Summa sidvisningar

onsdag 28 augusti 2013

Chips, öl och sport



Nu när jag ska bli en pensionär funderar jag på om jag skulle börja ägna mig åt någon sportslig aktivitet. Jag har dock vissa krav på denna sysselsättning, det första och största kravet är att det inte får vara allt för ansträngande. Smärtfritt ska det också vara och jag vill inte bli svettig. Jag har googla på en för mig lämplig sportgren och upptäckt att det faktiskt inte finns så mycket att välja på. Golf tycker jag verkar trevlig, jag får gå mycket, får frisk luft, och kan börja på morgonen och sluta på kvällen om jag håller ut så lång tid. Men så är det det där med bollen, den lilla vita som ska skickas iväg åt rätt håll och ner i ett pyttelitet hål. Det verkar svårt och så måste jag lära mig konstiga termer och ha ett handikapp av något slag. Det finns ju minigolf också, här i Skärblacka, dit kan jag ta min cykel och slå några puttar. Men minigolf är en väldigt tråkig och irriterande sport.

Som barn åkte jag skridskor på Färjestads hockeybana. Vissa dagar i veckan var det åkning utan klubba och det var bra för oss flickor som inte hade någon utan vi gjorde piruetter och åttor baklänges. Andra dagar var det åk med klubba och då fick vi med de vita konståkningsskridskorna hålla oss i ett hörn medan grabbarna forsade fram, bromsade in så det rök vitt mot oss, slog hårt med sina klubbor i isen och vi skrek av rädsla. Är osäker på vem av grupperna som tycket det var mest roligt.
Det hände att blodvite uppstod, genast samlades vi kring den sårade och efteråt körde vi våra skenor med taggar längst fram över blodet som antog en rosa ton allt eftersom vi gjorde våra baklängesåttor.

Så på en given signal fick vi lämna isen och göra plats för ismaskinerna. Sedan kom de stora in på arenan. De riktigt stora, de som spelade i Färjestad BK. Vi hängde över sargen och tittade på, de var våra idoler men jag tror inte de märkte att vi var där.
Men en gång kom Uffe Sterner fram till oss och frågade om någon ville sitta barnvakt åt hans telningar, det ville vi alla.

Efter avslutat tonårstid lade jag all idrott åt sidan. Skidorna som min pappa vallat så noga hamnade på vinden, skridskorna i någon låda och spikskorna längst in i garderoben. Alla diplom, bucklor och plaketter arkiverade jag och min pappa sörjde.

Det finns många som utövar sport och idrott, både på elitnivå och som amatörer. De jagar tider och lägger in sina resultat i datorerna, en hel vetenskap som blandas med svett, snor och ömma fötter.  Försöker slå sina egna rekord och blir besvikna när det inte lyckas. Kämpar och sliter för att uppnå sina mål. Beundransvärt på sitt sätt. Men slitigt.

Så finns det en grupp av människor som utövar idrott och sport hemma i soffan. Med öl och chips. En riktig feststämning uppstår och hela Sverige hurrar när hemmalagen och de svenska teamen får medaljer. Om medaljglansen uteblir slutar ölen att skumma och chipspåsarna ligger tomma och flottiga i sophinkar under diskbänken. Det analyseras och diskuteras vad som gått snett. Antagligen beror det på tränaren. Så måste det vara. Och den stackaren får i värsta fall sparken.

Jag ska fundera ett tag till vad som är lämpligt för mig att syssla med, det blir i alla fall inte brottning för där har det konstaterats att det uppstår deformiteter i kotpelaren och för tidigt åldrande i mellankotsdiskarna och det vill jag inte riskera att råka ut för.

U E A



Registreringsskyltar är alltid lite intressant. De tre bokstäverna kan bilda ord och på långresor går det att göra roliga billekar med hjälp av framförvarande registreringsskyltar för att få tiden att gå lite fortare.
Förr i tiden gick det att läsa av vilket landskap de bilburna resenärerna kom från. Om en lantortsbo dristade sig till att köra in i den kungliga huvudstaden gällde det att lugn och behärskat kasta sig med dödsföraktat mod mellan de olika filerna, men framför allt inte stoppa upp bakomvarande trafik som orsakade köer. A och AA tutade och den svettige S hamnade på Djurgården istället för i Bromma. Idag går det att vela omkring precis hur som helst i de stora städerna, vi är alla lika anonyma i våra plåtburkar.

Själv har jag svårt att komma ihåg vad som står på vår registreringsskylt. Om jag ska beställa tid på bilverkstaden hör jag en djup suck i andra änden av telefonluren med en försäkran om att mottagaren av beställningen väntar tålmodigt medan jag går ut på gårdsplanen och läser av bokstav- och sifferkombinationen. Gäller det att boka tid på bilprovningen kan det bli riktigt pinsamt, där vill de ha både registreringsnumret och  bilmärket.

När vi köpte ny begravningsbil fick vi fiffiga och lätta bokstäver på skylten. U E A, mina föräldrars initialer, Uno Elisabet Axelsson. Jag har kört den bilen i många mil, mellan kyrkor och kapell både i staden och ute på landsbygden. Vi har även färdats i tjänstens vägnar till norrland och västkusten, Gotland och Värmland och en tur till Finland och Norge har det också blivit. Efter alla år är det ingen överdrift att säga, det är just den bilen jag känner bäst av alla bilar.

Jag har nu fått bevis på att det inte bara är jag som läser och tolkar registreringsskyltar. Även mina konkurrenter i staden gör det. Och den de bäst läst av är just U E A och de har bildat egna ord:
Ute Efter Allt. Det gör mig stolt för jag inser nu att syftet med att vara konkurrenter är vara just en konkurrent. Vilket behövs för då kan folk undersöka vart de kan gå och vart de får den bästa servicen, det är bara att välja och vraka. Det gäller alla konkurrerande företag, de ska vara bra, pålitliga och ge av det bästa. Det har jag och mitt företag lyckats med eftersom det tydligen uppstått en viss nervositet i branschen.

Nu har jag kört färdigt på U E A, om jag dristar mig till att åka in till stadens gator och den kommer körande ska jag vinka glatt till den och låta den passera mig, helt Utan Eget Ansvar!