Sommaren lider mot sitt slut. 1 augusti. Min pappas födelsedag. 98 år om han fått leva. Han befinner sig i salig ovisshet om det rådande världsläget. Inte enbart i andra länder utan också i vårt eget land. Och lika bra är väl det. Han skulle ha varit upprorisk och jobbig på alla tänkbara sätt över all galenskap som sker. Mycket har besparats honom.
Vi har haft några kringflackande sommardagar. Stockholm och Göteborg tillsammans med barn och barnbarn.
Och Värmland så klart. Fast utan barn och barnbarn. Tillfälligt besök i hembygden. Där jag numera känner mig hemma men ändå borta.
Övernattning i Kristinehamn. Där mitt egentliga liv tog sin början för snart 45 år sedan. När jag äntligen tagit klivet ut ur det som höll på att förgöra mig helt och hållet. Den där arbetslediga helgen när mina arbetskamrater tog mig med på trevligheter som slutade med kaffe och mazarin. Vilket i sin tur ledde till kärlek och äktenskap.
Vi måste ta en selfie på platsen där det hände, sa jag till maken.
Vi körde dit och hittade en förskola. Några arbetsklädda killar utförde snickeriarbeten på ett av husen och vi stannade för att språkas vid.
Här träffade min make och jag varandra för 45 år sedan, berättade jag.
De såg oförstående ut.
Här, på en förskola?
Nej, då var det stadens dansställe.
Därom visste de intet. De var för unga och träffar de någon käresta är det troligtvis via Tinder.
Vi for vidare ut till skärgården. Pekade, pratade och mindes. Det såg annorlunda ut. Bara Picassos skulptur föreställande hans fru Jacqueline var sig lik. Kanske aningen väderbiten. Inte så konstigt då den fått utstå Vänerns vattenstänk och påliggande vindar allt sedan 1965.
Utanför Picassos Veranda bistro och café, som utlovar stadens bästa mackor och glass, höll ägaren på att slänga sopor.
Kom hit i morgon och ät räkmackor, ropade han.
Nej då är vi på väg hem till Östergötland, ropade vi tillbaka och han ville veta varför östgötar dristat sig till ett värmlandsbesök.
Vi firar vårt snart 45 åriga äktenskap som startade här i denna stad, hojtade jag på min framtagna värmländska.
Då ska ni ha Loka med smak av jordgubbar och granatäpple, förkunnade han och kom strax tillbaka med två kylskåpskalla burkar. Vi fick dem gratis. För att fira och festa. Det är sådant som bara händer i Värmland.
Nu lider sommaren mot sitt slut. Det regnar. Är mörkt om kvällarna. Pappa är född just idag för 98 år sedan. Och vi har haft en fin sommar tillsammans med barn och barnbarn.
