Summa sidvisningar

onsdag 19 augusti 2015

Telefonkiosk och ett ohederligt förfarande


När vi träffar nya människor försöker vi oss oftast på en åldersbestämning. Det är av någon anledning viktigt att veta varandras ålder. Törs vi inte fråga går det alltid att stilla sin nyfikenhet genom internets värld. Där kan vi inte hålla oss hemliga, rynkor och grått hår går att åtgärda i praktiken men inte i teorin. Allt dokumenteras och lagras i en hårddisk någonstans ute i det okända.

När vi träffades, min make och jag, var det många som bekymrade sig över åldersglappen mellan oss. För oss var kärleken viktigare än vad som stod i våra födelseattester. Så är det fortfarande även om jag stundom kan tycka att maken hör till den antika världen när han berättar om hur samhället såg ut när han var pojke.

Utvecklingen har precis inte stannat upp sedan jag var barn. Mycket har hänt under mina sextio år och ibland undrar jag om det kommer att hända revolutionerande förändringar som skapar förvåning eller om det inte längre går att förvånas över något.

Godisautomater och telefonkiosker är ett minne blott. Inte ens rättstavningsprogrammet i min dator tycks känna till ordet telefonkiosk utan vill ha det till något annat. Till vad bryr jag mig inte om att ta reda på. Jag vet själv vad en telefonkiosk är och med det är jag nöjd.

Igår när mitt barnbarn och jag skulle gå på museum frågade mannen i biljettluckan hur gammalt barnet var. Hon vägrade att svara så jag fick uppge hennes ålder. Så tittade mannen på mig och frågade om jag var en pensionär eller inte.
"Det får du avgöra själv, svarade jag. Utgå ifrån att jag en helt vanlig vardag är här med mitt barnbarn och att semestern är slut för de flesta".
Jag erbjöd honom även att se mitt körkort, som på Systembolaget ungefär även om det var länge sedan jag fick uppvisa legitimation för att styrka min ålder, men han avböjde.
Mannen funderade en stund, studerade mig uppifrån och ner. Funderade igen och beslöt sig till sist för att jag nog uppnått pensionsåldern och jag tjänade med ens tjugo kronor.
Han gav mig biljetten och sa att han också önskade att han var en pensionär. Om det berodde på att han såg intjänade biljettpengar eller att pensionärer ser vitala, snygga och fräscha ut är svårt att orda om. Eller också vantrivdes han helt enkelt på jobbet.

Efteråt grunnade jag över vad han tog det på. Att jag som inte är en folkpensionär i hans ögon såg ut som en folkpensionär.
När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Ser jag verkligen ut som en pensionär? Inte riktigt. Som en ung pensionär, möjligtvis. Det svarta envisa hårstråt under hakan spretade rakt ut och jag ryckte snabbt bort det med pincetten.

Nu har jag i vilket fall som helst beslutat mig för att uppge mig vara pensionär när jag ska lösa biljetter där det ingår pensionärsrabatt. Blir jag ifrågasatt och ertappad får jag väl påstå att jag är sinnesförvirrad och inte vet vilket år jag är född. Eller att jag glömt min legitimation hemma. Kan jag tjäna tjugo kronor tänker jag minsann ta chansen. Även om det är ett ohederligt förfarande.
Händelsen igår svär jag mig dock fri ifrån. Det var mannen i biljettluckans fel alltihop!