onsdag 12 juli 2017

En stinkande kärlek och kniven i hjärtat


När klockan ringer i arla morgonstund och jag får pallra mig upp för att köra stortvillingarna in till dagis i Norrköping blir dagen utrustad med betydligt fler timmar än brukligt är. Vilket i sin tur medför en viss hög verkningsgrad av snabbt genomföra åtaganden. Redan klockan tio på förmiddagen var allt färdigställt och därefter blev tiden endast min egen. Vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna.

Vad passar då bättre än att koka en kopp kaffe, skära upp en rejäl bit röda vinbärskaka och sjunka ner i trädgårdsmöbeln med en bok. Den litteratur jag nu hänger mig åt har titeln Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske.
Inget är omöjligt då kärleken slår till, vilket denna bok bevisar. Den speglar även hur andra människor förhåller sig till udda förälskelser som inte drabbat dem själva.
Trots att mannen i busken stinker värre än en sophög är den kvinnliga huvudkaraktären störtförälskad. Efter en välbehövlig grovrengöring kastar de sig vilt och ohämmat in i det som älskande par vanligtvis gör. Med mycket lyckat resultat.
Att boken är baserad på författarinnans och hennes makes kärlekshistoria gör den inte sämre. Snarare tvärt om. Att det faktiskt finns de som väljer sin käraste med hjärtat trots andras förmaningar.
Min ålder till trots så är det den första kärleksroman jag någonsin läst och jag följer spänt den rafflande upplösningen. Måtte den blir lika bra som i verkligheten.

Normalt sett brukar jag ge mig i kast med hårdkokta spänningsromaner. Ju mer invecklad storyn är ju bättre är den. Men nu har jag som sagt lämnat de skrynkliga och frånskilda kommissarierna som oftast dränker sina hjärtesorger i ett och annat glas starkt. De får lösa morden utan min inblandning.

Dock blev jag indirekt inblandad i ett icke fiktivt  mord för snart tjugo år sedan. Detta baserat på ett krossat äktenskap med tillhörande vårdnadstvist. Som sedan åtföljdes av ett brutalt mord. Två små barn blev plötsligt på olika vis föräldralösa.
En dag skickade en nära anhörig till offret mig hela den tjocka luntan innehållande rättegångsprotokollet. Personen i fråga ville att jag skulle läsa det och sedan uttrycka min personliga åsikt gällande domen. Jag bör tillägga att jag tidigare varken sett den mördade, mördaren eller den nära anhöriga. Vi hade således ingen som helst relation med varandra men genom mitt dåvarande yrke kom vi i kontakt med varandra.
Jag lovade läsa men slutade tvärt när det blev allt för obehagligt och närgånget. Det tjocka kuvertet hamnade i en låda och glömdes därefter bort. Fram till idag. Tjugo år senare. Då hittade jag det när jag rev runt i lådan på jakt efter något annat. Nu har jag läst alla sidor och inser att de små barnen idag är vuxna människor. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera hur deras liv blev efter den tragiska händelsen.

Från att älska något hett och innerligt kan kärleken övergå i sådant starkt hat att den som älskat har förmågan att ha ihjäl den som älskat tillbaka. Ibland är livet så svårt att begripa sig på.