fredag 13 juli 2018

Skånes Selma och kräsmagade stadsbor


Våra skånska vänner har tagit sitt katt och lämnat oss mot nya äventyr farande i sin husbil. Som alltid lämnas kvar ett vemod då goda vänner efter ett par dagars gemenskap kör ut ut från vår gårdsplan. Vemod men också glädje över den lycka vänskapen skänker. Vemodet som saknaden ger är ett tecken på återseende.

Till skillnad från vännernas förra katt som hade ett hetsigt humör var den nya katten en mycket stillsam varelse som ledde sin husse och matte i koppel. Meningen bakom kopplet torde vara tvärt om men en katt i koppel går sina egna vägar. Människan som håller i kopplet är nödd och tvungen att följa efter i kattspåren.
Kopplet är en säkerhetsåtgärd, en bortsprungen katt på okänd mark kan förorsaka förseningar i resplanen ty en bortsprungen katt kommer förhoppningsvis åter då det behagar. Därav kopplet.

Det finns många myter bakom en katts nio liv. Vad som är falskt eller sant är inte jag rätt person att bedöma. Våra katter har mest tillbringat sina dagar i ladugården eller fått skrota lite hur som helst på gården. Agerat råttsanerare. Stundom försvunnit, stundom ersatts av nya. Bondgårdskatters livsöde.
Dock är ett sant, katter är kräsna djur. Vilken min väninna och jag vid ett besök i Norrköpings djuraffär under förmiddagen fick erfara.
Framför oss i kön stod en minst sagt mycket uppretad kattägare. För att inte tala om den hemmavarande kattens sinnesstämning. Katten var i det närmaste i upplösningstillstånd på grund av sin ägares val av kattmat. Inhandlad i nämnda djuraffär. Lyxmat till råga på allt vilken ändå inte föll den kräsmagade storstadskatten i smaken. Nu krävde kattägarna pengarna tillbaka. För att gå ytterligare ett steg beordrade kattägaren expediten att ringa den som uppfunnit receptet samt till kocken som följt dessa instruktioner. Uppenbarligen med mycket dåligt slutresultat.
"Katten undrade vad jag höll på med när jag serverade smörjan", hävdade kattägaren som under samtalets gång inte nämnvärt fick ordning på sin aggression.
Expediten gjorde en återbetalning men menade att kattägaren nog fick ombesörja det planerade telefonsamtalet helt på egen hand.

Taste of the Wild, om katten själv får bestämma...


onsdag 11 juli 2018

En känsla av dygd och social istid


Människans tre egenskaper sägs vara medkänsla, medlidande och hjälpsamhet. Att besitta sedda egenskapar kallas dygd. Även om vi känner en släng av dygd eller tror oss besitta den så har forskning visat att vi är få som innerst inne är förståelsefulla. Däremot ökar antalet egoister dramatiskt.  Det har till och med talats om en social istid.

När jag var ung förbjöd mina föräldrar mig att stå utmed vägen och lifta. Däremot tog pappa gärna upp liftare i sin bil. Han menade att människor måste hjälpa varandra som är på väg någonstans. Förutsatt att det inte var hans tonårsunge som skulle ut på äventyrligheter genom att snika sig till en snålskjuts med tummen.

Idag vågar ingen ta upp en liftare. Inte ens stanna till för att fråga om det behövs assistans då någon fått motorhaveri längst med riksvägen. Vi kliver över blödande människor som ligger hjälplösa på trottoarer, tittar bort från uppkomna situationer och vägrar ingripa om rollatorn sparkas undan för tant Greta 94 år och hon blir av med handväskan innehållande pensionen.
Människor kan till och med ligga och dö i sina lägenheter utan att någon upptäcker det. Förrän det börjar lukta märkligt i trapphuset. Då går larmet för ingen vill ha in äckliga odörer i sin lägenhet.
Vi lever nära varandra men är som stenar på en sandstrand. Finns där men förhåller oss orörliga  även om en jättevåg sveper fram. Åtminstone om vi är rädda för att bli inblandade i något.

I morse ringde jag till ett vandrarhem för att boka två rum. Vi är sammanlagt sju personer som behöver ha en natts härbärge. Jag hörde hur kvinnan i andra änden av den mobila linjen prasslade med sin bokningskalender. Hon hummade och mumlade. Jag väntade.
"Nja, det kan bli lite svårt ser jag". Jag svor inombords, bannade mig själv att jag inte varit ute tidigare med min förfrågan.
"Vänta lite", sa kvinnan och hoppets låga tändes. "Ge mig ett par timmar så ska jag se om jag kan flytta runt på de andra gästerna", fortsatte hon.
Jag tackade för besväret och undrade om det verkligen är möjligt genomförbart att flytta redan boende gäster till förmån för nya.

Innan vi avslutade samtalet sa kvinnan mycket överraskande att om hon inte lyckades  få ihop pusslet kunde vi få bo hemma hos henne. I den privata bostaden. Jag häpnade. Kunde detta erbjudande verkligen vara sant?
Jodå, hon hade ett jättestort hus. Några extrasängar bara så skulle allt lösa sig till det bästa.
Jag glömde fråga denna kvinna som är så långt ifrån en social istid som det går att komma om vi skulle ha med oss egna lakan.

tisdag 10 juli 2018

Nummer åttiofem och den makalösa såsen


Det är dags att plocka krusbär. Min absoluta favorit i vår trädgård. Eftersom vi ska få långväga gäster som ämnar övernatta tänker jag bjuda på krusbärsmarmelad till frukostmackan.
När det anländer gäster är maten förutom gemenskapsfaktorn ett viktigt inslag. Men det får inte bli krångligt och tidsödande. För när långväga gäster kommer på besök gäller det att ta vara på tiden. Vi ses inte så ofta på grund av långa avstånd. Trots att många mil ligger mellan oss har vi genom många år bibehållit vänskapen. När vi träffas kanske maten inte har så stor betydelse när allt kommer omkring. Viktigast är vänskapsmötet.

Vill jag göra det så enkelt som möjligt kan vi gå ut och äta på restaurang. I Norrköping finns många förtäringsställen att välja på. Men det är inte nödvändigt att söka sig längre bort än till centrala Skärblacka. För även här finns krögare men söks omväxling i menyerna går det med fördel bra att åka till Norsholms nyöppnade restaurang "Norsholms vilt". Beläget mindre än ett stenkast från Göta kanal och omkring femton minuters enkel bilresa från Skärblacka. Om det körs efter rådande hastighetsbegränsningar vill säga, om inte går det snabbare än så.

Idag besökte jag ägarna till den nyöppnade restaurangen i tjänstens vägnar. Den kvinnliga delen av ägarduon avslöjade att det så här innan vanan infinner sig kan vara svårt att hålla reda på vem som beställt vad. Hon hade sina trix, precis som en tågkonduktör vet vilka som är nypåstigna eller ej. Vilket är en väl förborgad hemlighet.
Den serviceinriktade ägarinnan talade i alla fall om att hon använder sig av numrerade lappar vilket i och för sig inte var helt överraskande. Det har vi alla som någon gång spisat mat ute fått erfara.

För några år sedan blev maken och jag rekommenderade att besöka Stavsjö vägkrog för att äta schnitzel. Främst för den goda såsens skull. Den skulle enligt utsago vara helt makalös.
Vi klev in i en helt folktom restaurang. Flickan tog upp beställningen vid vårt bord. Antecknade noga och försvann in till kocken. Vi hörde hur schnitzeln fräste i stekpannan och såsen puttrade i kastrullen.
När maten var tillagad efter konstens alla regler kom fickan tillbaka. I varje hand höll hon våra tillredda tallrikar och ropade med hög och klar röst: "Nummer åttiofem"! Vi satt tysta och tittade på henne. Hon fortsatte flacka fram och tillbaka med blicken över lokalen där tomma stolar och bord berättade att det inte var någon direkt rusning till förtäringsstället. Den goda såsen till trots.
Med antydan till höjning av röstläget ropade hon igen: "Nummer åttiofem"! Då kände vi oss nödgade att svara att det var vi som satt med nummerlappen som tryckts upp med nummer 85.
Flickan såg nöjd ut och vi fick vår mat.

Efter en stund kom en man som såg ut att tillhöra åkeribranschen in för att stilla sin hunger. Flickan tog upp beställningen, påkallade kockens uppmärksamhet vid spisen och återvände efter en liten stund. "Nummer åttiosex" ropade hon och höll upp lastbilschaffisens tallrik fylld med pommes och en stor hamburgare.

Det finns nu två alternativ att välja på. Serveringsflickan tog det där med beställningsnummer på största allvar ty så hade hon blivit lärd den dag hon fick sin anställning på Stavsjö vägkrog. Eller så intalade hon sig själv att restaurangen var fylld med matglada gäster som åkt dit enkom för den goda såsens skull. Så är det ofta med oss människor, vi ser det vi vill se. Ibland kan vi känna oss glada över den syn vi kan påverka oss till att se men ibland händer det att den frammanade synen har motsatt verkan.

måndag 9 juli 2018

Originalskrift och en rosa kyss


Som brukligt är då maken och jag ger oss ut på äventyr kör jag bilen och han läser kartboken. Ett upplägg vi båda känner oss tillfreds med. Jag blir ofta ansatt av svår åksjuka som medpassagerare, att därtill stirra ner i kartboken för att lista ut vilka vägar vi ska ge oss in på är inte att rekommendera.
Maken är en fantastisk kartläsare. Inga vägar hur små de än må vara undgår hans blick. Efter Jönåker fick jag olika kommandon, sväng vid Bäle, ta till höger vid Askartorp. När vi kommer till Glippsta ska du svänga vänster.
"Skulle vi inte till Strängnäs"?

Mitt ute i ingenstans fanns ett café. Med tillhörande loppis och katthotell. Allt inrett i en ladugård där den hemvävda trasmattan på det skrovliga och lutande golvet hängt med sedan urminnes tider. De inslagna trasorna har en gång varit bondens avlagda ladugårdbyxor, bondmorans rutig förkläde och för länge sedan bortglömda och urvuxna kläder som deras avkommor burit. I alla fall om min fantasi gällande trasmattan tillåts att springa iväg.

En fjunig yngling stekte våra smörgåsar frasigt gyllenbruna. Serverade oss vid bordet och önskade oss smaklig måltid. Vid de andra borden satt pensionärer, barnfamiljer och döttrar som bjöd sina åldriga mödrar på en sommarutflykt.
Jag vecklade upp min servett i händelse av hakspill. Servetten hade ett tryck i snirkliga bokstäver.
"Helan går, sjung hopp fallerallanlallanlej..." Hela den klämmiga fyllerivisan fick plats på den storleksmässigt ordinära servetten. Jag förundrades. En sådan servett ingår nog endast till fikat vid ett café utanför storstadsbebyggelsen.

Efter fem timmar på snirkliga vägar där vi passerat slott och herresäten, enkla torp och medelstora mangårdsbyggnader, läst drottning Christinas privilegiebrev i originalskrift samt tittat in i en kyrka från 1200-talet där herrskapet på 1700-talet låtit bygga en egen läktare nådde vi målet. Taxinge slott.
65 sorters bakverk utlovades. En halvtimmas kö fram till kakbuffén. Maken gav mig en vädjande blick. Nej, hade det tagit oss fem timmar på vägar jag inte visste fanns fram till kakorna skulle jag provsmaka varenda en av dessa delikatesser. Vi stod kvar och insöp svettdoften samt andra odörer som samtliga köande släppte från sig.
Väl framme vid det åtråvärda kakbordet i två våningar kände jag mig lätt illamående. Två tårtbitar, tre bakelseliknande kakor samt Estelles rosa marsipankyss var allt vad vi mäktade med.



torsdag 5 juli 2018

Förädlade former och torra framtidsutsikter


Det är inte enbart när Sverige spelar fotboll som lugnet ute på vägarna lägrar sig. Semesterfirarna sitter hellre under solparasollen i den egna trädgården, ute i allmänna parker eller ägnar sig åt strandhäng istället för att sitta innestängda i en bil.
Semester, lagstadgad ledighet som i sin tur kräver sol och värme. Eljest är hela semestern förstörd.
Regn har plötsligt blivit en bristvara. Till soldyrkare, campingägare och glassförsäljares stora glädje. Vad gör det då att gräsmattor är sönderbrända och frasiga under skosulorna. Att blommor slokar och dör eller att björkarnas löv redan gulnat. Bara vi får ha det varmt och torrt under ledigheten.

Slakterierna har stängt portarna för djur som måste skickas till nödslakt på grund av foderbrist. Men vad gör väl det, bara vi får ha soliga semesterdagar. Dessutom finns det utländskt kött i matvarubutikernas köttdiskar. Tillagat lika gott som svenskt kött. Mycket billigare också, semesterkassan belastas inte i onödan.

De som lider är lantbrukarna. Deras försörjning, vår föda, är i farozonen.
"Men det finns ju mat i affärerna", sa någon.
Ja eller så kan man alltid nappa på att ta hand om en svältande gris. Kanske lika roligt som en sommarkatt. En gris går att göda lättare än en hel besättning. I ren desperation månglar nu en grisbonde ut hela sin besättning till vänligt sinnade som kan se till att hålla grisarna vid liv. Om de mot förmodan inte stryker med i torkan och brist på foder utan klarar livhanken fram till hösten. Först då blir de förädlad i form av skinkor, korv och rökt sidfläsk. 

Idag fick jag mig berättat att det inte varit en sådan extrem torka i Sverige sedan 1955. Trots att det är samma år som jag föddes har jag aldrig tidigare hört talas om det. Under min barndom fick jag endast höra om de svältande barnen i Afrika. Speciellt när jag inte ville äta upp det som låg framför mig på tallriken. Ingen berättade för mig varför barnen var svältfödda, bara att jag skulle tänka på dem och äta upp min mat. Idag vet jag att i Afrika dör 2,7 miljoner barn innan de hunnit fylla fem år. Mycket på grund av smutsigt och förorenat vatten. Och torka.

Är vi på väg åt samma håll som de länder där jorden är ständigt full av djupa torra sprickor? Länder där människors vardag är ett enda torrt lidande. Kan Sverige i framtiden bli ett land i behov av hjälp för att undgå en humanitär katastrof? Vem ska då hjälpa oss? Och hur kommer det att gå i valet i höst? Kommer det att bildas en ny regering där alla människors lika värde inte står högst upp på listan bland de styrande makthavarna?

Det är mycket att fundera över så här i semestertider. När torkan är som värst och valet närmar sig. Än så länge orkar i alla fall tisteln blomma, alltid något att vila ögonen på under tiden jag funderar.