Summa sidvisningar

tisdag 16 december 2014

Gamla färgfläckar och ett avsked



Stolen stod på golvet framför en nyrenoverad dörr. Den var full med gamla fläckar av intorkad målarfärg. Stolen var gammal och jag tittade på den ett tag. Lämnade den för att sedan gå tillbaka. Egentligen var det inget märkvärdigt med stolen tillverkad av trä. Men jag kunde inte sluta tänka på snickaren som en gång i tiden snickrat ihop den. Sandpapprat sitt ytan så den skulle bli len och flisfri. Riskfritt för de rumpor som skulle placeras mot trät.

Stolen har antagligen tillhört en köksgrupp. Nu var den ensam, stolkamraterna kasserade. Kanske skingrade vid en bouppdelning eller bortkastade på grund av att de blivit obrukbara.
Ett är i alla fall säkert, snickaren är död och begraven för många år sedan. Fallit i glömska allt eftersom generationsskiften tillkommit.

Hur stolen till slut hamnat i snickeriverkstaden var det ingen som visste. Jag frågade men fick bara antagningar till svar.

I går var det tre år sedan min pappa dog. Än är han inte glömd. Vi är några som fortfarande tänker på honom. Den som tänker mest är min mamma. Hon blev halv när pappa dog. Hon tänker även på sin förestående död. Vet att den inte är så många år långt borta.

En hel vecka var jag hos pappa. Sov på en ranglig vikbar säng. Nära hans. Jag höll honom i handen, kände att han ville det även om han inget sa. Han var okontaktbar. Men sista natten ropade han något. Jag reste mig och frågade vad han ville.
"Jag ser en liten flicka vid Majorbäcken" sa han.
"Vem är flickan pappa?"
"Hon heter Carina" svarade han.
Sen sa han inget mer och jag visste att det var hans sätt att ta avsked av sin vuxna dotter som han nu inte längre kände igen. Då ringde jag på mamma som låg hemma i sin säng och vilade efter timmar av vak.

Det finns många sorters avsked. Någon tog ett sista avsked av den gamle snickaren. Nu finns bara en ensam stol som en påminnelse om att han funnits. Vissa avsked är smärtsamma. Sorgliga. Andra avsked är glada för vi vet att det blir ett återseende. Vi är glada att vi träffats och glada att vi får träffas igen.

Det finns även avsked som är befriande. Där vi vet att vi aldrig mer kommer att mötas.  En förlösning ur det svåra och hopplösa. Ett avsked ut i frihet.

Svåraste avskedet är det ovissa avskedet. Då vi inte säkert vet om och när vi kommer att träffas igen.
Sådana avsked tar vi av varandra varje dag men tänker sällan på dem. Varje avsked kan vara det sista men vi tar så mycket för givet. Livet är dock ingen självklarhet. Borde vi tänka på lite oftare. Helst varje dag men då blev nog livet outhärdligt!

Idag firar vi 36-årig bröllopsdag maken och jag. Vi har haft förmånen att inte behövt ta avsked av varandra. Känner en stor glädje över det. Varje dag är en viktig dag även om vi anser den som oviktig för stunden.