Summa sidvisningar

lördag 2 augusti 2014

Framtidsplaner och upptrappning



Jag vill blunda. Fly undan verkligheten genom att inte se på tv-nyheterna. Där jag är kan jag skydda mig mot ondskan. Sitta på altanen och njuta av färgerna som solnedgången sprider över himlen när solen försvinner bakom trädtopparna. Men jag tittar ändå. Ser rädda reportrar i skyddsvästar och hjälmar.

Här har jag inget att frukta. Kan sova tryggt om nätterna. Åka till affären utan att riskera att flyga i småbitar vid entrédörren. Hjälpa till att hämta barnbarn från dagis. Läsa sagor, bada i sjön, äta glass och lägga puzzel.

Där borta finns barn som aldrig uppnår sina mål. Föräldrar som skriker ut sin förtvivlan bredvid sina söndertrasade och livlösa barn. Barn som plötsligt inte har några föräldrar. Saknade syskon, mor-och farföräldrar. Kamrater och grannar. Sönderbombade hus. Rädsla och ångest. För varje timma upptrappas striderna, fler människor dör och skadas

Hur ska vi kunna förstå? I vår värld där vi ideligen försöker överglänsa varandras lycka, framgång och rikedom.

Våra barnbarn. Vad ska världen erbjuda dem? Hur ser det ut när de blir vuxna och själva få barn? Finns det ens någon värld då?

Jag skäms över mina bekymmer. Trivialiteter som vad vi ska äta till kvällsmat. Ånger att jag inte köpte den där blusen som var på rea. Pustar över värmen, suckar över kylan. Klagar att det inte regnar, klagar ännu mer om det regnar. Blir godissugen precis när filmen på tv börjar. Orkar inte åka till macken och köpa en chokladkaka. Brer istället honung på en macka för att stilla sockerbegäret.

Hur ska det gå att få stopp på galenskaperna? Genom fackeltåg och manifestationer? Knappast, men det är ändå ett sätt att visa att länder i fred tänker på de som dödats och skadats i striderna. En protest mot krig där makthavare inte lyssnar.

Mitt i skammen känner jag rädsla. Världen är ond.