Summa sidvisningar

fredag 5 december 2014

Cafébesök och en aktiv vulkan



Vi besöker ofta vårt lilla café i Skärblacka. På förmiddagarna är det oftast fyllt med människor som grupperar sig runt borden med varma drycker och smaskiga bakverk. Någon kanske sitter ensam och bläddrar i dagens tidning eller väntar på att tiden ska gå innan det är dags för besök hos optikern på andra sidan gatan. Eller att apoteket ska öppna.

I går var jag där som caféets enda gäst. Klockan var en timma före stängningsdags. Ägarinnan syntes inte till, hon gjorde sig antagligen klar hemma hos sig själv för några timmars sömn innan det åter var dags att, när vi sover som bäst, kliva upp för att i nattens mörker baka bullar och kakor som vi  andra sedan får njuta av,

Jag väntade på en man som jag skulle intervjua. Det var lugnt och stilla omkring mig och jag läppjade på ett stort glas latte. Tänkte på den rådande situationen som nu uppstått i vårt land. Tänkte på hur det ska bli.
Hur människor kommer att rösta i mars nästa år. Kommer regeringen sitta kvar eller får vi den gamla tillbaka. Blir SD ännu starkare än nu.....

Våra dagar är lugna och utan några egentliga större störningar för oss som privatpersoner. Vi lever i ett land förskonat från krig och katastrofer. Hur länge kommer det att få vara så? Kommer vi för alltid att leva i en skyddad sfär?

Det var just katastrofer intervjun skulle handla om. Vem kommer hjälpa oss i ett skarpt läge? Ett läge där vi alla behöver varandra, oavsett nationalitet och var vi kommer ifrån. Oavsett vad vi tycker om varandra och varandras åsikter. Kanske en katastrof får oss att gräva ner stridsyxorna och ta hand om varandra utan att tänka på vårt ego.
"Typiskt att det ska behövas en katastrof för att få till en förändring" tänkte jag irriterat.

Mannen kom och pratade katastrof rakt in i min inspelningsapparatur. I mitt glas fanns bara kvar lite mjölkskum blandat med kaffe innanför glasets rundade kant.

Han berättade bland annat att han varit med och samordnat det praktiska runt händelsen då vulkanen Eyjafallajökull hade sitt utbrott på Island. Precis då skulle vi flyga till London. Det var osäkert om planet skulle lyfta och vi lyssnade otåligt och spänt på nyheterna. Den vulkaniska askan spred sig över Europa. Risken var överhängande att den skulle leta sig in med sina små partiklar i flygplanens motorer så all flygtrafik stod stilla i väntan på besked.

I egen sak inte något katastrofläge. Katastrofalt för flygbolagens ekonomi och för de boende på Island. Att få sina hem fyllda med aska kan inte vara en angenäm upplevelse. Men det rörde inte mig, jag ville bara åka till London och driva omkring på stadens gator tillsammans med några av mina familjemedlemmar.

Värre katastrofer har ägt rum. Estonia. Tsunamin. Människor som på ett eller annat sätt stod oss nära.
Där svenskar var inblandade. Efter Tjernobylolyckan kunde vissa delar av vårt land inte plocka bär eller äta vilt kött. Hur situationen var och skulle bli där låg ju så långt borta. Hemskt, men inte här.

Vi som inte personligen varit nära hemska upplevelser har så svårt att förstå. Vi som inte upplevt krig och svält. Död och olycka.

Jag förde pekfingret runt kaffe-och mjölkskummet på glasets insida. Slickade sedan av fingret och fortsatte intervjun med mannen från krisledningsutskottet i Norrköpings kommun.

"Vilken tur att den där vulkanen lugnade ner sig den gången så vi kom till London som planerat" tänkte jag medan inspelningsapparaten surrade och fångade upp mannens röst.