Summa sidvisningar

onsdag 17 augusti 2016

En bärfis i örat och en läskig fågelskådare


Utanför min skrivarbod viner den höstliga vinden. Det känns skönt att sitta inomhus och endast ägna sig åt skriverier. Både det som förpliktar och det som mest är ämnat för hobbyverksamhet.
En insekt av något slag, kom plötsligt promenerande över mitt skrivblock. Kanske i ett sista försök att hålla sig vid liv. Kyla kan knäcka även den som bär på ett hårt skyddande skal. Som den påhälsande lilla krabaten i grönt. Vad det är för sorts insekt låter jag vara osagt, även om den liknar en slags skalbagge.

Tvestjärtarna har gjort sitt intåg så som det är brukligt om höstarna. När vi var bofasta på Vikbolandet kröp de med förkärlek ner i vår postlåda vilket vållade ett visst obehag då posten skulle hämtas in. Det gällde att skaka ur morgontidningen innan den bars in och vecklades ut på köksbordet.
För vem har inte hört talas om tvestjärtar som nattetid krupit in i människors hörselgångar där det är varmt och fuktigt för att slå sig tillrätta och ge bäraren bekymmer.
Vilket för tankarna på den gång då jag vaknade mitt i natten av att något rörde sig inne i mitt öra. Sömndrucket stack jag dit pekfingret och fick ut något som sprattlade. Jag klämde till och en förfärlig stank spred sig runt min huvudkudde. En bärfis hade påpassligt slagit nattläger i mitt öra varpå jag fick gå upp och ta en välbehövlig dusch för att sedan byta örngott. I den stunden kände jag tacksamhet över att det inte var en tvestjärt även om jag ställer mig tveksam till att dessa smått obehagliga kryp bosätter sig i människors hörselgångar.

Jag låter min krypande gröna vän vara, den kan fortsätta att vandra runt på mitt skrivbord som en påminnelse om den gångna sommaren.
Likaså låter både maken och jag den stora spindeln som bosatt sig i vårt badrum vara i fred. Enda gången jag känner mig besvärad är då den spinner en tunn tråd och sakta hivar sig ner mitt framför näsan på mig då jag står i duschen.
Med brysk stämma uppmanar jag den att klättra tillbaka upp till taket och betrakta min nakna kropp på avstånd. Det finns gränser för mitt tålamod och min integritet.

Många anser småkryp som obehagliga men även de som samlar på dessa faller under epitetet läskigt.
Jag läste en gång en studie som utförts av en professor i psykologi och som handlar om vad människor tycker är mest creepy. Det som förvånade mig i undersökningen var att fågelskådare anses som synnerligen läskiga. Det framgick dock inte varför just fågelskådare skulle vara likställda insektssamlare men förklaringen kanske är att de kikar närgånget på sina objekt genom ett objektiv.
För vem känner sig inte besvärad då det är dags för fotografering? Om det inte gäller att ta en selfie förstås. Då vill vi alla vara med på bild och tycker inte att det är det minsta obehagligt.