söndag 17 mars 2019

Nostalgi i kôrvskinn och trevlig helgsamvaro


"Finns det inte hackkôrv där du bor"?
Kassörskan såg undrande ut och skannade in varorna som uteslutande bestod av denna värmländska korv.
"Nej hur skulle det kunna göra det, vi bor i Östergötland".
Visserligen har en matvarubutik i Finspång tagit hem hackkorv men efter sondering har det visat sig, hackkorv säljs inte längre i Finspång. Varken värmländsk eller plagiat.

I Karlstad finns det eller har i varje fall funnits, en förening som kallar sig Sällskapet Hackkorvens Vänner. Det är en kulturförening med syfte att bevara värmländska traditioner knutna till just hackkorv. Inte nog med det, sällskapet vill få hackkorven accepterad som en kulturbärande symbol för en gedigen värmländsk måltid. Som bör inmundigas till toner av dragspel, Gunnar Ehne och Gustav Fröding. Mer värmländskt än så kan det knappast bli.
Men det gäller att se upp, den som slutar äta hackkorv blir omgående utesluten ur sällskapet.

Efter en helg tillsammans med goda vänner i Värmland har vi precis landat hemmavid. Fullastade med hackkorv. Även mamma fick två korvar, hennes ögon tårades av lycksalighet. Hon trodde inte att hon skulle få avnjuta denna delikatess något mer innan hon dör.

På hemvägen körde vi förbi vår gamla gård. Då tårades våra ögon. Gården ligger i totalt förfall och på hemväg försökte jag övertala maken att vi skulle köpa gården tillbaka. Han såg förfärad ut, tyckte det var ett befängt förslag. Vilket jag nu i efterhand är benägen om att hålla med. Vad ska vi tillbaka till Värmland att göra? Här, i Skärblacka är vår hemvist. Nu har vi dessutom tagit med oss hem en liten bit av Värmland i form av hackkôrv. Det ska vi äta i morgon. Tillsammans med kokt potatis, stekt ägg och inlagda rödbetor.

onsdag 13 mars 2019

Långa minuter och statens bänk



"Just nu är det många som ringer. Du är placerad i kö och vi tar emot ditt samtal så fort som möjligt. Din plats i kön är nummer elva".

Sen blir det förmiddagsfika och jag halkar längre bak i kön. Väntar tålmodigt. Fram till lunch. Där är det också kö till dagens rätt. Isterband och dillstuvad potatis. Jag väntar till dess den jag söker avklarat sin lunch. Ringer upp igen och hamnar i samma kö som tidigare. Denna gång med placering nummer femton. Men först har jag knappat mig fram till mitt ärende och vem jag vill tala med. Om jag nu vet vem jag vill tala med. Annars, "var god vänta så kopplas du vidare".
Det händer att jag ska säga mitt ärende till någon slags robot. Ungefär som att tala med Siri. Rösten i andra änden ber mig vara lite mer exakt. Ibland utbrister jag frustrerat: "Är du helt dum i huvudet?" "Ursäkta, jag uppfattade inte ditt svar. Var vänlig och säg ditt ärende".

Äntligen, en vänlig dam svarar och jag framför mitt ärende. Hon kunde inte ge mig besked men bad mig vänta så skulle hon koppla mig vidare. Jag slapp i alla fall lyssna till musik jag inte gillar.
"Tyvärr, jag fick inget svar. Kan du ringa  igen om en stund"?
Nej det kan jag inte. Jag vill ha ett direktnummer till personen jag söker. Samma beklagande svar. "Tyvärr, jag kan inte lämna ut numret".
Jag kände mig grundlurad och insåg att det hela hade varit en helt onödig väntan.

Det är inte enbart telefonköer som kan få en att känna sig fjättrad vid den eviga väntan. Det kan även ske i ett väntrum hos myndighetspersoner. Vilket dottern och jag för en tid sedan fick erfara.
Lydigt tog vi den nummerlapp som ärendet gällde.Slog oss ner på träbänken ämnad för besökare.
Folk kom och gick i samma takt som tiden. Nummer ropades upp och det närmade sig vår tur. Efter tre timmars väntan och träsmak i röven.

Plötsligt lägrade sig ett lugn över lokalen. Ingen kom för att sedan gå. Bara dottern och jag som satt kvar så som väntande människor gör. Efter 45 minuter började receptionisten att kasta blickar mot vårt håll. Jag reste mig och gick fram till henne. Påtalade att vi väntat tre timmar och fyrtiofem minuter. Kunde hon möjligtvis göra en insats ty nu nödgades morfar åka till skola och förskola och hämta barnbarnen då deras mamma satt fast på myndighetens statliga träbänk med en nummerlapp i näven.

Kvinnan i receptionen såg sorgsen ut då hon gav det dystra beskedet. "Den ni söker har gått hem för dagen. För cirka fyrtiofem minuter sedan. Kan ni återkomma i morgon"?
"Så f*n heller att vi kan. Vi ringer istället. I morgon, när det är telefontid. Är det långa telefonköer tror du"? Kvinnan ryckte på axlarna.
"Ni kan i alla fall försöka ringa", sa hon och släckte ner i lokalen.

tisdag 12 mars 2019

Ej rökbart material och en ohälsosam grill


Plötsligt fanns den bara där, utanför vår altan. En liten, liten buske som med åren vuxit till sig och blivit så stor att sommartid ger bladverket en behaglig skugga.
Min mamma hävdade med bestämdhet, busken är en haschplanta. Påhälsning av polisen var att vänta. Vi sökte faktainformation. Ja, kanske. Vi var benägna att hålla med mamma. När knoparnas skyddande hölje släppt sitt grepp och de nyvakna bladen vecklade ut sig verkade de oroväckande lika haschplantans blad. I takt med värmen ändrade bladen karaktär. Grannen kom på en inspektionsrunda. Med tvärsäker bestämdhet avgjorde hon saken. Busken är en släkting till flädern, om det råder inga tvivel. Därmed har busken fått leva sitt eget liv och skänker oss glädje, år efter år.

Svällande knoppar breder ut sig i grenverket. Varje dag blir de allt större. Fortsätter solen gassa mot den skyddade husfasaden dröjer det inte länge innan hela busken befinner sig i sin allra finaste skira grönska.
Idag har det varit en sådan dag då jag gjort busken sällskap. Suttit bredvid den och njutit av solen. Egentligen ligger ett jobb och väntar, men efter moget övervägande låter jag den oskrivna texten ligga kvar till i morgon. En dag då det utfärdats snövarning. Vad passar bättre än att sitta i skrivarstugan och jobba medan snöflingor yr utanför mitt fönster? Mars är en förrädisk månad med snabbt växlande väderlek.

Än så länge har jag inte känt doften av grillad fläskfilé. Det är bara en tidsfråga innan klotgrillar dras ut ur vinterförvaringen. Alla vill vara sin egen grillkung. Eller drottning. Fast oftast får drottningen bereda sallad och såser i köket medan kungen håller igång glöden och vänder på biffarna medan han avnjuter en kall öl. Den villaägare som mot förmodan inte har någon grill kan göra en baconbiff med tomatsås. Duka upp anrättningen i sin trädgård, utnyttja oset från grannens grill och inbilla sig att hela härligheten härrör sig från en egen grill.

En annan fiffig grill jag läst om är avgasrörsgrillen. En behändig klotformad behållare som monteras på bilens avgasrör. Behållaren av rostfritt stål är öppningsbar och i den läggs en efter behållarens storlek formad hamburgare. Sedan är det bara att starta bilen, köra till sommarstugan eller stranden och låta bilavgaserna göra jobbet. Väl framme vid slutdestinationen plockas den färdiggrillade hamburgaren ur behållaren och det är dags att hugga in på delikatesserna. Eventuellt krävs ett extra tillskott av grillkrydda.

Tack för tipset. En sådan ska jag genast införskaffa mig, kanske någon säger. Varsågod och smaklig måltid, svarar jag osjälviskt.

måndag 11 mars 2019

Tankefasta och den tyngsta vågskålen


Vi är mitt inne i fastan. Den som vill och orkar får fram till påskafton avstå från det som ger livet en extra guldkant. Förutom på söndagarna, då bryts fastan och vi kan under dagen återgå till sociala medier, godis, läckra bakverk eller vad det än må vara.
Jag tillhör kategorin orkeslösa. Orkar inte stå emot och göra avkall för att på så vis vinna något annat.
Därför äter jag det som lockar gommen, hänger mig åt teveserier, skrollar flödet i sociala medier och dricker en skvätt likör om jag är på det humöret.

Men, i år jag jag beslutat mig för tankefasta. Vilket går ut på goda tankar, eftertänksamhet och kärlekens budskap. Fasta från de tankar som går från ljust grått till mörkt. Tankar som någon gång under dagen kommer smygande. Irritation över den som knuffar sig före i kön, bilister som kastar sig in framför mig i rondeller, folk som utan barn parkerar på familjeparkeringen och upptar plats när jag kommer med mina barnbarn. Lömska tankar över den som köper platskassar då jag själv i präktighetens namn och för miljön skull plastbantar. Listan med tankar omkring andra människors opassande beteenden kan göras hur lång som helst för den som tankefastar.

Alla de där tankarna och mer därtill ingår in min fasta. Det fungerade från askonsdagen vilken inföll i onsdags fram till lördag omkring klockan 14.00. Då bröts min tankefasta. Jag fullkomligt släppte lös alla tankar som med rasande fart snurrade runt i mitt inre för att sedan sippra ut genom munnen.
Maken blev förfärad. Trots att han vid det här laget känner till mitt opassande vokabulär som jag då det behövs tar fram som en extra krydda. På kvällen höll han hårt om mig och undrade ängsligt om jag skulle ligga vaken hela natten och tänka. Vilket inte var min avsikt. De arga tankarna hade gett mig styrka och rätt sinnesstämning. Jag sov gott och drömlöst. Vaknade i går morse och fattade då ett rätt beslut. Visserligen på bekostnad av andra som i sin tur måste ta sig en rejäl funderare för att lösa den uppkomna situationen. Kan tyckas vara själviskt från min sida men jag vet av erfarenhet att ingen är oersättlig.

Ilska kan ibland vara ett bakomvarande uttryck för sorg, rädsla eller en känsla över att förlora sin position. Men ilskan är grundfunktionen till försvar och mina ilskna tankar övergick till ett försvar där jag gav mig själv omtanke. Känner mig nöjd med min avbrutna tankefasta. Vet inte om jag ska återuppta den. Kanske behövs den där mixen med goda och mindre goda tankar. Tankarna tillsammans bildar ett drivmedel om det behandlas på rätt sätt. Det vill säga, låta de goda, glada och positiva tankarna väga tyngst i vågskålen.

måndag 4 mars 2019

Ett grånat huvud och glädjens styrka


"För ett grått huvud ska du resa dig upp. Den gamla ska du ära. Vishet hör de gamla till, förstånd den som har levat länge".
Visdomsord från den heliga skriften, en sorts lovsång till ålderdomen.

"Nå Carina, hur känns det idag". Frågan ställdes under gårdagen.
"Som det kändes igår, när jag var 63", svarade jag och högg in på smörgåstårtan.
Min väninna från skoltiden ringde för att gratulera på bemärkelsedagen. Vi har haft kontakt sedan vi var tio år. Båda födda på samma årstid, alldeles i början av den annalkande våren.
Hon tyckte vi blivit gamla. Vi pratade skolminnen. Om resan vi gjorde med buss till Norge tillsammans med våra klasskamrater. Vi pratade om ungdomsförälskelser. Matlagningskursen vi gick, riktade mot unga individer där kursläraren gjorde allt för elevens kulinariska inträde in i vuxenlivet.
Skrattade åt minnet då hon och jag illvilligt tömde syslöjdens samtliga plåtaskar med knappnålar rakt ner i syslöjdslärarinnas handväska. Hur vi med oskyldiga ögon tittade på fröken medan vi bedyrade vår oskuld. Rosenrasande fiskade fröken upp nålarna med en magnet som var fäst vid ett bomullsband. Hon hade sina aningar men vi frikändes och händelsen lades till rektorns övriga inkomna rapporter om bråkiga elevers förehavande.

Visst har jag gått en lång vandring på livets krokiga väg. Ännu kan inte slutet av vägen skönjas trots vetskapen om att den finns där borta i fjärran. Har jag tur tar jag mig ända i mål. Många hinder har jag stött på efter vägen, många hinder finns kvar att besegra. Men hur knagglig vägen stundom har varit har det gått att ta sig fram.
Både min väninna och jag har genomgått ett stort sorgearbete som har många likheter. Vi har pratat, stöttat och tröstat. Precis så som vänner gör. Men glädjens styrka övervinner det mesta och idag talar vi nästan aldrig om det som känts tungt. Det ligger mycket i strofen om ålderns vishet och förstånd.
Med åldern är det lättare att acceptera det som vi inte kan påverka.

Hur är det då att fylla 64 år? Trevligt måste jag tillstå. Rosor och choklad, påringningar och restaurangbesök. Det sistnämnda bekostades av vår dotter. Nästan så jag längtar till nästa gång det är dags. Då blir jag 65. Det kräver en riktigt stor fest för då blir det skattelindring. Tillika ett års insupande av vishet och förstånd. Ämnen för festligheter ålderdomen till ära.