Summa sidvisningar

måndag 22 juni 2015

Mineralvatten och en grävmaskin


Vår doftande rosbuske dignar av blommor. Skönhet förenat med bevis på livets förgänglighet. Blombladen lossnar och faller i drivor ner på gräsmattan medan knoppar vecklar ut nya oförstörda och skänker betraktaren en stunds hänförd njutning.

Det eviga kretsloppet. Vi föds, dör, nya liv spirar och tar vid där det gamla slutar.

Förväntan inför vårt nya barnbarns födelse växer i takt med den växande magen. Det är långt till september då det är dags. Men ändå är tiden så kort. Allt för kort.

Småtvillingarna fyller tre år på fredag. Deras storasyster fyller snart fem och stortvillingarna fyra. Precis när de senares syskon ska träda in i denna orosfyllda värld. Jag bävar trots glädjen.

...och den ljusnande framtid är vår...

Min egen framtid då? Hur ljus är den egentligen? Jag känner efter. Inga krämpor som gör sig påminda. Enda besvären är mina händer där fingrarna konstant värker. En världslig sak i det stora sammanhanget. Arbetsskada, osäkert, ålderdomssymptom, mer troligt.
Kan tänkas att någon sjukdom ligger där inne i kroppen och väntar på att blossa upp. Inget jag gör mig bekymmer om för tillfället.
Däremot bekymrar jag mig om jag plötsligt inte kan ta vara på mig själv. Hamnar i beroendeställning hos någon som utför min dagliga vård för att varje månad kvittera ut sin lön.
Tänk om denne någon inte tycker om mig! Som suckar djupt varje gång jag ropar efter min mamma.
Som föser mig tillbaka till mitt rum när jag stapplande går mot utgången för att åka hem.

När jag var ung jobbade jag på det som då hette ålderdomshem. Där åldringar låg och väntade på sin hädanfärd.
En sängliggande kvinna var i behov av att få blöjan bytt. Jag var ung och ambitiös. Kände efter att tvättvattnet var lagom varmt, gnuggade den landstingstvättade frottéhandduken så den skulle vara mjuk och ämnade vika undan täcket med lugna rörelser. Kvinnan jämrade sig och famlade med sina händer.
Min kollega som jag jobbade ihop med hade varit med länge och var garvad. Hon ansåg att jag pjoskade i onödan. Tiden var knapp. Mycket skulle uträttas. Varpå hon tog flaskan med mineralvatten som stod på bordet bredvid den gamla kvinnan och hällde ut innehållet precis där jag hade tänkt tvätta med tvättlapp.
Tyst stod jag bredvid och tittade på medan hon gnodde runt med en avriven bit toalettpapper.
Då fanns det ingen jag kunde skvallra för. Ingen hade heller lyssnat på en ung flicksnärta. Lex Maria var ännu inte uppfunnet. Hade jag haft mod och kurage kanske det hade blivit en Lex Carina av händelsen. Men jag stod bara tyst bredvid och tittade på.

Den där händelsen har följt mig sedan dess. Det var då jag skapade en rädsla över att inte vara i stånd till att ta hand om mig själv.

I morse när jag kom ut på trappan kom två hussvalor och flög runt mitt huvud. De var så nära mig att jag nästan kunde sträcka ut handen och röra vid dem. Jag ropade på maken för att han skulle komma ut och titta. Fåglarna blev inte rädda trots att jag fick ropa flera gånger. De cirklade runt mig i små lustiga svängar.
Jag var tvungen att ringa min mamma och berätta om svalorna. Hon gillar sånt där. Min mamma. Som längtar efter min pappa. Så fort tillfälle ges går hon den korta promenaden till minneslunden och pratar med honom. Säger att hon snart kommer till honom, där han är.

Vår rosbusken blommar våldsamt. Och runt huset flyger två svalor. Själv funderar jag över livets förgänglighet. Tar en slurk kaffelatte och undrar om våra barn också tänker på det ibland. De som ännu är mitt uppe i livet.
Maken klipper gräset och funderar över om han ska köpa sig en grävmaskin inom en snart framtid. Inga gravar ska grävas ännu är det tänkt, dock det hett efterlängtade avloppet. Det finns mycket att fundera över som människa.