Summa sidvisningar

torsdag 11 juni 2015

Sommarlov och mångkultur



Sommarlovet är här. Inga skolväskor packas och det är tid för sovmornar. Så till vida de större eleverna inte ska sommarjobba vill säga. Då blir det till att pallra sig upp och inte ligga och rota bort de lediga dagarna.

När våra barn var små blev sommarloven till årets höjdpunkt. Inte endast för skoltrötta ungar utan även för min egen del. Det bästa jag visste var när barnen var hemma, det blev trivsamt och allt tedde sig mer lätthanterligt. Inga måsten och inget tjat om tider som behövde följas.
Jag saknar den tid då våra barn fick sommarlov. Då jag ordnade festliga arrangemang för att fira vår lediga tid tillsammans.

När jag själv var liten och finklädd gick till kyrkan för att sedan släppas fri ut i sommaren välsignade prästen oss skolbarnen. Stod utanför kyrkan och lade sin hand på våra huvuden. Talade om vem som egentligen skapat vår vackra natur och att vi skulle vara rädda om den och om oss själva. Samt ha i åtanke att någon där uppe höll koll på våra förehavanden. Sommarlovet till trots. Det kom vi ihåg fram till dess att kyrkan försvann i horisonten.

Jag hängde med min pappa. Varje dag följde jag med honom till hans jobb i skogen. Slogs mot myggor, knott och flugor. Åt mackor med svettig ost och drack saft där till. Regniga och kyliga dagar har jag inget minne av. Bara att vi var som ett, min pappa och jag. Han var min kompis och beskyddare.

På Jenfeldsgatan stannade bussen och bruksungarna klev ombord. De skulle på kollo. Jag stannade hemma. Det var aldrig tal om annat. Jag var som Reine i Barnens ö. Avskydde kollektivt leverne lika mycket som jag avskydde att någon främmande person skulle bestämma över mig. Vilket var min fasta övertygelse att så var det på ett kollo för bruksungar.

I morgon står vår dotter i kyrkan för att släppa ut sommarlediga barn i veckor av frihet. Inte vet jag vad hon fått för restriktioner. Huruvida hon får tala om guds natur och grönska eller om hon endast är där i egenskap av församlingens präst utan att för den skull utöva någon form av tjänstgöring. Hon kanske måste sitta tyst och stilla på en stol och lyssna till när barnen sjunger och stakar sig fram på diverse instrument. Som sig bör på en skolavslutning. Barn som spelar instrument. Eller åtminstone gör tappra försök där endast föräldrar och andra närstående uppskattar och förstår sig på barnets musikalitet.

I Ljunby är eleverna förelagda med förbud att bära flaggor och sjunga nationalsången. Rektorn är rädd att mångkulturen ska skapa främlingsfientlighet. Att flaggan ska misstolkas. Ingen ska behöva känna sig krängt på en festlig och glädjefylld dag som skolexamen förklarar rektorn i samma andetag som han utlyste förbudet. Vilket eleverna ställer sig frågande till. De är en mångkulturell klass och är stolta över det.

Vem kränker vem med ett sådant förbud, är min tanke. Och vad får eleverna för reprimander om de trotsar förbudet. Kvarsittning?