tisdag 13 november 2018

Samvetskval och charmanta Pica pica


Maken och jag var för en tid sedan på en tillställning. Vid varje tillställning med klass ingår det lotteri. Fina priser mestadels tillverkade av lokala förmågor. Maken siktade in sig på ett fågelbord. Förhoppningen var att just han skulle dra vinslotten. Vårt fågelbord har gjort sitt och förpassats till kommunens förbränningsugn så ett sprillans nytt skulle vara fint att erbjuda hungriga smågäster när kylan slår till.

Nu hade en bekant till oss bättre lycka än maken. Med stumma ögon såg min älskade på då lyckovinnaren mottog sin vinst. Kanske kände vår vän ett sting av samvetskval för igår överräckte han vinsten till mig. Nu står fågelbordet, som egentligen är en fågelstuga där taket fälls upp då fågelfrön ska fyllas på, utanför vårt fönster.
Första gästen har redan anlänt. Skatan. Småfåglarna sitter förfärade på rönnens grenar och stirrar på maten som försvinner i rask takt.

Maken och jag har delade åsikter om skator. Han tycker de är trevliga, roliga och underhållande. Jag är mest irriterad eftersom de ställer till med ofog. Som den gången en skata helt fräckt klev in genom den öppna altandörren, hoppade upp på soffbordet och åt ur skålen med jordnötter. Innan den gav sig av lämnade den en tackhälsning genom att skita blåbär på fåtöljen.

Din gamla skata, du ser ut som ett skatbo i håret! Förnedrande benämning på medelålders kvinnor. Män blir aldrig kallade för skata, det är enkom tilldelat oss kvinnor och uttrycks alltid i nedlåtande ton.
En skata är klädd i svart och vitt samt gillar det som glimmar. Vill gärna visa upp sig i all sin prakt, är social och tycker om att befinna sig i händelsernas mitt. En skata som mister sin livspartner ser sig genast om efter en ny att dela bo med. Helst ett yngre exemplar.  Skatan uppvisar ett ganska mänskligt beteende när allt kommer omkring.

Skator har sinne för andrahandskontrakt gällande sin bostad. När skatorna flyttar ut upplåter de sitt bo till någon annan fågel som kan inreda efter eget tycke och smak. Har den nyinflyttade dessutom extra mycket tur kan de gotta sig åt en bostad i två våningar. Även skator känner till innebörden av skrytbyggen. Ytterligare ett bevis på människligt beteende, strävan efter mycket vill ha mer.

Jag är ingen missgynnsam person, delar gärna med mig av det jag kan avvara. Men i detta fallet  skriker jag åt skatan att försvinna. Fågelfröna är till för småfåglarna. Pica pica må ha sin charm men jag är ingen större beundrare av denna kråkfågel trots att den anses vara både smart och snygg.


söndag 11 november 2018

Sonora och mönstrade kalsonger


Idag är dagen då vi tänker extra mycket på våra fäder. Om vi nu har några. Själv är jag faderlös vilket inte hör till ovanligheterna i min ålder.
Jag tänker ofta på min pappa. Hur han var då och hur han blev när hans personlighet försvann. Blicken som inte sa mig något. Hans ögon som såg något bortom min horisont. En egen värld dit jag inte hade tillträde.

Den natten för sju år sedan höll han mig hårt i handen. Viskade att han såg en liten flicka som satt på en sten vid vår stuga Majorbäcken. Stugan där mamma och pappa bodde som nygifta och där jag sprang omkring under mina första fyra år.
Vad heter flickan? frågade jag.
Carina, svarade han och dog.
Då kände jag hur mycket pappas flicka jag varit för honom.

Om en stund kommer våra barn med familjer för att fira sin pappa. Inte för att vi egentligen behöver en speciell dag för varje dag vi träffar våra barn är mors- och fars dag. Men idag blir det extra festligt i det grå novembermörkret.

Säkerligen är detta en dag då pappor som längtar efter sina barn har det tuffare än vanligt. Barn som av någon anledning skilts från sina pappor kanske också längtar. Där det kvinnliga perspektivet i socialtjänsten varit behjälpliga och den uråldriga lagen om umgängesrätten tolkas och stöds utifrån mammors behov.

En dag kanske pappan inte längre känner igen sitt barn. Barnet blir en del av alla dem som ser till att pappan har det drägligt de sista åren. Ett främmande ansikte med en främmande röst. Minnen har gått före in i den eviga sömnen.

Enligt uppgift firas 1,3 miljoner av Sveriges 2,6 miljoner svenska fäder en dag som denna. Med tårta, blommor och presenter. Dressman jublar ty kalsonger, skjortor och slipsar står högst upp på fädernas önskelista. Eller så är det barnen som inbillar sig att papporna är i skriande behov av dessa persedlar. Verkligheten kan se annorlunda ut. Kanske blir papporna blir allra mest glada över att barnen kommer eller hör av sig på annat sätt. Utan presenter...


fredag 9 november 2018

Ett nytt raffset och fett över kanten


Tänker, nu ska jag bara ta en karamell ur påsen. En blir lätt två och två blir hela påsen. På mindre än en timma är det roliga slut och valkarna runt min magen har fått näring till en markant förökning.
Nu har jag införskaffat mig en magplågare. Valkarna ska bort, i alla fall temporärt.
Här är det inte några tuffa magövningar som gäller, jag tar helt sonika genvägen genom shapewear som lovar; håller in, formar och lyfter.

Maken undrade varför jag betalat dyra pengar på en utstyrsel som inte bara är ful att skåda utan också verkar ytterst obekväm. Jag förklarar. Vill se snygg ut i en snygg klänning. Inte få medlidsamma blickar av andra som ifrågasätter hur en kvinna i min ålder kommer på tanken att skaffa barn.

Du är alltid snygg, kontrar maken. Jag vet, svarar jag men nu har jag köpt en shapewear och tänker använda den vid speciella tillställningar.
Dottern var mer krass. Påpekade att fettet runt magen måste ta vägen någon stans. Därmed är risken överhängande att det pöser över och hänger fram lite här och var.

Maken ställer sig ändå lite förväntansfull inför åsynen då jag ska ikläda mig mitt nya plagg. Så till den milda grad att han föreslog en uppvisning redan under gårdagskvällen. Nu hör det till saken att han enbart har fått min shapewere beskriven i ord. Därför anar jag att han förväntar sig något raffigt. Inte en elastisk trosa i naturfärg som slutar strax under brösten.

Nu under morgonen stängde jag in mig i badrummet och klämde in mig i det som ska hålla in, forma och lyfta. Resultatet blev inte riktig vad jag förväntade mig, det måste erkännas. Förpackningens bild av en leende dam i smärt figur överensstämde inte med verkligheten. I viss mån har dottern rätt, det som ska hållas in kom ut vid sidorna och baktill, strax över stussen. Magens kontur däremot kändes rätt okej om ej tillfredsställande fullt ut. Vilket känns viktigast eftersom jag inte kan se hur jag ser ut där bak.

Nu ser jag fram mot att få använda min shapewear. Glänsa i beröm över min vackra figur. För inget är så viktigt som att hålla formen inför andra. Det tyder på ett sunt leverne utan onödigt intag av kalorier, idogt skavande på motionscykeln och femtio sit ups i platt liggande ställning innan frukost.


onsdag 7 november 2018

Skräckens näste och sorgens ansikte


Känslan som uppstår då dagens arbete är avklarat ger en behaglig känsla. Nu finns tid över för annat. Eller kanske jag ska ta tillvara på tiden till en mer återhållen aktivitet. Som typ ingenting. Skrolla runt bland nyheterna som mest ger upphov till pessimism, utöva maraton i någon bra serie på Netflix eller ligga raklång och fundera över livets mysterier. Det finns valbara utbud som behagar en hängiven soffliggare.

Möjligtvis kunde jag ägna tiden åt förrådsstädning. Plocka ihop förbrukat material som inte platsar någon annan stans än i återvinningsstationens containrar.
Förvisso innebär det en stor risk med ett besök på vår lokala återvinningsstation. En plats som tidigare utstrålat harmoni och vänligt bemötande. Oavsett om jag ämnar hämta påsar till matavfall eller kasta sopar av grov kaliber.

På vår återvinningsstation har kommunen anställt en skräcködla. Jag skulle inte bli förskräckt om jag mötte den skräcködla som levde för femton miljoner år sedan vid Malawisjön. Den ödlan är inget i jämförelse med den tvåbente kommendant som numera håller ordning på ortsborna och dess avfallsprodukter.

Det är för mig ett mysterium varför vissa personer inte kan vara tillfreds ihop med andra. Det är för vissa viktigt med särställning där den unika positionen inger makt och förmynderi. Peka med hela handen och ge order. Så sker numera även på vår återvinningsstation. Det gemytliga är som bortblåst, nu känner jag enbart fasa och beslutar mig härmed för att lägga förrådsstädningen på framtiden.

Igår fick jag ett sorgebud. En väninna har lämnat jordelivet. Eftersom vi de sista åren endast haft sporadisk kontakt har jag av förklarliga skäl inte tidigare blivit underrättad. När vi talades vid förra året berättade hon om den sjukdom som till sist blev starkare än hennes vilja att leva.
Det är vid sådana bud som jag tvivlar på mänsklighetens förmåga att leva i harmoni med varandra.
Min väninna och jag hade inget otalt med varandra. Vilket känns skönt. Olika skeenden i våra liv gjorde dock att vi gled isär så pass mycket att vi inte hade lika intensiv kontakt som tidigare. Hon stod kvar på sin plats medan jag gick vidare mot nya mål. Var och en upptagna med sitt.

Jag känner mig sorgsen. I sorgen har det onåbara bäddats in. Nu finns endast bilder kvar som tröst. Det finns även bilder jag inte har tillgång till. Bilder jag saknar och längtar efter att få se. Ett framtidshopp som jag klamrar mig fast vid.
Kanske borde jag ändå åka ner till återvinningsstationen och tala med den jag kallar skräcködla. Det är inte omöjligt att det bor en sorg i hjärtat som förklarar det motsträviga och militäriska beteendet.
Sorgen behöver mildras. Kanske är jag den trösterska som krävs för att återvinningsstationen återfår sin tidigare gemytliga plats i vårt samhälle. Det är i alla fall värt ett försök...

söndag 4 november 2018

Skriande behov och extra åtgärder


Helgen har gått åt till minnen. Minnen av de som inte längre finns bland oss på annat sätt än just minnen. Därför blev fredagens inledning i Söderledskyrkan men en finstämd konsert med de tre M:en, Mikaela, Martin, Micke en fin start på denna eftertänksamma helg.

Största begivenheten för småtvillingarnas storasyster var troligtvis reptilmässan i Himmelstalunds Mässhallar. Ormar, ödlor, skorpioner, spindlar och grodor. Flickebarnet trånar efter en egen majsorm.
Fram till dess drömmen går i uppfyllelse får hon nöja sig med sin ögonfransgecko. En blyg typ som äntligen upplåter sin rygg för en lätt pekfingerstrykning.
Däremot kräver en önonfransgecko attiraljer som förhöjer komforten i terrariet. Och vad lämpar sig bättre att införskaffa sig dessa på en reptilmässa. Flickan plockade på sig vad som krävdes och mormor betalade. Allt fanns förutom torkade mjölmaskar i praktisk förpackning.
Därmed blev det en tur till en av Norrköpings djuraffärer som saluför torkade mjölmaskar.

Att gå på reptilmässa är tröttande och skapar hungerkänslor. Med knorrande magar klev vi in på en av stadens snabbmatskedjor. Lade en beställning och betalkortet åkte ånyo fram. Kortläsaren vägrade frammana det fält där min kod skulle tryckas in. Trots upprepade försök. Vi fick lämna matstället för att ta ut pengar i bankomaten. Där kom beskedet, kortet är trasigt, vänligen kontakta din bank.
I detta kontantlösa samhälle stod vi där med en skriande hunger utan möjlighet att stilla rumsterande magsäckar. Även köpet av torkade maskar höll på att gå i stöpet. Damen i djuraffären såg plågad ut då hon upplyste att hon varken tog emot swish eller kunde mata in mitt kort manuellt.

Då skred en man med utländskt påbrå in på arenan.
"Klart flickan ska ha torkade maskar! Jag betalar och du swishar mig". Jäntan höll de torkade maskar tätt tryggt mot sitt bröst medan vi gjorde ett försök att åtminstone få till en köttbullemacka. Om inte kunde vi snaska lite på maskarna för att stilla den värsta hungern. Men på kondis kunde mitt kort knappas in manuellt. Vi var för stunden räddade!

Med ett trasigt betalkort insåg jag hur kontantlöst sårbar jag är. Klarar inte ens av att ge mitt barnbarn mat. Kontanter är inte teknikberoende eller skapar irritation i den bakomvarande kassakön genom strulande kort och kortläsare.
Nu har jag i alla fall beställt ett nytt kort av min bank. Till och med designat med ett foto jag själv tagit. Med det kan jag sedan ta ut lite kontanter och lägga i plånboken. Som en extra säkerhetsåtgärd.