Sheraton och regeringen

Tänk att få vakna i ett hotellrum, duscha och sedan gå ner i matsalen och plocka tallriken full av den goda frukostmaten. Hotellfrukost är en lyx och att äta dagens första mål där brukar fylla magen så mättnadskänslan består ganska många timmar framåt.
Sällan, eller jag borde kanske skriva aldrig, bemödar jag mig att tillreda en sådan bastant frukost i vårt eget kök.

Säkert såg Diana fram mot att sätta sig till bords och avnjuta kokt ägg med kaviar, olika sorters ostar, korvar, skinkor, pastejer och färskt mjukt bröd som trängts med den varma plockmaten, dricka en kopp kaffe och avsluta det hela med färsk frukt och ett glas nypressad apelsin.

Men hotell Sheraton var av en annan åsikt. Inga romer äga tillträde i frukostmatsalen på detta fina hotell. Diana, som blivit inbjuden av självaste regeringen för att tala angående regeringens presentation av vitboken och förtrycket av romer, hon passade inte in bland de övriga frukostgästernas nyvakna morgonintag från dignande välfyllda buffébord.
På nåder fick hon en kopp kaffe, sittande i lobbyn dit en kvinna ur hotellets personal förpassat Diana.
Jag kan enkelt känna Dianas sinnesstämning. Hur blodet rusat upp till huvudet, hjärtats hårda slag och förnedringen över att bli ansedd som annorlunda, ett skräp som Sheraton ville sopa under mattan innan någon annan skulle upptäcka det.

Nu mår Sheratons personal dåligt, de känner sig kränkta och är ledsna och i spetsen står Sheratons tf vd Thomas Johansson och för deras talan inför Diana. Ingen kameraövervakning i matsalen visar vad som egentligen hänt, men hade det funnits det hade Johansson i sin korrekta klädsel sett en kvinna som blivit djupt förödmjukad inför stirrande ögon. Eller kanske hade han ändå inte sett det, kanske hade han valt att titta bort och inte ens bemödat sig att förstå att det helt enkelt handlade om diskriminering och inget annat. Han som tillsammans med företaget strävar efter att vara ett riktmärke för mångfald och integration där alla som besöker hotellet som gäster ska värderas och respekteras. Detta gäller dock inte romer.
Men hur kunde Diana veta det? Skylten om förbud mot romer var inte uppsatt där hon tydligt och klart kunde se att hon skulle stannat i lobbyn i väntan på sitt kaffe.

Jag hoppas regeringen har stake nog att för all framtid bojkotta inbokningar på hotell Sheraton och att de tar alla sina partikamrater i hand om ett löfte att inte ens dricka kaffe i lobbyn på Sheraton!

Jungfru Maria och Umans frasvåfflor

När ärkeängeln Gabriel kom med det glädjande budet att jungfru Maria var havande och skulle föda en liten gosse anande varken ängeln eller jungfrun att denna dag skulle få flera innebörder för folket.
Den kyrkliga högtiden blev även historisk på så sätt att den kom att markera att vårbruket börjar.

I den kyrkliga kalendern står att läsa Marie bebådelsedag och helgen firas som ett minne av det stora mysteriet om att en jungfru skulle till att föda.

Inte heller kunde den havande Maria och glädjens budbärare göra sig en föreställning om hur ett våffeljärn skulle komma att bli konstruerat. Ytterst tveksamt om Maria över huvud taget stekte dessa läckra bakverkshjärtan för att bjuda man och barn på eftermiddagsfika.

Vårfrudagen blev till våffeldagen och stekoset från järnen har hängt med just den här dagen sedan sent 1800-tal.
 Då fanns inte varken Ekströms eller våffelmix, vitt mjöl, ägg, smör, sylt och vispad grädde var rena lyxvaran och säkert sålde dåtidens producenter dessa livsmedel till det rika folket som kunde gotta sig i våfflor som stektes av en hushållerska i vitt förkläde.

Jag brukar ha ett paket våffelmix i skafferiet om det skulle uppstå ett akut våffelbegär, men de godaste våfflorna är utan tvekan smeten som kommer från Umeå. Närmare bestämt Umans frasvåfflor som jag har lyckan att inneha recept på. Ska röras ihop dagen innan, med filmjölk, bubbelvatten, havregryn och en skvätt våffelmix. Sen är det bara att njuta av fraset, tjock vispad grädde och söt sylt.

Sedan att fira vårfrudagen är inget nytt påfund, redan under 600-talet har dagen firats i kristna länder och i västra Sverige var sedan att låta barn springa barfota i gödselstacken, allt för att bonden skulle få en riklig skörd eller att barfotaspringaren skulle slippa sprickor som ömmade under foten då han eller hon gick runt utan fotbeklädnad. Att på så sätt hälsa sommarhalvåret välkommen tycker jag personligen låter härligare, nu firar vi med att vrida fram klockan en timma för att kliva morgontrötta ut i den väntande sommaren.

Inte heller ritar barn tranbrev längre och delar ut som en hälsning om att tranan som är vårens budbärare har landat på våra breddgrader.

Enligt vädertydare är vårfrudagen en lämplig dag att spå väder på, ligger det snö på taket blir valborgsmässoafton snöig. Idag har vi ingen snö, dock ingen riktig vårvärme heller så antagligen blir det att huttrande stå framför en valborgsmässoeld iklädd tjock jacka och längta hem till stugvärmen.

Om vädertydarna har rätt vill säga.

Vinnare och pressarfot

Dammråttorna kilade sig förbi i vinddraget av mina fötter. Med sopborsten jagade jag dem, föste tussarna brutalt in över skyffeln och kastade ut hela härligheten bakom stugknuten. Varsågod småfåglarna, bra bomaterial för att bädda ner era nykläckta ägg, mjukt och skönt.
Tiden då jag härjade med dammsugare och putsdukar är förbi, då allt skulle vara skinande rent och dofta rengöringsmedel. Idag kan jag förlika mig med att veckostädningen inte är brottsligt att hoppa över utan njuta av friheten att göra annat som behagar mig bättre.

I hela mitt liv har jag strävat efter att vinna över mig själv, och helst över andra också om jag lägger handen på hjärtat och är ärlig.
Från första stunden då jag som treåring stack ner fötterna i mina pjäxor och lät min pappa spänna fast mig vid de röda skidorna visste jag att jag skulle gör mitt yttersta att klå dem alla ute i skidspåret.
Snor, vett och klibbig valla följde mig under många år och jag släpade hem bucklor och diplom där siffran 1 avspeglade hela min präktighet.

Spikskorna snörades på jag var först ur startblocken. Varv efter varv och min tränare kallade mig för "Älgen från Björneborg". Ibland hände det att Ricky Bruch lämnade diskusringen bara för att kasta upp mig på sina axlar och tungt lufsa runt med mig innan han kastade iväg mig som en av sina diskusar. Kanske tog han fel, trodde att jag var en diskus med min smala lekamen och pinniga ben. Men vad gjorde det, jag satt på hans axlar och såg ut över världen.
Frid över ditt minne Ricky Bruch.

Strävandet över att vara bäst fick mig till slut på fall. Jag kravlade mig upp och på ostadiga ben lade jag grunden till ett företag som blomstrade. Med hjälp av min make och stöttepelare vill jag poängtera. Utan honom och hans kunnighet i siffror skulle jag ha stått mig slätt.
Men även framgång har sin mentala begränsning och nu kan jag i lugn och ro jaga dammråttor på det sätt som passar mig bäst. Efter tjugo år vårdar jag nu mig själv och låter andra vårda dem som behöver hjälp i det svåra.

Av alla de moment av utmaningar jag klarat sämst är mitt handlag med symaskinen. En enkel raksöm blir krokig och vind, trassel och pressarfot som strejkar. När jag hittade klisterremsor som praktiskt och smidigt med hjälp av strykjärnet fållar upp gardiner och en utmärkt sömmerska i staden som kan fålla upp ett par byxor bar jag ut den lånade symaskinen i förvaringsboden.

Där kan den stå tills dess rättmätiga ägare vill ha den tillbaka.

Nu vill jag bara strosa runt i vår egen lilla paradisiska trädgård och vänta på lövsprickningen. Den är här snart och krokusarna har nästan blommat över.

Duckface och stoneface

Idag har jag gjort ett försök med den urgamla självfotograferingsmetoden selfie. Det gick väl så där måste jag erkänna. Fick inte till den där rätta looken trots att jag testade både framför stora spegeln i sovrummet och den lilla i badrummet Med huvudbonad och utan. Så provade jag utan glasögon men det gick direkt dåligt eftersom jag knappt ser något utan mina brillor så det projektet lade jag ner omgående.

Klick, klick, radera, radera.
Jag prövade ett duckface, plutade med läpparna och försökte få till det där rätta suget i blicken. Dristade mig till och med att ta ett stoneface, helt resultatlöst
Nej någon selfies är jag inte insåg jag snabbt och stoppade ner kameran i kameraväskan.

När jag var liten hade min mamma en gammal lådkamera som hon förevigade mig och sin omgivning med. Resultatet blev svartvita fotografier och den fungerade utmärkt till den dag då veven slutade fungera och till mammas förtret fick hon heller inte ut filmrullen och antagligen sitter den kvar där än i dag.

En Kodak införskaffades och sedan roade sig mamma och jag med att göra selfies framför hallspegeln. Föga anade vi då att vi var de unga nutida selfies föregångare men bilderna höll vi för oss själva eftersom det varken fanns facebook, instagram eller twitter där vi kunde visa upp våra selfies för hela världen.

Nu har en ny nättrend tagit fart, linda in hela ansiktet med tape så mycket det går och ta så en sellotape selfie. Vill man göra det hela lite extra festligt så låt några skivor bacon, skivor av falukorv, tv:n fjärrkontroll eller vad som finns till hands ligga under tapen innan kameran får jobba. Bara fantasin kan sätta gränser för detta fotograferande av sin egen nuna. Det blir härligt groteska bilder som kan visas upp för vänner, bekanta och bekantas vänner.

Men att syssla med selfie kan även ha sina risker och få förödande konsekvenser. Det fick en ung man erfara då han sittande i knät på kopia av en antik 100 årig staty för att briljera med sitt självporträtt. Jag kan föreställa mig ynglingens förvåning när den gamle barberinske faunens vänstra ben ramlade av och föll i museumets marmorbeklädda golv. Amputationen var ett faktum och den unge mannen begav sig slokörad hemåt utan någon selfie att stoltsera med.

Han kanske starkt ska överväga om att ta sig en rejäl unselfie den närmaste tiden.

Eller söka upp en gammal hederlig fotoautomat, lägga i några mynt och sedan klippa av remsan med fotografier och dela ut till nära och kära. Om dessa automaterna finns kvar vill säga, de har antagligen ersatts av iphone.

Okända vägar och medresenärer

Sitter på en tågstation efter att ha gjort en resa ut i det okända. Vägar jag aldrig tidigare färdats på, nya intryck och nya miljöer.
Bakom mönstrade gardiner lever människorna, par om par eller ensamma. Var och en bär sina egna bördor, delar glädje och sorg, vardag och fest. Främmande människor med olika livsöden och situationer.

Stationshuset myllrar och pulserar av liv. Väskor bärs och väskor dras på små hjul. Olika språk blandas och espressomaskinerna fräser i det närliggande cafet, mjölkränder som pryder överläppar slickas bort och smulor från blåbärsmuffins trillar ner över de bruna bordsskivorna.

Bärbara datorer och surfplattor avskärmar och håller avstånd. Egna världar fördjupar medan minutvisaren går varv efter varv på den stora väggklockan.

Tåg rullar  in och tåg rullar ut, välkomstkramar och avskedskramar, avgångstidernas gröna text avlöser varandra och människor håller koll på de högt uppsatta tavlorna och min kaffekopp är urdrucken.

Nio unga kvinnor fyller ett helt bord, skrattar, pratar, delger varandra åsikter och händelser medan de skickar  och tar emot meddelande på sina smarta telefoner.

Ett par sitter med fingrarna hopflätade, lutade mot varandra.  En man i trasiga och lortiga kläder står vid porten där skjutdörrarna far fram och tillbaka, han sträcker ut en hand och människor passerar med oseende ögon. Handen  förblir tom och han ser skamset ner i golvet.

Utanför bildar taxibilar parad, chaufförer som med uttråkade miner väntar på kunder, deras väntan kan kännas evighetslånga och en cigarett kan få tiden att kännas kortare.

Snart kommer mitt tåg, det ska föra mig hemåt, till det invanda och trygga.

Jag har gjort en resa utan svar och det okända läggs nu bakom mig. Jag har tagit ett beslut.

En i mängden och ett bortglömt ansikte

På vissa ser vi det tydligt, andra bär det dolt för omvärlden. Men vi delar det ändå med många, någon form av handikapp eller funktionsnedsättning. Jag tror inte att någon av oss är helt förskonade, men det handikapp som är synligt för omgivningen är mer lättförklarligt, dock ej till fullo accepterat eftersom människor med en funktionsnedsättning många gånger har det krångligt och besvärligt i ett samhälle anpassat för icke funktionshindrade.

Hur enkelt är det för en person som är rullstolsburen att ta sig upp på ett tåg, buss eller flygplan? En synskadad att undvika springa in i hinder som vi seende passerar utan att ens tänka på det? Eller en hörselskadad som försöker njuta av god mat och trevligt umgänge på en restaurang där det spelas bakgrundsmusik som blandas med sorlet från andra människor? Det är vardagsdetaljer som är självklara för oss som både har ben som bär, ögon som ser och öron som hör.

Barn med olika bokstavskombinationer där vuxna och kamrater tycker dessa barn är bråkiga, stökiga och besvärliga i största allmänhet. Andra handikapp kan vara av psykisk art där livet varje dag måste besegras.

För en tid sedan blev jag inbjuden av en kvinna att göra ett reportage till tidningen om en föreläsning som skulle hållas. När jag klev in i lokalen hälsade kvinnan artigt på mig, och jag sällade mig till den ganska stora samling människor som förväntade sig en spännande föreläsning. Jag var en i mängden och kvinnan som bjudit in mig hade tappat bort mitt ansikte trots att vi mötts många gånger tidigare.

Efter en stund kom hon på vem jag var, ledtråden var min kamera och anteckningsblock. Endast dessa två detaljer kunde koppla ihop mig med mitt namn och varför jag var där. Att utföra ett jobb hon bett mig om.

Prosopagnosi kommer från grekiskan och prosopon betyder ansikte och agnosia okunnighet. Slår man samman det och omvandlar ordet blir det ansiktsblindhet, en mycket ovanlig diagnos där bäraren av detta handikapp inte kan känna igen ett ansikte trots att han eller hon sett det otaliga gånger.

I området där det fusiforma ansiktsområdet sitter i vår hjärna är skadat och modulen vi har att lagra in igenkänningsdatat från ett ansikte fungerar inte.
Vissa fall är så svåra att en person med det här handikappet inte ens känner igen sin egen spegelbild.

Det händer ibland att jag träffar någon som glatt hälsar på mig men jag kan inte koppla ihop ansiktet med personen. Det fenomenet har vi nog råkat på alla och en var, det är högst irriterade men fullkomligt normalt. Hur skulle vi kunna komma ihåg alla människor vi träffat, speciellt om det skett helt hastigt eller för en kort stund.

Så när någon inte hälsar vid ett möte på stadens gator betyder det inte att den personen är högfärdig eller snorkig, han eller hon kanske är en av de 2 - 2,5 % som lider av prosopagnosi.

Ett av de många handikapp som inte syns utanpå!

Trådlöst nätverk och försvunna signaler

Ständigt slussas vi in i teknikens framsteg, har vi ett trådlöst nätverk kan vi ansluta oss till det mesta. Ladda ner appar i smarta telefoner, datorer och surfplattor och så kan vi sitta på våra rövar i princip vart som helst i världen och håll koll på vad som händer där hemma. Om elförbrukningen sköter sig som den ska och inte skenar i höjden, släcka och tända mysbelysningen så hemfridstörare med kofot och dyrk inte tror att vi är bortresta och passar på att bära ut allt bohag under tiden.
Vintertid kan vi ligga och gona oss under täcket medan vi sticker ut handen så pass mycket att vi når mobiltelefonen för att med ett enkelt tryck sätta fart på kupé -och motorvärmare så bilen är isfri när vi ska fara iväg till jobbet. Frukosten får vi dock tillreda manuellt, än så länge i alla fall. Men det kommer snart en smart app för för det momentet också gissar jag. Vore trist för min make i så fall för jag tror att han gillar att dona i köket under morgontimmarna eftersom han alltid är uppe före mig och varje morgon kokar ägg, kaffe och te, dukar fram på köksborden, tänder ljus och kallar mig till bords.

Har vi appen swish i mobilen kan vi enkelt och lätt swisha pengar till varandra. fram och tillbaka, enkelt och smart, tryggt och säkert, utan fördröjning dessutom. Det enda som krävs är att båda har swish och att det finns pengar på kontot.

8 mars kl. 02.30 försvann MH370, en Boeing 777-200 med 239 människor ombord. Spårlöst borta och det spekuleras vilt. MH370 kallas nu för "spökplanet" och förmodades ha störtat i det stora havet. Någon ombord tros ha slagit av transpondrarna i exakt rätt ögonblick för att ha möjlighet att försvinna ut i tomma intet. Två dussin fartyg och 34 flygplan har förgäves letat, dag efter dag, timma efter timma.

Anhöriga lever i ovisshet, rädsla och sorg. Att mista en nära anhörig, släkting, arbetskamrat eller vän är outhärdligt. Ännu outhärdligare blir det om man inte vet vart personen befinner sig, om han eller hon är i livet eller inte. Vi kan ana hur det känns men aldrig förstå om vi inte själva upplevt det.

Vad tänkte passagerarna i MH370? Satt de där och tittade ut över det böljande molntäcket under dem, i en lugn förvissning om att snart höra rösten som manar till att fälla upp bord, stolsryggar och sätta bältet på plats runt magen eller märkte de ganska omgående att något var väldigt fel. Hur agerade kabinpersonalen, klarade de av att lugna, trösta och ge förhoppningar att det hela skulle reda ut sig?
Tanken är outhärdlig!

Den senaste bulletinen som nått alla som undrar och oroas är att planet kapats och har landat någonstans dolt från satelitsignaler och radarsystem för att användas i en terrorhandling. Anhörigas ängslan stegras i takt med nya rapporter och spekulationer.

Hur kan detta vara möjligt i en tid då det finns teknik till precis allt? Hur kan ett helt flygplan bara försvinna utan att lämna några som helst spår efter sig? I en tid då vi kan tanka ner sändare i mobilen så vi ser vart vår äkta hälft, barn eller hund befinner sig. Bevaka varje steg och rörelse via gps.

Men att hitta ett flygplan, ja det är helt omöjligt i denna era av teknik som aldrig verkar avstanna.

Kändisvarning och vår soffa

För några år sedan satt jag på ett tåg, jag tror mig minnas att jag skulle till Borås. Satt och bläddrade förstrött i en veckotidning medan omgivningarna susade förbi fönstret i ett tempo som knappt går att hänga med i. Tittar man ut genom ett tågfönster är det mest sig själv som avspeglas eller medresenärer på motsatt sida av stolsradernas mittengång. Är man av den nyfikna sorten kan man ganska länge sitta och studera andra passagerare utan att de lägger märke till det, tittar någon upp så går det bra att fortsätta låtsas att det är små stugor, betande djur och landskapet som granskas.

I Mjölby gjorde tåget ett stopp och till min glädje kom en bekant  in i kupén och tog plats mitt emot mig. Hon var i sällskap med en annan kvinna och lade inte märke till mig. Jag lät båda sätta sig tillrätta innan jag böjde mig fram och hälsade glatt, samtidigt som jag kände mig generad över att jag totalt glömt bort hennes namn. Jag påpekade att det var trevligt att ses och att det var ett bra tag sedan sist. Kvinnan log snett med stora förvånade ögon, drog lite på svaret men höll med om att ja det var länge sedan. Så tappade hon intresset för mig och började prata med sin väninna, berättade en episod som hänt hennes pappa och de skrattade i glatt samförstånd. Jag kände mig utanför och fortsatte läsa i min tidning.

Plötsligt slog insikten ner som ett iskallt slagregn vilket gjorde mig besvärad och jag kände mig tillintetgjord. Kvinnan mitt emot var inte alls någon bekant till mig, det var Cecilia Frode, denna underbara skådespelerska som inte ens kände till min existens och antagligen inte ens idag kommer ihåg episoden på det framrusande tåget.

Vi sitter framför tv-apparaten och bjuder in kända ansikten till vår soffa, så gott som varje kväll. Lyssnar till intervjuer där vi får veta om karriärer, familjeliv och vad en kändis helst vill ha på sin tallrik. Ser skådespelare leva ut inövade manus i filmer och tv-serier. Tycker att vi känner personerna bakom skärmens hårda yta. Har åsikter som är både positiva och negativa. Vi tycker att vi har äganderätten till offentliga personer och dras utövande.

På Djurgårdsfärjan stod Mikael Tornving med sin son, intryckt bland sommarturister som såg fram mot en heldag på Gröna Lund, jag befann mig så nära att jag kunde se att han kommit upp i ålder att flera hårstrån i hans mörka kalufs övergått i grått. Han såg besvärad ut, satte upp en osynlig vägg, "titta inte på mig och säg absolut inget till mig, jag är här och nu och det är min privata sfär." Hård i blicken som Patrik Agrell är då han tillsammans med Johan Falk ger sig i kast med banditer i Organizatsija Karayan.
Inne på nöjesfältet fick jag en skymt av Tornving, han såg glad ut, höll sin pojke i handen och satte sig tillrätta i berg och dalbanan. Han var pappa Mikael helt enkelt!

Om jag skulle få bjuda hem två kända tv-profiler till vår soffa skulle det utan tvekan bli Niklas Källner och Henrik Kruusval, tror att vi skulle få ett mycket trevligt samtal.

Passager och ändrade åsikter

Ett liv förändras och under förändring omvärderas beslut som en gång fattats och som då kändes bra, rätt och riktigt. Valen kan vara små men även enorma där magkänsla blandas med eftertanke och beslutsångest.
Ibland fattas rätt beslut, ibland inte och då får man börja om, se efter andra möjligheter och ta lärdom av det som blev till ett misslyckande och lägga det till övriga handlingar. Om det är möjligt vill säga.

För många år sedan, en tid tillbaka som idag verkar evighetslång och nästan overklig, tog jag ett beslut som handlade om min egen existens och överlevnad. Med en trasig själ som långsamt lappades ihop gick jag vidare ut i livet och det är ett beslut som jag aldrig någonsin ångrat. Beslutsamhet, en stor portion mod inför det okända som låg framför mig och en vilja om förändring var drivkraften som förde mig framåt genom olika passager och med tiden rann både hat, ilska och sorg av mig och jag kunde försonas med mitt skadade inre, låsa dörren och kasta bort nyckeln för att aldrig mer behöva öppna den tunga porten igen.

Under snart en veckas tid har vi i dagspressen kunnat läsa om pastorn som lämnat den evangeliskt-karismatiska frikyrkoförsamlingen Livets Ord som han själv skapat och varit dess andlige ledare, för att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. Det är ett av pastor Ekmans tredje nya val, tidigare präst och verksam i Svenska kyrkan som studentpräst i Uppsala innan han fann för gott att själv avkraga sig Svenska kyrkans prästkrage och ägna sig åt egenproducerad frälsningslära.

Avhoppare jublar, nu är vägen öppen, inte bara för sanningen och livet utan även för andra medlemmar att bryta sig ut ur en församling där den forne ledaren ber om ursäkt för den skada och smärta Livets ord vållat sina församlingsmedlemmar och de som varit i kontakt med församlingen. Så någon sanning måste det ändå finnas under de svarta rubrikerna gällande missförhållanden i Livets ord, när Ekman själv försäkrar att han är uppriktigt ledsen över det lidande och de sår som uppstått under dessa trettio år som församlingen varit verksam.

Eftersom jag inte är med i Livets ord, eller någon annan församling än Svenska kyrkan, och inte har någon insyn i dessa församlingsliv, kan jag inte uttala mig om varken irrlära eller de skador Ekman åsamkat sina anhängare, det vet endast de involverade och de som uttalat sig i pressen om detta, men ett är ändå säkert, pastorn har tagit ett nytt beslut, han har klivit genom sin egen personliga passage och ändrat mening om både katolicismen och påven som han och församlingen en gång i tiden hett och innerligt bad böner över när påven i samband med sitt Sverigebesök gjorde visit i Uppsala. Enligt Ekman var påven besatt av demoner och behövde befrias från dessa. Ekmans uppfattning var då att den katolska kyrkan inte bara har sina rötter i falsk religiositet utan även är fylld av ockulta inslag.

Var och en har rätten till förändringar i livet, även rätten att ändra åsikter.  Oavsett vad man tillhör för församling eller vilken tro man har. Även Ulf Ekman har den rätten och det är bara att hoppas att han men även katolska kyrkan gjort sina rätta val och beslut.

Amen!

Tatueraren och Maja

Över allt finns de, oavsett klasstillhörighet och yrkeskår. Politiker, läkare med kollegor, poliser och räddningspersonal, högt uppsatta ämbetsmän, präster och kantorer, butiksbiträden eller grovarbetare, kvinnor och män i olika åldersgrupper, kavlas ärmarna på skjortor och blusar upp så finner vi dem, färggranna kroppsmålningar med mer eller mindre spektakulära motiv.

För tio år sedan beslutade jag mig för att sälla mig till den modemedvetna skaran och gick med bestämda steg in till en av stadens tatuerare. Bläddrade i kataloger men fann inget som passade mig. Jag ville ha ett djur sittande på min vänstra skuldra, den skulle vara lagom beskedlig men inte för den skull menlös.

Hemma igen letade jag fram en bok som tillhört våra barn med titeln "Maja tittar på naturen" skriven av Ulf Svedberg och med fina illustrationer av Lena Anderson. Lotten föll på myran, ettrig, energisk och liten. Med boken i en kasse återvände jag till tatuerare Roger som greppade den med sina händer fulla av ormar och drakar som slingrade sig kring dödskallar vilka tuggade på olikfärgade rosor.

Timmen var slagen och mitt mod föll till golvet när tatuerare Roger plockade fram sina instrument och burkar med färg. Timman blev till två timmar och utökades till tre. Tatuerare Roger är en tålmodig typ, han drog av sig sina skyddshandskar av blå latex, reste sig och gick till pizzabagaren och intog sin lunch medan jag under tiden repade mod.

När han stillat sin hunger skred han till verket och en halvtimma senare åkte jag hem med min myra som har sin plats för evigt på skuldran.

Att evighetsmåla våra kroppar är ingen ny företeelse, den har funnits i tusentals år och i olika kulturer världen över. Men när den tidiga europeiska kulturen övergick till kristendomen var det endast sjömän och de som inte hölls sig till rikets lagar som lät gadda sitt skinn, fram till 1980-talet då det blev mode att under smärta dekorera olika kroppsdelar utan att för den skull ha sitt personnummer med i belastningsregistret eller jobba på en skuta.

Nu för tiden finns det kanske inte så många som tatuerar in de karaktäristiska luffarprickarna som kan ha olika betydelser. Sjömän som gjorde sin första seglats kunde symbolisera de tre uddarna Goda Hoppsudden, Kap Horn och Kap Verde. Örlogsflottans män hedrade Kungen, Drottningen och Kronprinsen genom att pricka sin hand i v-formen som lätt kunde döljas när tummen hölls tätt mot pekfingret.
Luffaren kallade däremot prickarna för Vi Vandrar Vidare eller visade att anställning sökts i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Den finaste tolkningen av dessa tre prickar är enligt mitt tycke Tro, Hopp, Kärlek eller
Livet, Vandringen, Evigheten.

Seniordeal och pensionärsdans

Att vi finns med i ett system av något slag har jag förstått sedan många år tillbaka. Det finns någon som ser vilka olika faser vi träder in i och försöker på alla sätt dra nytta av det så att vi ska förstå att det är vi och ingen annan som är vinnarna.

När första barnet kom till världen skramlade det i brevinkastet och på hallmattan dunsade det ner stora kuvert med bra erbjudande om blöjor, amningsinlägg, färdiglagat barnmat och mjölkersättningspulver. Det vara bara att välja och vraka för en nybliven mamma.

När så de övriga barnen gjorde sitt intåg i familjen kom åter dessa kuvert men innehållet hade fått en ny och mer modernare design. Behovet blev dock inte lika stort att ta del av alla erbjudanden eftersom en viss rutin hade infunnit sig och även egna beslut som inte behövdes ändras genom färggranna erbjudanden.

Varje gång vi flyttat har tandläkare vi aldrig hört talas om erbjudit sig att ta hand om våra garnityr och vi har fått lista oss på vårdcentraler samt fått rabattkuponger på olika näringsställen.

Nu har en ny epok i mitt liv tagit form och varje vecka får jag ett käckt mejl från Seniordeal med näst intill oemotståndliga erbjudanden om resor, tidningsprenumerationer där en vacker gåva från Orrefors värt
199 kronor tillkommer och jag ska enligt Andreas på Seniordela spara 325 kronor om jag tecknar en prenumeration på tidningen Land. Nu har jag redan tidningen genom mitt medlemskap i LRF så tyvärr går jag miste om den intjänande pengen.

Jag är tydligen medlem i Seniordeal fast jag inte själv vet om det. Men det kanske man blir med automatik när man träder in i samhället som pensionär. Nu är jag inte en riktig pensionär men det vet tydligen inte den här Andreas om utan han fortsätter att locka och pocka i sina mejl.
Men jag kanske klassas som senior och inte pensionär, må hända är det två vitt skilda grupper, kan tänkas att jag har en till nivå att stegra innan jag får nya och förmånligare erbjudanden i min mejlbox. Det återstår att se.

I går var vi ute i trädgården och vårstädade när två promenerande damer som är riktiga pensionärer stannade och pratade en stund. Den ena damen tittade bort mot min make och undrade om han var kunnig på dansgolvet. Jag svarade att jag nog trodde det och då ville hon ha honom med till Folkets Hus på onsdagar på deras pensionärsdans för det fattades manliga danspartners. Jag lovade att framföra frågan och hon tittade strängt på mig och deklamerade att jag inte var välkommen eftersom jag inte fyllt pensionär och då har man icke tillträde till PRO:s aktiviteter. Nu är inte maken medlem i PRO men det hade mindre betydelse bara han kom och dansade med damerna så de slapp dansa med varandra.
Det hjälpte föga att jag berättade att jag minsann var medlem i Seniordeal och har pensionärsrabatt hos min frisör, i Folkets Hus lokaler under pensionärstid blir jag inte insläppt!

Jag frågade senare maken om han vill åka och dansa med PRO men han ansåg att det räcker med att hans fru dansar afrikansk dans och jag lovade honom att göra en dansuppvisning på köksgolvet när jag lärt mig stegen lite mer ordentligt.

Livet och det ouppklarade

Trädgårdsarbete hela eftermiddagen. Kom in för att laga mat med händerna jordiga och håret doftande av rök från lövhögarna vi eldat medan vi girigt lapade i oss av den efterlängtande solen.
Nere från sjön hörde vi sjöfåglar och i morse spelade en stare för oss sin vårmelodi. Både kropp och själ fylls upp efter en mörk och kall tid som vi nu lämnat bakom oss.

Men så kom jag av mig, vårruset rann plötsligt bort och en känsla av tyngd föll över mig. Budet att Nils Horner blivit skjuten på en gata i Kabul drog en slöja av vemod över den soliga vårdagen.

Inte för att jag kände Nils Horner, men jag kände hans röst, den där lite speciella, utrikeskorrespondentens röst på Sveriges Radio, med en enorm erfarenhet i sin profession, även med erfarenhet om vilka risker hans arbete medförde.

Nu har rösten tystnad och hans anteckningsblock slagits igen för alltid. Mikrofonen lagd åt sidan, kvar finns bara det arbete han gjort innan denna morgon övergick till dag. Den tidiga morgontimman blev hans sista timma i livet, och en familjs liv har slagits i spillror.

Livet är skört. Vi behöver inte vara stationerade i länder där faran är överhängande, faran att livet när som helst rinner ut i en röd rännil på en trottoar, den sköra livstråden kan slitas av var vi än befinner oss.
En resa den korta vägsträckan in till Norrköping för att uträtta något ärende kan bli slutpunkten. Ett fall från en inte allt för hög höjd, andras påverkan genom våld eller plötslig sjukdom kan ödelägga, skapa kaos och gröpa ur vårt inre tills det återstår ett stort svart hål.

Hur ofta tänker vi på det? Inte speciellt ofta, vi tar varje dag för given, från den stund vi vaknar, sträcker ut nattstelheten ur våra morgontrötta kroppar tills dess vi åter får lägga oss tillrätta och invänta en natts sömn.

Vi har bara ett liv, varför förvaltar vi då det inte bättre. Låter det ouppklarade bli uppklarat innan vi aldrig någonsin får våra chanser tillbaka. Blir ödmjuka inför varandra, inför oss själva, men även inför livet.

Stortvillingar och Spanska trappan

Maken och jag har haft förmånen att umgåtts med våra stortvilling-barnbarn hela dagen. Två energispridare som hjälpt till med trädgårdsarbete, dragit på pinnar, burit små lövhögar fram och tillbaka och kivats om den gula plastspaden tills orken sinade och de satte sig tillrätta på yttertrappan med var sitt fat fruktsallad. Solen och luften fick kinderna att blossa, fruktsaften från den färska ananasen letade sig nedför två par små händer och sipprade in under overallernas ärmslut. Obekymrade av världen runt omkring dem satt de där och njöt av stunden, som bara barn har förmågan att njuta, tiden utan betydelse, det är nuet som räknas.
En paus för att lyssna till skogsduvans kuttrande innan fruktfatens innehåll fortsatte att hägra.

Jag studerade barnen, fötterna nådde inte ner till gruset under dem, och jag tänkte, så många trappsteg de måste kliva uppför innan de nått det sista. Inom mig gjorde jag liknelsen med Spanska trappan, den monumentala konstruktionen med sina 138 trappsteg på sluttningen av kullen Pincios i centrala Rom. Jag räknade stegen när jag gick uppför trappan som byggdes av franska pengar och sedan godkändes av påven och den franske kungen när den var färdigställd år 1725. Jag tappade räkningen och fick börja om när jag gick ned, ett steg i taget.

Många gånger kommer tvillingparet att tappa räkningen när de kliver stegvis uppför sina livstrappor. Ibland kommer de att behöva ta ett par steg  nedåt innan det bär uppåt igen. Kanske kan de kliva två steg i taget och ibland måste de stanna för att vila. Någon gång under klättringen händer det att ett par trappsteg går sönder och måste renoveras innan stegen är brukbara igen. När de så småningom nått till det sista steget i den långa trappan får de stå där högst upp och titta ned över varje steg de klivit uppför och konstatera att deras trappkonstruktion inte varit rak alla gånger, även spiraltrappor har de behövt passera innan trappan rätat ut sig igen.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ska kliva försiktigt, titta var de sätter fötterna så de inte ramlar mitt i steget och så länge jag kan ska jag vara deras trappräcke som de kan hålla sig i, om de någon gång skulle behöva det.

Paddan och grannens katt

I somras när vårt barnbarn var hos oss på besök var hon ensam ute i trädgården. Plötsligt gav flickan upp ett tjut och ropade med hjärtskärande röst på sin morfar. Vi rusade ut och under de få minuter det tog oss att passera ytterdörren målade vi i vårt inre upp det värsta scenario vi kunde komma på, att barnet var allvarligt skadad på något vis.
Jäntan var helskinnad men en stor padda hade i sakta mak passerat framför hennes fötter, vilket satte skräck i barnet. Hennes pappa kom fram först och med fasa målad i ögonen klamrade hon sig fast med sina sista utmattade krafter kring hans hals. Medan paddan obekymrad över uppståndelsen fortsatte sin färd för att finna svalka under vår friggebod. Jag hann dock med att ta en bild av fridstöraren som barnbarnet brukar titta på med en rysning.

Personligen tycker jag det är trevligt med en levande fauna omkring vårt hus. För närvarande bor det en liten mus i en tuva ljung där hon tillrett sig ett bo. Varje morgon kommer hon fram till fågelbordet och intar sin frukost av utspillda solrosfrön som fåglarna sprätt iväg. Så länge hon håller sig till uteplatsen får hon gärna vara kvar, hon stör ingen, inte ens grannens katt Gismo verkar vilja göra slut på hennes livsdagar. Han är för övrigt mest intresserad av makens nyinskaffade grävmaskin, varje dag hoppar han upp på maskinen och undersöker noggrant varje detalj han kommer åt.

Förra året köpte jag en fladdermusholk till maken i present. Vi brukar sitta om sensommarkvällarna och se dessa trevliga flygare sväva över sjön för att sluka insekter som intet ont anande håller sig över vattenbrynet.
Min tanke var att holken skulle fyllas av små läderlappar men de var av en annan åsikt eller så var de nöjda med den bostad de redan hade. I vinter har maken tagit ner några träd så hoppet finns att holken ska få hyresgäster nu när de har bättre inflygningsmöjligheter.

I Sverige har vi 19 arter av fladdermöss som är ett av de äldsta djuren i världen och utgör inte mindre än
25 % av våra däggdjursarter och är en viktig djurgrupp rent ekologiskt. De håller efter skadeinsekter i våra trädgårdar så de är både till nytta och nöje.

Enligt lag är det förbjudet att döda, fånga eller handgripligen flytta fladdermöss och vandalisera deras hem. I mitt tycke en mycket bra lag för vi är allt för snabba att ta egna beslut omkring sådant vi tycker är obehagligt. För många gillar inte fladdermöss av någon anledning som jag inte riktigt kan förstå. De är fridsamma djur som inte bits i onödan eller ställer till oreda. Fladdermusbajs i allt för stora kvantiteter kan förstås ge bekymmer om de haft tillfälle att bosätta sig på någons vind men den liknar spillningen av möss och torkar väldigt snabbt och lär även vara luktfri. Något jag låter vara osagt för det har jag ingen kunskap om.

Det enda djur jag tycker genuint illa om är mördarsnigeln, den finns också i vår trädgård. I mängder, bör tilläggas. Där har jag inga moraliska skrupler omkring dödandet av dessa odjur. Jag har köpt ett mordvapen som jag flitigt använde under förra sommaren, nu är det dags att slipa upp den vassa klingan för snart är den här, snigelplågan!

Hårigt bröd och slemmig dressing

Härom dagen bakade jag matbröd. Mjuka hålkakor och limpor med vackert mönster som bildats genom att degen fick jäsa i mina jäskorgar jag fått i födelsedagspresent. Hela huset doftade ljuvligt, varje gång jag bakar och fyller upp frysen känner jag mig rik och samtidigt väldigt präktig över mina husmoderliga handlag.

Inget smakar så gott som en nygräddad limpsmörgås, där smöret smälter ner av brödets ljumma kvarvarande värme. Första bettet är en upplevelse och kan aldrig jämföras med köpebröd.

Det finns vissa som anser att hembakat bröd inte går att mätas med det som en expertbagare åstadkommer. Formen, den frasiga skorpan och den speciella sega konsistensen som ett franskbröd, vilket inhandlas över disk, besitter. Och jag kan bara hålla med, hemmabagaren får inte till det på samma sätt på grund av brist på expertbagarens bakmöjligheter.

Men en hemmabagare kan välja vad det ska vara för tillsatser i degen vilket glädjer mig efter att ha läst en artikel om vad köpt bröd innehåller för att de stora bagerierna ska få ett  luftigt och högt bröd.
Alla som bakar vet att knådningen är energikrävande, det ska vara tuffa tag vid bakbordet och storbagarna har löst det arbetskrävande momentet genom att tillsätta människohår och fågelfjädrar i degspadet. På så sätt blir själva degen mjuk och smidigt. Innan dessa animaliska hjälpredor tillsätts kokas de i saltsyra, proteinet keratin bryts ned och bildas till aminosyror bland annat cystein och det är detta cystein som bagaren pytsar ner i degen. Ämnet infiltrerar det täta nätverk av gluten som bildas i degen.
Bagaren köper kokt människohår som kommer från hindutempel i Indien och kalufserna har suttit på människor som offrar sina huvudhår när deras böner gått i uppfyllelse.
EU har godkänt att degarna ska få bli smidiga och lättarbetade genom hår och fjädrar och på brödpåsen ska det stå E 920, då vet man att det är ett energisparande knådat bröd.
Men om någon hittar ett hårstrå i sin lipmacka kommer det säkert från bagaren själv eftersom det då endast är gräddat och inte kokt.

Det finns mycket i vårt livsmedel som vi stoppar i oss som vi egentligen inte vill veta så mycket om. Som att färdigköpt dressing får sin konsistens från ruttet slem och glassen får sin hallon- och vaniljsmak från bäverrumpans körtlar.

Långa och korta, runda och smala

Just nu sitter jag och tänker på kemins betydelse. Ordet kemi kan kännas som en tråkig vetenskap om man inte är intresserad av det ämnet och dess betydelse för människans utveckling eller materian och de förändringar den kan genomgå med hjälp av just kemi.

Men i det här fallet går mina funderingar kring den mänskliga kemin mellan oss människor. När vi föds är vi nakna och hjälplösa. Vi växer upp och bildar oss egna uppfattningar och intar olika kroppsliga former. Ibland är vi nöjda men oftast inte. Alltid går det att hitta någon skavank som missbehagar och bör åtgärdas på ett eller annat sätt. Det kan vara så enkelt som ett irriterande hårstrå som aldrig slutar växa på ena sidan hakan till slapp byst, missprydande valkar lite här och där eller missbildningar av allvarligare art som gör livet till en plåga. Var och en bär på sin egen kroppsliga börda.

Men så var det kemin. Oavsett hur vi ser ut eller inte ser ut, så finns det en dragning mellan oss som förenar och lockar till nyfikenhet. Vi vill veta mer om varandra, träffas och utforska varandras liv. Det är så vänskap och kärlek uppstår.

Det som fascinerar mig är att när vi börjar skolan, nytt arbete, ger oss ut i föreningsliv eller olika möten så finns där alltid någon som skickar ut den där osynliga signalen, som en tunn tunn tråd vilken fastnar i mottagarens medvetande och en kontakt uppstår. Vi grupperar oss, en del grupper blir stora medan andra väldigt små. När väl gruppen är enad så är det svårt för någon annan att tränga sig genom den osynliga väggen, den är hermetiskt tillsluten. Ibland behöver det inte bli så drastiskt, väggen kan ha glipor och springor eller öppnas helt för att släppa in nya medlemmar.

Jag har själv upplevt den där kontakten många gånger i livet. Vissa som jag snott ihop mina vänskapstrådar med finns kvar sedan många år tillbaka medan andra trådar har kapats av en osynlig klinga. Vi har utvecklats åt olika håll, skaffat oss andra intressen eller fått förändringar i livet som gör att vi inte längre har behov av varandra.

När jag nu blivit frivilligt arbetsbefriad har mitt liv fått en ny innebörd. Till en av sakerna hör omhändertagande av mig själv och mitt välmående. Jag tar så pass allvarligt på den uppgiften och att hälsa föder framgång och trots motgångar i början, har jag beslutat mig för att stanna kvar på ortens gym där min lekamen får sig en svettig omgång två gånger i veckan.
Redan första gången jag klev in i omklädningsrummet fick jag den där känslan av samhörighet med två av de sportsligt klädda damerna. Jag vet dock inte vad de heter, men vi ställer oss alltid på samma ställe när vi ska utföra våra gymnastiska övningar och vi har mycket att tala med varandra om. Är någon av dem frånvarande vid ett träningstillfälle funderar jag över varför och hoppas att hon ska komma nästa gång.

Det hela förbryllar mig, vi känner inte varandra, har aldrig tidigare träffats, men jag vill lära känna dessa damer mer grundligt. Jag har fått veta att de ofta promenerar förbi vårt hus, kanske jag ska ropa in dem på en kopp kaffe i vår, när vi ställt ut trädgårdsmöblerna. Det kan bli ett ypperligt tillfälle att i alla fall fråga dem om vad de egentligen heter........

Nyfallen snö och permafrost

Så kom den igen, snön. Stora och täta flingor landade och täckte marken och allt blev vitt. Precis när vi stod i beredskap att hänga undan vinterjackor och stoppa mössor längst in i byrålådan. Än är tydligen vintern inte över trots att det utlovats sol och skaplig värme av tv-meteriologerna.

Inte vet jag om innevånarna i Jakutsk som är beläget i östra Sibirien tycker om kyla och vinter, det får bli ett antagande om deras klimattyckande eftersom det bor 270 000 innevånare i Sibiriens största stad som dessutom världens kallaste. Dygnstemperaturen under vintermånaderna ligger på minus 40 grader och köldrekordet har uppmätts till minus 64,4 grader. Människorna, i alla fall de som har möjligheten borde förflytta sig till varmare breddgrader om de inte tycker om det kyliga klimatet, så antingen är de nöjda med den vintriga situationen och väldigt härdade. Kanske även en skvätt vodka då och då hjälper till att hålla blodet fritt från nedisning och sönderfrusna artärer.

Men å andra sidan, under de tre månader per år som ska vara deras sommarperiod kan temperaturmätaren visa plus 30 grader, en temperaturskillnad mellan januari och juni på 70 grader, så då får Jakutsborna passa på att njuta av värmen innan det blir vinter igen.

Hela staden är uppbyggd på permafrost och det betyder att tjälen aldrig går ur backen. Kan hända att de sibiriska vägarna är förskonade mot tjälskador så ur den synvinkeln kan det vara positivt att leva och bo på permafrost. Men det är då det enda positiva för en iskall dimma lägrar över hela staden och ger en sikt på tio meter Det gäller att veta vart man ska och sedan hitta hem igen om det är nödvändigt att bege sig ut på gator och torg.

Ofta är jag glad över att vara bosatt i ett klimat som varierar. Att få njuta av vårens intåg och soliga sommardagar som sedan ersätts av hösten med sprakande färger. När så vintern är över oss finns det tid för att göra det som jag inte gör när sommaren är som vackrast.

Men mest glad är jag över att jag inte bor på permafrost för jag tycker verkligen inte om att frysa! Att sen behöva frysa nio månader av årets tolv är en fasansfull tanke.........

Båtmässa och Ericssons grav

Sjön Glan håller på att förlora sitt istäcke, jag kan se från vår trädgård att mellan vassruggen och fasta land har det släppt och en stilla vattenspegel avtecknar sig tydligt. Snart är sjöfåglarna här och håller konsert.

Båtmässan i Älvsjö är i full gång och lockar människor som i strid ström passerar dessa flytetyg i varierande storlekar och prisklasser. För några stannar det vid en dröm och kanske en kasse med tillbehör ämnade åt den farkost de redan har medan andra gör en kraftfull investering för att segla eller åka fram över vattnet med motorkraft.

Vi sålde vår båt för flera år sedan på grund av tidsbrist men loggboken är bevarad och där går att läsa om de resor vi gjort som var både spännande, fridfulla och utmanande. Nu mera har vi en allmogebåt i ett material långt från sitt ursprung, ökstocken som var en urholkad trädstam. Denna eka tar oss ut på Glan i den hastighet roddaren orkar hålla eller med hjälp av en motor som inhandlades under förra sommaren. En nödvändig investering eftersom någon långfingrad person tyckte sig behöva drivmedelstanken bättre än oss och plötsligt blev motorn obrukbar eftersom det inte fanns någon tank passande till motorn ute i handeln.

I min Värmländska födelsestad ligger sedan 1890 en av männen bakom propellerns intåg i båtlivet, ingenjören och uppfinnare John Ericsson begravd. Under pompa och ståt forslades hans kropp från Amerika till staden i Bergslagen. Han avled dock den 8 mars 1889 men med dåtidens fortskaffningsmedel både till sjöss och på järnväg tog resan sin grundliga tid.

Många gånger har jag som barn stått med nästan inklämt mellan gallergrinden på det ståtliga gravkapellet och beskådat Ericssons kista när vi skulle plantera vårblommor på min farmors grav som ligger nära intill kapellet.
Propellergubben väckte stor fascination hos mig, inte för hans uppfinningar och konstruktioner utan fokus låg på att hans kropp verkligen fanns där. Pappas krassa kommentar var alltid att det endast var benknotor kvar så jag behövde inte stå där och hänga någon längre tid och att gubben inte skulle vakna till liv även om jag vägrade gå därifrån. Min pappa var alltid så rakt på sak utan några onödiga krusiduller.

Tiden för båtfärder nalkas, lökarna har sedan ett bra tillbaka växt sig upp ur myllan i rabatterna och vi behöver se till småfågelholkarna vilken dag som helst.

Våren är faktiskt här!