tisdag 22 augusti 2017

Vassa saxar och iver inför morgondagen


Mörka kvällar och sköna mornar. Klar luft och kaffe på altanen. Ännu finns möjligheten att sitta ute och lapa solsken.
Dessutom är maken och jag för dagen nyfriserade. Vi har börjat åka samtidigt till vår frisörsalong. Tycker det är trevligt att sitta sida vid sida i var sin stol och samspråka med våra frissor. Vi pratar växelvis men även i munnen på varandra. Lyssnar stundom in varandras småprat och jag förundras över att samtalen aldrig sinar.

Vanligtvis brukar maken betala bådas klippningar. Min nota är aningen dyrare ehuru jag som avslutningsvis låter frissan plocka mina ögonbryn. En kostnad som inte verkar bekomma maken nämnvärt. Men för mig bidrar frisörbesöket till att det blir ännu mer angenämt då jag inte behöver belastas ekonomiskt.

Numera känner vi oss hemmastadda i salongen. Vi behöver inte orda om hur vi vill ha våra frisyrer. Frisörerna känner oss och vi känner dem. Vet hur de hanterar saxarna på bästa tänkbara sätt för att göra oss nöjda. Allt är bekant och tryggt.

Dagens samtal handlade om att hålla hus och hem rent och snyggt. Jag såg en viss bestörtning i frisörernas ögon då jag påtalade att jag gillar att städa, tvätta, stryka tvätt, laga mat och baka. Ja så till den milda grad att jag kvällen innan en påtänkt storstädning känner mig så exalterad över min uppgift att jag har svårt att sova. Full av förväntan inför den stundande gemenskapen med dammvippa, dammsugare och skurhink ligger jag i vår säng och ivras inför morgondagen.
Jag må vara fel avnavlad men varje människa bär på sitt eget begär och i mitt fall känner jag stor lidelse över hushållsarbete vilket dock ej bygger på allt för stor vardagsdramatik. Finner det enkom trevligt och pyssligt.

Fortsättningsvis på dagen ska jag som omväxling till att vanligtvis vara sjuktransportör till vårt och grannkommunens sjukhus agera djursjukvårdstransportör till djurkliniken i Norrköping. Ledarhunden ska få en spruta som motverkar sjukdomar samt får en översyn av en tass som krånglar.
Ständigt står det något i min agenda. En agenda där jag redan nu börjar bläddra fram ett datum då jag ska ge mig i kast med en rejäl höststädning. Det finns alltid något att se fram emot.

måndag 21 augusti 2017

Den välsignade fisken och brinnande kunskapstörst



Jag satt vid köksbordet hemma hos en bonde för att göra ett jordbruksreportage då min mobiltelefon ringde.
"Vi har fått en flicka", sa svärsonen och därmed hade vår dotter fött fram småtvillingarnas storasyster.

Idag började flickan första klass. Hon och hennes klasskamrater förärades med pennor och radergummi. Läroböckerna blir en senare fråga. Först skrivmaterial som inledning på första skoldagen.

Än idag minns jag min första skoldag trots att det är många år sedan. Hur jag kvällen innan skolstarten låg i sängen och vred mig som en metmask på kroken. Nervositet och förväntningar. Skolväskan med bokpapper och papper till bänken stod beredd i hallen.
Med min hand i mammas gick vi till skolan. Väl framme fick vi barn fick hänga upp våra jackor på anvisade krokar och sätta oss på träbänken som var placerad under krokarna. En flicka hade en lång kappa som hon hängde bredvid min jacka. Det doftade te och örter från hennes kappa.

Fröken hälsade oss välkomna och poängterade att vi alla var skolmogna.Det hade föregående tester vi gjort utvisat. Därefter fick vi precis som småtvillingarnas storasyster skrivmaterial. Och var sin ask med pastellkritor. Tjocka kritor med pappersomslag låg i den stela asken med avtagbart lock. Pastellkritor i regnbågens alla färger.
Vi fick även var sin burk Björnklister. Denna läckerhet som jag med fördel åt med den tillhörande penseln. Efter några år byttes penseln med sina strån av naturmaterial ut mot en liten spatel av plast. Då gick det lättare att inmundiga klistret som både smakade och doftade mandel.

Varje morgon efter den första skoldagen ställde vi oss på led framför skoldörren. När fröken kom neg och bockade vi och utstötte unisont en morgonhälsning innan vi fick gå in och sätta oss på våra platser. Morgonstund har guld i mund och den klara sol går åter opp. Fröken trampade frenetiskt på orgeltramporna och vi sjöng med våra klaraste barnaröster.
Vi knäppte våra händer och bad "Gode Gud välsigna maten amen" och gick sedan till skolbespisningen där mattanten slevat upp spenat och fisk på våra tallrikar. Drycken mjölk serverades i plåtmuggar och var kväljande ljummen efter att stått framme i värmen i en timma och mer därtill.
Alla åt och drack utan protester förutom de barn som hade målsmans underskrift på en handskriven lapp att barnet i fråga var fiskallergiker.

Under lördagens lektioner chillade vi mest och roade oss med "roliga timman" innan vi blev utfodrade av mattanten med risgrynsgröt och saftsås. På lördagar förekom inga handskrivna lappar från målsman gällande matallergi.

Med åren bleknade mitt intresse för skolan och kunskapstörsten upphörde.

Idag började småtvillingarnas storasyster första klass. "Gode Gud välsigna hennes skolgång och låt aldrig hennes kunskapstörst slockna. Amen".

söndag 20 augusti 2017

Ironman och en ilsken hälsporre


Året var om jag minns rätt 1979. Maken och jag var i Örebro och körde på en smågata strax i närheten av centrum. Då fick vi se hennes ryggtavla. Med bestämda steg var hon på väg mot något för henne specifikt mål. 17 år ung med livet framför sig.

Vi körde upp vid hennes sida, vevade ner vindrutan och förvånad över att se oss sa hon "Hej pappa"!
Samtidigt försökte hon dölja cigaretten. Ville inte att vi skulle se att hon var en tjuvrökare.
Vid ett flertal tillfällen har vi påmint henne om den gången. När vi kom på henne att röka på Örebros gator. Naturligtvis dementerar hon händelsen. Skrattar och säger "Nej, nej ni såg fel".
Ty en tjuvrökande ungdom vill inte bli ertappad av sin pappa. Även om ärendet vid detta laget är preskriberat.

Många år har förflutit sedan den gången. Idag är makens dotter en vuxen kvinna med egna barn och barnbarn. Inte heller är hon någon rökare. Vilket är bra för rökning är enkom av ondo och skadar hälsan.

Men att vi år 1979 i framtiden via internet skulle få följa henne mot titeln IRONMAN hade vi inga tankar omkring. Begreppet var då nytt eftersom den första Ironmantävlingen hölls på Hawaii året innan där tolv tävlingsinriktade män deltog. Året efter, då vår Lena i godan ro strosade på Örebros gator med en cigg mellan fingrarna, utökades skaran av Ironman till femton personer varav en var kvinna. Som av förklarliga skäl blev segrare i damklassen.

Nu har Lena gjort det hon så länge legat i hårdträning inför. 3,8 km simning, 180,2 km på cykel och avslutningsvis 42,2 km löpning. I ett enda sträck. Efter 14 timmar och 23 minuter är hon då äntligen en Ironman!
Full av beundran bugar vi och skjuter raketer.
"Galenskap", sa våra andra barn vilka är hennes lillasyster och lillebror medan de hejade på.

Maken och jag talade med familjens Ironman i telefon under förmiddagen. Ville veta hur det var att simma, cykla och springa. Hur hon mådde idag och om hon tänkte göra om det.
"Det tänker jag göra" svarade hon tveklöst. Det verkade som om hon redan glömt det kraftiga illamåendet, den onda hälsporren och de ömmande fotsulorna.

Men vad är att vänta av den som istället för att bekvämt sitta tillbakalutad i bilens passagerarsäte och låta sambon Kjell ratta bilen då de ämnar komma på besök tar cykeln. Från Närke till Östergötland.




lördag 19 augusti 2017

Hemtrevnad och polisiärt arbete


I rask takt närmar sig september, advent, jul och nyårsafton. Sju månader kvar till vårmånaden mars. En månad som det var fem och en halv månader vi lämnade.
Regnet skvalade mot fönsterrutorna när vi slog upp ögonen i morse. Det lät trots allt hemtrevligt där jag låg ombonad under täcket. Nu blåser det åter igen ljumma vindar. Än återstår det ett par dagar av sommaren.

Hårdare vindar blåser det just nu kring Louis de Geer konsert&kongress och Upplev Norrköpings vd.
Själv anser han sig vara en "jävla dumbom" vilket han idag gått ut med i Norrköpings Tidningar i en öppenhjärtig intervju.
Jag är benägen att hålla med. Fortkörning och 0,4 promille alkohol i blodet bakom ratten är inte enbart dumdristigt. Det är rent utav livsfarligt. Både för sig själv och andra.
Dock har inga anklagelser riktats mot honom. Bara mängder av stöd. Vilket inte hindrar honom från att installera alkolås i sin bil. Vilket tyder på att vd:n har problem.

Som offentlig person räknade han med att hamna i hetluften. Vilket inte var hans första tanke då polisen stoppade honom utan vilken svikare han är.  Men att det samtidigt måste finnas utrymme för en människa att fela. Vilket i och för sig är korrekt.

Framöver får vi antagligen läsa om domslutet. För en dom måste det bli. Vilket också är bra. Värre är när någon blir anklagad för något och det sker en dom utan föregående rättegång. För sådant händer tyvärr allt för ofta. En målsägare i ett hemmasnickrat åtal. Där buset blir uthängd i bekantskapskretsen och på sociala medier. Vi är inte sena med att haka på. Hota och förtala. Yrka på utvisning, dödsstraff och krossade knäskålar.

Den rattonyktre vd:n och jag hjälpte en gång för länge sedan en liten flicka som cyklade omkull. Precis framför våra fötter for hon i full fart i backen och slog sig rejält då vi möttes på en hundpromenad. På den tiden då vd:n var involverad i Kolmårdens djurpark.

I kväll flyttar Kolmårdens egna elefanter in i våra vardagsrum. I tevesoffan får vi bevittna en duell mellan elefanterna och en arkeolog. Startskottet för den nya familjeserien Duellen går av stapeln, en serie som innehåller allt från utmaningar och dråpligheter till människans kamp mot element med inslag av det filosofiska.
Kan behövas lite lättsam underhållning som omväxling till det som nu sker ute i världen men också här i vår egen kommun. För en stund lägga bort tankarna på makthavare, terrorister och människor vars tidigare förtroendegivande inställning till vad som är rätt och fel genom sina ageranden har svikit dem som känt sig trygga.


torsdag 17 augusti 2017

Svarta grenar och barndomsminnen


Sömndrucken reste jag mig från min säng. Hela rummet snurrade och jag for huvudstupa in bland våra böcker som är placerade i bokhyllan längst med långväggen i vårt sovrum.
Maken stirrade förfärad på mig allt medan min hjärna åkte karusell.

Under hela gårdagen svajade golven allt medan hjärnan skvalpade fram och tillbaka inuti huvudskålens rundade form.  De tankar som jag kunde sortera var hotfulla.
"Stress", sa maken. "Du måste lugna ner dig en smula".

Svarta grenar skymde sikten. Likt elaka fingrar som ville krafsa djupt ner i köttet. Komma åt känsliga punkter för att trigga igång något jag för länge sedan lämnat. Återuppväcka sjukdomen som ligger och lurar. Beredd att överta makten.

Olyckligt att det skulle ske precis nu. Då svågern och svägerskan från Frankrike var på besök. Men gemensamma och enskilda minnen samt brödernas barndomsminnen plockades fram vid middagsbordet vilket lockade till glada skratt. Höll yrseln en aningen på avstånd. Åtminstone då jag befann mig i sittande läge.

Efter frukost var det dags för avsked. Men ord som lovade att vi ses igen nästa år. Storebror och lillebror. Båda liknar de varandra med stråk av sina föräldrar.

Idag har jag blivit omhändertagen. Lugnad. Och yrseln är på upphällning. De svarta spretande grenarna håller på att vika hädan och släpper fram ljuset. Den klarblå himlen där en och annan oregelbunden molntapp svävar förbi. I vilstolen har jag lagat bekvämt tillbakalutad och stirrat upp i det blå allt medan Katarina Ewerlöf har läst för mig ur Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt.

Den som en gång som drabbats av utmattningssyndrom befinner sig alltid i riskzonen. Det är dock allt för lätt att det faller i glömska. Kanske är det bra att sjukdomen ibland gör sig påmind. Påtalar att nu är det dags att lägga i bromsen.
Den sjukdom som ständigt ger mig dåligt samvete.  Till skillnad från om det hade varit ett gallstensanfall, ett brutet ben, blindtarmsinflammation eller ryggvärk. Krämpor som inte skadar någon annan på samma sätt.
Min latenta sjukdom ger min make otroligt ledsna och bekymrade ögon. Eller rättare sagt, rädda ögon. Trots att det är sjutton år sedan den drabbade mig och min familj med full kraft så sitter den kvar under huden som en ständig påminnelse om att vi ska vara aktsamma om varandra och det liv vi lever.