Summa sidvisningar

söndag 22 september 2019

Mirakelkirurgen och perfekta spiror



Sandalerna är från och med igår undanställda och ersatta med mina svarta kängor. De med broderade rosor. Kängor som väcker uppmärksamhet. Många kommentarer har fällts över dessa skodon. Uteslutande goda kommentarer. Skulle det slinka igenom en och annan negativitet tolkar jag det enkom som ren och skär avundsjuka. För vem vill inte spatsera omkring i svarta kängor med broderade rosor på skaften?

Mina kängor är inte fotoshoppade. De är utan filter och ibland täckta med ett tunt lager smuts från stoft som virvlat upp när jag traskat på grusvägar. Verkliga.
Det är verkligheten i sig som oftast fotoshoppas. I ett försök att dölja det som inte är perfekt.
"Vi blir stressade, ledsna och känner oss misslyckade i skuggan av andras lycka", sa kvinnan jag intervjuade igår.
Vi som inte kan fotoshoppa utan istället sitter i våra unkna hem, ser ansiktsrynkor djupa som potatisfåror och håglöst stirrar på tallriken där det ligger några i kanten brända falukorvskivor och klistriga makaronen som piffats upp med ketchup och riven ostskalk. Medan andra har perfekt hy, äter på flotta restauranger och har hemtrevnad tagen direkt ur heminredningsmagasin. Lever i lyckliga förhållanden där det aldrig råder meningsskiljaktigheter. Perfekta barn som vid vuxen ålder uppnår perfekta resultat.

Jag suckade inombords. Är det verkligen så eländigt att vi tvingas till fotoshoppade liv för att överglänsa varandra? Och att vi dessutom blir sjuka och måste uppsöka söka substitut som mildrar vårt avund på de som har det mycket bättre låter helt befängt.
Mitt i tanken blev jag avbruten. Med förfäran mottog jag beskedet om min egen ofullkomlighet. Ty vem kan känna sig fullkomlig som har ett ben vilket visar sig vara två centimeter kortare än det andra? Inte något jag själv märkt eller ens känt mig plågad av. Kanhända har jag helt ovetande gått om kring småhaltande medan min omgivning kastat ömkande blickar på mitt för korta ben.

Jag ombads lägga mig på en brits. Gjorde som jag blev tillsagt och genomgick därefter andlig kirurgi. Med hjälp av en enhörnings horn samt en andlig ros som endast den andliga kirurgen kunde se växte mitt två centimeter för korta ben till en längd passande mitt andra ben. Folk hade samlats runt mig och den andliga kirurgen. Samtliga ville bevittna miraklet som utfördes på en frilansande reporter med två olika benlängder.
Operationen lyckades och jag kunde kliva ner från britsen. Hela proceduren tog tre minuter i anspråk.

Lite senare idag ska jag kliva i mina snygga kängor med broderade rosor på skaften. Glatt konstatera,  nu kommer sulorna inte slitas i otakt. För nu skiljer jag mig inte längre från mängden. De med perfekta ben som är lika långa.

torsdag 19 september 2019

På heder och samvete


På väg. V-formationen med ledaren främst. Uppe i norr är det vinter, jag huttrar. Och jag får framtidsbrev med frankerade kuvert. Rutor där jag ska sätta JA eller NEJ- kryss. Mitt yrkesliv ska granskas under lupp. Jag fyller lydigt i rutorna. Skriver under med mitt namn där jag lovar vara ärlig på heder och samvete. Eljest kan jag bli ersättningsskyldig lyder det finstilta.

Förberedelsen inför min pensionering har startat. Blir lovad 35 kronor efter skatt här och 49 kronor där. Bara jag är sanningsenlig ska nog besluten gå igenom. Kommer bli rejält stadd i kassa. Extra tillskott till folkpensionen är alltid välkommet. 

Det har även förvarnats att PRO och SPF kommer ta kontakt. Pensionärsdans, bussresa ut i det blå och boule är att vänta. Liksom pensionärsrabatter och procent på det jag handlar i ICA-butiken. Om jag väljer att göra livsmedelsinköpen på en tisdag. Då fylls vår lokala matvarubutik med rollatorer och dramaten. Ickepensionärerna får kryssa mellan långsamtgående kundvagnar. Tisdagar på ICA har utvecklats till en folkfest för alla som uppnått pensionsåldern.

Undrar bara när jag ska få tid över till allt det trevliga som väntar. Just nu har jag fullt upp med min uppgift som frilansande skribent, lastbilschaufför, trädgårdsdräng, kundmottagare, ledarhundsvakt, hämta barnbarn vid skolan och forsla dem vidare till körsång och brottning. 

När jag var riktigt ung var den som lyckats uppnå en ålder av 64 år väldigt gammal. Och den som fyllt 65 stod med ena foten i graven. Dessa gamla män bar hatt, terylenebyxor, nylonskjortor och stödde sig på käpp. Lika gamla damer klädde sig i dräkt, plisserade kjolar och vita knytblusar. 
Idag bär nyblivna pensionärer maglinnen, leopardmönstrat, trasiga jeans, sneakers. 
Den nya tidens pensionär tar selfie, dejtar på Tinder och håller formen på gym.

onsdag 18 september 2019

En rasande brand och ostyriga vågor


I 45 år har helveteshålet i Turkmenistan brunnit. Oupphörligt rasar branden efter sovjetiska geologers misslyckande. Ett inferno av brinnande underjordiska gaser. En turistattraktion så nära helvetet det går att komma.

Det brinner även i mitt inre. En eld som gör mig matt, svag och mycket trött. Frågor som hopar sig, främst under dygnets mörkaste timmar. Känner mig som en tistel, taggig och mjuk på en och samma gång. Vill använda taggarna mot de myndigheter som borde vara stöd i uppkomna situationer. Men jag håller igen, fäller in taggarna och tar fram dem när ingen finns i närheten.
Stryker det mjuka mot den som behöver det bäst. Vill skydda och värna i det jag kan. Men orken och tröttheten, när ska den egentligen ge vika?

Det är så mycket som händer just nu. Runt om oss finns personer som ska ingjuta förtröstan och trygghet men som är onåbara i sin utbildade kompetens. Jag kan enkom vara åskådare till det som sker. Trösta och lyssna men i möjligaste mån undvika egenkomponerade råd.
Försöker undvika att ge näring till den eld som brinner. Men att gjuta olja på vågorna är inte lönt eftersom oljehavet är så stort. Jag kan lika gärna trötta ut mig med att stå på en pir och spotta i havet. Det har ungefär samma overksamhet men jag har ändå något att uppta tankarna med emedan jag samlar saliv i munnen och spottar.

Ändå, det finns en strimma ljus. Den lyser svagt där borta i fjärran men den finns. Jag försöker greppa om ljusstålen, sträcker mina händer mot ljuset som silas mellan mina fingrar. Onåbar men ända ganska nära. Hoppet, det jag klamrar mig vid tillsammans med andra som nästan förtärs av samma eld som jag.

I morgon är det vår dag farmor, sa barnbarnet igår kväll. Han hade varit med mig på ett jobb. Vi satt i bilen och han pratade med mig. Elden inom mig svalnade något.
Ja, i morgon är det vår dag, svarade jag och han sa att han vill ha wienerbröd på vår dag.
Jag lovade, wienerbröd ska du få mitt älskade barnbarn. Jag vill ge dig mer än bara ett wienerbröd, tänkte jag för mig själv.

lördag 7 september 2019

En verklig svärmor och ett trendigt fiskgap


Jag har fallit till föga. Accepterat faktum. Hösten är här och jag har lättat på locket till min strumplåda. Mina fötter är efter månader av frihet instängda, omslutna i en kokong i väntan på att åter igen släppas fria. Tillsammans med mina fötter lider jag av instängdheten. Maken hänger med i årstiden, drar huttrande igen sovrumsfönstret när det är dags för nattens vila. Våra duntäcken är på plats och jag öppnar fönstret i smyg.

Skogsmarkerna och sociala medier svämmar över av svamp. Orensad och rensad. Även jag borde bege mig ut och skörda det som naturen erbjuder. Men det stannar vid tanken. Vilket jag kommer ångra när jag är i behov av lite kantareller i matlagningen. Jag fuskar, köper kantarellbuljong på flaska.

Faktiskt har jag en gång i tiden gått svampkurs. En bister lärare som med allvarlig min visade vilka svampar som är giftiga. Berättade om de förödande konsekvenser giftsvampar medför om endast en liten bit slinker med i stuvningen.
Alla kursdeltagare lyssnade uppmärksamt och vad jag vet skedde inga missöden. Det enda dramatiska inslaget som uppstod var när vi tappade bort min svärmor i storskogen. Istället för att leta svamp fick vi leta efter svärmor. Som när vi fann henne ansåg uppståndelsen totalt onödig ty hon kunde hålla reda på sig själv. Det var så hon var, min svärmor. Gillade inte att befinna sig i händelsernas centrum.

Min svärmor fick aldrig uppleva sociala medier. Hennes upplevelser var äkta. Så också fotografier. Inklistrade i album. Varken svärmor eller svärfar var några avancerade fotografer. Oftast kapade de sina objekt, upptill eller nertill. Det kvittade lika, de gladdes åt sina bilder och visste vilka de föreställde trots att ett halvt huvud kunde saknas.
Duckface var ännu inte uppfunnet. Inte heller dagens selfie. Där ett välarrangerat duckface är ett måste om resultatet ska få många likes. Men de flesta hänger inte med i trenderna. Duckface är helt ute. Nu är det fiskgapet som gäller. Precis som vid duckface är läpparna i fokus. Kinderna sugs in och läpparna säras en aning i fotoögonblicket. Vilket ger ett smalt ansikte, lika konstlat vackert  som duckface.

Jag har stått framför spegeln och övat. På både duckface och fiskgapet. Resultatet blir förbluffande. Har ännu inte praktiserat det på mina följare i sociala medier. Väntar in det rätta tillfället. Eller så väntar jag in nästa trend vad det nu kan bli. Gristrynet kanske.

måndag 2 september 2019

En behörig mamma och rätt skurna korvskivor


Ingen dag är den andra lik för en frilansande pensionär. Än det ena än det andra droppar in och jag är inte den som säger nej. Så länge jag tycker det är roligt vill säga. Och om tid finnes. Nu för tiden är tiden en bristvara, jag har insett hur mycket en pensionär har i sin agenda. Förr, då jag var en arbetande ickepensionär förundrades jag alltid över pensionärens brist på fritid.
"Nej tyvärr, jag är upptagen ser jag i min kalender. Återkom om sisådär tre veckor, då finns det möjligtvis en lucka".
Nu vet jag bättre. Pensionärer har ändå inget att göra därför tillfrågas pensionärer och kalendern blir fullklottrad av diverse uppdrag.
Nu är jag förvisso en underårig pensionär fram till den 3 mars 2020. Det är då det verkliga pensionärslivet tar vid.
Fram till dess tackar jag ja till varje uppdrag som står till buds. Även om det gäller att köra lastbil.

Förra sommaren tänkte jag tacka nej till förlängt lastbilskort. Vad ska en tant med lastbilskort till? frågade jag mig själv och min omgivning.
Protesterna lät inte vänta på sig. Nu i efterhand förstår jag att protesterna enkom var av egennyttig karaktär. Ingen annan i familjen mer än jag har lastbilskort och intresset för att någon annan tänker införskaffa sig det verkar svalt. Inte när det finns en mamma med behörighet.

Fråga mamma, sa sonen när ägaren till en lastbil behövde en tillfällig chaufför.
Frågan ställdes och jag svarade ja. Måste erkänna, en viss nervositet infann sig när klockan ringde i morse. Det är många år sedan jag körde lastbil. Och då var det vår egen bil som jag var väl bekant med.
Den som en gång lärt sig cykla kan alltid cykla. Så måste det även vara gällande framförandet av en lastbil, resonerade jag. Vilket visade sig vara helt korrekt. Jag kunde köra rakt fram (lätt), backa (aningen svårare) och ta kurvor som vilken driven lastbilschaufför som helst. Den östgötska landsbygden susade förbi lastbilens rutor. Jag kände mig som vägens drottning.

Min livlina om något skulle hända var maken. Som alltid. Han satt bredvid i passagerarsätet och försäkrade gång på gång att han inte kände sig rädd. Tvärt om.
När dagens arbete var utfört och lastbilen lämnades åter till ägaren kom frågan maken förvarnat mig om; "Kan du tänka dig att köra någon mer gång"?  "Ring mig när det är dags", svarade jag.
Maken lovade ta med lastbilsmackor till nästa gång. Med tjocka skivor falukorv som pålägg.