Summa sidvisningar

måndag 11 maj 2015

Postorderkatalog och snabba beslut


-Gud finns inte i någon postorderkatalog, sa dottern i sin predikan under gårdagens gudstjänst.

Tänk vad praktiskt det skulle vara. Bläddra fram och tillbaka i katalogen, peka ut det jag vill ha och välja bort det som inte passar mig. Eller känns passande i mitt liv åt båda hållen. Peka och i tiggande böner be om att mina önskemål blir uppfyllda. Utan att ens behöva anstränga mig.

Gudstjänsten var aningen extraordinär eftersom den inte hölls i den sedvanliga kyrkan utan istället var förlagd i ett gammalt skolhus någonstans ute i en obygd som Gud måste ha glömt. Dessutom var det en för dagen årlig och traditionell gudstjänst som hölls av en frikyrkoförsamling med Svenska kyrkan som gäst.

Kaffe med rikliga av doppa som avslutning. Församlingens ålderman böjde sig över bordet. Såg mig i ögonen och deklamerade att vi har en duktig dotter. Fin predikan med en stark innebörd.
-Det är Gud som gjort henne stark och duktig för hon måste ha det jobbigt, sa mannen.
Jag höll med, hon är duktig men att jag inte riktigt förstod vad han menade med att hon har det jobbigt. Han så generad ut och övergick till att tala om synden istället. Och att människorna som är anslutna till IS skulle lägga ner sina vapen om de mötte Gud. Att missionärer måste åka dit och förkunna den kristna läran och öppna deras hjärtan så de kan ta emot den.
"Tack Gud, att jag inte är en missionär" bad jag tyst. För vore jag en missionär skulle jag blåneka att åka på en sådan missionärsresa. Jag vill inte få mitt vackra huvud avlägsnat från halsen.

Var och en är saliga i sin egen tro.

Jag tuggade på den supergoda bullen och lyssnade lite förstrött på mannen som höll fast i den kristna tråden med tonvikt på synden. Det började klia på mina armar och medan jag krafsade och rev med naglarna tänkte jag på att det är exakt två år sedan jag hade kunnat lägga till Änka i mitt cv.
Snabba beslut från mitt håll, duktig ambulanspersonal och väl utfört omhändertagande på sjukhuset rädda antagligen livet på min make.
Många böner for genom mitt huvud den natten då vi susade fram i det kolsvarta mörkret med en hastighet av 280 kilometer i timman.
Böner som handlade om att låta min livskamrat, barnens pappa, barnbarnens morfar och farfar,  min bästevän och den som är en del av mig själv få stanna kvar hos oss. Samt att älgarna i skogen skulle hålla sig där de var tills dess att vi passerat deras övergångsställen. Allt medan föraren av ambulansen ville veta i detalj av en före detta mjölkbonde hur det går till att mjölka en ko. Varje gång jag vred på huvudet för att se efter om min make fortfarande var vid liv i det snabbt rullande miniatyrsjukhusets togs frågan åter upp. Vad vet jag, kanske fanns planer på att lämna ambulansyrket och starta en karriär som kofarmare istället. Han hade i alla fall ett uppenbart intresse av mjölkens väg från ko till konsument. Dessutom hade det en något lugnande inverkan på mig.

Efter någon vecka reste sig maken från sjukbädden. Såg sig omkring och tog fram gräsklipparen. Därefter fattade han spaden och grävde avlopp vid sonens hus. Helt mot läkarens ordination.

Då böjde mitt huvud i bön. Tackade för livet och la för säkerhets skull till att både Gud och maken vet väl vad de ger sig in på när det gäller hälsan, ett sunt och glatt sinne samt avloppsgrävning.

I det kunde jag vila min trötta lekamen och tomma huvud när skräcken lagt sig och allt började bli som vanligt.