Summa sidvisningar

onsdag 3 april 2024

En traumatisk procedur och en generande lukt


 Roger i Voxnabruk har problem. Fjällturisterna nyttjar han domäner som toalett. En sanitär olägenhet som gör honom arg och maktlös. Fullt förståeligt för ingen vill ha andras skit precis utanför stugknuten.

Som barn följde jag ofta med min pappa virkesmätaren till jobbet. Långa dagar ute i det fria. Efter någon enslig skogsväg lade skogsbönderna upp timmervältorna och varje stock skulle mätas in och prickas av. Jag rände runt i skogarna med en enda förmaning från pappa. 
”Akta dig för rotvältor för slår den ihop är det adjöss”.

Ibland hände det att naturbehov nummer två gjorde sig gällande. 
”Gör e grop å huk dej å sen tôrk dej mä môssa eller nôe annat du hetter sôm ä bra”, sa pappa obekymrat.
Jag vet sedan barnsben hur en naturbajsare beter sig utan att det skapar otrevligheter för någon annan.

I höstas lämnade jag tillfälligt min plats som receptionist i trädgårdsfirman för att vara med och dra ris  hos en kund ute på landsbygden som behövde få sin trädgård befriad från en massa gamla fruktträd. Sonen körde motorsåg och vi övriga släpade ris och kapade stammar. Ett mödosamt arbete som inte gick lättare när tvåan plötsligt gjorde sig gällande. Jag försökte hålla mig till dess att arbetsdagen var slut så jag kunde få sätta mig till hemma på vår egen porslinstron. Men naturkrafter rår ingen på så jag rusade till skogs för att göra så som min pappa lärt mig. Skogen bestod endast av en liten remsa som inte ens kan kallas för skog utan mest ett bälte av sly men som ändå kunde ge mig ett visst skydd. Jag klättrade över ett stängsel och hittade för ändamålet en lämplig plats i en liten glänt. På marken växte grönmossa med perfekt fuktighet.

Precis i det avgörande skedet såg jag en flock hästar och insåg med fasa att mellan djuren och mig fanns ingen skyddande barriär. Hästarna fick syn på mig när jag satt på huk med byxorna nere vid fotknölarna. De föll in i vild galopp och plötsligt hade fyra hästar omringat mig. Jag var skräckslagen ty jag är rädd för hästar även om de befinner sig på långt avstånd med stängsel mellan oss. 
I den dubbla bemärkelsen obekväma positionen jag befann mig i försökte jag skynda på proceduren och tacksamheten jag kände över att inte vara hård i magen visste inga gränser. Tvärt om, skräck och fasa hade satt fart på systemet. 
På darrande ben och med kvarvarande mossa i röven kravlade  jag mig över stängslet och lämnade fyra nyfikna hästar som på hästars vis antagligen undrade vad de varit med om.

”Varför bad du inte kunden om att få låna deras toalett istället för det där omaket”? frågade dottern när jag berättade för henne om den traumatiska upplevelsen. 
Mitt enda svar var att jag skulle ha bli generad över att behöva lämna ett avslöjande luktspår efter mig. Jag är ju ingen fjällturist hos Roger utan mer hänsynsfull än så när det gäller mitt matsmältningssystem med tillhörande slutprodukt. 


En uppretad pensionärsgrupp och en dans med smocka


 Precis när vi trodde att ja nu är det över drabbade det oss. Snösmockan. Snökaos. Extremväder. Katastrofväder. 3 april 2024, minns du? Det var då det snöade så förfärligt, kommer vi säga till varandra. 

En buss med femtio pensionärer som rest från Stockholm till Hornborgasjön för att beskåda trandansen fastnade någon stans på E4:an under hemfärden. Fly förbannade över att så gamla människor som bortemot 69 år lämnats åt sitt öde. 

”Nu jävlar måste nån göra något. Det är för lite aktion,” skrek 69 åringarna till kvällstidningens i ovädrets utsände reporter. 

”Det här är väl inget,” sa maken som handskottat snö längst med en landsväg i Värmland som 15 åring. Plogbilen tog sig inte fram och i dåtiden tog befolkningen själva tag i problemet utan att skylla på andra som Trafikverket, räddningstjänsten, militären eller regeringen. 

År 1850 rasade den värsta snöstormen som kom att beskrivas som yrväderstisdagen. Visserligen i januari månad och inte i april. Bland de landskap som blev drabbade var Östergötland. Över hundra personer fick sätta livet till, trettioen i Östergötland. Lättklädda och vilse i stormen frös de enligt historikerna ihjäl. 

Den 2 mars 1888 var det dags igen. Hela landet lamslogs. Tåg och båtar stannade, telefonstolpar föll omkull och människor dog.
Allt detta skedde innan det pratats om klimatförändringar, innan eldrivna fordon och mobiltelefonernas tid. Då när de flesta var beredda på vad vädret kunde ställa till med. 

Snöstormar har drabbat vårt rike flertalet gånger i modern tid. Svarta rubriker, instänga människor och hemtjänstpersonal som inte tar sig fram till de nödställda. Hela infrastrukturen lamslagen. 

Och nu är det dags igen. Efter den förra snösmockan som Trafikverket för stå till svars för med hård kritik.
Ånyo hård kritik. Inte minst från en gäng pensionärer som varit på trandans.