tisdag 11 juli 2017

En skyltlös stolpe och långkalsonger med förgylld knopp


Det händer mycket i vårt bostadsområde vilket det som oftast sker då det tillkommit kommunalt vatten och avlopp. Vilket i sin tur medför att nyfikenheten hos allmänheten stegras och vår lilla lite slingrande grusväg nyttjas av icke boende längst med Bäckstugevägen. Det har hos vissa skapat en gnutta irritation och ett beslut om att sätta upp en återvändsskylt klubbades igenom. Kanske skulle det avskräcka någon att i onödan köra ner på vägen om det står klar för trafikanten att det faktiskt är en återvändsgata.

Styrelsens vägansvarige Krister samt min egen make fick det hedervärda uppdraget att montera upp skylten. Gemensamt for de till uppställningsplatsen, maken vid ratten och Krister med skylten i famnen, lika ömt som om det vore ett lindebarn.

Tacksamheten över den uppsatta skylten visste inga gränser. Irritationen lade sig och biltrafiken fortsatte i oförminskad styrka. Men vägföreningen hade dock fått en egen återvändsskylt och det är ju alltid något att glädjas över.

Häromdagen fastnade min blick på stolpen där skylten för ett par dagar sedan suttit. I sin tragiska ensamhet sträckte sig stolpen mot den klarblå himlen. Skyltlös. Någon illbatting har troligtvis haft med sig en liten trappstege och lämpliga verktyg för att helt sonika på olaglig väg införskaffa sig  en egen återvändsskylt. Nu har styrelsen ånyo tagit ett beslut om att köpa in en ny skylt och jag i egenskap av ordförande i vägföreningen har slagit klubban i bordet.

När vi bodde på vår gård i Värmland blev hela byn indragen i en synnerligen fräck stöld av vår svenska fana. Efter en allmän flaggdag vajade fanorna på sina stänger. Vi liksom många halade inte fanan vid solens nedgång, förutom mina svärföräldrar som nogsamt följde flaggandets regler. Alla vi andra blev under natten av med våra fanor så även flaggstångslinor som kapats med kraftig kniv.
Nu hade som sagt mina svärföräldrar helt enligt reglementet halat och omsorgsfullt vikt ihop sin fana samt lagt den i tryggt förvar. Dock hade svärmor inte tagit in tvätten som hängde på tork ute i trädgården. Häpen stod hon om morgonen och spanade upp mot flaggstången där svärfars långkalsonger muntert fladdrade i vinden. Förgylld av flaggstångens guldglänsande knopp.
Svärmor halade ner kalsongerna medan vi andra i byn hjälptes åt att fälla varandras flaggstänger för att med gemensamma krafter trä dit nya linor.

Funderingarna gick varma. Var det en värmlänning eller en närking som i skydd av nattens mörker bestulit en hel by på deras svenska fanor? Mitt i Letälven som rinner genom byn går gränsen mellan Värmland och Närke. Det hela kunde ha slutat med ett smärre krig mellan Närke och Värmland om det inte uppdagats att det var tyska turister som införskaffat sig svenska souvenirer. Turister begåvade med ett visst mått av humoristisk ådra. Med tanke på min svärfars långkalsonger.