torsdag 21 september 2017

Svettig nylon och vilse vid Stureplan


Har precis plockat av de sista björnbären vars revor täcker den största delen av snickarbodens långsida. Det suger till i magtrakten. För en kort tid tillbaka var björnbärsrevorna fyllda av blommor.
Känslan av vemod bleknar då jag lägger upp egenodlade söta vindruvor på fruktfatet. Vinstocken är granne med björnbären och de båda sorterna ger en skön mix.
Förra årets skörd av vindruvor hann vi aldrig med. Ledarhunden var före oss. Sträckte upp nosen mot klasarna och snaskade njutningsfullt i sig var enda vindruva.
Vid upptäckten röt jag och schasade bort hunden. Han såg förvirrad ut, förstod inte vad han gjort för fel. Vi tillåter honom att äta obegränsade mängder av vår trädgårds vildväxande blåbär. I hundens värld fanns ingen skillnad på vindruvor och blåbär.

Även vi människor kan stundom känna förvirring. Speciellt då vi tror oss ha koll på situationen och det visar sig att vi är ute på helt fel spår. Som att till exempel köra bil efter GPS i Stockholm.

"Gör nu inte som du gjorde när vi körde bil efter GPS i Oslo", förmanade maken.
Den gången ansåg jag att den datastyrda rösten visade oss åt helt fel håll och tog ett eget beslut. Ett beslut som ledde oss genom en och samma vägtunnel tre gånger. Om inte mer.

Denna gång löd jag GPS-maningarna och körde längst skärmens rosa markering. Svängde höger, vänster och rakt fram. I bilen bakom oss befann sig sonen och hans familj. Litade på mamma som har samtliga bokstäver som går att uppbringa i sitt körkort. 
Plötsligt befann vi oss i ingenmansland trots ett myller av bilar runt omkring oss. Den lilla bilen på GPS-skärmen for fram och tillbaka och jag kände hur mina ben blev varma i nylonstrumporna.
"Gör en U-sväng"! Uppmaningen kom vid Stureplan. Maken hotade med att plocka fram kartboken för att på så vis ledsaga oss till Värtahamnen.
Jag gjorde en U-sväng och sonens vita bil följde tätt efter vår bakdel.

Stockholm har rankats som Nordens värsta stad att köra bil i. Dessutom befinner sig staden på plats nummer tolv över de mest trafikdrabbade städer. Moskva är värre ändå så jag kan skatta mig lycklig att färden inte gick till Ryssland.
Men som alltid när förvirringen känns som värst så löser sig allt på bästa sätt. Så även denna gång. Trots att sonen vid målets framkomst ifrågasatte min förmåga att hitta rätt. Sonsambon verkade däremot rätt nöjd med att ha fått sett Stureplan på nära håll.

Om vi någon gång återvänder till vår huvudstad per bil tänker jag dock inte ikläda mig nylonstrumpor utan satsa på något mer lätt och luftigt.

onsdag 20 september 2017

Fläsk på golvet och finska älgar


Efter ett par dygn till sjöss står vi åter på stadig Skärblackamark. Sonen med familj tog oss med på en tripp till Helsingfors och jag fick bruk för min numera knaggliga finska då jag erbjöd en finsktalande dam en bit toalettpapper. Kan tyckas märkligt att behöva dela med sig av mitt toalettpapper men då damen efter att ha intagit diverse maträtter vid buffébordet kände hon sig tvungen att blaska av sig i ansiktet. Vi hade förenats i samma tanke i toalettutrymmet då jag forslat dit en av stortvillingarna för att uträtta samma ärende som damen.
När damen blött ner ansikte och stora delar av halsen insåg hon att det enkom fanns automatiska handtorkare vilket medförde vissa problem. Då grep jag in och delade frikostigt med mig av toalettpappersrullen.

Färjan var förutom oss även fullpackad med japanska turister. Utrustade med selfiepinnar spatserade de omkring och insöp atmosfären. Vid buffébordet stötte de på patrull för den råa fisken var inte så som rå fick inmundigas i Japan. Ej heller björnkött, rentunga, piroger och brödost föll turisterna på läppen. En av sällskapet tog det säkra före det osäkra och åt enbart knäckebröd.

Buffébord är ett sällan skådat skådespel. Trängsel och otrivsel innan maten ligger på faten. I all upphetsning kastade en svensktalande turist en rejäl skiva fläsk på golvet varpå en vän av ordningen plockade upp fläsket för att placera det på ett bord som dignade av ostar. Protesterna lät inte vänta på sig så den ordningsamma hängde helt sonika fläsket över kanten till juiceapparaterna.

Väl framme i Helsingfors klev vi ombord på en dubbeldäckad turistbuss. Innan vi hann sätta oss tillrätta med säkerhetsbälten och hörlurar for bussen iväg för att omgående köra in i baken på en stillastående bil. Ett visst tumult uppstod innan ordningen var återställd och vi fick vår rundtur som visade stadens sevärdheter. I lurarna hörde vi berättaren tala om en stad helt förskonad från kriminalitet. De enda påbuden som kunde förväntas var en och annan älg som förirrat sig in bland de mäktiga byggnaderna, ditkommen från de djupa finska skogarna. Annars var det en lugn stad, nåja det fanns viss risk för ficktjuvar men inte värre än att flanören kunde känna sig totalt lugn på gator och torg.

Resan var förnöjsam. Barnen dansade disco och körde motorcykel. Våghalsiga trapetskonstnärer med svarta säckar över huvudet underhöll högt över färjans gågata och vackra damer med korta kjolar slängdes fram och tillbaka av lika vackra mäns starka armar över dansgolvet medan strålkastarskenet följde den vilda dansen.

Nu är farmor och farfar ganska urlakade. Det har dock varit en mycket rolig umgängesresa som vi tackar för men nu får vi vila upp oss och hämta nya krafter inför den stundande morgondagen.




söndag 17 september 2017

Mjältsjuka och kyrkoval


Nu är det oåterkalleligt. Maken har ställt undan sommarens utemöbler vilket medför att hösten har blivit verklig. Det hjälper föga mitt tragiska sinne att butikshyllorna dignar av nyskördade höstgrönsaker eller att folk i min omgivning låter påskina att hösten är mysig.
Jag faller in i en melankolisk stämning, vilket inte betyder det samma som depression, utan mest för att jag inte lyckats med att fånga tiden. Varje höst känner jag att sommaren var alldeles för kort, jag hann inte med att njuta fullt ut innan det plötsligt blev för sent.

Trots mjältsjukan över de undanställda utomhusmöblerna har det än så länge varit en mycket trevlig söndag. Inte minst med tanke på att min mamma orkade följa med oss till kyrkan på gudstjänst med efterföljande val. Den svaghet hon kände när jag hämtade henne gick plötsligt över då hon handhälsade på den präst vilken hon utsett som sin begravningspräst.
"Än få du vänta ett tag, jag är inte riktigt redo än", sa mamma och prästen tog sig för bröstet. Log lite försynt och fångade upp min blick.
"Ja vi är utrustade med galghumor. Den egenskapen måste vi utnyttja för att klara av situationen", förklarade jag för prästen som nickade och sa att hon förstod.

Fyra generationer stod vi framför valurnorna. Min mamma, jag, vår dotter och våra barnbarn. Barnbarnen är för visso för små för att inneha någon rösträtt men det är aldrig fel att lära dem hur det ska gå till. Det dröjer inte innan de själva ska göra sina egna val och stoppa dess i kuvert och valurnor.

Kyrkovalet är ett viktigt val. Inte minst i år då SD gör allt för att få inflytande i kyrkans värld.
Själv röstar jag i kyrkovalet inte enbart för att protestera mot den främlingsfientlighet SD står för utan för att visa min respekt för den betydande roll Svenska kyrkan har för så många i vårt samhälle.
Dessutom gillar jag kyrkans värdegrund som bygger på humanistiska principer. Genom att rösta kan jag också vara med och påverka kyrkans arbete både här hemma men också internationellt. Visa mitt stöd i en organisation som stöttar människor i utsatta situationer oavsett deras sexuella läggning, bakgrund eller trosuppfattning.

fredag 15 september 2017

Blixtlåsfadäs och en blottlagd akter


Talade för en tid sedan i telefon med en väninna. Vi har känt varandra sedan elvaårsåldern men allt medan året gått har de mer personliga träffarna minskat. För att till sist upphöra helt. Avstånd, arbete och all annat göromål har satt gränser vilket medfört att vi inte längre riktigt vet hur vi ser ut i varandras ögon.
Därför beslutade vi oss för att berätta om våra sedan barn förändrade utseenden. En gemensam nämnare kom vi fram till. Storleken på våra kroppshyddor. Samt att vi nästan samtidigt under året som snart är till ända haft en rejäl garderobsrensning. Kläder som vi tror oss med tiden komma i har fått hänga kvar i garderoberna, tvättade och prydligt strukna. När så sanningen kommit i fatt oss har vi trots tygets kvalité och skick funnit det nödvändigt att avveckla även dessa plagg.

Det brukar oftast inte smärta mig nämnvärt då till synes hela och snygga kläder på grund av min uppkomna storlek blir kasserade. Förutom en klänning som jag verkligen gillat och som jag dessutom känt mig snyggt klädd i.
Just den klänningen bar jag då maken och jag var på en tillställning där många andra festklädda människor samlats.
Visst stramade det aningen runt mage, höfter och lår men inte värre än att med viss handräckning av maken med att få upp sidans dragkedja så satt klänningen utmärkt bra.

Vi minglade runt och småpratade med alla och envar. Mat, dryck och underhållning. Kvällen led mot sitt slut och efter en lyckad afton åkte vi hemåt. Det var då jag upptäckte det. Sakta och smygande hade dragkedjan krupit nedåt för att till sist låta sprundet i sidan bli en stor och öppen  skådeplats för mitt underställ. Allt medan  jag själv gled omkring och kände mig snygg och välklädd.

Hade det hänt under den period i livet då allt avvikande hos mig som person tett sig pinsamt hade jag antagligen hamnat i en döende hög på golvet då det hemska uppenbarats. Nu beskärmade jag mig mest för att mina kroppsliga kurvor fyllt ut med ett rejält lager underhudsfett som orsakat en blixtlåsfadäs vilket i sin tur föranledde att klänningen blev ett minne blott.

Jag har med åren blivit riktigt bra på att undanröja fadäser som kan liknas med att bli bortgjord. Som den gången då jag införskaffat mig nya glasögon. Progressiva dessutom. Vilket medför en viss teknik för den ovane bäraren innan ögonen och kroppens rörelsemönster blivit synkroniserade.
Jag hade precis blivit klar med samtliga förberedelser inför en begravning, blommorna snyggt arrangerade runt kistan och i kyrkbänkarna satt anhöriga, övrig släkt och vänner i väntan på att begravningen skulle ta sin början. Då kommer en man inrusande i kyrkan med en blomsterkvast vilken jag snabbt och med en yrkesmässigt korrekt rörelse tog ur hans hand. Skred långsamt och värdigt fram till koret och lade ner blommorna intill kistan som stod tre trappsteg upp från altargången.
När jag skulle gå tillbaka ner spelade mina nya glasögon och fötterna mig ett spratt. Jag föll handlöst framstupa och gled på magen likt en säl på ett isblock fram över altargångens stenbeläggning. Allt medan kjolen kanade upp och blottade min trosförsedda akterdel. Det gick ett sus genom folksamlingen och kyrkvaktmästaren utstötte en flämtning. Vanligtvis brukar inte begravningsentreprenören befinna sig i just den positionen inför det stundande avskedstagandet. Men det var bara  att till synes oberörd kravla mig upp och dra ner kjolen till en anständig nivå.

Med blåslagna knän kände jag mig dock tacksam över att jag inte fortfarande befann mig i pinsamhetsstadiet.


torsdag 14 september 2017

Chockartat tumult och strikta lagar


Känslan när jag öppnar bildörren på förarsidan och passagerarsidans sidoruta fullkomligt exploderar och sprider glas över hela insidan av bilen är svår att förklara. Ett kan dock nämnas, ett smärre chockartat tumult uppstår. Att den olycksaliga händelsen skulle infinna sig precis då jag hade som mest bråttom spär på känslan lite extra.
Maken, min trygghet och klippa, överlämnade genast bilnyckeln till sin bil och tog därefter fram sin industridammsugare, silvertejp och en bit plast.

Så satt vi så småningom där. Mitt emot varandra vid bordet i finrummet. Drack kaffe och åt toscakakor med sked. Hon trettiotvå år äldre än mig. Fårat ansikte, aningen nedsatt hörsel och krum i ryggen. Men ögonen, klara och pigga. Precis så som jag minns det. En gång i tiden kollegiala frilansande reportrar. Hon kallar sig däremot inte för frilansare utan redaktör.
"Skrivklåda, det har jag fortfarande", sa hon och öppnade en svart anteckningsbok.
Darriga snirkliga bokstäver innehållande tankar och funderingar kring ett mycket långt leverne.

Vi jämförde våra kameror. Enades om att tekniken utvecklats. Allt material innehållande text och bilder färdas på några få sekunder genom rymden och landar där det ska. När redaktören var ung fraktade hon sitt material sittandes på en moped som hade motorn på styret. Innan hon köpte sig en Volkswagen. En mycket äldre modell än den jag som ung fick av min pappa då jag avklarat mitt körkortsprov.

Redaktören berättade för mig om sitt liv. Hur hon reste till min före detta hemstad i Värmland för att lära sig skriva maskin och stenografi. Bodde på Spelmansgatan och gick på lediga stunder med sina kamrater till Gröna Lyktan och åt bullar som sköljdes ner med saft.
Det var tiden innan Gröna Lyktan serverade starkare varor än saft i glasen. Till ett helt annat klientel än blivande skrivmaskinister som därtill lärt sig stenografi. Om detta sa jag ingen, ville inte rubba hennes drömska tillbakablickar.

När jag efter ett par timmar reste mig, tackade för kaffe, kaka och trevlig samvaro frågande hon om jag kommit för att skriva hennes dödsruna. Vilket jag omgående dementerade. Jag hade enkom kommit för att höra henne berätta om sitt liv som hon vid sin ålder låtit publicera och tryckt upp i bokform.
Ögonen glittrade när hon signerade boken och lade den i min hand.

"Lite minnestankar skrivna utan grammatikens strikta lagar. Men livet självt följer ju inte alltid några lagar. Kanske är det därför livet blir så spännande".