torsdag 18 januari 2018

En lycklig resa och hopp från höga höjder


Med fara för mitt eget liv har jag färdats på vintervägar. Sakta likt en väglus har jag rattat bilen och undvikit att se i backspegeln. Morska män har pressat på, men jag tar alltid det säkra före det osäkra. Vilken den som under gårdagskvällen körde före mig i mörkret utan vett och sans också borde ha tänkt på. Därmed hamnade bilen med förare på taket, hade jag vågat släppa ratten hade jag satt upp långfingret och triumferande viftat åt honom.
Jag kramade istället rattmuffen och lät den vänlige polismannen lotsa mig förbi olycksplatsen.
"Ta det lugnt och passa dig för mötande trafik", sa han och log.

Hemma väntande maken med fika. Lika glad och tacksam som jag över att min resa slutade lyckligt. Jag summerade kvällens upplevelser och delgav dessa till maken. Rädslan att köra ihjäl mig var lika stark som rädslan att drunkna. Han nickade och förstod. Väl medveten om att jag avskyr vintrigt väglag så väl som att simma på djupt vatten.

Jag har bevittnat sjöjungfrusimning i grannkommunens badanläggning. Liggande på magen högt ovanför vattenytan följde jag sjöjungfrur som simmade graciöst men ändå mycket snabbt.
Det kittlade oroväckande i magtrakten och svindlade för ögonen. Höga höjder är inte min grej. Fast övertygad om att jag skulle ramla ner i vattnet och slå mig fördärvad samt dessutom förstöra min kamera fruktade jag därefter nedstigningen. Simläraren hejade på och berömde min vighet när jag tagit mig ner för stegen.

När jag som ung flicka skulle ta simmärken ingick hopp från hög höjd. Min mamma och jag tog tåget till stadens badhus. Där klättrade jag upp till högsta höjden och förvandlades därefter till en bildstod. Stel och skräckslagen såg jag på hur mina kamrater gjorde dödsföraktande hopp och leende mottog sitt märke ur badmästarens hand.
Efter någon timma tröttnade mamma. Hon gastade och skrek att jag skulle hoppa. Tåg efter tåg inkom och avgick vid järnvägsstationen men jag stod kvar i samma position. Därefter lade sig badmästaren i mitt hopp. Han anslöt vid mammas sida och gormade att han tänkte släcka och låsa badhuset.  Hans arbetsdag var till ända. Men jag stod kvar utan att göra anspråk på att vare sig hoppa eller klättra ner. Hot, löften lock och pock hjälpte föga., Till slut fann badmästaren ingen annan råd än att klättra upp och plocka ner mig. Rosenrasande och det förvånar mig än i dag att han inte kastade ner mig i bassängen.

Jag var märkeslös och mamma orkeslös. Vi åkte hem med vad jag tror vad sista tåget för dagen. På min medaljsköld hade jag nålat fast några simborgarmärken som jag lyckats erövra. Medalj i simhopp är inte det jag värderar högst. Det räcker gott och väl med simborgarmärket.

onsdag 17 januari 2018

Fysisk inaktivitet och en odräglig tonåring


"Ska vi idka osunt leverne"? frågade jag maken och höll fram en stor skål ostbågar.
Han såg förbryllad ut. Jag förtydligade mig. "Alltså, jag menar fysisk inaktivitet".
Det jag åsyftade var filmmaraton. Åtta timmar i sträck. Som ett slags testpiloter bara för att se om vi klarade av det.
Vi startade vårt maraton klockan 18.00. Vi föll strax innan målsnöret. På en sluttid av sju timmar och trettio minuter. Med kortare pauser för intagande av drycker och påfyllning av ostbågar.

Nu har det gått några dagar sedan målgången. Dagar av återhämtning. Maraton sliter på kroppen och psyket. Sömnen har varit rubbad ett par nätter, delvis beroende på att något stort är i görningen. Något som upptagit mina tankar, både i vaket och sovande tillstånd. Allt är inte enkom filmmarans förskyllan.

Innan vi inledde vårt maratonlopp gällde det att utröna en lämplig väg genom filmens digra utbud. Ingen film varar i åtta timmar. Det konstaterade vi snabbt. Den längsta film vi tidigare sett är katastroffilmen Titanic. Tre timmar och femton minuter. På den tiden kan det hända mycket utanför biosalongen. Då vi klev in var det vår, jag hade mina nyputsade vårskor och innan vi for in till Filmstaden hängde jag en tvätt ute på torkvindan. När filmen var slut rådde totalt snökaos. Gator, torg och bilar var översnöade. Så även vår bil. Resan hem tog minst lika lång tid som själva filmförevisningen. En resa som normalt skedde på fyrtiofem minuter. Vi var i sällskap med våra grannar vilka efter någon mil körde i diket. Vår son och hans kompis placerades därmed i vår bils bagageutrymme så alla skulle få plats. I en brant uppförslutning tog det stopp varpå vi knacka på hos ett sovande äkta par som förfärade bjöd in till en kanna rykande hett te.

För att återvända till vårt maraton. När vi utforskat tablån beslutade vi oss för en serie bestående av tre säsonger. En serie fullmatad av intriger, några mord och hårdkokta kriminalare. En bedragen hustru samt en odräglig tonåring, personer med psykiska åkommor och en radda förbipasserande statister. En mix av allt där vi drogs med i handlingen och lärde känna rollinnehavarna på djupet.

Nu är vi back in reale life och har återfått våra krafter. Likt pånyttfödda kastar vi in oss i sociala medier som stundom inte upplevs verklighetstrogna och kollar nyhetsflödet i dagspressen. Vardagssysslorna utförs och snön som föll i natt håller på att smälta undan. En kaka är bakad och tiden är inne för eftermiddagsfika.

lördag 13 januari 2018

Råttor i mörkret och generande klåda



Det kliade i skalpen, vid hårfästet, bakom öronen, på armarna, ryggen och i skrevet. Jag krafsade så diskret jag kunde. Klådan tilltog. Det kändes som läge att åka hem och ställa mig i duschen.
Plötsligt märkte jag att personen som satt mitt emot mig på andra sidan bordet också rev sig. Mer ogenerat än jag. Skrapljudet hördes tydligt när naglarna försökte ta sig inom bomullsskjortan.
Hans fingrar borrade sig ner i kalufsen vilket resulterade i att hans frisyr till sist blev riktigt ostyrig.

Vi talade om råttor, vägglöss och andra små kryp som med förkärlek bosätter sig i människans direkta närhet.
"Hela Norrköpings avloppsnät är fylld med råttor", sa mannen och tog fram en golvbrunn tillverkad av polypropen. Eller om det nu var polyeten. Lång livslängd har den i vilket fall som helst utlovar fabrikörerna. Förutsett att det inte finns några råttor i närheten.
Golvbrunnen som jag blev förevisad var i ett bedrövligt skick. Gnagmärken efter råttornas skarpa tänder syntes tydligt. Av det som en gång var en helt fungerande golvbrunn fanns endast några rester kvar.
Marken under våra fötter lever ett eget liv, gångar och avloppsrör är råttornas hemvist. Där mår de gott av det som vi människor släpper ifrån oss.

Vägglöss är en annan plåga för den som drabbas. Illistiga små varelser som gärna dyker ner i resenärers väskor och blir därmed riktiga globetrotters. Ser världen med egna ögon medan de kalasar på sitt värddjurs blod.
Det hjälper föga hur renliga vi är. Även den som sköter sin kroppshygien och sitt hem exemplariskt kan få oönskade husdjur.

Vi kunde ha talat i timmar om dessa varelser. Mannen i fråga kunde allt om population, de latinska namnen, dofter de sprider och hur de ska bekämpas. Jag lyssnade hänfört samtidigt som jag äcklades över hans yrkesmässiga upplevelser som jag delgavs. Tacksam över att inte behöva ringa för att anlita honom och hans fångstmetoder.

"Satan vad det kliar"! utbrast mannen på andra sidan bordet.
Jag kunde bara hålla med. Det räcker att tala om det som kryper, sticks, bits och den fasansfulla tanken på att få vägglöss i sitt hem för att klådan ska eskalera till det outhärdliga.
Både för oinvigda och yrkesproffs. Ingen slipper undan.

torsdag 11 januari 2018

Livets appar och vardagsfrossa


Det jag kan sakna från vårt tidigare liv är den braskamin vi en gång var ägare till. Maken är av samma åsikt och vi har haft funderingar huruvida vi kan klämma in en liten eldstad i vårt hus. Möjligtvis att det går, men då får vi elda inne och sitta ute ty inomhusvärmen skulle bli outhärdlig.
Nu får vi nöja oss med att knalla över till vårt andra hus om vi vill elda braskamin. Vilket av bekvämlighetsskäl blir allt för sällan.
Ändå sög habegäret till under förmiddagens möte med en specialist på braskaminer. Han förevisade även en konstlad eld som sattes upp på väggen och liknade en avlång platt-teve. Kanske vore något, en liten fläkt spred värmen, dock hördes inget knaster. Det hör liksom till själva eldandet och mysfaktorn. Så vi skrinlägger nog planerna på konsteld.

Off the record började kaminmannen och jag tala om vår ålder. Jag hävdade att min ålder förhöjer livskvalitén. Han såg skeptisk ut. Men jag insisterade att ju äldre vi blir desto bättre är det. Allt ter sig mer behagfullt lugnt. Dock bör vi ej undervärdera våra förmågor att hänga med i utvecklingens mönster. Vi måste hålla oss ajour och lära oss behärska de verktyg som numera hört till vår överlevnad.
Inte minst gällande appar. Hela vår vardag bygger på appar. Vare sig vi ska bläddra bland recept, betala räkningar, parkera bilen eller uppsöka sjukvården.
Men, appar är inte helt tillförlitliga har det visat sig. Det kan gå så illa för en kvinna i fertil ålder att hon blir havande trots att appen lovat något annat. Nu är appen anmäld till Läkemedelsverket efter trettiosju uppkomna graviditeter.

Själv är jag inte i behov av denna specifika app. Numera går det bra att roa sig utan några efterföljande effekter. Ännu ett bevis på att livet är bra gött ju äldre vi blir. För att spä på livets behagfulla leverne har maken och jag unnat oss semlor. Två dagar i rad. Bäst att passa på, vi vet inte hur länge vi lever. Dessutom är påsken tidig i år och då är det slut med semmelfrossan.

onsdag 10 januari 2018

Lagom flyt och färgade minnen


På grund av sjukdom blev det inbokade mötet inställt. Vilket i sin tur ledde till en ledig dag för min egen del. Nu kan jag softa inomhus, titta ut genom skrivarbodens fönster och se hur rimfrosten förvandlat landskapet till iskristaller.
Maken är ute på promenad med ledarhunden som har sin hemvist hos oss ett par dagar. Han har lovat ordna fika när de är tillbaka. Med andra ord, jag har bra och lagom flyt i vardagen.

Under gårdagen träffade jag polisen. Det hela var enkom ett tjänsteärende gällande brottsförebyggande åtgärder.  Han ställde upp med de polisiära uppgifterna medan jag skrev och fotograferade.
Hans tjänsterum i Norrköping polishus var spartanskt möblerat. En tavla hängde ovanför skrivbordet och på fönsterkarmen en bild av frun och två barnbarn.
Jag hajade dock till på åsynen av de små statyetterna som placerats en bit från fotografierna. Den ena föreställande påven i Rom och den andra Leif G. W. Persson. Allt har sin förklaring så även dessa inredningsdetaljer som bar på en egen historia.

Då vi var innehavare av vårt företag tyckte jag om att omge mig av diverse prylar som jag ställde upp i mitt arbetsrum. Ofta små prydnadssaker jag fått i gåva av någon som ville visa sin uppskattning över det jag gjort för dem. Andra saker tog jag med mig hemifrån. När vi sålde företaget fraktades grannlåten hem till oss. Vissa har fått en egen plats i vårt hem medan andra prylar undanstoppade i lådor.
Jag har svårt för att göra mig av med saker. Mycket har ett affektionsvärde trots att det egentligen är skräp. Maken däremot kastar gärna vilket ibland har lett till missbelåtenhet från min sida. Han gick till och med så långt en gång att han kastade mitt körkort i papperskorgen. Endast av misstag, hävdade han då jag konfronterade honom. Eller som den gången då jag hittade mina långbyxor i soptunnan. Förgrymmad stod jag framför mitt livs kärlek med byxorna i näven. Förklaringen som gavs var att byxorna inte passade hans kropp. De måste ha krympt i tvätten varpå han inte fann någon anledning till att låta plagget hänga kvar på galgen i hans del av garderoben.

En kär ägodel vilken jag fått som förskott på arvet av mina föräldrar är den gamla brevpressen i glas. Ett minne från min barndom. Den stod på pappas skrivbord och jag fascinerades över de färgade luftbubblorna som syntes så tydligt men ändå var oåtkomliga. Satt länge och stirrade in i glasmassan där bubblorna levde sitt eget färgglada liv.
Nu står den runda tunga brevpressen på en hylla i skrivarboden. Då och då tittar jag på den, inte lika hänfört som när jag var barn. Men jag tycker brevpressen är vacker där den står. Fylld av färgade bubblor och barndomsminnen.