Roger i Voxnabruk har problem. Fjällturisterna nyttjar han domäner som toalett. En sanitär olägenhet som gör honom arg och maktlös. Fullt förståeligt för ingen vill ha andras skit precis utanför stugknuten.
Som barn följde jag ofta med min pappa virkesmätaren till jobbet. Långa dagar ute i det fria. Efter någon enslig skogsväg lade skogsbönderna upp timmervältorna och varje stock skulle mätas in och prickas av. Jag rände runt i skogarna med en enda förmaning från pappa.
”Akta dig för rotvältor för slår den ihop är det adjöss”.
Ibland hände det att naturbehov nummer två gjorde sig gällande.
”Gör e grop å huk dej å sen tôrk dej mä môssa eller nôe annat du hetter sôm ä bra”, sa pappa obekymrat.
Jag vet sedan barnsben hur en naturbajsare beter sig utan att det skapar otrevligheter för någon annan.
I höstas lämnade jag tillfälligt min plats som receptionist i trädgårdsfirman för att vara med och dra ris hos en kund ute på landsbygden som behövde få sin trädgård befriad från en massa gamla fruktträd. Sonen körde motorsåg och vi övriga släpade ris och kapade stammar. Ett mödosamt arbete som inte gick lättare när tvåan plötsligt gjorde sig gällande. Jag försökte hålla mig till dess att arbetsdagen var slut så jag kunde få sätta mig till hemma på vår egen porslinstron. Men naturkrafter rår ingen på så jag rusade till skogs för att göra så som min pappa lärt mig. Skogen bestod endast av en liten remsa som inte ens kan kallas för skog utan mest ett bälte av sly men som ändå kunde ge mig ett visst skydd. Jag klättrade över ett stängsel och hittade för ändamålet en lämplig plats i en liten glänt. På marken växte grönmossa med perfekt fuktighet.
Precis i det avgörande skedet såg jag en flock hästar och insåg med fasa att mellan djuren och mig fanns ingen skyddande barriär. Hästarna fick syn på mig när jag satt på huk med byxorna nere vid fotknölarna. De föll in i vild galopp och plötsligt hade fyra hästar omringat mig. Jag var skräckslagen ty jag är rädd för hästar även om de befinner sig på långt avstånd med stängsel mellan oss.
I den dubbla bemärkelsen obekväma positionen jag befann mig i försökte jag skynda på proceduren och tacksamheten jag kände över att inte vara hård i magen visste inga gränser. Tvärt om, skräck och fasa hade satt fart på systemet.
På darrande ben och med kvarvarande mossa i röven kravlade jag mig över stängslet och lämnade fyra nyfikna hästar som på hästars vis antagligen undrade vad de varit med om.
”Varför bad du inte kunden om att få låna deras toalett istället för det där omaket”? frågade dottern när jag berättade för henne om den traumatiska upplevelsen.
Mitt enda svar var att jag skulle ha bli generad över att behöva lämna ett avslöjande luktspår efter mig. Jag är ju ingen fjällturist hos Roger utan mer hänsynsfull än så när det gäller mitt matsmältningssystem med tillhörande slutprodukt.
