söndag 23 juli 2017

Lurad av en stare och ett språkligt bruk


Klick, klick, klick, drrrrrrr. Klick, klick, klick, drrrrrrr....
Jag vaknade strax för klockan sex i morse. Hörde hur vår vattenspridare jobbade på.
"Nej", tänkte jag. "Nu glömde maken att stänga kranen igår kväll och nu har vattenspridaren gått hela natten".
Låg stilla och lyssnade, funderade på om jag skulle kliva upp för att gå ut i trädgården och göra en åtgärd. Då kom jag till insikt om att det var en stare som satt helt nära vårt öppna sovrumsfönster och härmade vattenspridaren. De är ena riktiga experter på att härmas, de där stararna. Troligtvis har fågeln suttit i ett träd och memorerat ljudet då vår vattenspridare under gårdagen varit aktiv. I arla morgonstunden passade den så på att praktisera sin nya kunskap. Nöjd med den insikten vände jag på mig och somnade om.

Det går att lära sig härma olika ljud och språk. Gäller både människor och vissa djurarter. Själv är jag ingen språkbegåvning, har utan någon större framgång gett mig i kast med tyska, franska, finska och engelska. Engelskan är det språk jag behärskar även om uttalet haltar betänkligt. Tyskan är som bortblåst, finskan finns det ännu kvar några fraser av men franskan gav jag ganska omgående upp.

På de sociala medierna varnas nu om en man, kommen från ett annat land, som går omkring på gatorna i en stad i en annan kommun än vår. Han närmar sig den inhemska befolkningen och gör några trevande försök att härma vårt språk. Något som är mycket uppseendeväckande, ja rent utav riktigt farligt. Så farligt att mannen nu figurerar under rubriken VARNING.
Han kan säga "Hej, vad heter du"? vilket tyder på att han är ute i onda avsikter.
Den inhemska befolkningen är utrustad med ett vokabulär så som Idiot, djävul, galning, peddo, avskum, pack och utvisning. Ord som nyttjas flitigt i den sociala tråden.
Men den enträgne mannen fortsätter sin vandring på okända gator och försöker härma okända människors inhemska språk. Det är rent utav förfärligt och kommer helt och hållet an på att många av oss inhemska röstar på fel parti.

Vi inhemska är så uppfostrade att vi tror gott om våra egna, vi som inte skiljer oss i någon större utsträckning från mängden. Därför är det förvånande att en inhemsk kvinna överlämnade bilnyckel till en man som till viss del lärt sig härma, förstå och uttala vårt språk. Bilen skulle provköras och det blev en så pass lång provkörning att kvinnan som stod kvar på plats och ställe för att vänta på sin återvändande bil står kvar där än idag. Fly förbannad, vilket inte är något att undra över.
Åter igen kommer hjälpen av vårt vokabulär till nytta på de sociala medierna. Den lömske bilprovaren har hängts ut med bild, namn och fullständigt personnummer. En av oss inhemska har till och med gått ytterligare ett steg längre och tagit fram adress och lägenhetsnummer till biltjuven så alla ska få veta vem han är. Inlägget delas hej vilt och alla tycker synd om kvinnan som lämnat ifrån sig bilnyckeln istället för att sätta sig i passagerarsätet och följt sin bil under färden. För henne gäller inte de starka kraftuttrycken, hon har ju inte gjort något fel utan tillhör endast det inhemska folket.

Jag funderar över om hela historien om mannen på okända gator och bilen på villovägar
är med sanningen överensstämmande. Fasar vid tanken om någon av mina närstående eller jag själv en dag får se min nuna i de sociala medierna under rubriken VARNING. Bli delad över hela världen till bestörtning för mina närmaste, övrig släkt och vänner. På lösa grunder dessutom.

Men risken är nog minimal. Jag är ju inhemsk och kan vårt språk med endast en brytning av värmländska och lite östschötska.
 Ty vi inhemska är befriade från skuld, vi röstar enkom på helt fel parti. Och delar det andra säger åt oss att dela på de sociala medierna.

fredag 21 juli 2017

Ett uppriggat tält och All inclusive


De flesta i vår bekantskapskrets har begivit sig till Gotland. Allt genom dokumentation på sociala medier. Resten av befolkningen är ute och campar, enligt SCR Svensk Camping. I husbil men även ett och annat tält slås upp. För frihetens skull, säger camparna och stoppar polletter i gemensamhetsanläggningens duschautomat.

Eller så har det svenska folket begivit sig utomlands för att förbättra på den svenska solbrännan.
All inclusive och hotellets egen pool. Samtliga All inclusive jämförda och bokade till lägsta pris.
Bufféer med lokala specialiteter och glass till barnen. Med en ny fräschör kommer resenärerna hem för att möta den svenska hösten. Där är vi snart. Kvällarna mörknar allt mer och det ånyo blir dags att längta bort till de varma länderna för att på så sätt förlänga sommaren.
Utlandssolbränna slår högre än svensk bränna, tänker jag där jag sitter i den svenska sommaren och vickar med tårna. Ser rallarrosen blomma med Glan som fond. Jag har ingen längtan åt något håll, tycker det är bra som det är. Med den svenska sommaren.

Dock hittade jag ett tält i vårt förråd. Vems det är vet jag inte, inte heller har jag forskat närmare i frågan.
"Kanske vi ska campa", sa maken vid frukostbordet i morse när jag förde det upphittade tältet på tal.
Tanken kittlar. Det var länge sedan vi satte ner tältpinnarna i marken och med gemensamma krafter krängde tältduken på plats. När barnen var små var vi hängivna campare de gånger vi packade tält, sovsäckar, liggunderlag, spritkök och barn i bilen. Det hände att vi slog läger långt från campingplatser med den påföljd att jag kände en ängslan att bli överfallen i nattens mörker. Eller bortmotad av någon nitisk markägare som inte beaktade allemansrätten. Vilken ger tillstånd att campa en natt förutsatt att camparen är rädd om naturen och inte stör nämnda markägare.

Vi tog nästan ett beslut. Om att campa bakom vårt hus. I den händelse att vi börjar längta hem då vi ligger i våra sovsäckar på knöliga liggunderlag. Beslutet kvarstår, vi måste först kolla väderleksrapporten. Vill inte riskera att campa i hällande regn. Den svenska sommaren kan vara förrädisk med sina tvära kast mellan sol och blöta.

Vi får fundera vidare. Tältet ligger där det ligger så tillvida inte någon kommer och gör anspråk på det. Än så länge är det sommar. Vi hinner campa bakom vårt hus när vi väl fattat det beslutet.
All inclusive helt utan någon som helst extra kostnad och lång resväg dessutom.
Sämre kan vi ha det, som turisten säger i sina inlägg under sina bilder på de sociala medierna.

onsdag 19 juli 2017

Kärleken till en gjutjärnspanna och ett upprättat testamente


Efter snart fyrtio år tillsammans består vårt hem av pinaler som vi gemensamt införskaffat. Inget från våra tidigare liv finns i vårt bohag, förutom den svarta stekpannan i gjutjärn. Den fick jag av min mamma när jag som sextonåring packade ihop mitt flickrum och flyttade hemifrån.
Anledningen till denna gåva var att mamma hyste en oro över att jag skulle drabbas av anemi på grund av järnbrist.
"Stek all mat i gjutjärnspannan så får du i dig järn", förmanade hon.
Denna stekpanna jämte en av mig inköpt gul temugg med orange blommor blev således mina allra första hushållsartiklar i mitt första egna hem.
Vart den gula temuggen med orange blommor tagit vägen vet jag inte. Däremot kommer jag ihåg att den så småningom blev naggad i kanten och slutade som pennställ. Därefter är muggens öde dolt i det förgångna.

Jag vårdar min gjutjärnsstekpanna ömt och kärleksfullt. Diskar den aldrig med diskmedel utan drar med lätta tag diskborsten över stekytan samtidigt som jag låter hett vatten rinna över den för att skölja bort flottet. Stundom smörjer jag in den med en skvätt av den finaste jungfruoljan innan den ställs tillbaka i grytskåpet. Där stekpannan av teflon står tillsammans med grytor och kastruller.

Min stekpanna i gjutjärn är min absolut käraste vän i matlagningskonsten eviga labyrinter. Isterbanden blir aldrig så goda som då de muntert fräser i den svarta pannan. För att inte tala om pannkakor. Frasiga och med den rätta färgen smakar  de ljuvligt. Tack vare stekpannans utomordentliga beskaffenhet. Eller pyttipanna, gjort på rester av potatis, kött, lök, fläsk och grönsaker. Till det ett stekt ägg, vändstekt till maken, rinnande gula till mig.

Sköter jag min stekpanna som jag hittills gjort i fyrtiosex år kan den bli flera hundra år gammal. Fortsätta att förvaltas generation efter generation. Om nu någon vill ärva den efter min död vill säga. Kanske hamnar den i återvinningsstationens container för järnskrot. Omvandlas i en gjutprocess till ett motorblock eller ett brunnslock. Anses som produktionseffektiv istället för att konkurreras ut av material av mer modernare slag.

Min välanvända stekpanna i bästa sortens gjutjärn går en oviss tid till möte den dag jag inte längre vakar över den. Funderar över att upprätta ett testamente där testamentstagare är våra barn. De kan ha delad vårdnad av stekpannan. En vecka i taget. Byte på måndagar. Allt nedskrivet och undertecknat av mig för att förhindra någon uppkommen vårdnadstvist.
Dessutom är de uppväxta med stekta rätter ur just den här stekpannan av gjutjärn vilket kan bidra till ett visst affektionsvärde.

Alla borde ha rätten att äga en stekpanna i gjutjärn!