sådan ung mamma.

Jag sög åt mig av äran likt en tvättsvamp som plockats upp ur havet och hängts på tork i väntan på väta. Tvättsvampen växte i omfång och gick till sist att vridas ur på den vaxade duken.
Dottern mumlade något om att hon inte riktigt visste hur hon skulle mottaga budskapet medan jag förklarade för henne att hon skulle känna sig glad över att se vuxen ut bredvid sin unga mamma.
Jag förmodar dock att jag ansågs som den äldre av de två systrarna även om damen i fråga inte angav vem av oss som hon trodde hade födelsedag först.

 Mycket kan hände i ett nedlagt skolhus mitt ute i ingenstans då det firas gudstjänst. Eller är det rent utav som så att just gudstjänster har en föryngrande effekt. Balsam för själen är det i vilket fall som helst och med en glad själ slätas bekymmersrynkorna ut och livet kan fortsätta med förtröstan och hopp.

Amen på det!