Summa sidvisningar

måndag 5 september 2016

En ko nära mig och en yngling i en blå bil



Måndag, höstluft och solsken. En lång morgonpromenad och sedan kaffe latte och en skål lakritsglass. Ekologisk glass från Sänkdalen, Vikbolandet. Gjord på mjölk och grädde från en ko nära mig.
Östgötadagarna hade mycket att erbjuda och tillströmningen av intressenter var hög och jämn.
Nu får vi vänta ett helt år på nästa tillfälle. Lär säkert bli lika höga besökssiffror då som nu. Folk från städerna är nyfikna på vad landsbygden har att bjuda på. Som strutskorv och killingkött för att nämna några exempel förutom den ekologiska glassen.

Det är tryggt att bo på landet. Alla känner alla och mycket av tryggheten består i just igenkännandet. Engagemanget i en levande landsbygd är en stor och viktig del där politikerna borde vara med att stötta så tryggheten kan få finnas kvar för landsbygdsborna. Och så det där med fiber. Med bredband via fiber blir landsbygden inte bara levande utan även attraktiv. Dock ställs det krav om engagemang bland byborna om det ska bli något bredbandsnät.

Jag tänkte lite på det där med att vara landsortsbo under min promenad. Om att känna sina grannar och övriga bybor. Mest tänkte jag att ute på landet säger människorna hej till varandra då de möts.
Under min promenad mötte jag fyra personer som också var ute och promenerade. Ingen av dessa hälsade! Jag sökte ögonkontakt i god tid men alla vände de bort blickarna. Trots att vi möttes mitt ute på vischan. Vi kände inte varandra och kunde således inte ge oss till att hälsa tycktes de mötande tänka. Var de kan hända inte landsortsbor?

Hälsade vi mer för några år sedan? Kanske är det så. Att vi blivit mer rädda för varandra. Skräms över att söka ögonkontakt och säga hej till en främling.
Jag blir glad om någon främmande människa hälsar på mig. Ännu gladare om vi samtidigt passar på att byta några fraser. Är av den åsikten att det inte är förenat med någon fara att hälsa på och prata med människor som befinner sig runt omkring mig. Även om det skulle vara helt obekanta ansikten.

Sist jag var körde in till Norrköping hamnade jag sida vid sida med en liten blå bil. Jag låg i den högra filen och den blå bilen i den vänstra. Jag vred på huvudet och tittade in på min medtrafikant. Där satt en yngling vid ratten. Han liksom jag var ensam i bilen och han vred även han sitt huvud åt mitt håll. Vi stirrade några sekunder på varandra så sprack han upp i ett leende. Vi lyfte samtidigt ena handen och vinkade innan han gasade på och lade sig framför mig i körfältet. Jag märkte att jag log från infarten till Norrköping ända bort till rondellen vid Ö&B. Sedan svängde jag upp på Norra Promenaden och började småsvära över den tokskalle som kommit på idén att sänka hastigheten till 40 km på hela den gatan. Leendet var borta och jag blev en surkärring som hade bråttom att komma fram till slutdestinationen. Hur lätt är det att ha bråttom när jag enkom får framföra mitt fordon i 40 km?

I vår frys ligger det tre burkar ekologisk glass. Lakrits, jordgubb och blåbär. Alla tillverkade av mjölk och grädde från en ko nära mig.  Tar jag en promenad i morgon ska jag välja blåbär när jag kommer hem. Och möter jag någon på min vandring ska jag minsann säga hej högt och tydligt. Av artighet men även i vetenskapligt syfte. För att utröna hur många det är som vill hälsa på en främling.