tisdag 31 juli 2018

En delad halvliter och ett meningslöst hot


Vårt fågelbad är torrlagt. Då och då häller vi ner en skvätt vatten av omsorg. Även småfåglar känner törst. Gårdagens regnväder gick i det närmaste förbi oss. Ett par skurar som endast orsakade växthuskänsla istället för en välbehövlig rotblöta.
Jag passade på att baka bullar. Insikten över mitt ologiska tänkande smög sig på i takt med att bullarna gräddades. När sista plåten togs ur ugnen trodde jag för ett ögonblick att jag helt tappat förståndet. Var helt enkelt inte snäll mot mig själv, dock hör kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft sommaren till.

Ännu råder totalt eldningsförbud i Östergötland. Grillälskarna finner sig i förbudet, dricker sin öl framför ugnsluckan medan köttbiten bereder sig under den röda grillspiralen. En nödlösning i väntan på att förbudet hävs. Vi andra som inte är hängivna grillare kan ännu ett tag njuta av svaga brisar vilka inte innehåller doften av bränt kött.

Själv är jag ingen glassälskare av stora mått mätt. Dock har jag denna sommar ätit mer glass än jag gjort under hela min pågående livstid.
Mina glassminnen som barn är beströdda med ångest istället för färgglatt strössel och chokladsås.
I mitt föräldrahem hade vi sällan glass. Mycket beroende på att hushållets enda barn inte var förtjust i GB:s förädlade mejeriprodukt. Mina kamraters ömma mödrar köpte däremot halvliterspaket med glass som förvarades i kylskåpens isiga små fack ämnade för frysvaror. Dessa halvliterspaket delades med vass kniv på mitten och vi blev tilldelade var sin halva samt tillhörande äggsked. För mig utvecklades dessa tillfällen till en långdragen pina allt medan glassen smälte och sipprade ur pappersförpackningen. Ty hur kunde jag neka ta emot det som alla ungar borde älska? Antagligen hade mitt avsägande av glass mottagits med förvåning och bestörtning. Det var i alla fall det jag i min barnsliga naivitet trodde.

Eller som den gången då jag fick följa med en kamrat till deras sommarstuga. Kamratens snälla pappa överraskade oss med var sin Top Hat för en kostnad av 1 kr/st. Meningen var att vi i bilens baksäte skulle svalka oss med glass allt medan pappan fryntligt rattade bilen på krokiga vägar. Först av allt bet jag av av den ännu frasiga strutens nederst spets. Därefter tog åksjukan vid. Jag svalde tappert spyorna medan glassen rann i strida strömmar. Nedför mina barnahänder, vidare längst underarmarna och landade därefter i bilens säte.
Min kamrat upptäckte till sist min belägenhet och påkallade pappans hjälp. Med skammens röda rosor blossande på mina kinder stod jag vid dikesrenen och kräktes. Strutglassen, ja den kastade pappan så långt han kunde in i det intilliggande skogspartiet. Med ett löfte att aldrig mer köpa glass för 1 krona till dotterns kamrat. Ett löfte jag inte förknippade med något hot, jag kände enkom en stor tacksamhet mot pappan.

lördag 28 juli 2018

Rimmarstuga och en skitnödig fundering


Alla gör det men få talar om det. Om det inte är sjukdomsrelaterat, då är det relevant att ta upp till diskussion. Svenska folket älskar att dela med sig om diverse sjukdomar som vi drabbats av.
Det jag nu åsyftar är ämnet som rimmar på majs.

När jag började högstadiet hörde det till kutym och vanligt folkvett att flickorna följdes åt vid toalettbesöken. Så många som möjligt i den inre populära kretsen klämde in sig i toabåset för att lätta på blåsan. Eftersom jag inte tillhörde den nämna kretsen fick jag nöja mig med att kissa i min tragiska ensamhet medan det populära gänget ytterligare stärkte gemenskapen genom ett unisont kissande.
Men, då det där besöket som rimmar på majs skulle utföras skedde det i total enskildhet. Om det ens skedde överhuvudtaget under skoltid. Ytterst tveksamt. Studier visar att skolbarn oavsett ålder lider av förstoppning.
Risken är överhängande att diverse ljud tränger genom väggar och dörrar som förhoppningsvis är ljudisolerade. Undantagsvis offentliga toalettväggar/dörrar som endast består av tunna skivor som inte når ner till golv och upp till tak. Naturliga behov som tränger på och vilka utspelar sig i offentliga toaletter är därmed ej att rekommendera för den som vill vara ifred med sina göromål som rimmar på majs.
Om inte ljuden vore nog, oftast luktar det också. En otvivelaktig odör som skvallrar om vad toalettbesöket handlat om.

I vårt bostadsområde är varje fastighetsägare lyckliga ägare till sin egna skitbrunn. Där samlas allt vi släpper från oss. Det rent kroppsliga men även disk, tvätt-och duschvatten för vidare transport ut i det stora gemensamma systemet. Denna brunn måste med jämna mellanrum spolas rent från fett och diverse andra beläggningar. En enkel procedur där inget äckel behöver vidröras med händerna. Det räcker enkom med en trädgårdsslang som har ett skapligt vattentryck.
Min vana trogen utförde jag under gårdagsmorgonen mina toalettbestyr där även det som rimmar på majs ingår.
När allt var överstökat gick jag ut i trädgården. Där står maken i full färd med att rengöra skitbrunnen.
"Hur länge har du sysslat med det där"? blev min första spontana aningen ängsliga fråga.
"Inte så länge", löd svaret.
"Men HUR länge"? ville jag veta.
Maken skrattade brett.
"Så länge att jag såg vad som kom när du spolade toaletten"!

Det är vid sådana tillfällen jag är ytterst tacksam över att vi varit gifta i 40 år. Tänk om något sådant hänt på vår första dejt! Jag skulle ha skämts ögonen ur mig över mitt helt naturliga utsläpp.

fredag 27 juli 2018

Currykocken och en metallisk kjol


"Jag tänker f*n inte köpa svensk fläskfilé för 179 kronor kilot", sa kvinnan i vår matvaruaffär. Hon hade lärt sig bruka ett mycket kraftfullt vokabulär som hon ideligen nyttjade sig av.
"Men, vi måste stödja de svenska bönderna nu när det är så torrt och bedrövligt", sa hennes vad jag antog äkta hälft.
"Det har inte jag med att göra, skiter väl i bönderna och deras torka. Förresten skulle inte du drick gin och tonic ikväll? Gå iväg till frysdisken och köp sånadäringa färdigfrysta isbitar".
Inte för att jag själv var i behov av svensk fläskfilé men för den goda sakens skull köpte jag ändå en. Gick så nära kvinnan att jag nästan strök den mot hennes ärmlösa arm.

Det är olidligt hett. I England önskar befolkningen att allt ska vara som vanligt. Sommar fyra dagar om året. Allt annat är överflödigt, menar engelsmännen som haft sommar med kaotisk hetta i fyra veckor.
Dottern och jag har under två dagar bott på den engelska landsbygden. Lika spraktorr som den svenska. En kall öl på The Sex Bells satt fint i värmen. Currymannen som drev byns enda och mycket lilla mataffär annonserade om Currynight every night. Med egen kock, HURRAY! Vi gjorde ett försök att beställa var sin måltid men currymannen ställde sig frågande. Ville vi äta i hans butik kunde vi få fryst currymat, gå hem och mikra för att sedan återvända för intagandet av födan. Eftersom det verkade vara en krånglig procedur åkte vi istället till närmaste stad för att dinera. Ditkörda i hyrbil av två Värmlänningar från Karlstad. Vars dotter jobbar på stadsbiblioteket i Norrköping. Vi förundrades över sammanträffandet.

The Six Bells är kommissarie Barnabys favorittillhåll när han inte är i tjänst med att lösa mordfall. Han var antagligen upptagen de kvällar vi besökte puben. Däremot var gubbdagis ute på egen hand och utförde sportsliga laglekar. Ivrigt påhejade av lagkamrater, dottern och mig samt tre berusade manliga ortsbor som ville bjuda kvällens enda kvinnliga färgring på drinkar. Vi kontrade med att bjuda på snus men efter en hastig sniff i snusdosorna tackade de artigt nej. Likaså gjorde vi till drinkar, gick hem för att sova inför nästkommande dags begivenheter. Oxford. Den universitetsstinna staden besöker vi gärna igen.

London nästa. På vår eftermiddagsvandring gick vi vilse. I 1 1/2 timma irrade vi på Londons gator med en död telefon, ingen karta och där hotellets namn samt adress fallit i glömska. Vi tänkte strategiskt. Gick till Covent Garden Metro beläget 700 meter från vårt hotell, där dottern trampat i ett tuggummi. Som föranledde att ett papper fastnade under skon. På ett trottoargaller, nära en husfasad hade dottern försökt skrapa bort tuggummit. Hittade vi bara gallret skulle vi även hitta hotellet. Londons trottoarer är försedda med många galler, inget av det dottern provskrapade med skon på uppnådde förväntningarna. Inte heller hittade vi pappret jag ryckt loss från skosulan, det hade annars varit ett bra riktmärke. Av en ren händelse upptäckte vi så småningom vårt hotell. Varma, trötta och lite omskakade av upplevelsen stöp vi utmattade i säng ty då hade dagen börjat övergå till natt.

Hemfärden kantades av dramatik då det uppdagades vid incheckningen på Stansted flygplats att jag skrivit ut två utresebiljetter i dotterns namn från Stockholm Skavsta till London Stansted. Däremot ingen åt andra hållet, det vill säga hemåt. Tack vare den moderna tekniken löstes problemet efter dryga en halvtimma. På utresan till London blev jag helkroppsvisiterad och de engelska myndigheterna i kroppsvisitation hängde på. Min egen teori var kjolens metallknappar och för att tidmässigt underlätta undersökningen började jag dra av mig kjolen. Då uppstod protester av de pryda engelsmännen som när allt var överstökat förstod att en dam av min kaliber inte gömmer något otillåtet närmast kroppen.

Nu är vi hemma och den engelska hettan är utbytt mot den svenska. Maken har saknat mig. Även om han varit fullt sysselsatt med att ta hand om dotterns ledarhund och barnbarnets ödla så anser han att vårt hem ter sig tomt och innehållslöst utan frugan.


söndag 22 juli 2018

Missvisande färger och ett ihärdigt snoppande


Maken är omåttligt förtjust i hemkokad sylt, marmelad samt kräm. Att införskaffa råmaterialet till dessa anrättningar faller dock inte inom hans intresseramar. Faktum är att han avskyr bärplockning. Anledningen lär vara hans medfödda färgblindhet. Han hävdar med bestämdhet att han inte ser röda bär bland allt det gröna. Gäller även blåbär trots att den färgblinde enligt hörsägen kan urskilja färgen blå bland andra färger.
Ofta har jag ifrågasatt hans oförmåga att på grund av färgblindhet plocka bär. Under dessa 40 somrar vi levt sida vid sida har jag åtskilliga gånger ertappat honom med att stå vid den röda vinbärsbusken eller hukande i jordgubbslandet. Ivrigt mumsande på röda bär. När jag glädjestrålande utbrister att det måtte skett ett mirakel, han ser plötsligt röda färger så nu kan han vara mig behjälplig hävdar han bestämt att det hela helt enkelt rör sig om ett misstag.

Döm om min förvåning då maken plötsligt dök upp bredvid mig där jag under morgontimmarna repade bär från krusbärsbuskarnas stickiga grenar.  Han stod i beredskap att plocka de röda bären.
Åtta liter lyckades vi med gemensamma krafter, utrop av smärta följt av nersvärtade ord då taggar trängde in i skinnet på underarmarna, få ihop.

Innan bären kan förädlas till marmelad, sylt och kräm måste de snoppas. Låter kanske inte så betungande men betänk, varje krusbär måste snoppas i varje ände. rester av blomman samt det lilla skaftet där bäret suttit fast måste ovillkorligen bort. Då ger åtta liter ganska mycket snoppning.
Vi satte oss tillrätta på altanen i skydda av solen under det uppspända parasollet. Utrustade med var sin sax skred vi till verket allt medan nedladdade sommarpratarna i P1 fick stå för underhållningen.

Nu har maken fått en helt annan syn på bärplockning. Ett lugnt och avspänt göromål som under alla år totalt undgått honom. I köket finns nu tillredda krusbär i olika konstellationer, färdiga att avnjutas på bröd, pannkaka och i en djup tallrik med tillsats av kall gräddmjölk.

fredag 20 juli 2018

Luftintag och Barfota-Magnus


Maken for in till staden. Hemkommen packade han upp en transportabel fläkt som han efter idogt letande lyckats komma över. Fläktar är en bristvara i dessa dagar.
Maken ängslas antagligen över att jag i ren desperation ska ställa mig spritt språngande naken under vattenspridaren där jag till allmän beskådan svalkar min svettiga lekamen. Därav detta överraskande och mycket uppskattade inköp.
Jag har provkört apparaten vilket visar full funktionsduglighet.

Under gårdagen åkte vi tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma på äventyr. Vikingastaden Birka var vår destination. En timmas härlig båttur ut på Mälarens vatten innan vi steg iland. Där mötte oss ett torrt och sönderbränt landskap samt en guide vilken upplyste oss om egna teorier gällande vikingatiden. Samt en grundlig utläggning kring dåtidens kungar verksamma i olika Europeiska länder. Under den timslånga historielektionen fick vi även lära oss om vikingarnas begravningsseder samt hur berusade vikingar blidkade sina fruar med en kam då de rumlat runt på krogen.
Avslutningsvis uppmanade guiden alla närvarande barn vikten av hågkomsten kring denna excellenta guidning då de åter sitter i skolbänken.
Svetten dröp och en deltagare misstänkte att båten kört fel och vi alla hamnat i ett förtvinat Grekland.

Nu närmar sig nästa äventyr med stormsteg. Dotterns om min årliga Englandsresa. Ut till the real english countryside. Vi har orienterat oss och vet därmed åt vilket håll i vi ska färdas. Nu hotar Ryanair med strejk, något som skulle vara förargligt nu när allt är bokat och klart. Rätten till strejk ska ingen ta ifrån kabinpersonalen som jobbar under usla premisser men de behöver inte strejka precis då vi ämnar oss ut i världen.

Fram till avresedagen får jag sitta framför den nyinförskaffade fläkten och försöka uthärda denna tropiska hetta. Tänka på alla arma människor som drabbats av skogsbrand med förödande konsekvenser. Det är svårt att föreställas vad räddningsstyrkorna samt civilbefolkningen uppåt landet just nu genomgår.

Den siste vikingakungen hette förresten Magnus Barfot och stupade på Irland år 1103. Ingen dagsfärsk nyhet precis som föranleder spekulationer på sociala medier men efter gårdagens upplevelser kan det ändå vara på plats att det omnämns. 










onsdag 18 juli 2018

Hallonmask och inträde i bokföringsbranschen


Killen på macken undrade om han fick klaga på vädret. Klaga går bra men det hjälper föga. Vilket också blev mitt enkla men mycket förnuftiga svar.
En som inte klagar är stortvillingarnas lillebror. I alla fall inte då han är hos farmor och farfar. Gissningsvis är det andra tongångar hemma hos föräldrarna.
Vi plockade svarta vinbär, gossen och jag. Svetten dröp och hinken fylldes ända upp till kanten.
Små fingrar som omsorgsfullt repade bär medan tusen frågor strömmade.
Har vinbär mask? Varför inte, när det finns mask i hallon? Varför låter det i löven när vinden sveper genom grenverket? Vad är det för fågel som gör just det där ljudet? Varför är jordgubbarna slut i landet?
Många frågor som kräver svar för en vetgirig kille som snart fyller tre år.

Barn, liksom vuxna, tröttnar ibland på sin uppgift. Skillnaden är att den vuxne oftast stannar kvar vid sin läst medan barnet svävar iväg mot nya upptäckter. Lekstugan, eller Larssons handelsbod, som vi byggt som underhållning och kreativa lekar till våra barnbarn är en plats som ofta besöks. Handelsbodens välfyllda hyllor skulle göra den mest garvade specerihandlare grön av avund.
Till handelsboden styrde min bärplockande kompis stegen. Han rumsterade om bland bröd, bakelser, bullar, ägg, grönsaker, frukt, kaffe och kryddor. Växelpengarna skramlade och papperssedlarna prasslade när de sorterades i kassaapparatens sedel- och myntfack.

Plötslig kom pojken springande. I nypan höll han en "femhudrasedel". Viftade med den framför mig och utbrast: "Farmor, nu har jag tömt hela kontot"!
Gissningsvis kommer han som vuxen att jobba i bokföringsbranschen.
Som en grundläggande introduktion i ekonomins värld påtalade jag vikten i att hålla hårt i kosingen. Men tillade att konton stundom töms på sitt innehåll. Fortare än vad som förväntas. Det händer även den ekonomiskt sinnade människa som jag är.
Idag har jag hämtat ut mina nya glasögon, vilket grävde ett rejält hål i kassan. Som påspädning till ytterligare utgifter måste jag bege mig till tandläkaren för lagning av min sönderbitna tand.

Efter stadsresan blir det siesta resterande tid av denna dag. Tid som inte kostar något. Att inte göra något speciellt är en trivsam sysselsättning väl förunnande den som lever av sin hopsparade pension.

måndag 16 juli 2018

Förmågan att flyga och en osannolik väggprydnad


Jag läste en gång att den som inte har någon fantasi saknar vingar. Och att det är dagens moderna leverne som sätter käppar i fantasins hjul. Därav har vi mist drömmarnas flygförmåga. Skolan lastas också eftersom vitala ämnen som filosofi försvunnit ur läroplanen. Om det stod filosofi på schemat när jag gick i skolan har dessvärre fallit i glömska. Däremot minns jag med tydlighet hur vi fick dissekera grodor på biologilektionerna. Vilket i och för sig kunde få fantasin att skena upp till skyhöga höjder för den som var lagd åt det morbida hållet.

Som barn hade vår dotter, småtvillingarnas och deras storasysters mamma, en fantastisk fantasi. Hon kunde skapa egna figurer av luft. Hennes egenhändigt materiallösa designade vän Pim-Pim var hennes trogna följeslagare.  Även då vi åkte på semester skulle Pim-Pim med. Ett trauma utspelades då Pim-Pim  valde att stanna kvar på den restaurang vi lämnade efter att ha ätit oss mätta. Varpå barnets far fick vända åter för att locka ut Pim-Pim till en väntande återförening.

När Pim-Pim upplöstes i tomma intet minns jag inte, däremot minns jag hur kul vår dotter hade med sin kamrat. Och vilken omsorg hon visade honom, både i glädje och sorg.
Den genom fantasin skapade kamraten var harmlös. Fantasins kreativitet flödade och banade väg för de texter vår dotter idag har förmåga att skriva. Vissa av dem även tonsatta och framförda inför publik.

Men, fantasin kan också vara skrämmande. Uppdiktade historier som gör större skada än nytta. Mardrömsliknande historier som skapar kaos hos den som fantiserar men också för den närmaste omgivningen.
Barn har en förmåga att vränga till det för oss vuxna helt osannolika. Som den gången då jag jobbade som begravningsentreprenör och jag i en kyrka var i färd med att arrangera blommor runt kistan.
En av stadens blomsterhandlare kom in genom kyrkporten. I släptåg hade hon sitt lilla barn, kanske tre år gammal. Barnet tvärstannade och stirrade rakt fram där kistan stod.
Jag höll andan, tänkte att det är varje förälders ansvar att ta med sitt barn till en kista där en som väntar på överlåtelsen ligger under det stängda locket.
Barnet fortsatte att stirra. Inte på kistan utan på Jesus som i naturlig storlek hängde uppspikad på korset. Plötsligt kom tårarna ur barnets ögon. Strilade ner som salta små rännilar över de runda kinderna.
"Pappa", hulkade hon. "Någon har hängt upp min pappa på väggen"!
Om barnets far hade likheter med Guds son framgick inte, dock var ungen fullt och fast övertygad om att den som var hennes trygghet i livet råkat ut för något förfärligt. Gissningsvis hade barnafadern en hel del att förklara innan den dagen nått sitt slut.

fredag 13 juli 2018

Skånes Selma och kräsmagade stadsbor


Våra skånska vänner har tagit sitt katt och lämnat oss mot nya äventyr farande i sin husbil. Som alltid lämnas kvar ett vemod då goda vänner efter ett par dagars gemenskap kör ut ut från vår gårdsplan. Vemod men också glädje över den lycka vänskapen skänker. Vemodet som saknaden ger är ett tecken på återseende.

Till skillnad från vännernas förra katt som hade ett hetsigt humör var den nya katten en mycket stillsam varelse som ledde sin husse och matte i koppel. Meningen bakom kopplet torde vara tvärt om men en katt i koppel går sina egna vägar. Människan som håller i kopplet är nödd och tvungen att följa efter i kattspåren.
Kopplet är en säkerhetsåtgärd, en bortsprungen katt på okänd mark kan förorsaka förseningar i resplanen ty en bortsprungen katt kommer förhoppningsvis åter då det behagar. Därav kopplet.

Det finns många myter bakom en katts nio liv. Vad som är falskt eller sant är inte jag rätt person att bedöma. Våra katter har mest tillbringat sina dagar i ladugården eller fått skrota lite hur som helst på gården. Agerat råttsanerare. Stundom försvunnit, stundom ersatts av nya. Bondgårdskatters livsöde.
Dock är ett sant, katter är kräsna djur. Vilken min väninna och jag vid ett besök i Norrköpings djuraffär under förmiddagen fick erfara.
Framför oss i kön stod en minst sagt mycket uppretad kattägare. För att inte tala om den hemmavarande kattens sinnesstämning. Katten var i det närmaste i upplösningstillstånd på grund av sin ägares val av kattmat. Inhandlad i nämnda djuraffär. Lyxmat till råga på allt vilken ändå inte föll den kräsmagade storstadskatten i smaken. Nu krävde kattägarna pengarna tillbaka. För att gå ytterligare ett steg beordrade kattägaren expediten att ringa den som uppfunnit receptet samt till kocken som följt dessa instruktioner. Uppenbarligen med mycket dåligt slutresultat.
"Katten undrade vad jag höll på med när jag serverade smörjan", hävdade kattägaren som under samtalets gång inte nämnvärt fick ordning på sin aggression.
Expediten gjorde en återbetalning men menade att kattägaren nog fick ombesörja det planerade telefonsamtalet helt på egen hand.

Taste of the Wild, om katten själv får bestämma...


onsdag 11 juli 2018

En känsla av dygd och social istid


Människans tre egenskaper sägs vara medkänsla, medlidande och hjälpsamhet. Att besitta sedda egenskapar kallas dygd. Även om vi känner en släng av dygd eller tror oss besitta den så har forskning visat att vi är få som innerst inne är förståelsefulla. Däremot ökar antalet egoister dramatiskt.  Det har till och med talats om en social istid.

När jag var ung förbjöd mina föräldrar mig att stå utmed vägen och lifta. Däremot tog pappa gärna upp liftare i sin bil. Han menade att människor måste hjälpa varandra som är på väg någonstans. Förutsatt att det inte var hans tonårsunge som skulle ut på äventyrligheter genom att snika sig till en snålskjuts med tummen.

Idag vågar ingen ta upp en liftare. Inte ens stanna till för att fråga om det behövs assistans då någon fått motorhaveri längst med riksvägen. Vi kliver över blödande människor som ligger hjälplösa på trottoarer, tittar bort från uppkomna situationer och vägrar ingripa om rollatorn sparkas undan för tant Greta 94 år och hon blir av med handväskan innehållande pensionen.
Människor kan till och med ligga och dö i sina lägenheter utan att någon upptäcker det. Förrän det börjar lukta märkligt i trapphuset. Då går larmet för ingen vill ha in äckliga odörer i sin lägenhet.
Vi lever nära varandra men är som stenar på en sandstrand. Finns där men förhåller oss orörliga  även om en jättevåg sveper fram. Åtminstone om vi är rädda för att bli inblandade i något.

I morse ringde jag till ett vandrarhem för att boka två rum. Vi är sammanlagt sju personer som behöver ha en natts härbärge. Jag hörde hur kvinnan i andra änden av den mobila linjen prasslade med sin bokningskalender. Hon hummade och mumlade. Jag väntade.
"Nja, det kan bli lite svårt ser jag". Jag svor inombords, bannade mig själv att jag inte varit ute tidigare med min förfrågan.
"Vänta lite", sa kvinnan och hoppets låga tändes. "Ge mig ett par timmar så ska jag se om jag kan flytta runt på de andra gästerna", fortsatte hon.
Jag tackade för besväret och undrade om det verkligen är möjligt genomförbart att flytta redan boende gäster till förmån för nya.

Innan vi avslutade samtalet sa kvinnan mycket överraskande att om hon inte lyckades  få ihop pusslet kunde vi få bo hemma hos henne. I den privata bostaden. Jag häpnade. Kunde detta erbjudande verkligen vara sant?
Jodå, hon hade ett jättestort hus. Några extrasängar bara så skulle allt lösa sig till det bästa.
Jag glömde fråga denna kvinna som är så långt ifrån en social istid som det går att komma om vi skulle ha med oss egna lakan.

tisdag 10 juli 2018

Nummer åttiofem och den makalösa såsen


Det är dags att plocka krusbär. Min absoluta favorit i vår trädgård. Eftersom vi ska få långväga gäster som ämnar övernatta tänker jag bjuda på krusbärsmarmelad till frukostmackan.
När det anländer gäster är maten förutom gemenskapsfaktorn ett viktigt inslag. Men det får inte bli krångligt och tidsödande. För när långväga gäster kommer på besök gäller det att ta vara på tiden. Vi ses inte så ofta på grund av långa avstånd. Trots att många mil ligger mellan oss har vi genom många år bibehållit vänskapen. När vi träffas kanske maten inte har så stor betydelse när allt kommer omkring. Viktigast är vänskapsmötet.

Vill jag göra det så enkelt som möjligt kan vi gå ut och äta på restaurang. I Norrköping finns många förtäringsställen att välja på. Men det är inte nödvändigt att söka sig längre bort än till centrala Skärblacka. För även här finns krögare men söks omväxling i menyerna går det med fördel bra att åka till Norsholms nyöppnade restaurang "Norsholms vilt". Beläget mindre än ett stenkast från Göta kanal och omkring femton minuters enkel bilresa från Skärblacka. Om det körs efter rådande hastighetsbegränsningar vill säga, om inte går det snabbare än så.

Idag besökte jag ägarna till den nyöppnade restaurangen i tjänstens vägnar. Den kvinnliga delen av ägarduon avslöjade att det så här innan vanan infinner sig kan vara svårt att hålla reda på vem som beställt vad. Hon hade sina trix, precis som en tågkonduktör vet vilka som är nypåstigna eller ej. Vilket är en väl förborgad hemlighet.
Den serviceinriktade ägarinnan talade i alla fall om att hon använder sig av numrerade lappar vilket i och för sig inte var helt överraskande. Det har vi alla som någon gång spisat mat ute fått erfara.

För några år sedan blev maken och jag rekommenderade att besöka Stavsjö vägkrog för att äta schnitzel. Främst för den goda såsens skull. Den skulle enligt utsago vara helt makalös.
Vi klev in i en helt folktom restaurang. Flickan tog upp beställningen vid vårt bord. Antecknade noga och försvann in till kocken. Vi hörde hur schnitzeln fräste i stekpannan och såsen puttrade i kastrullen.
När maten var tillagad efter konstens alla regler kom fickan tillbaka. I varje hand höll hon våra tillredda tallrikar och ropade med hög och klar röst: "Nummer åttiofem"! Vi satt tysta och tittade på henne. Hon fortsatte flacka fram och tillbaka med blicken över lokalen där tomma stolar och bord berättade att det inte var någon direkt rusning till förtäringsstället. Den goda såsen till trots.
Med antydan till höjning av röstläget ropade hon igen: "Nummer åttiofem"! Då kände vi oss nödgade att svara att det var vi som satt med nummerlappen som tryckts upp med nummer 85.
Flickan såg nöjd ut och vi fick vår mat.

Efter en stund kom en man som såg ut att tillhöra åkeribranschen in för att stilla sin hunger. Flickan tog upp beställningen, påkallade kockens uppmärksamhet vid spisen och återvände efter en liten stund. "Nummer åttiosex" ropade hon och höll upp lastbilschaffisens tallrik fylld med pommes och en stor hamburgare.

Det finns nu två alternativ att välja på. Serveringsflickan tog det där med beställningsnummer på största allvar ty så hade hon blivit lärd den dag hon fick sin anställning på Stavsjö vägkrog. Eller så intalade hon sig själv att restaurangen var fylld med matglada gäster som åkt dit enkom för den goda såsens skull. Så är det ofta med oss människor, vi ser det vi vill se. Ibland kan vi känna oss glada över den syn vi kan påverka oss till att se men ibland händer det att den frammanade synen har motsatt verkan.

måndag 9 juli 2018

Originalskrift och en rosa kyss


Som brukligt är då maken och jag ger oss ut på äventyr kör jag bilen och han läser kartboken. Ett upplägg vi båda känner oss tillfreds med. Jag blir ofta ansatt av svår åksjuka som medpassagerare, att därtill stirra ner i kartboken för att lista ut vilka vägar vi ska ge oss in på är inte att rekommendera.
Maken är en fantastisk kartläsare. Inga vägar hur små de än må vara undgår hans blick. Efter Jönåker fick jag olika kommandon, sväng vid Bäle, ta till höger vid Askartorp. När vi kommer till Glippsta ska du svänga vänster.
"Skulle vi inte till Strängnäs"?

Mitt ute i ingenstans fanns ett café. Med tillhörande loppis och katthotell. Allt inrett i en ladugård där den hemvävda trasmattan på det skrovliga och lutande golvet hängt med sedan urminnes tider. De inslagna trasorna har en gång varit bondens avlagda ladugårdbyxor, bondmorans rutig förkläde och för länge sedan bortglömda och urvuxna kläder som deras avkommor burit. I alla fall om min fantasi gällande trasmattan tillåts att springa iväg.

En fjunig yngling stekte våra smörgåsar frasigt gyllenbruna. Serverade oss vid bordet och önskade oss smaklig måltid. Vid de andra borden satt pensionärer, barnfamiljer och döttrar som bjöd sina åldriga mödrar på en sommarutflykt.
Jag vecklade upp min servett i händelse av hakspill. Servetten hade ett tryck i snirkliga bokstäver.
"Helan går, sjung hopp fallerallanlallanlej..." Hela den klämmiga fyllerivisan fick plats på den storleksmässigt ordinära servetten. Jag förundrades. En sådan servett ingår nog endast till fikat vid ett café utanför storstadsbebyggelsen.

Efter fem timmar på snirkliga vägar där vi passerat slott och herresäten, enkla torp och medelstora mangårdsbyggnader, läst drottning Christinas privilegiebrev i originalskrift samt tittat in i en kyrka från 1200-talet där herrskapet på 1700-talet låtit bygga en egen läktare nådde vi målet. Taxinge slott.
65 sorters bakverk utlovades. En halvtimmas kö fram till kakbuffén. Maken gav mig en vädjande blick. Nej, hade det tagit oss fem timmar på vägar jag inte visste fanns fram till kakorna skulle jag provsmaka varenda en av dessa delikatesser. Vi stod kvar och insöp svettdoften samt andra odörer som samtliga köande släppte från sig.
Väl framme vid det åtråvärda kakbordet i två våningar kände jag mig lätt illamående. Två tårtbitar, tre bakelseliknande kakor samt Estelles rosa marsipankyss var allt vad vi mäktade med.



torsdag 5 juli 2018

Förädlade former och torra framtidsutsikter


Det är inte enbart när Sverige spelar fotboll som lugnet ute på vägarna lägrar sig. Semesterfirarna sitter hellre under solparasollen i den egna trädgården, ute i allmänna parker eller ägnar sig åt strandhäng istället för att sitta innestängda i en bil.
Semester, lagstadgad ledighet som i sin tur kräver sol och värme. Eljest är hela semestern förstörd.
Regn har plötsligt blivit en bristvara. Till soldyrkare, campingägare och glassförsäljares stora glädje. Vad gör det då att gräsmattor är sönderbrända och frasiga under skosulorna. Att blommor slokar och dör eller att björkarnas löv redan gulnat. Bara vi får ha det varmt och torrt under ledigheten.

Slakterierna har stängt portarna för djur som måste skickas till nödslakt på grund av foderbrist. Men vad gör väl det, bara vi får ha soliga semesterdagar. Dessutom finns det utländskt kött i matvarubutikernas köttdiskar. Tillagat lika gott som svenskt kött. Mycket billigare också, semesterkassan belastas inte i onödan.

De som lider är lantbrukarna. Deras försörjning, vår föda, är i farozonen.
"Men det finns ju mat i affärerna", sa någon.
Ja eller så kan man alltid nappa på att ta hand om en svältande gris. Kanske lika roligt som en sommarkatt. En gris går att göda lättare än en hel besättning. I ren desperation månglar nu en grisbonde ut hela sin besättning till vänligt sinnade som kan se till att hålla grisarna vid liv. Om de mot förmodan inte stryker med i torkan och brist på foder utan klarar livhanken fram till hösten. Först då blir de förädlad i form av skinkor, korv och rökt sidfläsk. 

Idag fick jag mig berättat att det inte varit en sådan extrem torka i Sverige sedan 1955. Trots att det är samma år som jag föddes har jag aldrig tidigare hört talas om det. Under min barndom fick jag endast höra om de svältande barnen i Afrika. Speciellt när jag inte ville äta upp det som låg framför mig på tallriken. Ingen berättade för mig varför barnen var svältfödda, bara att jag skulle tänka på dem och äta upp min mat. Idag vet jag att i Afrika dör 2,7 miljoner barn innan de hunnit fylla fem år. Mycket på grund av smutsigt och förorenat vatten. Och torka.

Är vi på väg åt samma håll som de länder där jorden är ständigt full av djupa torra sprickor? Länder där människors vardag är ett enda torrt lidande. Kan Sverige i framtiden bli ett land i behov av hjälp för att undgå en humanitär katastrof? Vem ska då hjälpa oss? Och hur kommer det att gå i valet i höst? Kommer det att bildas en ny regering där alla människors lika värde inte står högst upp på listan bland de styrande makthavarna?

Det är mycket att fundera över så här i semestertider. När torkan är som värst och valet närmar sig. Än så länge orkar i alla fall tisteln blomma, alltid något att vila ögonen på under tiden jag funderar.

onsdag 4 juli 2018

Sladdriga behållare och en skvätt torrmjölk


Den 4 juli 1979 spelade Östers IF mot AIK på Värendsvallen i Växjö. Vinst till Öster med 2-0. AIK var ett pressat lag som hoppades att Arne Axelsson från Skärblacka skulle blåsa en gynnade straff för AIK.
Då hade jag aldrig besökt Växjö. Inte heller hade jag någon kunskap gällande Skärblacka. Att jag den 4 juli 39 år senare skulle sitta på en solvarm altan i Skärblacka och att äta blåbärsbulle för att fira vår dotters 39-årsdag fanns inte nedtecknat på vår livskarta. Men så är det, livet gör krumbukter och styr in oss på vägar vi inte trodde fanns.

Mitt i höskörden kom hon, vårt första gemensamma barn. Vi fick lämna det sista gärdet med torrt hö för att åka och föda vårt barn. Jag härdade ut in det längsta, höll krampaktigt i traktorratten och låt höpressen mata ihop balar som damp ner i balvagnen. Men även den mest härdade måste till sist ge upp sina åtaganden. Det är inte lätt att knipa till om det som vill ut. Maken fick pressa upp det sista av höskörden på egen hand när ungen kommit till världen och jag vilade upp mig på ortens BB-avdelning.

Vår dotter föddes i en tid då folk pratade med varandra, öga mot öga. Eller genom den väggfasta telefonen. Brevkorrespondens hörde till vanligheterna och stundom levererade postköraren ett och annat vykort. Varor betalades med utskrivna checkar som vi rev ur våra checkhäften. Om vi inte hade kontanter i plånboken vill säga. Maken bokförde vårt lantbruksföretags kredit och debet med penna i en stor linjerad bok. Och räknemaskinen matade ut långa remsor med siffror.
Vi fotograferade med Kodak Instamatic och lämnade in filmkassetten till fotohandlaren för framkallning.
Sociala medier fanns i mataffären eller hos Torsten i järnaffären. Större händelser av betydelse avhandlades tillsammans med en kopp kaffe och hembakat hos någon lantbrukskollega och maskinförsäljaren från Närke uppvaktade oss bondfruar med köksklockor i renaste furu där företagsloggan ristats in med brännpenna.

På jobbet hängde vårt nyfödda barn i en sele mellan mina bröst. Maten fanns nära till hands och plockades fram när jag satte mig till rätta på en dikesren. Eller så tog hon sig en slurk medan jag körde traktorn. När amningsperioden var över fanns alltid farmor och farfar där för att med en hjälpande hand ta hand om barnbarnet under den mest hektiska perioden.
Vi åt hemlagad husmanskost på bestämda tider och tog allt som oftast en tupplur på maten. Som varade inte längre än max tio minuter.

Om någon drabbades av sjukdom svarade läkaren i telefonen eller så skickades distriktssköterskan ut på hembesök. Nyheterna hämtades från morgontidningen där trycksvärtan ännu inte torkat. Vi kände oss nöjda med två public service kanaler och färgteve.

Det är lätt att bli nostalgisk nu i övermogen ålder då det enda som finns att tillgå i min sladdriga byst är torrmjölk om ens det.  Jag känner mig dock glad över att vår dotter som idag firar sin 39-åriga födelsedag fått växa upp i en tid då det moderna digitala samhället ännu inte var uppfunnet.



måndag 2 juli 2018

Mekaniska puffar och ett oidentifierat hål


Dagens första uppdrag var att besiktiga sonens familjebil. Vilken gick genom kontrollen utan anmärkning. Det andra uppdraget gällde för omväxlings skull mig själv. Jag har äntligen fått tid hos läkaren för det där intyget som ger mig rätten att fortsättningsvis inneha körkort med högre behörighet. Enda kruxet var att själv ombesörja ett intyg från en optiker som garanterar i skrift att jag har synen i behåll. Resten får körkortsdoktorn sköta om.

Tiden mellan bilbesiktningen och besöket hos optikern spenderade jag med morgonfika i ett näst intill på gäster tomt café samt en promenad till Carl Johans park för att skåda kaktusplaneringen. 25 000 kaktusar som i år ärar Högre Allmänna Läroverkets 150-årsjubileum. Allt sedan år 1926 har staden fört traditionen vidare med varierande hedrande motiv.

Jag antog att synundersökningen hos stadens optiker skulle gå fort och utan några större problem. Jag hade aningen bråttom ty jag skulle hem till vår dotter för att diskutera hur nödsamtal på telefon fungerar. Visserligen har hon inte bett om någon sådan information. Men som mamma tycker jag ändå att det kan vara på sin plats att jag försäkrar mig om att hon verkligen besitter den kunskapen. I den händelse att hon skulle hamna i nöd.

När mitt namn ropades upp blev jag hänvisad in i ett litet bås. Anmodades att lägga hakan i hakstödet samt trycka pannan mot pannstödet. Titta rakt in i apparaten och lyssna till givna instruktioner. Det kändes som om jag kastades rakt in i ett dataspel. Overkligt och aningen skrämmande. Luftpuffar och skarpa blixtar. Robotarmar som undslapp sig allehanda ljud och som mekaniskt svävade runt mitt ansikte. Jag ifrågasatte metoden, fast övertygad att optikerassistenten ämnade frånta mig min fulla syn.
Ett uppsåt  hon i viss mån lyckades med. När optiken väl gjorde sin entré hävdade hon med bestämdhet att nya glasögon måste beställas. Själv anser jag att jag ser utmärkt med de jag har vilka endast är två år gamla.

Optikern tittade på mig med allvarlig min. Sa att det tyvärr fanns mer att orda om. "Nu ryker mitt körkort med högre behörighet", hann jag tänka innan hon vände dataskärmen mot mig.
"Ser du fläcken som finns i ögonbotten på högra ögat"? frågade hon och pekade på skärmen med spetsen av en penna.
Jag såg men min okunskap om fläckar på ögats ögonbotten är begränsad. Att det var allvar begrep jag dock.
"Ett sår, en infektion eller kanske rent utav ett hål, det kan jag inte svara på", sa optikern och tittade beklagande på mig. Allt medan hon skrev en remiss till ögonläkaren.

Över 5000 kronor fattigare och med ett sår, en infektion eller rent utav ett hål i högra ögats ögonbotten åkte jag hem. Förhoppningsvis får jag fortsätta att köra motordrivna fordon samt behålla mitt körkort med högre behörighet. Om inte så kommer jag i alla fall att prydas med helt nya glasögon.
Det kan kanske vara på sin plats att be maken göra en översyn av min cykel. Att styra den krävs inget körkort. Trafikvett, cykelhjälm, benmuskler och skaplig syn räcker så långt som till våra lokala matvaruhandlare. Ska jag iväg på längre turen på egen hand får jag väl ansöka om färdtjänst.