torsdag 20 september 2018

Stillhetens rum och regionens tjänare


Tystnaden bröts enbart av prassel när damtidningarnas sidor vändes. Det är aldrig så tyst som i ett väntrum. Ett gäng luttrade damer som varit med förr, och så nykomlingarna. Svettpärlor på överläppen, uppskrämda av de mer erfarna.

Idag kom beskedet. "Denna gång visade undersökningen inga tecken på bröstcancer".
Jag fnissade. Mest av lättnad. Men också av formuleringen i brevet. Som om det gällde ett lotteri. "Denna gång ingen vinst, bättre lycka nästa gång".
På sätt och vis är mammografi ett lotteri. Det som inte känns utanpå kan finnas inuti. Osynligt lurande. Plötsligt en dag finns knölen där. Som en ärta beredd på ett maktövertagande.

Mammografi är en förmån som sträcker sig från det kvinnan fyllt 40 år till dess hon är 74. Vart annat år går 80 % av Norrköpings kommuns kvinnor för att klämma ihop behagen till en form som mest påminner och stekta ägg. Vändstekta. Plågan är helt gratis, för visst känns det, konstigt vore annat. Men inte så till den milda grad att svetten dryper.

Nu är min mamma utskriven från den specialsjukvård hon haft. Vårdcentralen ska ta över. Mamma bävar. Men så går det när hon haft den dåliga smaken att inte dö efter ordning i sin cancersjukdom.
I ren protest slängde hon ut sin rollator på trottoaren utanför sin ytterdörr och gick till Coop. Det var min tur att bäva. Jag jämrade mig. Var det verkligen tillrådligt? I ditt tillstånd? Du vet, jag ska in till stan på jobb och kan inte hjälpa dig om du inte orkar hela vägen.
"Jag är inte död, har tydligen evigt liv vilket är tur eftersom det inte finns läkare på vårdcentralen", fräste hon.
Jag retirerade. Bad henne gå sakta och vila ofta. Hon hade proppat sig full med morfin, garanterade hon. Så jag kunde känna mig lugn.

När läkaren meddelade beslutet om utskrivning från den vård som varit mammas och min trygghet frågade jag hur vi skulle bära oss åt när det blir som värst. Vilket det blir då och då.
"Ring vårdcentralen".
Men om det blir akut och vårdcentralen har stängt? Javisst, ja det finns jour. Väntetid i telefonen förvisso men det finns hjälp att få. I Norrköping. Om mamma orkar åka dit när det är som värst. Hon såg blek ut. Ingen av oss protesterade över beslutet. Makthavaren Region Östergötlands tjänare hade sagt sista ordet.

Att bli sjuk är precis som med mammografi, ett riktigt lotteri.


måndag 17 september 2018

Ett rosa pass och en borttappad globetrotter


Varje resa i sig är ett äventyr. Det som är vardag för hemlandets befolkning är nytt för den tillresta tillfälliga besökaren. Men för att ta sig till ett annat land krävs giltiga handlingar. Om icke giltiga handlingar finns gäller det att omgående införskaffa sig ett tillfälligt mot en kostnad av 980 kronor.
Vilket maken fick erfara dagen innan vår avresa till Tallinn tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma.

Efter diverse telefonsamtal med polismyndigheten stuvade vi in småtvillingarna och deras storasyster i bilen och körde i rasande fart mot Nyköping och Skavsta flygplats. Ty det är enda stället i hela Östergötland som utfärdar tillfälliga pass. Poliskvinnan på flygplatsen var inte sprungen ur den muntra skaran. Hon såg mest besvärad ut, antagligen trött på resenärer som inte håller ordning på sina handlingar.
Maken ställde sig lydigt framför kameran. Rufsig i håret och med rejäl skäggstubb glodde han stint in i kameraögat. Blev strängeligen tillsagd att inte se glad ut. En tillsägelse han tog på största allvar. När passet med giltighetstid två veckor framställts uppstod muntration bland hans följeslagare. Även poliskvinnan kostade på sig att dra upp mungiporna. Missnöjd var dock passinnehavaren trots att det tillfälliga passet hade ett läckert rosa ytterhölje. Men för att ta sig in i Tallinn krävs pass, oavsett det gäller ett ordinarie med fem års giltighetstid eller ett läckert rosa som enkom varar under två veckors tid.

Familjegemenskap, fint väder, god mat och strövtåg på kullerstensgator blev vår upplevelse av Tallinn. En utflykt vi verkligen var värda. Ett välkommet avbrott i vardagens göromål.

Hemresan kantades av viss dramatik då vi på färjan tappade bort en tvilling. Medan vi i sällskapet delade upp oss för att leta lyckades det borttappade barnet som antagligen kände sig mest övergiven i hela världen haspla ur sig vårt hyttnummer till en dam som förbarmat sig över henne. Varpå  mamman  därmed kunde spåras. Högtalarsystemet utstötte en trudelutt och en röst med brytning uppmanade barnets mor att omgående bege sig till informationen. Ordningen var återställd och flocken samlad.

Värre var det för den krake av okänt kön och nationalitet som lyckades drulla av färjan och hamna i havets vågor. Vilket icke bekom farkostens kapten som obekymrat höll farten och fortsatte kursen genom Stockholms skärgård. Dock agerade personalen snabbt och vi följde med spänning sjösättningen av räddningsbåten. Efter en timmas pådrag var den halvdränkta resenären återbördad till säkerheten och fördes omlindad i ett prassligt värmelakan ner till sjukvårdsinrättningen på däck 5.
Gladast av alla var nog ett gäng japaner som tog tillfället i akt att föreviga dramatiken. Hemkomna kan de visa upp fotografierna för släkt och vänner om vad som kan utspelas på en färja mellan Tallinn och Stockholm om någon lutar sig för långt ut över relingen.

Horisonterna expanderas för globetrotters. Det gäller bara att ha giltigt pass.

fredag 14 september 2018

Andliga druvor och kastade sedlar


"Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen..."
Vindruvan, tecknet för den kristna församlingen och Jesus. Urban den helige är vindruvans skyddspatron. Enligt kristendomen men till syvende och sist är alltihop skapat av människan själv.

Utan några som helst religiösa inslag eller tankar har jag skördat frukten från vår egen vinranka. Söta druvor i svulstiga klasar. Dock räcker skörden ej till en pava vin, möjligtvis tänker vi spara några druvor för framställning av russin. Julbaket drar snart igång och då kan det kännas fint att använda sig av närodlade och garanterat giftfria russin.

För övrigt har vi påbörjat höststädningen av vår trädgård. Med ett inslag av vemod, det måste erkännas. Och svallvågorna efter valet har ännu inte lagt sig till ro. Om det någonsin blir lugn och ro efter detta drama.
Vi röstade tillsammans med sonen och hans familj. Medan modern och fadern gömde sig bakom den gröna skärmen för att i lönndom lägga valsedlarna i de vita kuverten tog vi hand om deras telningar.
Stortvillingarna följde hela händelseförloppet med stor intensitet. Eftersom vi inte har något att dölja inom familjen fick de följa med farmor och farfar bakom skärmarna, lämna valkuverten och se på hur dessa stoppades ner i de olikfärgade springorna. Vi såg det som en viktig samhällsinformation i demokratisk anda.
När vi skulle gå från vallokalen upptäckte vi att deras lillebror var försvunnen. Letandet satte fart, men då dök gossen upp. Med en valsedel i varje hand. M och V hade han plockat fram ur valmöjligheterna. Innan han lämnade fram sina båda val studerade jag dem noga. Jag vill förvisso inte påverka någons egna val men det finns befogade begränsningar i vissa fall. Även om det handlar om en 3-årings val. Jag kunde andas ut, trots att inget av partierna är något jag själv skulle rösta på. 

Det som värme mitt farmorshjärta var att de båda valsedlarna verkligen togs emot. Med stort allvar till och med. Ingen viftade bort honom utan han ansågs istället vara en blivande röstberättigande individ. Ett bra sätt att tidigt få stifta bekantskap med det som är den viktigaste händelsen för landets framtid. Nöjd och belåten tog han farmor och farfars hand. Om han vänt huvudet en aningen bakåt hade han sett hur hans valsedlar hamnade i papperskorgen. Så som det sig bör då en 3-åring tänker rösta i riksdagsvalet. Däremot går det tidigt att lära barn om rätten att vara olika, åsiktsfrihet, demokrati och vad följderna blir om krafter vilka inte eftersträvar mänskliga rättigheter får makten. Det finns hopp om en framtid i våra barnbarn.

tisdag 11 september 2018

Världsomfattande sulor och en obesvarad kyss


Som pensionär är livet inriktat på ständig semester. Så borde det i alla fall vara. Tempot har dock varit så uppskruvat att jag vaknat om nätterna med en panikartad känsla. Skrivet material och bilder är borta, jag har glömt inbokade tider eller missat ringa och boka möten. När tankarna lagt sig till rätta har jag vänt upp kuddens svala sida, makat mig in under makens täcke och med kinden mot hans lugna trygga ryggtavla somnat om. I visshet om att inget är borta eller glömt. Bara en rörig dröm som ställt till det hela.
Av den anledningen har jag tagit ledigt. Njutit pensionärsliv så som den ska njutas. Låtit datorskärmen förbli svart, inte öppnat kalendern utan istället frossat i spännande tevedokumentärer
medan arbetet med makens blå tröja växt fram genom stickor och garn.

Nu regnar det och jag känner ett vemod över höstens grå ankomst. Tänker tillbaka på sommaren. När vår veranda fylldes med skor som normalt trampar runt i Frankrike, Mauritius och valda delar av Skärblacka. Tänker på våra utflykter, fika i trädgården och glass med barnbarnen. Goda, glada minnen att ta fram när kylan tränger sig på.

År 2001, den 11 september satt jag i soffan och broderade. Vita orkidéer i en kruka. Allt i korsstygn. Då ägnade jag all min tid till att bli frisk. Mitt liv var skakigt och jag höll på att ta min familj med mig i djupet av mörker. Då hände katastrofen som lamslog en hel värld.
År 2003 hälsade jag varje morgon på en leende Anna Lindh som satt uppklistrad i spårvagnshållplatsen utanför mitt arbete. Bilden på kvinnan iförd endast en spetsbehå samt ett par lika spetsiga trosor som skulle locka andra kvinnor att gå till H&M hade bytts ut. Den halvnakna kvinnan frestade  en man som i väntan på spårvagnen lade sina händer på de toppiga brösten, ställde
 sig på tå och kysste modellens mun. Jag såg ingen kyssa Anna Lindh. Hon som sa JA till Euron.
Den 11 september plockade bilden på Anna Lindh bort.

Det finns minnen då jag med exakthet vet vad jag gjorde och var jag befann mig. 11 september är en sådan dag då jag minns allt med klarhet. I morse påminde jag vår son om att idag är det hans och hans sambos förlovningsdag. Han svarade att det inte fallit honom i glömska men jag tycktes ana en tacksamhet över upplysningen i hans röst.

fredag 7 september 2018

Vänskapsord och sorgsen onåbarhet


Jag har inte hört av henne på länge. Började undra, är det något som är fel? Kanske till och med mycket allvarligt fel?
Skickade ett meddelande. Inget svar. Oron började gnaga. Först smygande, som en kittling i magtrakten. Känslan ökade i kraft och styrka. Svaret kom från hennes son. Läget är allvarligt, men mamma kämpar på. Lång väg har hon innan allt är så normalt som ett liv kan bli efter en svår hjärnblödning.

Livet kan försvinna bort på en sekund. Glida undan likt en fjäder över mörkt vatten.

Kvinnan och jag har haft ett speciellt band. Ett band som knutit samman det som för mig är oåtkomligt. Hon har ömsom talat vänligt till mig, ömsom med skärpa i rösten. Väglett och givit visdomsord. Nu är jag rädd att aldrig mer få ta del av kunskapen, råden, informationen och hoppet om att nå det onåbara.

Vänskap kan knytas på de mest otänkbara sätt. Vänskapen mellan den här kvinnan och mig började för flera år sedan genom ett trasigt påslakan, en otrevlig person på Coop samt en anställd på det som en gång kallades Posten.

Vår vänskap har under åren utvecklats till förtrolighet. Men det unika i vår vänskap är att vi aldrig träffats. Vi känner till varandras röster genom telefonsamtal och känner våra egenskaper genom skrivna ord. Den där sommarträffen vi talat om blev aldrig av. Trots att viljan varit tätt inpå.

Varför skjuter vi allt som ofta upp det som i tanken slagit rot och som vi planerar? Det föresvävar oss aldrig att det kan bli för sent. Vi lever i nuet och i nuet vill vi stanna. Ända till dess tiden kommer ifatt och någon vi håller av inte längre är nåbar.