måndag 9 juli 2018

Originalskrift och en rosa kyss


Som brukligt är då maken och jag ger oss ut på äventyr kör jag bilen och han läser kartboken. Ett upplägg vi båda känner oss tillfreds med. Jag blir ofta ansatt av svår åksjuka som medpassagerare, att därtill stirra ner i kartboken för att lista ut vilka vägar vi ska ge oss in på är inte att rekommendera.
Maken är en fantastisk kartläsare. Inga vägar hur små de än må vara undgår hans blick. Efter Jönåker fick jag olika kommandon, sväng vid Bäle, ta till höger vid Askartorp. När vi kommer till Glippsta ska du svänga vänster.
"Skulle vi inte till Strängnäs"?

Mitt ute i ingenstans fanns ett café. Med tillhörande loppis och katthotell. Allt inrett i en ladugård där den hemvävda trasmattan på det skrovliga och lutande golvet hängt med sedan urminnes tider. De inslagna trasorna har en gång varit bondens avlagda ladugårdbyxor, bondmorans rutig förkläde och för länge sedan bortglömda och urvuxna kläder som deras avkommor burit. I alla fall om min fantasi gällande trasmattan tillåts att springa iväg.

En fjunig yngling stekte våra smörgåsar frasigt gyllenbruna. Serverade oss vid bordet och önskade oss smaklig måltid. Vid de andra borden satt pensionärer, barnfamiljer och döttrar som bjöd sina åldriga mödrar på en sommarutflykt.
Jag vecklade upp min servett i händelse av hakspill. Servetten hade ett tryck i snirkliga bokstäver.
"Helan går, sjung hopp fallerallanlallanlej..." Hela den klämmiga fyllerivisan fick plats på den storleksmässigt ordinära servetten. Jag förundrades. En sådan servett ingår nog endast till fikat vid ett café utanför storstadsbebyggelsen.

Efter fem timmar på snirkliga vägar där vi passerat slott och herresäten, enkla torp och medelstora mangårdsbyggnader, läst drottning Christinas privilegiebrev i originalskrift samt tittat in i en kyrka från 1200-talet där herrskapet på 1700-talet låtit bygga en egen läktare nådde vi målet. Taxinge slott.
65 sorters bakverk utlovades. En halvtimmas kö fram till kakbuffén. Maken gav mig en vädjande blick. Nej, hade det tagit oss fem timmar på vägar jag inte visste fanns fram till kakorna skulle jag provsmaka varenda en av dessa delikatesser. Vi stod kvar och insöp svettdoften samt andra odörer som samtliga köande släppte från sig.
Väl framme vid det åtråvärda kakbordet i två våningar kände jag mig lätt illamående. Två tårtbitar, tre bakelseliknande kakor samt Estelles rosa marsipankyss var allt vad vi mäktade med.