Pustar ut efter gårdagen vedermödor som vikarie på Ljusets begravningsbyrå. Takterna sitter ännu i och samtliga inblandade vid en begravning beter sig på samma sätt som alltid. Inget har förändrats sedan jag slutade som begravningsentreprenör för sju år sedan. Mer än att jag fått fler grå hårstrån och lagt ut på bredden. Som sagt, nästan tjugo år i yrket har etsats sig fast ända in i ryggmärgen därmed förflöt mitt vikarierande uppdrag utan några som helst komplikationer.
Idag blir en innesittardag vilket jag känner mig nöjd med. Veckan som varit har gått i ett rasande tempo. Det behövs vederkvickelse innan en ny vecka tar vid.
Tänker ägna mig åt min nya prenumerationstidning som kom igår. ICA Kuriren. Min svärmor hade den och jag brukade få överta tidningen när hon läst klart. Rustik och trevlig. Men jag måste tillstå att mitt första prenumerationsexemplar inte kändes lika rustik nu som som då. Jag ska inte orda om det innehållsmässiga, det är säkerligen lika bra som tidigare, jag har inte ens hunnit ögna igenom den. Jag reagerar mer på det utseendemässiga, den känns liten och tunn men jag ska ändå ge tidningen en ärlig chans.
Förr, när vi var bönder var fredagar en högtidsdag. Då låg Land, ATL och Jordbruksaktuellt i vår postlåda. Detta skedde på den tid då datorer var en framtidsvision. Det var då som vi läste tidningar i pappersformat. Prasslade med sidorna medan vi åt frukost och strök av trycksvärtan mot byxbenet innan vi hyvlade ost till morgonmackan.
Maken tog alltid ur lantbruksdelen ur Land och överlämnade "Tant-Land" till mig. Den del med personliga reportage, häpnadsväckande livsöden, recept och handarbetsbeskrivningar. Och kontaktannonser. Ensamma män, mestadels bönder som sökte lycka, kärlek och trygghet via Lands kontaktannonser.
Kvinnor som sökte bönder att slå sig samman med älskade natur, djur, påta i trädgården och eventuellt om det var nödvändigt mjölka en och annan kossa. De kvinnor som ville ut och se sig om världen tillsammans med ett manligt resesällskap hade dock inte mycket att hämta där om de ville ut i världen tillsammans med en bonde. Möjligtvis kunde de se fram emot en gemensamhetsresa till staden för att köpa harvpinnar, plogbillar, eller spengummi till mjölkorgan.
Jag träffade inte min bonde via Land, vi träffades på gammalt manér på en dansbana dit jag blivit meddragen av en arbetskamrat. Inte direkt en plats där jag kände mig bekväm ty dans har aldrig varit min passion. Han som sedan skulle komma bli min make bjöd upp och jag hängde med i virvlarna så gott jag förmådde iförd rejäla skor med tjock gummisula. Trots mina bristande kunskaper i foxtrot och avsky till dansbandsmusik tändes en gnista och efter en liten tid kände jag mig beredd att ta steget och invitera till en middag. Det fick bli köttsoppa och nybakat bröd. Vilket jag ansåg som en lämplig måltid åt en bonde. Möjligtvis kunde jag ha lagt ner lite mer romantiskt inslag i middagen men just den köttsoppan gick raka vägen via magen till min mans hjärta. Han hade då aldrig tidigare avnjutit en sådan delikat anrättning. Den soppan blev ingressen till vårt äktenskap.
Det händer att jag tillreder just den soppan och maken äter med god aptit. Varje gång påpekar han att den soppan han blev bjuden på för 42 år sedan är något han aldrig glömmer. Jag inflikar att det faktiskt är originalsoppan han slevar i sig. Varje gång ser han lika förbryllad ut och jag blir ängslig att soppan tappat smaken efter alla år. Något maken bedyrar att så är inte fallet. Och jag känner mig tillfreds.
