söndag 22 juli 2018

Missvisande färger och ett ihärdigt snoppande


Maken är omåttligt förtjust i hemkokad sylt, marmelad samt kräm. Att införskaffa råmaterialet till dessa anrättningar faller dock inte inom hans intresseramar. Faktum är att han avskyr bärplockning. Anledningen lär vara hans medfödda färgblindhet. Han hävdar med bestämdhet att han inte ser röda bär bland allt det gröna. Gäller även blåbär trots att den färgblinde enligt hörsägen kan urskilja färgen blå bland andra färger.
Ofta har jag ifrågasatt hans oförmåga att på grund av färgblindhet plocka bär. Under dessa 40 somrar vi levt sida vid sida har jag åtskilliga gånger ertappat honom med att stå vid den röda vinbärsbusken eller hukande i jordgubbslandet. Ivrigt mumsande på röda bär. När jag glädjestrålande utbrister att det måtte skett ett mirakel, han ser plötsligt röda färger så nu kan han vara mig behjälplig hävdar han bestämt att det hela helt enkelt rör sig om ett misstag.

Döm om min förvåning då maken plötsligt dök upp bredvid mig där jag under morgontimmarna repade bär från krusbärsbuskarnas stickiga grenar.  Han stod i beredskap att plocka de röda bären.
Åtta liter lyckades vi med gemensamma krafter, utrop av smärta följt av nersvärtade ord då taggar trängde in i skinnet på underarmarna, få ihop.

Innan bären kan förädlas till marmelad, sylt och kräm måste de snoppas. Låter kanske inte så betungande men betänk, varje krusbär måste snoppas i varje ände. rester av blomman samt det lilla skaftet där bäret suttit fast måste ovillkorligen bort. Då ger åtta liter ganska mycket snoppning.
Vi satte oss tillrätta på altanen i skydda av solen under det uppspända parasollet. Utrustade med var sin sax skred vi till verket allt medan nedladdade sommarpratarna i P1 fick stå för underhållningen.

Nu har maken fått en helt annan syn på bärplockning. Ett lugnt och avspänt göromål som under alla år totalt undgått honom. I köket finns nu tillredda krusbär i olika konstellationer, färdiga att avnjutas på bröd, pannkaka och i en djup tallrik med tillsats av kall gräddmjölk.

fredag 20 juli 2018

Luftintag och Barfota-Magnus


Maken for in till staden. Hemkommen packade han upp en transportabel fläkt som han efter idogt letande lyckats komma över. Fläktar är en bristvara i dessa dagar.
Maken ängslas antagligen över att jag i ren desperation ska ställa mig spritt språngande naken under vattenspridaren där jag till allmän beskådan svalkar min svettiga lekamen. Därav detta överraskande och mycket uppskattade inköp.
Jag har provkört apparaten vilket visar full funktionsduglighet.

Under gårdagen åkte vi tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma på äventyr. Vikingastaden Birka var vår destination. En timmas härlig båttur ut på Mälarens vatten innan vi steg iland. Där mötte oss ett torrt och sönderbränt landskap samt en guide vilken upplyste oss om egna teorier gällande vikingatiden. Samt en grundlig utläggning kring dåtidens kungar verksamma i olika Europeiska länder. Under den timslånga historielektionen fick vi även lära oss om vikingarnas begravningsseder samt hur berusade vikingar blidkade sina fruar med en kam då de rumlat runt på krogen.
Avslutningsvis uppmanade guiden alla närvarande barn vikten av hågkomsten kring denna excellenta guidning då de åter sitter i skolbänken.
Svetten dröp och en deltagare misstänkte att båten kört fel och vi alla hamnat i ett förtvinat Grekland.

Nu närmar sig nästa äventyr med stormsteg. Dotterns om min årliga Englandsresa. Ut till the real english countryside. Vi har orienterat oss och vet därmed åt vilket håll i vi ska färdas. Nu hotar Ryanair med strejk, något som skulle vara förargligt nu när allt är bokat och klart. Rätten till strejk ska ingen ta ifrån kabinpersonalen som jobbar under usla premisser men de behöver inte strejka precis då vi ämnar oss ut i världen.

Fram till avresedagen får jag sitta framför den nyinförskaffade fläkten och försöka uthärda denna tropiska hetta. Tänka på alla arma människor som drabbats av skogsbrand med förödande konsekvenser. Det är svårt att föreställas vad räddningsstyrkorna samt civilbefolkningen uppåt landet just nu genomgår.

Den siste vikingakungen hette förresten Magnus Barfot och stupade på Irland år 1103. Ingen dagsfärsk nyhet precis som föranleder spekulationer på sociala medier men efter gårdagens upplevelser kan det ändå vara på plats att det omnämns. 










onsdag 18 juli 2018

Hallonmask och inträde i bokföringsbranschen


Killen på macken undrade om han fick klaga på vädret. Klaga går bra men det hjälper föga. Vilket också blev mitt enkla men mycket förnuftiga svar.
En som inte klagar är stortvillingarnas lillebror. I alla fall inte då han är hos farmor och farfar. Gissningsvis är det andra tongångar hemma hos föräldrarna.
Vi plockade svarta vinbär, gossen och jag. Svetten dröp och hinken fylldes ända upp till kanten.
Små fingrar som omsorgsfullt repade bär medan tusen frågor strömmade.
Har vinbär mask? Varför inte, när det finns mask i hallon? Varför låter det i löven när vinden sveper genom grenverket? Vad är det för fågel som gör just det där ljudet? Varför är jordgubbarna slut i landet?
Många frågor som kräver svar för en vetgirig kille som snart fyller tre år.

Barn, liksom vuxna, tröttnar ibland på sin uppgift. Skillnaden är att den vuxne oftast stannar kvar vid sin läst medan barnet svävar iväg mot nya upptäckter. Lekstugan, eller Larssons handelsbod, som vi byggt som underhållning och kreativa lekar till våra barnbarn är en plats som ofta besöks. Handelsbodens välfyllda hyllor skulle göra den mest garvade specerihandlare grön av avund.
Till handelsboden styrde min bärplockande kompis stegen. Han rumsterade om bland bröd, bakelser, bullar, ägg, grönsaker, frukt, kaffe och kryddor. Växelpengarna skramlade och papperssedlarna prasslade när de sorterades i kassaapparatens sedel- och myntfack.

Plötslig kom pojken springande. I nypan höll han en "femhudrasedel". Viftade med den framför mig och utbrast: "Farmor, nu har jag tömt hela kontot"!
Gissningsvis kommer han som vuxen att jobba i bokföringsbranschen.
Som en grundläggande introduktion i ekonomins värld påtalade jag vikten i att hålla hårt i kosingen. Men tillade att konton stundom töms på sitt innehåll. Fortare än vad som förväntas. Det händer även den ekonomiskt sinnade människa som jag är.
Idag har jag hämtat ut mina nya glasögon, vilket grävde ett rejält hål i kassan. Som påspädning till ytterligare utgifter måste jag bege mig till tandläkaren för lagning av min sönderbitna tand.

Efter stadsresan blir det siesta resterande tid av denna dag. Tid som inte kostar något. Att inte göra något speciellt är en trivsam sysselsättning väl förunnande den som lever av sin hopsparade pension.

måndag 16 juli 2018

Förmågan att flyga och en osannolik väggprydnad


Jag läste en gång att den som inte har någon fantasi saknar vingar. Och att det är dagens moderna leverne som sätter käppar i fantasins hjul. Därav har vi mist drömmarnas flygförmåga. Skolan lastas också eftersom vitala ämnen som filosofi försvunnit ur läroplanen. Om det stod filosofi på schemat när jag gick i skolan har dessvärre fallit i glömska. Däremot minns jag med tydlighet hur vi fick dissekera grodor på biologilektionerna. Vilket i och för sig kunde få fantasin att skena upp till skyhöga höjder för den som var lagd åt det morbida hållet.

Som barn hade vår dotter, småtvillingarnas och deras storasysters mamma, en fantastisk fantasi. Hon kunde skapa egna figurer av luft. Hennes egenhändigt materiallösa designade vän Pim-Pim var hennes trogna följeslagare.  Även då vi åkte på semester skulle Pim-Pim med. Ett trauma utspelades då Pim-Pim  valde att stanna kvar på den restaurang vi lämnade efter att ha ätit oss mätta. Varpå barnets far fick vända åter för att locka ut Pim-Pim till en väntande återförening.

När Pim-Pim upplöstes i tomma intet minns jag inte, däremot minns jag hur kul vår dotter hade med sin kamrat. Och vilken omsorg hon visade honom, både i glädje och sorg.
Den genom fantasin skapade kamraten var harmlös. Fantasins kreativitet flödade och banade väg för de texter vår dotter idag har förmåga att skriva. Vissa av dem även tonsatta och framförda inför publik.

Men, fantasin kan också vara skrämmande. Uppdiktade historier som gör större skada än nytta. Mardrömsliknande historier som skapar kaos hos den som fantiserar men också för den närmaste omgivningen.
Barn har en förmåga att vränga till det för oss vuxna helt osannolika. Som den gången då jag jobbade som begravningsentreprenör och jag i en kyrka var i färd med att arrangera blommor runt kistan.
En av stadens blomsterhandlare kom in genom kyrkporten. I släptåg hade hon sitt lilla barn, kanske tre år gammal. Barnet tvärstannade och stirrade rakt fram där kistan stod.
Jag höll andan, tänkte att det är varje förälders ansvar att ta med sitt barn till en kista där en som väntar på överlåtelsen ligger under det stängda locket.
Barnet fortsatte att stirra. Inte på kistan utan på Jesus som i naturlig storlek hängde uppspikad på korset. Plötsligt kom tårarna ur barnets ögon. Strilade ner som salta små rännilar över de runda kinderna.
"Pappa", hulkade hon. "Någon har hängt upp min pappa på väggen"!
Om barnets far hade likheter med Guds son framgick inte, dock var ungen fullt och fast övertygad om att den som var hennes trygghet i livet råkat ut för något förfärligt. Gissningsvis hade barnafadern en hel del att förklara innan den dagen nått sitt slut.

fredag 13 juli 2018

Skånes Selma och kräsmagade stadsbor


Våra skånska vänner har tagit sitt katt och lämnat oss mot nya äventyr farande i sin husbil. Som alltid lämnas kvar ett vemod då goda vänner efter ett par dagars gemenskap kör ut ut från vår gårdsplan. Vemod men också glädje över den lycka vänskapen skänker. Vemodet som saknaden ger är ett tecken på återseende.

Till skillnad från vännernas förra katt som hade ett hetsigt humör var den nya katten en mycket stillsam varelse som ledde sin husse och matte i koppel. Meningen bakom kopplet torde vara tvärt om men en katt i koppel går sina egna vägar. Människan som håller i kopplet är nödd och tvungen att följa efter i kattspåren.
Kopplet är en säkerhetsåtgärd, en bortsprungen katt på okänd mark kan förorsaka förseningar i resplanen ty en bortsprungen katt kommer förhoppningsvis åter då det behagar. Därav kopplet.

Det finns många myter bakom en katts nio liv. Vad som är falskt eller sant är inte jag rätt person att bedöma. Våra katter har mest tillbringat sina dagar i ladugården eller fått skrota lite hur som helst på gården. Agerat råttsanerare. Stundom försvunnit, stundom ersatts av nya. Bondgårdskatters livsöde.
Dock är ett sant, katter är kräsna djur. Vilken min väninna och jag vid ett besök i Norrköpings djuraffär under förmiddagen fick erfara.
Framför oss i kön stod en minst sagt mycket uppretad kattägare. För att inte tala om den hemmavarande kattens sinnesstämning. Katten var i det närmaste i upplösningstillstånd på grund av sin ägares val av kattmat. Inhandlad i nämnda djuraffär. Lyxmat till råga på allt vilken ändå inte föll den kräsmagade storstadskatten i smaken. Nu krävde kattägarna pengarna tillbaka. För att gå ytterligare ett steg beordrade kattägaren expediten att ringa den som uppfunnit receptet samt till kocken som följt dessa instruktioner. Uppenbarligen med mycket dåligt slutresultat.
"Katten undrade vad jag höll på med när jag serverade smörjan", hävdade kattägaren som under samtalets gång inte nämnvärt fick ordning på sin aggression.
Expediten gjorde en återbetalning men menade att kattägaren nog fick ombesörja det planerade telefonsamtalet helt på egen hand.

Taste of the Wild, om katten själv får bestämma...