torsdag 24 maj 2018

En uppäten riddare och fniss i salongen


Fortfarande sommar. Sol, värme och torka. Trots att maken ofta saknar tiden som lantbrukare gläds han åt att slippa bekymra sig över nyuppkommen gröda som riskerar att förtäras i brist på vatten.
"Se där, vilket bekymmerslöst liv vi lever", påpekar jag. Fäller upp det nyinköpta parasollet och bjuder på fattiga riddare som tillsammans med fjolårets jordgubbssylt påminner om barndomens mögliga vetebrödsskivor som piffats till i stekpannan. Dock var icke de frasiga riddare vi under förmiddagsfikat avnjöt gjorda på mögligt bröd. Utan av några bortglömda semmelbullar jag hittade i frysen.
Semlornas tid är för denna gången förbi, nu är det istället fattiga riddare som står på agendan.

När jag inte steker dessa delikatesser som jag doppar i en blandning av socker och kanel kör jag grus. Så mycket grus att axlarna på boggiekärran hotar att gå av. Vilket växer ilska hos vår son som står för mottagare av nämnda gruslass. Hans bestämda åsikt är att när det kommer en liten gumma för att hämta grus ska det inte lastas med övervikt. Vilket han ber mig hälsa lastmaskinsföraren i grusgropen vilken enligt vår son gjort bort sig rejält.

Nu tror jag inte att lastmaskinsföraren känner sig tillintetgjord. Han gör enkom sitt jobb oavsett vem som kommer för att hämta grus. Däremot känner säkerligen en kostymklädd herre sig tillintetgjord då över 200 personer inklusive jag bevittnade hans framfart vid Södra skogsägarnas årsstämma under gårdagsförmiddagen.
Pressen blev hänvisad egen plats i De Geerhallen. En plats med god utsikt över de församlade. På främsta raden satt Södras viktigaste personer. Enligt den nya moderna traditionen läppjande på take away-kaffe. Det är då, minuterna innan ordföranden svingar sin klubba och låter pålysa att stämman tar sin början, som den kostymklädde herren gör entré. Utan att uppmärksamma den lilla förargliga upphöjningen där sista trappsteget tar slut.
All aktivitet med kaffedrickande ur pappmuggar avstannar. Blickarna fästes istället på den stilige herren. Vilken vilt flaxande med armarna försökte hålla sig i upprätt ställning. Jag höll krampaktigt i min penna och reporterblock medan alla andra istället höll andan. Med en duns föll mannen ner över benen på den första sittande raden. De trendiga muggarna i papper studsade och kaffefläckarna spred sig över viktiga dokument och dokumentens ägare.
Ordföranden tog ett skutt åt sidan och lyckades hålla sig torr. De övriga hjälptes åt att torka varandras kläder och dokument med servetter. Den stilige herren kravlade sig upp, såg aningen tillskrynklad ut medan jag med min kamera knäppte några bilder för att visa maken på spektaklet vid återkomsten hem.

"Varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att hålla sig för skratt", tänkte jag skamset där jag satt och blickade ner över folksamlingen.
"Antagligen för att du själv inte är drabbad", viskade en röst inombords.

söndag 20 maj 2018

Proteinrik spyfluga och ett stopp efter vägen


Vad hände? undrar jag i mitt stilla sinne. Allt har fullkomligt exploderat och jag hinner inte med. Min vision om att sitta under det blommande äppelträdet, läsa en bok och läppja kall lemonad medan rosa blomblad sakta singlar ner och lägger sig i mitt hår har grusats. Blomningen är över men jag försöker efter bästa förmåga fånga det som nu slagit ut i sin fulla prakt.
Ändå, det känns som om tiden inte räcker till. Jag hänger inte med i svängarna, göra det där som jag vill. Vilket i sig betyder så lite som möjligt.

Planen för dagen är en utflykt. Med stortvillingarna. Om det nu är möjligt. Något annat kan dyka upp innan planen ska genomföras.
Som barn gjordes sällan några större utflykter till skog och mark. Min pappa tillbringade genom sitt jobb största tiden i skogen. Han åt sin andra frukost, lunch och eftermiddagsfika utomhus. Oavsett väder. Han blev därmed mättad av utomhusätande. När han var ledig ville han inta sina måltider sittande vid köksbordet. Äta lagad mat som omväxling till smörgåsar med svettig ost, mjölk som hotade att klumpa sig i glasflaskan av sommarhettan och under timmarnas gång fisljummen kaffe från termos.

När jag var skolledig följde jag med pappa till arbetet. Vi bredde våra mackor och for iväg med folkan. Det var mitt största nöje i livet. Jag missade aldrig tillfället och jag tror de där somrarna med pappa skapade speciella band mellan oss.
Timret kördes ut från skogen med häst. Gubbarna barkade stockarna för hand och jag kan än idag känna det vita lena från barken insida och hur det doftade. Jag kan höra ljudet från hästarna när de malde ner det medhavda höet med sina kraftiga tänder.
Vid ett tillfälle var vi flera stycken som satt tillsammans och vecklade upp våra smörpappersinklädda smörgåsar. Jargongen mellan gubbarna var rå men hjärtlig.  Då och då drog pappa ihop ögonbrynen. Varnade och sa att det finns ett barn med i gruppen. Sneda leenden och tysta ursäkter.
En präktig spyfluga kom långsamt surrande. Alla höll undan sina svettiga ostmackor. Alla utom en gubbe. Han pratade och skrattade. Torkade snor med ovansidan av handen och tuggade brett. Flugan slog sig tungt ner på hans smörgås och gubben bet av. Små hulkande hördes och mackorna åkte tillbaka in i kladdiga smörpapper. Rasten var avslutad.

Min pappa uppskattade att äta sina måltider inomhus då han var ledig. Oavsett väderlek. Men varje maj månad gjorde vi en utflykt med ett rejält matförråd i korgar. Mamma, pappa och jag. Den årliga överraskningen då jag väcktes klockan fyra på morgonen. Det var större än självaste julafton. Kvällen innan tisslades och tasslades det ute i köket. Förberedelserna var på gång. Vi skulle på gökotta. Klockan fyra på morgonen var bästa chansen att höra göken. Det var mina föräldrars fasta övertygelse.
Då körde vi ut i skogen, bredde ut en filt och åt medhavd matsäck. Ibland hade vi tur och göken var lika morgonpigga som vi. Men göken kunde lika gärna ta sovmorgon.

Idag ska det annat till en en morgontidigt gökotta för att överraska barn. Kanske det skulle funka om iPaden packades med och det finns tillgång till Wifi. Eller till en plats med Pokemon stop.

tisdag 15 maj 2018

Explosivt förfaringssätt och en felaktig fot


Det gäller att hålla sig uppdaterad då nya förordningar äger laga kraft. Körförbud om inte bilen besiktigas inom den nya uppsatta tidsramen till exempel.
En snabbkoll gav mig insikten om att min bil måste in på kontroll senast 30 juni. Eljest får jag trampa cykel.
Nu för tiden är det smidigt att boka besiktning via nätet. Välja och vraka bland stationer som står till förfogande. Samt förhandsbetala. Jag valde utifrån makens rekommendationer.
"Så kan du passa på att shoppa loss lite när du ändå är i närheten av köpcentrum", sa han i sin spontana iver över att bli befriad från bilbesiktningen.

Efter att under gårdagen ha klivit upp okristligt tidigt, kört grus från stora grusgropen samt i stekande hetta grävt ett grönsaksland som efter utförd tillkrattning ska täckas med gräsfrö var mina krafter förbrukade. Trots att jag hittat en mycket för stor keps i sonens arbetsbil som skydd mot solens skarpa strålar kändes det som jag drabbats av ett smärre solsting.
I god tid körde jag in till Norrköping och den väntande bilkontrollanten. Klev in i receptionen och anmälde min ankomst. Flickan vid disken knappade på sin dator, såg sorgsen ut och lät meddela att ingen tid var bokad.
Resultatet blev likartad med att kasta en glödande sticka i torr kådrik tallved. Jag fullkomligt exploderade och sa ärligt vad jag ansåg om dylikt slarv.
"Har du fått någon bekräftelse"? frågade flickan allt medan köande bilägare utstötte små stön.
"Kan du lita på att jag har"! Jag fräste som en ilskan katta, skrollade fram bekräftelsen på mobiltelefonen och skulle precis trycka upp den i flickan plyte då jag upptäckte det. FEL station. Jag hade kört till helt fel besiktningsstation, eller rättare sagt bokat tid på ett ställe som maken inte rekommenderat. Min fasta övertygelse var dock när jag bokade att jag följt hans goda råd.

"Vi skiter i alltihop, jag åker hem"! Innombord dog jag en smula av förnedring och skam.
"Har du förbetalt"? hörde jag flickan ropa efter mig. Jag skulle i ärlighetens namn vänt mig om, sett henne i ögonen och bett om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Sagt som det var, att jag var ohjälpligt förvirrad. Istället funderade jag var Malmgatan 21 ligger. Jag hittade dit och min bil gick genom besiktningen med beröm godkänd.

Shoppade lite gjorde jag också av bara farten. Ett solparasoll med tillbehöret gjuten fot. Vid uppackningen hemmavid visade det sig att jag köpt en fot ämnad för hängparasoll. Inte ett parasoll där röret sticks ner i ett runt hål foten för att hålla det på plats. Maken, min älskade tålmodige vapendragare håller säkert parasollet med sina starka händer över mitt huvud om jag ska sitta ute i solen till dess jag varit inne i Norrköping och bytt ut parasollfoten. Han vill inte riskera att frugan drabbas av solsting med dåligt humör som påföljd.

måndag 14 maj 2018

Flytande potatis och ökande röstvolym


Den småskaliga odlaren har utfört sitt dagsverke. Morötter, rödbetor, plocksallad och rädisor. Och så den oerhört viktiga potatisen. Pärer är en självklarhet för torparen. Allt sedan år 800 före Kristus. Eller i våra breddgrader allt sedan 1800-talet men då drack folk mest klar potatisspad som genom viss framställning resulterat i den rätta styrkan.

Nu har våra syrener slagit ut. Påminner om våra barns skolavslutningar när de var små. Jag lät blomsterhandlaren binda vackra kransar som jag trädde på döttrarnas huvuden medan sonen fick en bukett som fästes på skjortan. Vackrast av dem alla tågade de därefter in i kyrkan tillsammans med sina klasskamrater. Sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan genomled den publika delen av de församlande nära anhöriga barnens uppträdande på fiol, blockflöjt, bastuba och klaviaturinstrument. De som var mest hänförda var de uppträdande barnens föräldrar. Som avslutning välsignade prästen barnen och det väntande sommarlovet.

Jag hinner till viss del njuta av vår trädgårdsprakt. Just nu känns det mest som om jag är transportör på heltid. Barnbarn från förskolan och till ögonläkaren sedan vidare färd hem till föräldrarna, stora maskiner till och från Sankt Anna och idag är jag dessutom grustransportör.
I väntrummet hos ögonläkaren läste jag sagor för barnbarnen. Tumme Lisa. En smått märklig historia som är svår att tolka. En äldre herre lyssnade spänt till berättelsen. När sköterskan kom och ropade upp mitt barnbarn såg herren besviken ut. Han tyckte det var trevligt med en farmor som läste sagor istället för att plocka med mobiltelefonen.

"Du får höra mer sen, barnet ska bara in på en liten koll sedan kommer han, hans syster och farmor tillbaka och läser mer innan han ska in till doktorn", sa sköterskan. Varpå herren såg nöjd ut.
När vi kom tillbaka hade herren ersatts med en annan herre. Som plockade med sin mobiltelefon. Den ringde, herren svarade och talade högt och ljudligt. Ingen fick missa ett enda ord av samtalet. Jag läste för barnen. Ökade min egen ljudvolym varpå den telefonerande mannen irriterat blängde åt mitt håll. Han skruvade upp röstvolymen och jag följde efter. Övriga patienter följde intresserat händelseförloppet.
"Jag hör inte vad du säger, det är så förbannat högljutt här", skrek mannen in i sin mobiltelefon.
Hela väntrummet log. Mannen avslutade samtalet, suckade och mumlade något om hänsynslöshet.

Maken och jag avslutade kvällen med sill och potatis ute på vår veranda. Glass till efterrätt. Just nu är livet bra gött. Om en stund ska jag bege mig till den stora grusgropen vid Klinga. Plikten kallar mitt uppe i den ljuvliga försommaren.

lördag 12 maj 2018

Bensprattel och sorgkanter


Vår sedan många år tillbaka inneboende badrumsspindel har bytt domäner. Numera befinner den sig i vårt sovrum. Kan tänkas att den till slut inte stod ut med den lukt som stundom sprider sig i ett utrymme med vattenklosett och därför fann det lämpligt med miljöombyte.
Jag för en inre kamp gällande vår hyresgäst. Är skapt att inte känna någon rädsla för spindlar men finner det dock högst otrevligt då den firar sig ner och med ett långt ben kittlar mig i ansiktet som morgonhälsning. Då slår jag mot den. Hotar med dammsugaren varpå spindeln snabbt klättrar tillbaka längst den vävda tråden och försvinner in bakom taklisten.

Som barn roade vi oss, mina kamrater och jag, med att rycka benen av långbenta spindlar. Med stor förtjusning studerade vi benen som i spasmer rörde sig trots att de avlägsnats från kroppen. Varje förnuftig förälder ingriper vid sådana tillfällen. Hutar åt sina telningar att vara rädd om det liv som skapats oavsett det gäller stora djur, småkryp eller människor. Därför utförde vi våra spindelexperiment då ingen vuxen befann sig i närheten. Än idag är det osäkert om min mamma vet om mitt ytterst hänsynslösa tilltag. Skulle hon av någon anledning få reda på det kan hon näppeligen  stå till svars för något jag gjorde som barn och som hon inte kände till.

Det sägs att en seriemördare inleder sin mordiska bana genom att rycka benen av spindlar. Eller flugornas vingar. Risken är även överhängande att småkrypsplågaren utvecklas till en psykopat utan några som helst empatiska känslor.
Nu är vi som var barn då vuxna. Har egna barn som vi efter bästa förmåga försökt uppfostra i läran om vad som är rätt och fel. Barn som i sin tur fått egna barn att göra folk av.
Om någon av oss som var barn då och ryckte benen av spindlar blivit seriemördare eller banditer är inget jag har kännedom om. Visserligen kom Knutbypastorn från den värmländska bruksort där jag växte upp. Från den tiden minns jag honom mest som en osnuten unge som satt pakethållaren när han och pappan var ute och cyklade. Han och jag ryckte aldrig gemensamt några ben från spindlar. Vilket kan bero på att jag var mycket äldre och med åldern kom insikten att det jag höll på med var en högst plågsam och elak handling. Att gossen skulle bli en pastor som med tiden skapade stora feta rubriker med svarta sorgkanter anade ingen.

Vår sovrumsspindel behöver inte känna någon oro över att mista sina ben. Jag utfärdar enkom hot och besvärjelser då den blir allt för närgången. I värsta fall får den flytta tillbaka in till skitlukten där den från början hörde hemma.