Första ljuset och Herrens ankomst

Det är något speciellt med att få tända det första av de fyra ljusen i adventsljusstaken. Fylld av farofylld mossa om ljuset glöms bort. Räddningstjänstens förmaningar om att strunta i mossan biter inte på mig. Trots att jag själv varit brandman i åtta år. Dock var jag aldrig med om någon brasa som orsakats av glömska och slarv i samband med adventsfirande.
Jag stoppar gladeligen dit den vita mossan och tänder på. Ljuset alltså, inte mossan.

I morgon startar adventskalendern. Luckorna öppnas och det blir en dag närmare julafton. Jag har sparat barnens alla kalendrar och min samling består nu av 40 stycken. Köper fortfarande adventskalendern när den kommer ut i handeln men de hamnar nu för tiden oöppnade bland de andra.
Det är en rolig grej helt enkelt och jag tänker inte sluta där jag en gång började utan fortsätter med min adventskalendersamling. Våra barn växte ur lucköppnandet och nu tar barnbarnen vid, en häftig tanke.

Under några år när barnen var små läste jag högt vid frukostbordet ur boken Marias lilla åsna. Tanken från min sida var att undervisa om Herrens ankomst. Inte vet jag om det lade grunden till dotterns prästyrke men så blev det i alla fall. Det troliga är väl att hon fick kallelsen att bli Guds förkunnare.
Jag minns i alla fall den där högläsningen som en trivsam start på dagen i adventstid. Vad barnen tyckte har jag dock glömt vid det här laget.

I eftermiddag har vi varit på adventsgudstjänst. Prästdottern förkunnade evangeliet och höll i predikan. De traditionella adventspsalmerna sjöngs till min mammas glädje som inte gillar de nya psalmerna som står sist i psalmboken. Hon vill ha det på gammeldags manér. Kyrkokören med adventssånger och fika i församlingshemmet.

Men det är nu det börjar för en del. Oron inför julen. Alla har inte förmånen att njuta av söndagarna i advent. Allt eftersom ljus efter ljus tänds kommer julafton närmare och närmare. Jag blir ledsen och nedstämt inför tanken. Skjuter den ifrån mig och gläds över att ha förmånen att fira jul i lugn och ro.

När vi kom in i kyrkan tände jag ett ljus framme i ljusbäraren. Placerade det så jag kunde se det under hela gudstjänsten. Det ljuset fick omsluta alla som jag tänker extra mycket på. I förbönen nämnde jag dem tyst inom mig själv. Namn efter namn. Men det viktigaste av allt, mitt namn fick också plats bland alla de andra. Det är så lätt att glömma bort sig själv.

En nyckel med hjärtan och dubbletter

Jag har pimpat upp min husnyckel. Tyckte att jag ville ha en nyckel som symboliserar min trygghet, vårt hem, som dock är litet men mycket väl fungerande, den plats som omsluter mig med värme och kärlek. Vad passar då bättre än en hjärt-nyckel. Hemmet är ju vårt hjärta.

För många år sedan. Framför den stora spegeln i stadens sjukhus. Omklädningsrummet för personalen. Jag höll på att knäppa den vita rocken och på fötterna satt de fotriktiga skorna. Måste ha bekväma skor med rejäla sulor så fötterna mår bra under ett långt arbetspass.

Kvinnan stod tätt bakom mig. Jag var tvungen att flytta huvudet lite åt sidan för att vi skulle få ögonkontakt genom spegeln. Vi knäppte knapparna samtidigt. Så stack hon ner handen i rockfickan, tog upp en nyckel och höll handen rakt framför sig. Nyckeln blänkte till lite i ljuset av lysrörsarmaturen.

Vi tittade rakt på varandra. Ögonen smälte ihop och jag nickade tyst.

"Jag har fått nyckeln nu. Får hyra en lägenhet av sjukhuset."

I hennes ögon lyste ingen rädsla längre. Rädslan som jag sett så många gånger. Ibland glödande, ibland resignerat.

"Det finns dubbletter men jag tänker inte ge bort någon nyckel" fortsatte hon.
"Gör du helt rätt i, behålla alla nycklar själv" svarade jag.

Kvinnan stoppade tillbaka nyckeln i fickan, drog sig bakåt och försvann ur mitt synfält.

Ibland tycker jag mig se den där kvinnan. Hon som fick en nyckel till sin frihet. Men jag ser nog fel för det hände i en annan stad, i en annan tid.

Det händer att jag ibland tänker på  nyckeln som låg i den öppna handen. Tänker att det var tur att hon fick den.

Jag kramar hårt om min nyckel varje gång jag ska sätta den i låset till vår egen dörr.
Nyckeln med hjärtan på.

Fiberoptik och nytt jobb

Jag undrar vart mina blommig byxor med utsvängda ben tog vägen när jag kasserade dem för det nya modet som kallades V-jeans. Kanske hamnade de hos tant Elsa som klippte mattrasor av dem.
Och fiberoptiklampan. Den där som snurrade runt och bytte färg. Vi satt omkring den, fingrade på våra FNL-knappar och ropade "USA ut ur Vietnam."  Det skulle dröja till 1973 innan USA drog sig ut ur Vietnam. Från ett elände till ett annat och Pinochet tog makten i Chile. Då hade jag skrotat min fiberoptiklampa och för länge sedan slängt undan de blommiga byxorna. Istället hade jag kastat mig in i vuxenlivet trots att jag fortfarande svävande mellan att vara tonåring och vuxen på riktigt.

Då fanns det arbete åt alla som ville arbeta. Struntade i att vidareutbilda mig och satt istället i en verkstad och lödde pyttesmå trådar som skulle in i innanmätet på telefoner. Cigarettröken blandade sig med röken från lödtrådarna och jag vantrivdes i mitt monotona jobb som aldrig tog slut. Trådar i olika färger som skulle fästas på exakt rätt plats, Staplar med lådor som aldrig krympte.

Till slut sket jag i alltihop, fimpade cigaretten i det överfulla askfatet och gick därifrån. Till nästa arbetsplats efter att först ha utbildat mig till verkstadsmekaniker. Ville egentligen bli svetsare men där sa pappa stopp. Han ville inte ha en dotter med ögon förstörda av svetsblänk. Jag blev istället svarvare och allt var frid och fröjd.

På grund av min unga ålder fick jag inte arbeta tills kvällsskiftet tog slut. Termos och den tomma plastburken där mina smörgåsar legat packades ner i ryggsäcken, jag överlämnade svarven till den som hade åldern inne, drog av mig overallen och gick hem. För att återkomma nästa dag och fortsätta svarva delar till fartygsmotorer.

En kväll stod han där. I det kvinnliga omklädningsrummet. En rak höger och nästa dag blev jag inkallad till chefen. Man fick faktiskt inte slåss på sin arbetsplats. Skulle jag ju själv begripa.
 Mannen med ett rejält blått öga log segervisst när jag blev förflyttat till en annan avdelning i fabriken.
När jag gick förbi honom stannade jag upp och placerade en spottloska på hans svarta träsko.
Chefen hötte med sitt pekfinger och såg sträng ut.

1970-talet. Fula blommig tapeter, brunt och orange. Tekoppar i brunt eller grönt glas och arbetarna fick en femte semestervecka.
På min grammofon snurrade plattan där Mungo Jerry sjöng In the summertime tätt åtföljt av Seasons in the sun med Terry Jacks.

På slutet av 70-talet träffades vi, min man och jag.  Vi fick tillsammans kliva in i 1980-talet och byta ut de fula murriga tapeterna mot ljusare toner.

1970 var fyllt av fula färger.....

Döden och ett slukhål

"Sätt på tv:n och se damen som talar med de döda" löd textmeddelandet jag fick igår på min mobiltelefon.
"Du kan komma och titta på mig, jag har också talat med de döda" svarade jag.

Döden skrämmer. Även mig fast jag arbetat nära de döda i nästan tjugo års tid. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att lämna allt och alla som finns omkring mig. Inte få uppleva barnbarnens uppväxt med allt vad det innebär. Se årstidernas växlingar och förändringarna i tiden.

Vi talar sällan om döden. Gör vi det så säger vi "om jag dör" inte "när jag dör." För dör det gör vi alla även om vi kämpar och stretar emot. Vårt fyraåriga barnbarn, hon blir ledsen när vi dementerar att vi lever när hon är 80 år. Försöker förklara att skulle vi leva då så skulle vi vara till stort besvär för vår omgivning. Hon köper dock inte den förklaringen.

Men varför ska vi då tala med de döda? För min del tycker jag det är bättre att tala med varandra när vi lever. Det känns mer trevligt på något sätt. Och bekvämare även om samtal ibland kan vara obekväma.

Går det verkligen att tala med de döda och få svar? Känner mig osäker på den punkten. Men inte så pass osäker att jag inte själv talat med det skal som en gång varit en människa. I min yrkesroll har jag stått på bårhuset och småpratat med den jag gjort fin inför sista resan. Talat om livet han eller hon levt även om jag inte varit delaktig i dennes liv. Det har ändå känts trösterikt på något oförklarligt sätt. Kanske har jag hållit min egen död på avstånd genom dessa samtal. Motat undan insikten att en dag är det jag som blir omstoppad under ett vitt täcke.

Det har även handlat om respekt. Att den döde inte ska bli behandlad som ett avskräde bara för att personen har dött. Vem vet, kanske personen i fråga stått med sin ande bredvid oss, mig och sitt skal, och haft synpunkter på mitt arbete och omhändertagande. Jag har alltid tagit det säkra före det osäkra och gjort så gott jag kunnat, så som jag själv vill bli behandlad den dag jag är död och ska till att bli begravd.

Läste i morse att i Linköping har ett slukhål slukat en hel lyktstolpe. Märkligt. Men allt som verkar märkligt har sin förklaring. Även det som vi tycker är onaturligt eller ska jag kanske säga övernaturligt.
Slukhålets förklaring lär ligga i ett avloppsrör som kapsejsat. Ganska naturligt enligt min mening. Synd på lyktstolpen bara för nu lär det väl bli mörkt där ett tag framöver och vem vet vad som döljer sig i mörkret......

Jesus på rymmen och flyg till Ullared

I strålande solsken har jag idag putsat fönster. Både utvändigt och invändigt. Maken roade sig med lite avverkning med motorsågen och kom sedan in för att få lite förmiddagsfika. Det kändes nästan som förr i tiden. När han under vinterhalvåret var skogsarbetare medan jag styrde runt i vårt hem mellan morgon-och kvällsmjölkningen. Då kom han hem och doftade skog nu känns bara doften från motorsågens rök som biter sig fast i hans kläder. Det kan kanske bero på att vi inte är några skogsägare längre. Inte ägare till några kossor heller för den delen.....

Nya gardiner kom upp i de rena fönstren men adventsljusstakarna och stjärnorna får vänta några dagar till. Den finaste stjärnan hänger jag i fönstret mot sjön. Tycker den passar bra där. Betlehemsstjärnan. Den som ledde de tre vise männen mot det nyfödda barnet i stallet.

Nu vet jag inte riktigt hur det blir med ledsagningen eftersom Jesusbarnet är på rymmen. I alla fall om jag får tro personalen i en butik i vår grannkommun. Det var både förvirring och bestörtning när jag trädde in i butiken. Föreståndaren var mycket upprörd och butiksbiträdet ledsen. De kunde inte hitta gossebarnet trots långt och ihärdigt letande. Julkrubban som var till salu innehöll samtliga krubbmedlemmar inklusive får och ett par kameler. De tre vise männen hade letat sig fram till rätt stall och stirrade stelt framför sig. De verkade ledsna de också. Den enda som såg skapligt lugn ut var Maria, möjligtvis hade hon bättre koll på läget.

"Kanske är han kvar på dagis?" föreslog jag i ett försök att muntra upp stämningen. Två par kalla och mörka ögon fick mitt leende att slockna. Man skojar inte om Jesusbarnet! I alla fall inte i adventstid.

Innan jag besökte butiken med den förlorade Jesus hade jag läst en artikel om att människorna i norr nu kan ta flyget till Ullared. På fyra timmar var alla biljetter slut och norrlänningarnas kommande jul räddad. Nu kan även de shoppa loss på Gekås och vd:n  Boris gläds åt den glada folksamlingens glädje.

"Jag undrar om det finns Jesusbarn att köpa på Gekås?" tänkte jag när jag stod och kikade in i den tomma krubban där bara lite halm vittnade om att det var en sängplats åt ett barn av Davids stam.

Jag vågade inte fråga butiksföreståndaren. Varken om inköp av nytt Jesusbarn eller om han tänkte ta sig en dagstur till Ullared där det eventuellt ingår kaffe och smörgås under bussturen. För här i Östergötland får vi åka buss och inte ta flyget om vi ska dit och julhandla.

Kanske har den lille Jesus kommit till rätta och får ta emot myrra, guld och rökelser av de tre stjärntydarna och att butiksägaren är glad igen och känner att julen blir precis så där god som vi alla önskar varandra.

En motorcykel och en navelsträng runt foten

Det har stundom hänt att jag skänkt en gåva till Läkare utan gränser. Känner mig präktig och human precis när jag gör det men sedan faller gåvan i glömska till nästa gång den behövliga hjälpen blir aktuell. Som den egentligen alltid är. Aktuell.

Idag fick jag syn på en skrift som berörde mig på många sätt. En kvinna i Tchad födde i sitt hem sin bebis. Något gick fel så hon lindade navelsträngen runt den lilla foten och kastade sig upp på en motorcykel och färdades på knaggliga vägar i tio mil. Väl framme stod Johanna från Läkare utan gränser och tog emot henne och det lilla nyfödda barnet. Bara för att konstatera att kvar i magen låg ytterligare två barn. Värkarbetet hade stannat upp under den vådliga färden men hjälp fanns att få när mamman var på plats och plötsligt hade hon tre välskapta barn i famnen.

Tack vare bistånd kan hjälparbetarna finnas på plats och göra allt vad de kan för att hjälpa människor som inte lever i den självklara välstånd som vi gör.

Texten avslutades med att man behöver inte vara på plats för att aktivt hjälpa. Gåvor är också en hjälp till hjälpen.

Vi tänker så sällan på det där i vår skyddande värld. Vi tar emot våra barn och de allra flesta gångerna går det bra. Smärtsamt, det går inte att förneka, men det är en smärta som oftast glöms bort ganska så snart efter förlossningen. Inte heller behöver födande kvinnor ta sig till förlossningen på motorcykel utan åker bekvämt i bil. Kunnig personal, smärtlindring, sterila instrument, rena förlossningssängar, rena kläder till mor och barn, rena sanitetsbindor, efterbesök hos läkare för att kolla att allt är som det bör vara och ständiga kontroller på Barnavårdscentralen.

Vad är det vi saknar och vad är det vi behöver? tänkte jag när jag i dag travade in i affären, fast besluten att jag verkligen behövde en ny stjärna i papp för att piffa upp vårt hem till advent.

Vi behöver heller inte vara på plats för att tänka på varandra som står oss nära. Visa att vi finns till för dem vi älskar.  Ett telefonsamtal, en vardagsfika eller ett personligt besök. Helt anspråkslöst.
Livet är kort och det finns ingen möjlighet till repris. Bäst att ta vara på livet och varandra medan vi lever.

Den fina stjärnan i papp? Jodå den ligger i sin kartong och i morgon ska jag veckla upp den, sätta i den miljövänliga lilla lampan och placera den i vårt köksfönster.

K på Colosseum och James.J. Kilroy

Amfiteatern i Rom. Vi kan bara i fantasin föreställas oss de blodiga strider som utspelats där när vi som turister promenerar omkring i och utanför den mäktiga byggnaden som uppfördes omkring 80 år efter Kristus.

Det gäller att vara rädd om de 2000 år gamla väggarna som fortfarande står kvar. Det borde gälla alla. Även klåfingriga ryssar som inte kan låta bli frestelsen att plocka upp en vass sten och rista in ett K i den antika murstenen  när han trodde att ingen såg. Det stod ryssen dyrt. 185 000 kronor i böter samt 4 års villkorlig dom blev straffet.

Det är även ganska dyrt att fika i närheten av Colosseum.  Det fick vi erfara när vi var dumdristiga nog  att slå oss ner på en utomhusservering för att njuta av en kopp kaffe med tillhörande kaka och Colosseum som fondvägg. 500 svenska kronor kostade kalaset för fyra personer. Sved nästan lika mycket som det antagligen nu svider i den ryska utsmyckaren.

Klotter är ingen ny företeelse. Det har pågått sedan år 1825. Och det lär väl aldrig försvinna. Graffiti kallas det också eller som de mer moderna säger, "tags." Vad det än heter så blir den drabbade oerhört arg och ledsen speciellt om det har rasistiska inslag. Många skriver ner till allmän beskådan vad de vill förmedla. Orättvisor, slagord, förföljelser av folk och olika kulturer samt politiska åsikter.

Men det finns även glada budskap som att Jesus lever eller att någon drabbats av bubblande kärlek. Parkförvaltningar, bostadsinnehavare, kollektivtrafiken med flera betackar sig dock för all form av olovlig utsmyckning i skrift medan saneringsfirmor inte ser med samma ögon på problemet.

När jag var ung gick det att läsa lite här och var att den där "Kilroy was here". Vart Kilroy tagit vägen är en gåta, antagligen har han tröttnat eller hamnat i gravens mörker för han borde vara fasligt gammal om han fortfarande lever.

Jag fick aldrig klart för mig varför en fartygskontrollant under andra världskriget, dessutom bosatt i USA, var tvungen att resa till den värmländska bygden och skriva lite varstans att han varit där. Säkert for han även fram i andra delar av Sverige, ja över hela världen för den delen  Mr. James J. Kilroy.

Klotterplank är väl avskaffade för länge sedan. Nu finns sociala medier där vi öppet kan klottra ner vad vi tänker och tycker.

Om oss själva men även om vad vi tycker om andra....

Pärlplatta och en låst dörr

Fredagskväll. Lugnet lägrar sig över vårt lilla hus och jag ser fram mot att rota ner mig i soffan och slötitta på televisionsapparaten.

Veckan har varit hektisk. Tidiga mornar där jag slevat runt i kastrullen med havregrynsgröt. Vi har varit mor-och farföräldrar på heltid. Sånt tar på krafterna. När vi själva var småbarnsföräldrar ligger långt tillbaka i tiden. Jag funderar om det var samma tempo då som nu. Antagligen. Har bara glömt bort det helt enkelt.

Varje dag den här veckan har vi hämtat och lämnat på dagis. Lämnat en unge och hämtat en ny.
Småtvillingarna och deras storasysters mamma är på kurs i Stockholm. För att underlätta för pappan, speciellt om morgonen, har vi varit behjälpliga. På söndag kommer mamman hem och ordningen är återställd.

 När vi i går lämnade en småtvilling på dagis kom en stortvilling istället. Hon har hosta och fick stanna hos oss medan hennes bror åkte till dagis.  Först var jag mormor, sen blev jag farmor för att på eftermiddagen bli mormor igen.

I morse lämnade vi småtvillingarnas storasyster och hon i sin tur blev utbytt mot båda stortvillingarna.

Pärlplatta och teckning föreställande en häst, en sjörövarflagga och en geting. Present från den största ur kullen.Tillverkat på dagis.

Vattenfärg och memoryspel. Det går att fuska i memory. Det har en stortvilling lärt mig.

Blöjor och nappar. Hela bilen full med bilbarnstolar. Gosedjur och snuttetrasor.

I går kväll hade småtvillingarnas syster och jag en pratstund. Låg under täcket och tittade ut i mörkret.
Hon ska köpa sig en racerbil när hon blir stor. Emrik, den i framtiden tilltänkte, ska få köra bilen. Själv ska hon sitta bredvid och läsa kartan så han inte kör fel.  Fyra önskningar om julklappar hann vi med att avhandla innan sömnen slöt ögonen på flickebarnet.

Under förmiddagen idag var det pottbesök. Stortvillingen stod för utgiften. Resultatet beskådades av mig och tvillingbrodern som för säkerhets skull låste toalettdörren. Jag hörde hur lånehunden med en suck dråsade ner utanför dörren. Förorättad av att bli utesluten från gemenskapen.
Så försvann nyckeln och under ett par minuter kändes situationen pressad. Gossen hade dock kontrollen och kunde låsa upp den dörr han själv låst.

 Stortvillingar, småtvillingar och storasystern är nu hemma och sig. Under min huvudkudde ligger fortfarande en napp och på hyllan över sängen en oanvänd blöja. Det får väl ligga kvar där det ligger ett tag till. Alltid kommer grejerna till användning Om inte snart så sen.

Nu är det fredagskväll och lugnet lägrar sig över vårt lilla hus. En farmor/mormor och en farfar/morfar känner sig glada och nöjda med en rik vecka. En aning trötta bara, det kan vi kosta på oss att vara för vi får vila mellan varven. Till skillnad från en mamma och en pappa......

En siffra fel och inget blir rätt

Det har hänt att jag klottrat ner ett telefonnummer på en liten lapp. Brådskande och med slarvig handstil. Lovat att ringa upp vid ett senare och kanske lugnare tillfälle.

"Hallå" säger rösten i den andra luren.
"Öhhh, ja hallå. Vart har jag kommit?"
"Jag vet inte vart du ska men i alla fall inte till mig...."
"Ursäkta, jag måste ha ringt fel."

Lika pinsamt som det är vanligt. Felringning. En enda liten siffra felskrivet och inget blir rätt.

Denna vecka har jag försatts i ett slags dilemma. Från Angered. En hel gata där de boende har fått mitt telefonnummer.

"Hej. kommer du och fixar mitt kök i morgon?"

Första samtalet kom i måndags. Sedan har det bara fortsatt. När jag nekade att komma och göra något fix i någons kök kom det ett mms. Där stod det tydligt och klart att bland annat köksfläkten ska få en rejäl översyn. Samt en massa annat fix. Och att det är jag som ska göra det för det var mitt telefonnummer angivet. Jag såg det utan att behöva förstora upp skärmen. Mitt telefonnummer. Dock såg jag inte mitt namn nedskrivet. Därför kan jag utan att genera mig fortsätta att vägra komma för att utföra någon som helst köksåtgärd.

I onsdags kväll kom ett sms. Då hade jag hunnit trötta på köksägarna som är många på en gata i Angered.

"Nu har jag lämnat in mina nycklar så det är bara att du går in" stod det i textmeddelandet.

FEL NUMMER, skrev jag tillbaka. HÖR AV DIG TILL NÅGON ANNAN! lade jag till för säkerhets skull.

I morse ringde en dam. Hon ville prata med Joel. Jag frågade om han skulle ha sitt kök fixat. Just precis, så var det.

"Fel! Varför ringer ni till mig?"
"Du är från Norrköping va? Det hörs. Hahaha"
Göteborgsdialekt. Hörde jag med detsamma.

Gud ge mig styrka. Och se till att alla som bor på en gata i Angered får sina kök fixade. Och köksfäktarna rengjorda.

Amen!

En skakig resa och den kvinnliga rösten

Att resa med flygplan är en speciell upplevelse. Själv är jag oerhört spänd vid start och landning. De farligaste momenten har jag hör sägas. Inte vet jag om det är sant eller inte, rädd är jag i alla fall.
Inte överdrivet rädd, bara rädd.

När vi senast var ute och flög maken och jag var det en tur på cirka sex timmar. Väl uppe i luften var det en behaglig flygning. Kaptenen och hans besättning hälsade oss välkomna ombord och flygvärdinnorna började sitt jobb med att passa upp oss resenärer. Mat och dryck i besvärliga och svåröppnade plasttråg, varma och kalla drycker i pappersmuggar.

De sista timmarna blev det behagliga utbytt mot obehagligheter. Planet kastades kors och tvärs. Kaptenen ropade ut att ingen fick gå på toaletten, alla skulle sitta stilla och väl fastspända. Gällde även personalen som blev allt mer surmulna och stingsliga ju längre tiden gick. De hade väl tråkigt där de satt i sina säten fastbältade och inget kunde göra.
Själv höll jag kollen på spypåsen. Både min egen och makens ifall jag skulle råka fylla min.

Tills sist landade vi välbehållna och vid rätt destination. Glada och förväntansfulla glömde vi resan efter att ha muttrat av oss ett tag,

Semesterveckan gick och det blev dags att flyga hem. Starten gick bra och rädslan försvann. Så hälsade kaptenen med sin besättning oss välkomna ombord. Precis som vanligt.
Men - kaptenens röst var ljus och kvinnlig. Alla passagerare reagerade exakt på samma sätt. Även jag som puffade på maken.
"Hörde du, det är en tjej som flyger oss!"

Personalen började sitt arbete med att utfodra turister som inte var lika bleka som på ditresan.
All kabinpersonal var av manligt kön. Rollerna var utbytta. Snygga så det nästan var skamligt åt det var de dessutom. Den manliga personalen.

I går kväll var jag hemma hos Therese. Tuffaste bruden i Skärblacka. Med det tuffaste jobb någon kan ha.

Hon har lovat mig, Therese,  att en dag ska hon komma hem till mig. Vi ska åka på en liten utflykt hon och jag. Hon har lovat mig att hon ska hämta mig. I sin helikopter.

Jag känner ingen rädsla inför detta. För varför skulle jag vara rädd? Det är hennes jobb. Ja inte att hämta tanter som vill se världen från ovan förstås, utan ett riktigt jobb. Att spaka en helikopter. Hon kan köra flygplan också.

Vassa armbågar har hon begåvats med. Bra tycker jag. Det behövs stundom bland gubbväldet.

Böcker i rader och papyrusrullar

Idag har jag införskaffat ytterligare ett plastkort till min plastkortssamling. Jag måste påstå att jag blev en smula förvånad fast jag egentligen inte skulle ha blivit det. Borde ha begripit att dagens lånekort inte längre ser ut som forntidens. Då, på den tiden jag gick till biblioteket för att låna böcker antecknade bibliotekarien med blyertspenna bokens nummer på ett kort som jag skulle bevara varsamt tills dess boken skulle lämnas åter. Då tog hon fram sitt radergummi, suddade på mitt lånekort och stämde av i sin egen tjocka utlåningsbok där samtliga låntagare var uppskrivna.

Nu ska jag sitta hemma och låna. Logga in mig på bibliotekets hemsida, leta upp det jag önskar läsa och tanka ner hel härligheten i min iPad. Men det krävs ett platskort vilket jag nu har i min ägo. Samt en fyrsiffrig pin-kod.

Kanske att jag gör det. Men bara kanske. Jag gillar att hålla i en bok. Läsa sidornas text och sedan när det är dags att pausa lägga dit bokmärket med texten "Avstånd har ingen betydelse. Närhet är en hjärtesak."

Vi har ett trivsamt bibliotek i Skärblacka. Förvånansvärt stort insåg jag då jag för första gången steg in bland alla rader av böcker. Men inte lika stort som Bibliotheca Alexandrina i Egypten. Där finns det plats för 2000 besökare samtidigt som kan välja bland 8 miljoner böcker. Eller rättare sagt över 500000 volymer, det fattas lite till 8 miljoner. Fast ändå.

Föregångare till det enorma biblioteket grundades 280 före Kristus på nästan samma plats där det nya dagens moderna bibliotek ligger. Då fick de läs-och skriftlärde rulla ut papyrusrullar och studera innehållet. Inte vet jag om de fick låna med sig rullarna hem men det förmodar jag. Däremot ställer jag mig tveksam till om det var någon trevlig kvällslektyr eller småmysig deckarunderhållning för att få en grå och regnig eftermiddag trivsammare på de där rullarna. Säkert endast torra ämnen rörande planeternas rörelse, gravitation och filosofi. Inget för mig.

Eratosthenes och Aristarchos, de gamla forskarna, slamrar väl runt med det som eventuellt finns kvar av benknotorna om de visste hur dagens bibliotek fungerar. Att vi inte ens behöver bemöda oss att gå dit för att låna och läsa det andra har skrivit.

Måste tillstå att tekniken gått framåt.......

Grå vindruta och en vandrande varg

Jag är en av de som en gång kört på en älg med bil. Det var en otrevlig upplevelse som dock slutade utan några blessyrer för min egen del. Älgen blev dock tilltufsad och tittade anklagande på mig innan den blödande haltade tillbaka in i skogen där en jägare fick eftersöka och antagligen göra slut på på lidandet. Minns inte så noga för det var länge sedan det hände.

Men skräcken över att möta ett vilt djur på vägen sitter än i dag i. Den tycks bli värre med åren och jag har en stark olust att färdas i bil när det är mörkt. Minnet av dunsen och hur vindrutan blev helt grå är fastetsat och lagrad på en speciell plats i min hjärna.

Jag tillhör den skaran som välsignar älgjakten. Men det ska tydligen vara ont om älg sägs det. Endast 300 000 till 400 000 vilket jag tycker är ett ansenligt stort antal. Jag är dock ingen älgjägare så jag har inget större begrepp huruvida det är mycket eller lite. Bara de håller sig där de ska vara är jag nöjd.

Annars tycker jag det är trevligt med vilda djur. För något år sedan såg jag en varg traska över vår sjö. Den var på väg till grannkommunen som önskade den tillbaka till oss.

Debatterna går heta om vargens öde och leverne. Det är en känslig fråga som indelar mänskligheten i olika läger. Vissa hatar vargen så till den milda grad att de är beredda  att ta hårda straff för att på eget bevåg skicka in den i evigheten medan andra kämpar för vargens rätt att leva. Jag kan förstå den som mister sina djur och hundar i vargattacker. Jag som varken har får eller annat än en lånehund som inte riskerar att dö och uppäten av varg känner inget obehag eller rädsla utan tycker endast att det är ett trevligt inslag i naturen. Om jag slipper närkontakt vill säga. Jag lider inte av vargskräck däremot av en kraftig hundrädsla och det kanske är samma sak när jag tänker efter.

När vi bodde i Värmland hade en varg strosat förbi på våra ägor. På den tiden en mycket ovanlig händelse som föranledde dagspressen att komma och fotografera fotspåren i snön. Maken hävdade dock att det var grannens hund som varit på visit och han lät sig inte övertygas om motsatsen. En stor sensation var det hur som helst.

Jag har i dagarna lärt mig att besöker jag Sörmland kan jag stöta på ett Mufflonfår på vägarna. Visste inte ens att det fanns ett får som hette så. Den är dessutom fredlösa året om och får därmed inte skjutas. Tror att om jag mötte ett Mufflonfår skulle jag nog bli räddare än om jag mötte en älg. Eller kanske en varg...

Det styrande ljuset och Lucifer

November månad. Vad jag avskyr denna månad. Mörk och rå. Även om våra rosor envist fortsätter att blomma och magnolian är full av knopp så är det ändå november. Aldrig verkar den ta slut heller, den falska månaden som lurar våra växter att strunta i sin vinterdvala. Tiden är ur led verkar det som.

I denna dystra mörkermånad blev dagens journalistiska arbete en fullträff. Klockan nio i morse stod jag utanför dörren till en av stadens största lampaffär. Jag blev glad i hela kroppen när jag kom in och såg alla adventsljusstakar, stjärnor men även häftiga lampor som inte har ett dugg med advent och jul att göra. Lampor som är gångbara året om.

Hela affären strålade av ljus i olika nyanser. Kanske en perfekt arbetsmiljö för den som lider av årstidsbunden depression. En slags ljusterapi på arbetstid, betald i form av lön dessutom. Förstår varför den butiksansvariga som jag skulle intervjua var så glad hela tiden. Måste bero på hennes arbetsplats som badade i ljus från morgonöppning till kvällsstängning.

Det finns dock ingen ljuskälla som kan ersätta dagsljuset. Men bra belysning kan påverka våra hormoner i positiv riktning. Felaktig belysning har däremot en motsatt verkan. Vi blir ledsna och deppiga. Ont i huvudet kan vi också få.
Ljuset styr oss men vi kan vara med och påverka åt vilket håll vi blir styrda. Oftast i alla fall. Om vi inte har någon så kraftig psykisk åkomma att det kvittar om vi sitter i mörker eller ljus. Då får vi ta till andra metoder för att bli harmoniska, terapisoffan till exempel.

Det latinska ordet för ljusbärare eller ljusbringare är Lucifer. Inte ofta vi tänker på det. Att just Lucifer skulle ha varit en ängel som stod Gud närmast. Den stjärna i Guds himmel som alstrade det starkaste skenet av alla stjärnor.

Ljusbäraren som gjorde uppror mot Gud när människan skapades. Om vi inte så ofta tänker på Lucifer med ljuset så talar vi ofta om honom. Fast vi kallar honom vid ett annat namn.

Händer att även jag då och då talar om honom. Vid speciella tillfällen. När adrenalinet av någon anledning runnit till lite extra.

När jag gick från stadens största lampaffär hade jag en påste i handen. Två nya fina adventsstjärnor fick följa med hem. Det ska bli trevligt att få sätta upp dem i vårt fönster. Ljust och fint kommer det att bli.

Bakade förresten lussekatter igår. Och mjuk pepparkaka. Förberedelserna inför den stora födelsedagen har börjat.

Ett soldattorp och stela ansikten

För några år sedan köpte vi ett gammalt hus. Ursprungligen hade det varit ett soldattorp och ingen hade bott i där på mycket länge. Huset var i stort behov av renovering men först skulle vi tömma det på mängder av pinaler eftersom säljarna inte hade något intresse av det gamla bohaget. Dessutom var det inte deras ansåg de,  det hade bara ingått i köpet den gång de skrev under handlingarna av dödsboet som sålde fastigheten. En något konstig affärsupplåtelse men vi hade inga synpunkter utan lovade att ta hand om det gamla hemmet på bästa sätt.

Med andra ord, det blev många resor till återvinningsstationen med fylld släpkärra.

Det är otroligt spännande att rota runt bland andra människors saker. Känslan av att göra något förbjudet ligger i bakgrunden och bubblar. Utdragna byrålådor där brev, böcker och personliga tillhörigheter samsas. Skåp där tomtenissar förvånat stirrade på främmande ansikten medan porslinsgrisar med äpplen i trynet hoppades att det snart skulle lacka mot jul så de kunde få bli utsläppta under några dagar.
Änglaspel som pinglade när skåpdörren for upp. Påskycklingar och virkade korgar med grant målade påskägg. Snapsglas med tillhörande snapsflaska, urdrucken för många år sedan. Inte ens spritdoften hade dröjt sig kvar under korken.

Målmedvetet arbetade vi oss fram genom en främmande människas liv. På något sätt kändes det som om vi blev bekanta med den gamle mannen som var död och begraven sedan mycket lång tid tillbaka.
Vi fick följa med honom på hans många resor till Amerika. Han tyckte om kortspel och pynta slipsen med nål från landet bortom det stora havet. Läste mycket böcker och ägde en trampsymaskin. Lyssnade på grammofon och var en smula religiös för vi hittade en grammofonskiva med andliga visor.

Så hittade vi två mycket gamla fotoalbum. Svartvita tjocka och hårda fotografier där personer poserat framför kameralinsen och fastnat med stela, allvarliga ansikten. Herrar med hatt och kvinnor med blusar och klänningar som dolde precis allt som bör döljas på det århundradet. I anständighetens namn. Fanns säkert andra porträttfotografer även på den tiden men vi såg dock inga spår efter en sådan.

Sonen och jag beslutade oss för att behålla var sitt album. Vi kommer aldrig att få reda på något om personerna på fotografierna eller ens någon efterföljande släkting. Ibland händer det att jag öppnar det gamla fotoalbumet och tittar på de stela människorna i svart-vitt.  Jag har svårt att förstå att de en gång i tiden varit i allra högsta grad livs levande.

Det gamla soldattorpet har fått en rejäl omvandling och när vi åker dit och hälsar på i egenskap av farmor och farfar möts vi av stortvillingarna, vår lånehund och två katter.

Det är nya tider vid Oskarsro.

Stadsvandring och en rollator

Norrköping bjuder på riktigt trevliga stadsvandringar. Själv är jag mycket förtjust i att trava runt i de gamla industriområden som ligger runt Strömmen. Slinka in på Arbetarmuseet och ta en gofika, kika i deras shop eller gå och kolla på de olika utställningarna.

Norrköping är en fin stad. Har ett stort utbud av trevligheter att erbjuda både kulturellt och för den som mest är intresserad av strövtåg bland historiens vingslag.

Dock har de dåligt ställt med rollatorer, Norrköpings kommun. Så de som är skröppliga på benen får skicka iväg någon till bokhandeln att införskaffa den bensvage en blädderbok med fotografier över staden.

Om inte den med darriga ben har en rejäl plånbok och förhoppningsvis färdtjänst så han eller hon tar sig till Urbergsgatan i Vilbergen för att på egen bekostnad köpa sig en rollator för utomhusbruk.
Inomhusrollatorer har de ett större lager av men vad hjälper det. Det går väl inte att promenera med en rollator ämnat att rollatora med inne runt Strömmen. Eller har jag fel?

Jag blir lite smått förgrymmad när jag tänker på det, och glad att jag ännu kan stå på benen så jag inte behöver besvära Norrköpings kommun med ett telefonsamtal om en önskan att få mig en rollator. Fundersam blir jag också hur en människa, utan att besiktiga den som ringer, kan ge ett omedelbart avslag på begäran. Tycker  ett önskemål om att få ett stadigt hjälpmedel med sittplats för att vila benen och en korg för diverse attiraljer som kan vara bra att ha med på promenaden är en rimlig begäran. Speciellt som gamla människor ofta betalt kommunalskatt under många år. Det borde täcka kostnaderna för att få låna en rollator.

Vi har två sparkar i vår bod. Maken är en händig karl och fortfarande i mycket god vigör. Kanske han kan svetsa lite på en av sparkarna och göra om den till en rollator. Han är ganska mycket äldre än mig så han kan ju får nyttja den först. Så kan jag få ärva den när den tid har kommit då han inte längre är i behov av att strappla sig fram och tillbaka mellan huset och postlådan.

När även jag slutat gå kan barnen dra lott om vår hemmagjorda rollator och spara den till framtida behov. Så behöver inte Norrköpings kommun bekymra sig då heller......

Projekt tiger och en liten skunk

Idag är det en riktig gråmulen dag. Trots att den spanska värmen letat sig till våra breddgrader enligt meteorologerna så känner jag ingen större värme. I alla fall inte utomhus.

Det är sådana här dagar jag saknar en liten katt som kunde ligga bredvid mig i soffan. Spinna så där hemtrevligt och föra över lite av sin kroppsvärme till mig. Jag får väl locka på grannens katt, en stor svart herre som lystrar till namnet Gismo. Men han är lite blyg den där katten så det försöket är nog dömt till ett misslyckande.

I min tragiska ensamhet medan maken höll sig ute i grådiset för att få fart på en utomhuslampa, bläddrade jag förstrött i en tidning. En artikel om en man i Texas som äger och fostrar 187 tigrar fångade mitt intresse.

En dyr hobby som började med två tigrar och en liten skunk. Runt 60 000 kronor om året kostar det att utfodra en tiger. Då handlar det inte om kattmat på burk utan ostyckade kalvar. En halv om dagen så blir tigern mätt i magen.

Verkar rent livsfarligt. Och märkligt. Men i Texas finns det mer tigrar i privat ägo än det finns vilda ute i naturen. Stålar måste han dessutom håva in den här tigermannen för att få verksamheten att gå runt. Han säljer kondomer och T-shirtar vilket bara det en minst lika märklig kombination som att ägna sig åt något slags zoo för privat bruk.

Fast det märkligaste av allt. Han parar tigrarna med lite vad som helst verkar det som. Lejon till exempel. Avkommans skick är tydligen inte så noga bara det blir ungar som han kan fara iväg med till något köpcenter i staden där människor får klappa ett vilt djur. Som inte är vilt utan avlat i fångenskap. Men de betalar bra för att få klappa en kisse i storformat och inkomsten ökar så tigrarna inte behöver gå hungriga och ryta.

Knarkmaffian har också fått upp ögonen för tigrar. En respektingivande form av vakthundar.

Jag suckade över all världens konstigheter. Tänkte på utrotningshotade tigrars öde och bläddrade vidare i min tidning.

Recept utan krusiduller på nästa uppslag. Zucchinifrittes. Med parmesanost. Riven. Kanske vore något att testa.

Farsdagsbullar och en ojämn vecka

Vilken tur att det är ojämn vecka, tänkte jag i går kväll när jag läst klart boken om den lilla kaninen som ridit iväg  på sin häst till indianernas boställe.
För övrigt min gamla sagobok. Carina Axelsson har min mamma en gång i tiden med sin prydliga handstil skrivit på pärmens insida.

Vilken tur att du och din syster kan äta farsdagsbullar när det är Fars dag. Hade den här dagen infallit nästa söndag hade deras far fått ätit sitt fika utan sina barn.

Jag snosade på den röda hjässan som borrat sig ner i den mjuka kudden. En svag doft av hårschampo och lite barnsvett. Han somnade ovetande om mina tankar.

När jag gick i småskolan skulle vi rita Farsdagskort. Ett vitt pappersark veks på mitten.

Till Far
från
Carina

Och för att förhöja hyllningen en vacker teckning på den vita pappret.

En pojke fick alltid gå ut när det var dags för Fars dag. Hans pappa var död.  Död!!
Vi andra ungar tyckte att pojken var något speciellt. Ingen annan av oss hade en död pappa.
Så klart att han måste gå ut ur klassrummet där vi andra som hade levande pappor gjorde vackra vikta kort.
"Han blir ledsen när han inte kan rita något kort till sin pappa" förklarade fröken och vi nickade i tyst samförstånd.
Vad pojken gjorde under tiden var det ingen som bekymrade sig över. Vi hade nog med vårt eget skapande till Far.

Jag är kluven till det här med Fars dag men även Mors dag. Varje gång våra barn kommer till oss är det Mors dag och Fars dag. Vi behöver ingen extra dag för att fira att vi är fyllda med rikedom som barnen och deras barn skänker oss.

Många tycker dock att det är en trevlig dag då föräldrar och syskon träffas och äter tårta eller kanske rent utav middag. Som Mor tillreder. Eller Far. Fast kanske inte, det är ju hans dag. Då slipper han de husliga göromålen.

Men. Det finns många pappor som längtar efter sina barn. Inte bara på Fars dag utan alla dagar under året. Pappor som kämpar för sina barn. Mammor som med makt och medel håller barnen borta från papporna. Mammor som även de var med vid själva tillverkningen. Inte enkom en pappas verk.

Alla pappor är inte dåliga och oansvariga pappor. Det sliter att kämpa. Det gör ont. Det blir ibland förlorad arbetsinkomst på grund av stress och sjukskrivning.  Det blir ibland rättegångar där någon annan än pappan ska bestämma om barnens rättigheter. Rätten till en mamma OCH en pappa.

Idag är det Fars dag. Idag får ett tvillingpar äta Farsdagsfika med sin pappa. Med sin farfar också för den delen. Det är farmor som bakat.

Lösa tänder och Kålgate

Stortvillingarna kom på besök. Jag satte mig på huk framför pojken och han tittade stort på mig under en kort stund.

"Men farmor, du håller på att tappa tänderna!"

Jag skrattade och dementerade hans påstående. Men han vidhöll att det inte skulle dröja innan alla tänderna trillat ur munnen och förklarade tröstande att det nog berodde på att jag började bli väldigt gammal.

Att han inom en ganska snar framtid skulle se ut som ett spjälstaket i munnen trodde han dock inte på allt medan han visade upp sina små vita mjölktänder.

Jag kan än i dag, trots min höga ålder, komma ihåg hur det kändes när mina mjölktänder började lossna. Hur jag med fingrarna vickade den lösa tanden fram och tillbaka. Modet när jag med ett ryck slet ut den från den lilla fliken av tandkött den hängde och dinglade i. Smaken av salt och tungspetsen i det mjuka hålet där snart en ny och rejäl gadd skulle tränga fram.

Med allt för stora tänder i förhållande till munnen gick vi till skolan, mina klasskamrater och jag. Mina framtänder i överkäken ville sträva åt ett helt eget håll och tandställningen blev några års ständiga följeslagare.

Ibland kom flourtanten på besök. Hon bredde ut ett stort tjockt papper på klassrumsgolvet och placerade en plasthink precis i centrum av pappret.

En liten skvätt flour i veckad pappersmugg och så började vi skölja vätskan runt i munnen. Vi stod uppställda i en prydlig ring runt hinken och på givet kommande fick vi spotta. Det löddrade sig i hinken och jag fick kväljningar av åsynen av utspottat flour.

En gång om året samlades klassen i grupp och gick med fröken i spetsen ner till järnvägsstationen. Det var dags för den årliga tandundersökningen hos stadens Folktandvård.
Jag satt och höll hårt i den lilla bruna tågbiljetten där konduktören med sin tång klippt ett hål i ena hörnet. Tur och retur. Det skulle bli ett nytt hål efter någon timma.

I väntrummets bänk klädd av galon kasade vi fram och tillbaka. Det luktade tandläkare och vi var rädda. Speciellt för tandläkare Källqvist som var en mycket barsk dam. Hon godtog inget krångel av något slag.

För att mildra hennes aggression hade jag en gång sytt en liten duk med korsstygnsbroderi som jag använde som muta. Men det var ändå för sent. Min tandläkarskräck hade rotat sig väl och har hållit sig vid liv allt sedan dess. Om den argsinta tandläkaren behöll duken eller inte fick jag aldrig någon klarhet i.

I går ringde tandsköterskan Eva. Det är dags för min tandbesiktning. Jag vet att tandläkarrummet kommer att fyllas med vacker musik. Bara för min skull. Det händer att min tandläkare då och då sjunger med i melodislingan. Bara för min skull. Jag tycker mycket om min tandläkare. Hon blir inte arg när jag gråter. Hon sjunger stilla för mig och säger att det är bra att släppa ut gråten.

Min make får behandling utan musik och sång. Han hör inte till den rädda skaran av patienter.

Nu har jag sällan hål i tänderna. Eller rättare sagt jag har aldrig hål. Däremot har nästan alla av de fyra rejäla lagningarna tandläkare Källqvist utförde för många år sedan börjat ge med sig.

Jag är helt säker och viss om att jag har flourtanten att tacka för mina starka tänder. Hon som ibland gav oss en liten, liten tandkrämstub Kålgate när vi spottat färdigt.

Gevär och harstek

För första gången i mitt liv har jag hållit i ett vapen. Visserligen utan ammunition för säkerheten och trygghetens skull, men ändå.

Det var en speciell känsla. Tungt och obekvämt. Längst fram satt en liten pigg som man skulle kika på för att träffa målet. Helt obegripligt att det över huvud taget går enligt mig som inte begriper mig på sånt.

Den vane jägaren siktade och sköt. Hunden plaskade i det iskalla vattnet och simmade runt med nosen över vattenytan. Högg tag i anden och släpade upp den till sin matte. Beröm och hundgodis.

Själv stod jag en bit bort med orange hörselskydd och kalla händer. En jägare ska klä sig varmt och ha rejält på fötterna. Inte heller det begrep jag trots att jag borde ha haft bättre förstånd att stoppat ett par vantar i fickan innan jag for hemifrån. Samt dra på mig långkalsonger under jeansen.

När jag stelfrusen satte mig i bilen för att fara hemåt och värma mig med något varmt att dricka fortsatte jägaren med sin hund, helt obekymrade om kylan, sin jakt. Måste vara ett härdat släkte de där jägarna.

För många år sedan fick vi en nyskjuten hare av en annan jägare än den jag träffade idag. Förväntningarna var höga, inte minst från barnen som förundrade såg harpalten hänga i bakbenen i vårt pannrum. Jägaren hade haft förstånd att slakta den innan överlämnandet och fyllt buken med färskt granris.

Jag studerade kokboken och satte igång med middagsförberedelserna. Haren fick ligga i marinad och hamnade sedan i stekgrytan tillsammans med lök och lämpliga kryddor.

Vilken festmåltid det skulle bli!

Förväntningarna byttes i misstro när vi satte oss till bords. Små hårtussar, visserligen  marinerade och kryddade, uppenbarade sig när vi skar i köttet. Plus mängder av små hagel. Matlusten försvann och haren med alla tillbehör hamnade i sophinken.

Länge funderade jag på om det var jag som matlagerska eller jägaren som skytt som hade misslyckats med harsteken....

Första snön och vägen till avrättningsplatsen

Varje år är det samma sak. Vi vaknar ur nattens sömn, sätter ner fötterna på sovrumsgolvet, kastar en blick genom fönstret och konstaterar ömsom med förtjusning ömsom med förvåning att vinterns första snö fallit. Trots att vi innerst inne vet att snön kommer.

Trafikkaos, stanna hemma, kör försiktigt och är sommardäcken utbytta mot vinterdäcken.

Inte kommer jag ihåg att det blev ett sådant ståhej och feta rubriker när jag var barn. Då kom vintern när den skulle och samtliga medborgare var beredda.

Nu för tiden får det snöa bäst det vill. Jag ska inte upp och skotta fram någon bil. Inte heller bekymrar jag mig över om vägen är plogad eller ej.  Förutom idag. Då jag skulle bege mig till avrättningsplatsen 100 meter in i skogen. Det var kallt och fingrarna stelnade till ganska omgående.

Halshuggning med svärd eller yxa 5 daler. Öronens avskärande 2 daler och tungans avskärande 5 daler, alltså något dyrare än att få öronen avlägsnade. Upphängande i galge, riktigt dyrt, 8 daler och dyrast av allt, att få benen knäckta och ändå vid medvetande bli halshuggen och upphängd på pålar i styckat tillstånd, 15 daler. Skarprättartaxorna år 1736 uppgick till en hög kostnad i dåtidens valuta.

Många gånger har jag kört mot grannkommunen utan att ha den blekaste aning om vad som utspelats strax intill landsvägen. Nu vet jag. Jag har själv gått i snön och blivit blöt om fötterna på den väg där livrädda förbrytare vandrat på väg till sin avrättning.

Nyfikna samlades för att bevittna ett skådespel som gav extra ledigt från arbetet. Säkert med skräckblandad förtjusning.

Jag förfasar mig över historien. Hur de kunde bära sig åt, bödlarna och folket.

När jag kom hem skrev jag artikeln och sorterade bilderna jag tagit. Suckade över den hänsynslösa råheten som skedde då. På den tiden. För länge sedan.

Så med ens kom jag att tänka på att det faktiskt händer samma sak idag. År 2014. Blodiga avrättningar utan några rättegångar. Varje dag till och med. Men inte här i vårt land. Här som vi är trygga i vår svenskhet.

Hit kommer de som bevittnat dagens blodbad och rullande huvuden. Misshandel och kränkningar. De som vissa vill skicka tillbaka till sina hemländerna. Lätt att tycka så för den som inte varit på plats och ställe. Lätt att tycka så för den som inte flytt för sina liv. Med risk för sitt eget liv genom flykten.

Vi kan även avrätta varandra verbalt. Här i vårt trygga land. Vi som har det så bra. Med villa, bil och nytt kök. Vi som äter oxfilé och dricker rött vin på fredagskvällen. När jobbet är slut och helgen tar vid. Sittande i fina soffan och tittar på Dobidoo eller Svenska Hollywoodfruar.

Vi kan avrätta varandra i ord och skrift utan föregående rättegång.

Hårda ord och mjuka barn

I ett väntrum på staden sjukhus. En liten flicka ska sövas för att en undersökning ska utföras.

Mamma och pappa, bonusmamma och bonuspappa.

Så som många familjer ser ut idag.

Mitt i centrum finns barnet. Eller borde finnas.

En resa är planerad. Pappa och bonusmamma. Faster, farbror och kusiner. Farmor och farfar. Och så barnen. De som har en pappa och en mamma och en bonusmamma och en bonuspappa.

Resans mål blir aldrig av. Mamman, den "riktiga" mamman har bestämmanderätten. Hon bestämde att resan inte ska bli av.

I gemensam eller delad vårdad bestämmer mamman. Så som det alltid varit och så som det alltid kommer att vara.

I ett väntrum på stadens sjukhus.

Där får väntrummets besökande patienter, föräldrar med barn samt personal höra bonuspappan kalla bonusmamman för "djävla fitta." Han säger det inte en gång, han säger det två gånger. Han säger det högt så alla hör.

Mitt i centrum finns den lilla flickan. Hon som ska sövas för att en undersökning ska ske.

Hon hör vad bonuspappan kallar bonusmamman.

Ord kan vara hårda men barnen är mjuka.

Vi som är vuxna formar de mjuka barnen. Vi lär dem vad vi ska kalla varandra.

Hårt, löst och mittemellan

Varje morgon har jag förmånen att kliva ur sängen och sätta mig vid dukat frukostbord. Det är alltid maken som står för frukosthållningen och det känns som en lyxig början på dagen.

Även om det stundom kan vara lite klent med smörgåsmaten så finns det alltid kokt ägg på bordet Löskokt åt mig och hårdkokt åt maken.

Ibland, ytterst sällan bör jag tillägga, händer det att jag anordnar dagens första måltid. Vilket alltid ställer till problem för mig. Det är det där med de kokta äggen. Jag får helt enkelt inte till det.

Recept på kokt ägg, status: Lätt.

Kan jag inte hålla med om även om novisen vid spisen påstår att koka ägg är det lättaste som finns.

Antingen rinner både det vita och det gula som döljer sig under skalet eller så har det gula ändrat färg från gult till grönt. Äggklocka i all ära men vår klocka tycks aldrig stämma överens med tiden jag skruvat fram den till.

Då är det lättare att steka ägg men vem vill äta stekt ägg till frukost?! Inte vi i vårt hushåll i alla fall.

Riktigt problematiskt blir det då vi har gäster som sovit över. Då vill jag visa mig på den styva linan och vara en perfekt värdinna även vid frukosten. Maken får då nöja sig med att duka fram koppar och filmjölkstallrikar. Eventuellt plocka fram osthyveln ur lådan. Jag kan dock inte drista mig till att fråga honom hur jag ska koka äggen, då blir jag avslöjad som den dåliga äggkokerska jag är.

Hårt, löst och mittemellan kan önskemålen från gästerna falla och förvirringen hos mig blir total.

Ägg har haft ryktet om sig att öka mängden av blodfetter. En gång i tiden skulle man avhålla sig från intaget av ägg och begränsa sig till endast någon gång i veckan. Nya rön och nya bud. Ät ägg varje dag! Ägg innehåller mängder av nyttigheter. Järn, selen och ett flertal vitaminer med bokstäver i början av alfabetet. Med undantag av bokstaven  C.

Det får vara hur det vill med den saken. Ägg är gott (om det är löskokt) och vi hämtar våra hos grannen som har egna höns. De lever ett farligt liv deras höns där de springer på vägen och sprätter med fötterna i gruset. Det är lätt hänt att köra över en höna med bilen om vi inte ser upp. Ibland kommer även tuppen med språng för att se efter sina damer så de inte hittar på några dumheter.

Jag funderar själv att skaffa mig några hönor. Maken är inte lika angelägen. Han tycker vi ska skaffa bin istället. Enligt hans åsikt är de inte lika äckliga som höns.

Vi få fundera på den saken ett litet tag till innan vi klubbar beslutet.

Att lämna det kända och möta det okända

I lördags var vi bortbjudna till ett par på Vikbolandet som vi känt under många år. Våra döttrar umgicks flitigt när de gick på högstadiet och då blev umgänget naturligt i samband med födelsedagar och vi var på något sätt självskrivna hos varandra när det vankades kalas.

Ju äldre döttrarna blev desto glesare blev besöken hos varandra. Både flickorna och vi föräldrar gled från varandra men har till stor glädje återupptagit vänskapen och träffas då och då. Inte lika ofta och intensivt som förr men vi träffas.

När vi körde ut till Vikbolandet på för oss välkända vägar slog mig tanken att det var exakt på dagen för 25 år sedan som vi med vårt bohag flyttade till gården Olofstorp på Vikbolandet.

Det var med många blandade känslor som vi på morgonen mjölkade våra kossor för sista gången. Huset var tömt och bilen stod färdigpackad och väntade på att få föra oss bort från den kända mot en ny okänd framtid.

Mina svärföräldrar tog mot husnyckel för att lämna den till de som skulle flytta in efter oss. De som skulle mjölka Beda, Skabb-Lena och de andra korna när kvällen kom.

Det lilla röda huset som vi köpt och under flera år renoverat. Ladugården som byggdes upp efter den stora branden, skogsstigen där jag dragit barnvagnen fram och tillbaka. Trädgården, barnens favoritställen i skogsdungen och så barnens farmor och farfar. Vårt stöd när det var bråda tider.
Nu var det inte längre vårt (dock ingick inte farmor och farfar i försäljningen) utan någon annan skulle ta vid vårt gemensamma verk som vi då i den stunden avslutade.

Det var mörkt  när vi öppnade dörren till vårt nya hem. Den enda lampa som fanns i huset var hallampan som välkomnade oss med ett svagt sken. Vi fick leta fram en ficklampa för att kunna lokalisera oss. Något var galet med vattensystemet så vi hade inget rinnande vatten. Flyttbussen körde vilse på de slingriga vägarna och jag ångrade bittert vårt beslut att flytta från Värmland.

Hösten var rå, kall och regnig. Löven låg i drivor på marken och trädens grenar hade endast något enstaka visset löv kvar som envist klamrade sig fast.

När flyttgubbarna äntligen kom tappade de frysboxen i källartrappan det första de gjorde. Soffan bars in och jag kröp ner i den, drog ett täcke över huvudet och låtsades att jag var kvar hemma i den röda lilla stugan.

Renoveringen inleddes. Det var Göran som kom i sin lastbil med det nya köket. Vi hälsade artigt på varandra och föga anade vi då att vi exakt på flyttdagen 25 år senare skulle sitta i hans och Birgittas kök och äta en riktigt smakrik middag. Att Göran och hans fru skulle bli våra goda vänner.

Nu är vi riktiga östgötar. Till och med dialekten finns där även om jag försöker förneka det. Östgötska är inte någon vacker dialekt. Rent ut av skrattretande om jag ska vara riktigt ärlig. Men den finns där och jag som helst vill att de värmländska vokabulären ska lysa igenom har lärt mig att uttala de karaktäristiska ö:na på rätt östgötskt sätt.

Vi trivs gott här och har inga planer på att flytta tillbaka till den värmländska myllan. Men i en plåtlåda med rosor på locket har jag jord från vår gård. Värmländsk svart jord. Den ska användas vid min begravning. Prästen ska viga mitt stoft till den sista vilan med just den jorden. Och när gudstjänsten är slut ska de gäster som eventuellt tänker sig att komma till kyrkan och vinka av mig tåga ut till tonerna av Ack Värmeland du sköna.

Maken som är född Västmanlänning säger då och då att han aldrig ångrat att han fick sig en fru från Värmland. Precis så som det är skrivet i visan.

Det är rart sagt av honom tycker jag.

Mjuka mular och hårda hovar

Det där med hästar har jag aldrig riktigt förstått mig på. Tjusningen i att slänga upp sig på dess rygg förstår jag ännu mindre. Tycker det verkar rent livsfarligt.

Våra döttrar har haft hästar i olika modeller och storlekar. Jag har stått på behörigt avstånd och vridit mina händer när flickorna gett sig av i sadeln. Då det av olika anledningar blivit dags att göra sig av med kusen har tårarna trillat nedför kinderna och jag har tröstat samtidigt som jag inombords bara känt en enorm lättnad. Sådan hemsk mamma är jag!

Så fick jag för någon vecka sedan ett oförklarligt infall. Jag ville pröva på det så många med lyriska stämmor talar så varmt om. Innan ångern slog till ringde jag och bokade en timmas ridtur på islandshäst.
Men, var jag noga med att poängtera, den skulle vara snäll, gå långsamt och helst befinna sig i ett halvdött tillstånd.

Jag blev lovad stallets snällaste häst. Med det kände jag mig trygg. Ända tills idag, då det var dags att kliva ombord, fatta tyglarna och tölta iväg.
För sent insåg jag att jag och ingen annan skulle borsta hästens kropp. På alla håll och kanter. Plus skrapa smuts ur hovarna. En sorts hästpedikyr kan jag kanske kalla det för.

En häst står inte stilla. Den rör på sig och jag fick improvisera en aning. Eller rättare sagt, jag haffade en nioårig flicka som fick göra jobbet. Själv stod jag utanför hästboxen och gav tydliga instruktioner.

Jag hörde tydligt och klart hur min blivande sonhustru fnissade borta från sitt hörn. Hon tyckte uppenbarligen att det var roligt att borsta på en häst.

Det blev dags för avfärd. Jag såg misstroget på hållaren som dinglade på hästens sida där jag skulle sätta ena foten och sedan svinga mig upp i sadeln. Hjälpmedel i form av en liten pall plockades raskt fram och se där, sadeln passade min rumpa perfekt.

Jag höll mig hårt fast i tyglarna och det blå ridspöt. Äventyret kunde börja.

Hästen knallade iväg med sin ryttarinna. Det gick sakta men säkert. Flera gånger somnade hästen och jag förundrades över hur det ens är möjligt att sova och samtidigt hålla sig i rörelse. Tydligen kan hästar det. Då och då väckte jag den genom att killa den på magen med ridspöt. Den blev så pass pigg mellan tupplurarna att den genast började tölta.

Efter hand slappnade jag av och blev mer engagerad i ritten än själva hästen jag satt på. En timmas härlig ridtur i skog och mark där vi kunde se mängder av hjortar som fridfullt gick och betade.

Om hästen skulle trampa i ett jordgetingbo skulle det bli fart på den lovade vår reseledare som höll täten. Hon såg att jag stelnade till och garanterade att så här års har getingarna hamnat i dvala. Koma var min förhoppning.

I kväll känner jag mig nöjd och mycket stolt över mig själv. Inga blessyrer av något slag, hästlukten har hamnat i golvbrunnen tillsammans med varmt duschvatten och jag har avgivit ett löfte till mig själv men även till andra i min familj som känner sig hugade på friluftsliv att det ska blir fler ridturer framöver.

Snart till och med!