Krångliga anordningar och att nå en annans själ

 Igår höll barnomsorgen för den yngsta i barnaskaran stängt. Med påföljd att barnbarnet fördes hem till farmor och farfar. Flickebarnet och jag tog en rejäl promenad i snålblåsten. Men först skulle jäntan spännas fast i sittkärran. En bedrift i sig själv. Barnet är lätthanterligt så själva nedsättandet gick smidigt. Värre blev det vid fastspännandet. Dagens säkerhetsåtgärder är säkra när momentet väl är utfört. Nu är vagnens säkerhetsanordning betydligt enklare konstruerat än bilbarnstolens. Där krävs tekniskt kunnande eller en förälders vana.

När jag för en tid sedan skulle köra stortvillingarnas lillebror och lillasyster till förskola respektive dagis höll jag på en kvart innan lillflickan var säkrad i bilbarnstolen.  Med fasa insåg jag att momentet måste upprepas när gossen skulle följas till förskoleklassens ytterdörr. För jag vågade inte lämna vårt yngsta barnbarn kvar i bilen. Då dök plötsligt småtvillingarna upp på väg till skolan. Jag hojtade att de måste komma och passa sin kusin en liten stund. Jag kände en oerhörd lättnad.

Det är förunderligt hur människors beteende förändras när vi möter varandra med barnvagn. Eller hund.

En man jag ofta träffar i vår lokala matvaruaffär har en butter uppsyn. Vi hälsar belevat på varandra men har aldrig utbytt några artighetsfraser. Förrän igår. När vi möttes på en av Skärblackas trottoarer och han såg vårt barnbarn lyste han upp. En god stund språkades vi vid. Samtalen handlade om allt från tandsprickning och pannkakor till släpvagnar och husrivningar. 

Så här i efterhand funderar jag huruvida den där mannen är butter eller ej. Kanske har jag varit fördömande i överkant utefter hans anletes utformning. Hur verkar jag själv vara i betraktarens ögon vid första anblicken? Jag hoppas att den som ser mig i ögonen istället för att dröja sig kvar vid ansiktet kan utnyttja den icke verbala kommunikationen och förstå att om jag ser sur och butter ut förmedlar mitt inre något annat. För jag är en ganska glad och positiv person men om jag är på dåligt humör berättar mina ögon det. Och då är det säkrast att omgivningen håller avstånd till dess att stormen bedarrat. 

Picklad lök och en oväntad handling

 En väninna ringde för en tid sedan och undrade lite försiktigt om jag mådde bra.

Jodå, tackar som frågar. Allt är i sin ordning.

Hon tyckte det var så länge sedan jag bloggat vilket jag är benägen att hålla med om. Därav frågan. 

Tiden har helt enkelt inte räckt till. Bland annat är jag med i en matlagningsgrupp bestående av elva barn. Det är utmattande i sig men väldigt roligt. Vi träffas varje torsdag och största utmaningen är att läsa recepten. Grunden till ett lyckat resultat.

Det steks, kokas, vispas, hackas och dofterna som fyller köket är förförande goda. Sedan inmundigar vi tillsammans de färdiga rätterna och jag är viss och säker att grunden till blivande gourmetkockar numera finns i Skärblacka.

Nu ska jag enkom inte skylla min till synes vilande blogg på dessa matglada barn. Eller att tiden inte räcker till. Mycket händer omkring oss just nu som lägger sordin på den annars så glada stämningen i vår familj. När mycket faller på sina rätta platser tar det överhand och vi ser så ljust på det som sker att det överskuggar det mesta. Så är väl livet för oss alla. Dalar och toppar i den mänskliga berg-och dalbanan.

Idag hände dock något ytterst oväntat som är värt att nämna. Maken har sålt sin skåpbil till ägarna av trädgårdsfirman. På måndag träder en nyanställd in i firman och det tarvas en extra bil. Maken och jag blir därmed aningen entledigad från de mest krävande arbetssysslorna i andras trädgårdar och kan härmed anse oss som lite mindre heltidsarbetande pensionärer. Men, maken hävdade att han prompt måste ha sig en skåpbil och efter en del letande hittade han en som föll i smaken. Idag skulle köpet äga rum och jag körde in honom till bilfirman. När vi gick till våra respektive bilar ropade maken, ”ska du inte handla något du också”?

Jag klev ur min bil och gick tillbaka in till bilhandlaren. Maken åkte hem i sin nya skåpbil. Och jag köpte mig en bil jag också. Förvåningen blev stor när jag så småningom kom hem. 

”Jamen du frågade ju om jag också skulle handla när vi ändå var i stan”!

Och vi behöver faktiskt en bil med plats för sju personer. Tyckte bilhandlaren också när jag berättade om hela högen av barnbarn som vi fått som kärleksgåvor. 

Helst skulle jag behövt köpa en buss men det hade nog varit att gå till överdrift. 

På onsdag ska jag ta med mig maken till bilhandlaren och visa vad jag köpt. Han kommer bli nöjd när jag undertecknar köpehandlingarna. Det är jag övertygad om.