Knopp i syrenen, ytterdörren på vid gavel, atlanfika och jag har tagit av mig strumporna. Släppt tårna fria och gjort några trevande barfotasteg på gräsmattan som grönskar.
Våren när den är som bäst. Här hemma. Jag längtar inte bort någonstans.
Glan ligger lugn och stilla. Inte en krusning syns på den spegelblanka vattenytan. Nitiska fiskare försöker sig på att dra upp en gös lagom till påskbuffén. Hur det är med fiskelyckan kan jag inte orda om eftersom varken maken eller jag är några fiskare. Vi har gjort tappra försök. I timtal kastat i och vevat upp. Kroken har alltid förblivit tom. När grannfrun för några år sedan drog upp en gädda, längre och större än hon själv lade vi undan våra fiskespön och har sedan dess aldrig ens nuddat vid tanken på nyfångad fisk.
Kanske skulle jag försöka mig på jägarexamen. Rådjuren har ätit upp våra penséer meddelade maken för en stund sedan. Det borde inte vara helt omöjligt att sätta ett perfekt skott som för alltid gör slut på ofoget.
Något som ger oss boende i vårt område huvudbry är den båt som någon sedan två år tillbaka dumpat intill strandkanten. Ingen tycks vilja veta av den och nu har jag kontaktat Norrköpings kommun och polismyndigheten. Enheten miljö- och hälsoskydd gjorde det lätt för sig. Skickade ärendet vidare. Till en annan kommunal avdelning. Polisen tog dock det hela på största allvar. Skickade ut en patrull som när den tekniska utredningen var klar ringde mig.
Tyvärr, båten är så vitt vi kan se inte stulen så nu kan vi inte göra något mer i saken. Båten ligger på det kommunala skrivbordet.
Alltså, vi får inte forsla bort båten, ej heller sälja den eller använda den som bränsle när valborgsmässoeldarna tänds. Mitt förslag att släpa ut båten mitt i Glan, borra ett hål och sedan låta den sjunka till de sälla djupen motargumenterades inte av polismaktens utsände. Bara en antydan om böter eller fängelse i upp till ett år. Men ett miljöbrott att dumpa båtar det är alla inblandade parter överens om. Förutom båtägaren som har sina egna metoder.
Jag har till och med gått så långt att jag försökt pracka på David som jobbar på ICA flytetyget. Ej heller detta lyckades. Så nu står båten där den står. Som ett dystert monument över alla som tröttnat på att vara båtägare.
