Summa sidvisningar

måndag 30 september 2013

Änglar och brödet som vi delar



I går talades det om änglar i kyrkan. Jag satt efteråt och försökte komma på om jag själv träffat på någon ängel i andemeningen men kunde inte minnas om jag gjort det. I alla fall inget medvetet möte, det kan ju hända att de finns här runt omkring mig utan att jag har förmågan att se eller märka dem. Kanske är det så att de inte heller behöver märkas utan är en del av vardagen. Precis som luften vi andas, den finns där och fyller våra lungor och vi andas helt omedvetet utan att tänka så mycket på det. Om vi inte blir sjuka och får svårt att dra in den viktiga gasblandningen som vi kallar för luft.

Författaren Lorna Byrne säger att vi alla har vår egen skyddsängel. Hon borde ju veta eftersom hon sett och pratat med dem varje dag sedan hon var liten. När hon möter en människa kramar hon dem och hon ser som sin uppgift i livet att välsigna människor genom sina änglar samtidigt som hon vid kramen märker om personen aldrig tidigare kramats.
Det känns som ett lite märkligt skimmer över det hela men en kram kan aldrig vara fel om man vill kramas.

Det finns så mycket vi kan dela med varandra vilket nödvändigtvis inte betyder att vi måste slå armarna om varandra när vi möts. Vi kan visa vår uppskattning och närhet på så många olika sätt. Stanna upp en stund vid brevlådan när morgontidningen inhämtas och grannen hämtar sitt eget exemplar för att sedan läsa rykande färska nyheter vid frukostbordet och ge ostskivorna svarta tumavtryck från tidningens svärta, småprata med varandra när vi står i kö till kassan istället för att tysta stirra in i varandras nackhår. Hjälpa varandra på traven i både stort och smått eller bara finnas där för vi vet aldrig när vi kan behöva varandra.
Den sortens änglar är mer påtagliga än de som bara finns där utan att de flesta av oss varken kan känna eller se.

När vi firar nattvard i kyrkan tillsammans fäster jag mig alltid vid orden: "Så är vi, fastän många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd". Det är inte bara delaktigheten av Kristi kropp utan en önskan om att alla kunde vara delaktiga i varandra på ett eller annat sätt. Lägga avundsjuka och missunnsamheten åt sidan och istället glädjas åt och med varandra. Lära oss av varandra om varandras intressen och begåvningar. Varför ska det vara så svårt många gånger, det kryper inombords över att inte äga det som andra äger, att inte lyckas lika bra med arbete och ekonomi. Känna att andra har större makt och befogenheter att införskaffa det som man inte själv kan få.
Eller se ner på dem som inte uppfyller kraven på att vara snygg, smal och smart. Och helst ung också.......

Pratade med dottern nyss, de har varit inne till staden och köpt en ny soffa. De ska ha den i sitt nyrenoverade rum i det lilla söta hus de köpt. Jag unnar dem verkligen den känsla av vardagslyx en ny soffa ger.





lördag 28 september 2013

Den avstressade potatisen



Livet går fram i ett rasande tempo mellan hemmet, jobbet, olika sorters aktiviteter och så ska umgänget med släkt och vänner hinnas med. Stressen skruvar upp sig och vi går på högvarv.
Hjälpen kan vara närmare än man anar, titta i kylskåpet eller kallskafferiet för där finns den, Solanum tuberosum. I dagligt tal  potatis, den sydamerikanska släktingen till tomaten.

Forskare forskar på de mest otroliga intressanta forskarobjekt, så varför inte ta med potatisen i den vetenskapliga bevisningen. Geniknölar har gnuggats mot jordiga knölar och resultaten har påvisat att potatis är bra mot stress. Om det gäller rå, kokt, stekt, mosad eller friterad potatis har jag inte kunnat utläsa ur forskarrapporterna men jag antar att det gäller helt vanlig kokt potatis.

Den mest älskade knölen på vårt middagsbord kom till vårt land redan 1655 och det var Olof Rudbeck som
letat upp den någonstans ifrån men Jonas Alströmer hämtade hem den från Frankrike 1720 och den fick sitt fäste på hans gård Nolhaga utanför Alingsås.

Så blandade sig en kvinna in i potatisens liv, grevinnan Eva Ekeblad, och kvinnor tänker oftast i längre perspektiv än män och hon såg en ljusnande framtid i flytande potatis. Hon tappade upp på flaskor och brännvinets klara dryck blev till både glädje och sorg, då som nu.

Vi har alltid odlat potatis, maken och jag, på varierade arealer beroende på hur tillgången av areal har varit. Vi har dock alltid använt den i fast form, tillredd i kastrull, stekpanna eller ugn.
Potatis har varit en viktig del i vårt odlande, ibland har vi kunnat peta upp några småttingar och kokat dem tillsammans med dill på midsommarafton men för det mesta har det dröjt en bit in på sommaren innan det varit dags att njuta av de färska delikatesserna.

I vårt förråd som är välanpassad för förvaring av potatis står nu en 10-kilos säck med prima vara som vi fick med oss av våra värmländska potatisodlande vänner när vi gästade deras hem.
Våra tjugo sättpotatisar som petades ner i vårt grönsaksland och som gav några härliga kok är sedan länge uppätna och nu känner jag mig lyxigt rik när jag går ut och hämtar potatis från Sirbo.
Att potatisen är odlad från den trakt som ligger mycket nära mitt hjärtat förhöjer smaken och jag tror inte att jag enbart inbillar mig det.

Nästa gång jag bjuder hem någon som är i behov av att varva ner en smula ska jag koka riktigt mycket potatis. Vetenskapliga studier ska tas på största allvar och efterföljas trots att det inte är socialstyrelsens rekommendationer.

fredag 27 september 2013

Pastellfärger och Arvid



Att köra barnbarnen till dagis är mycket trevligt, men trevligare är att få hämta dem. All aktivitet upphör, små ansikten spricker upp i glada leenden och jag känner mig både älskad och behövd. En bra kombination som ger glädje.

I morse lämnade jag av stortvillingbarnbarnen på deras dagis. De skulle ut på äventyr som avslutades med korvgrillning. Helt plötsligt måste nu både barn och vuxna rusta sig med en mer tjockare mundering vid utomhusaktiviteter och så även våra barnbarn. Jag satt på golvet och trixade på ett par fingervantar på små händer med fingrar som spretade och stretade. Framför mig stod en söt liten flicka med långt ljust lockigt hår, rosa pastellfärgad overall och rosa skor. Pappan rotade runt i flickans ryggsäck och jag kände att ett socialt språkumgänge var på sin plats.
Jag frågade flickan vad hon hette, jag frågade mitt barnbarn vad hennes flickkompis hette men tystnaden lägrade sig över dagisets korridor. Så tog pappan fram en korg med en bild på flickan samt hennes namn. Wilma stod det med prydliga bokstäver. Pappan letade i korgen och ställde den tillbaka på sin plats, tittade på mig och suckade, greppade på nytt den lilla ryggsäcken och fortsatte leta efter det som antagligen låg kvar hemma i deras bostad.

Wilma. En söt blond flicka i pastellrosa overall och rosa skor.
Jag log mot henne och sa hennes namn. Flera gånger sa jag hennes namn och jag försökte få mitt barnbarn att säga Wilma.
Då öppnade Wilma sin lilla mun, tittar storögt på mig och säger högt och tydligt: "Jag heter inte Wilma, jag heter Arvid!"
Jag kände mig både häpen och bortkommen. Sökte pappans blick, hans mörka ögon skrattade mot mig och han försäkrade att det är lätt hänt att ta miste på namn.

I vår bil ligger två stora paket som våra stortvillingbarnbarn ska få på sin födelsedag. I det ena paketet finns en dockvagn som är röd med vita prickar. I det andra paketet finns en trampbil. Det fanns flera färger att välja på. Blå, röd, grön och svart.  Vi valde den svarta, den var snyggast.



torsdag 26 september 2013

Pappa, barn och en frusen ros



För en tid sedan var jag till grannkommunen för att göra ett reportage om kvinnovåld i nära relationer. Samlade runt bordet var ytterligare en reporter, en politiker, en kommunpolitiker samt två kvinnor från socialtjänsten.
Politikern berättade hur det ser ut i landet, vad hans parti gör för kvinnofridsfrågan och det hela var en mycket intressant föreläsning med många bra infallsvinklar.

Så var det dags för de två kvinnorna från socialtjänsten att ta till orda.

Männens roll i vårdnadstvister: Papporna ser till att de får enskild vårdnad om barnen eftersom de då kan ha full koll på mammornas liv. Tingsrätten måste bli bättre och mer lyhörda så att inte barnen blir placerade hos papporna som är ute efter en sak. Att göra livet surt för mammorna. Som mår väldigt dåligt.

Min penna slutade skriva. Munnen blev torr och tårarna brände bakom ögonlocken. I halsen bildades en hård klump och mina nerver vibrerade av sorgsenhet, ilska och frustration.

På mycket nära håll har vi stått bredvid en pappa som blev fråntagna sina två barn när de var spädbarn. Mamman kunde hålla sig borta med barnen under mycket lång tid och socialtjänsten kunde bara trösta pappan med att så får ingen förälder göra. Men någon hjälp fanns inte att få.

Advokat, rättegång, åtal. Förlorad arbetsinkomst och sömnlösa nätter. Ständig oro och funderingar. Allt medan barnen växte och pappan visste inte hur de hade det. Så genom ett under fick han träffa sina barn. På mammans villkor. Under tidsbegränsning.

Två små barn som inte kände igen sin pappa. En pappa som längtat. En pappa som tryckts ner så långt en människa kan komma. En pappa som varje sekund i vaket tillstånd kämpat för barnens rätt att få vara tillsammans med sin pappa.

Myndigheter som inte lyssnade på pappan. Myndigheter som ifrågasatte pappans kompetens att vara just en pappa på grund av falska anklagelser. En pappa som inte ville något annat än att vara pappa till sina barn.

I morgon fyller barnen två år. De är inte medvetna om de stormar som omgett dem under deras första månader i livet. Två glada tvååringar som får tillbringa sin tid lika mycket med sin pappa som med sin mamma. Myndigheter som till sist insåg att pappan var en mycket bra pappa och att det inte fanns några oklarheter. Ett domstolsbeslut som är stämplat och underskrivet. Ett domstolsbeslut som krävdes för barnens rätt till sin egen pappa.

När jag satt runt bordet och min penna slutade skriva tänkte jag att det finns dåliga pappor som försöker ta barnen från deras mödrar. Jag tänkte att det finns dåliga mammor som gör likadant. Jag tänkte, varför vill ingen skriva om dessa mammor, varför är de ointressanta i media. Jag tänkte, det här kan jag inte skriva om.
Det gjorde jag inte heller. Om jag hade gjort det hade jag inte stått upp för de pappor som kämpar så hårt för sina barns bästa. Då hade min penna utformat en lögn.

I morgon fyller våra barnbarn två år. En dag kanske de frågar sin pappa, vad var det som hände. Då, när de var mycket små. Då kan pappan säga, prata med farmor. Det är hon som gjort dagboksanteckningar. För pappan vill glömma den tiden, pappan vill se till att barnen är glada och lär sig nya saker.Hjälpa dem att växa upp till självständiga människor med rätta värderingar. Han vill inte tynga ner deras förhållande med en historia som är mörk, den ligger bakom i tiden.

I morse var rosorna frostnupna. Som spunnet socker runt kronbladen som skimrade i morgonljuset.
Och i morgon är en ny dag, då fyller våra barnbarn två år. De glada barnbarnen som inte minns.


onsdag 25 september 2013

Mekanisk vardag


I måndags var maken och jag inne i en verkstad där det tillverkades ramar till hissar. Stålkonstruktioner som svetsades samman av en ensam robot som hade sitt eget tillhåll i den stora hallen. Oförtrutet utförde den sitt jobb, programmerad efter mänskliga kommandon.
Den första roboten ritades av Leonardo da Vinci, den primitiva ritningen av en robotriddare finns än idag tryggt förvarad, om herr da Vinci fick möjlighet att återuppstå för en dag skulle han med största säkerhet häpna över teknikens utveckling sedan 1400-talet.

Gräsklippare och dammsugare utför hushållsnära tjänster i mångas hem och på verkstadsgolven är arbetarna befriade från tunga lyft och monotona rörelsemoment. Mjölkrobotar inte bara mjölkar korna, de känner även av mjölkens kvalité.
Den autonoma roboten kan tänka, känna och agera precis som ett mänskligt väsen.

Ibland kan vi människor liknas med robotar. Vi tänker, känner och agerar helt monotont men till skillnad från den mekaniserade roboten kan vårt handlande få konsekvenser. Det är då som vi måste stanna upp, ta ur datachippet och göra en omprogrammering.
Stressen över att uppnå mål, ekonomiska, känslomässiga eller statusjakt påverkar oss negativt och vi glömmer att ta vara på det som finns runt omkring oss. Det som inte kostar något.

Jag har precis kommit hem från en skön långpromenad i en höstligt landskap. Luften är klar och lätt att andas. I trädgårdar böjs grenarna från fruktträden och fallfrukten lockar till sig insekter med sin sötma.
Färgerna sprakar och i tidningen står att läsa att rysskylan är på väg in över vårt land. Men än behövs inga frostskyddande tjocka underställ eller bylsiga jackor.
Det är under de här promenaderna som tankarna får fritt spelrum i ensamheten och tystnaden. Mitt liv har varit fyllt av arbete och ansvar. Jag har många gånger känt mig som en robot med ett inrutat liv som måste följas och jag har försökt göra det som förväntats av mig.
Nu kan jag lägga undan mitt armbandsur och ta dagen som den kommer. Roboten inom mig har skrotats och den kommer att få bli stående i det hörn jag ställt den. Instruktionsboken är oläslig och kasserad och jag kan bara känna glädje och tacksamhet för att jag har fått den här möjligheten till förändring i livet.

Tänka, känna, agera - precis som jag själv vill utan att vara programmerad i en mekanisk vardag.

måndag 23 september 2013

Kalasbyxor och kaffe från Vietnam



Jag använder mycket sällan strumpbyxor men ibland vill jag klä upp mig och tycker att just den benutstyrseln förhöjer en finare kreation. Men jag känner mig ytterst obekväm som bärare av strumpbyxor och obehaget börjar redan då jag tar fram dem ur strumplådan.
Vad jag förstår så måste det vara fel på samtliga strumpbyxmaskiner som tillverkar dessa tingest eftersom jag aldrig lyckas med att trä på dem lika på varje ben. Det första benparet sitter som gjuten medan det andra liksom vrider sig och kryper omkring av sig själv när jag klämt in benet i den flortunna extrahuden. Att dra ur benet och göra om proceduren hjälper föga, strympbyxbenet är och förblir vriden vilket tyder på feltillverkning. Varje gång jag befriar mig själv från att ha burit dessa benplågare känner jag en obeskrivlig lättnad.

När jag var barn var jag bärare av livstycket. Längst ner satt fyra stycken stroppar av kraftig resår, två på varje sida, en fram och en bak. I dessa stroppar fästes långstrumpor som kliade förfärligt den första halvtimman innan skinnet vande sig vid det tjocka yllet.
Så en dag kom mamma hem från affären och ur väskan plockade hon fram en ny revolutionerande produkt.
Kalasbyxan gjorde sitt intåg i mitt liv. Den skulle tas på enligt ett mycket viktigt system. Hela strumpan skulle rullas upp, ända ner till foten innan det var dags att kliva i och rulla upp strumporna, en i taget och jag hatade kalasbyxan från den första bekantskapen. Men den blev min ständiga följeslagare hela min återstående barndom under årets kallaste månader. Livstycket arkiverades i en låda uppe på vinden, vart det sedan tog vägen har jag ingen kännedom om. Kastades bort tids nog antar jag.

Nu har jag burit färdigt mina strumpbyxor för ett bra tag framöver, de ligger i min resväska bland det övriga av resegarderoben.
Vår värmlandsresa innehåller en resa med mycket god mat och läckra bakverk i en härlig förening med människor som är glada över vårt besök och som vi gläds åt att få besöka.
Vi har även blivit bjudna på mat från en annan kontinent. Spännande och annorlunda smaker blandat med trivsam gemenskap runt det fint dukade bordet.
Att få smaka nya maträtter som är olik vår svenska husmanskost är intressant och jag är helt säker på att det är minst lika intressant för den ovane att äta av våra hemmarullade köttbullar, inlagd sill, rotmos och fläsklägg.
Det vietnamesiska kökets läckerheter avslutades med vietnamesiskt kaffe serverat i vackra höga glas, iskallt, toppat med klirrande isbitar och hembakad tårta dekorerad med choklad och färska hallon.

I kväll tycker jag att byxorna spänner lite extra runt midjan, men det kan vara inbillning...........

fredag 20 september 2013

Fullmånen och det råmande kylskåpet



Vaknade till i natt och lät tankarna flöda fritt i den mörka tystnaden. Värmen från min kropp hade kapslat in sig under täcket och svept in mig som ett skydd från det kylslagna rummet.
Jag gick upp för att dricka ett glas vatten. På köksgolvet hade en silvrig strimma letat sig in genom fönstret som den klotrunda fullmånen levererat ner från sin plats i solsystemet, 384 400 km från oss. Näst efter solen är månen den klaraste ljusstarkaste objektet på stjärnhimlen och har funnits på sin plats runt jorden i 4 527 miljarder år. Tanken lika svindlande som tanken på universum, nästan i alla fall.

Som barn fick jag boken Det blåser på månen skriven av Eric Linklater. Min mamma läste den högt för mig, sedan har jag läst den själv några gånger och den har fortfarande sin plats i vår bokhylla.
Dorinda och Diana, major Rytters döttrar som försökte lyda sin fars förmaningar och vara snälla och tänka på hur de skulle uppföra sig. Blåser det en ond vind på månen måste man tänka sig noga för hur man beter sig annars kan det gå riktigt illa om vinden blåser rakt in i hjärtat, sa major Rytter.
Det gick väl lite si och så för flickorna och jag älskade att läsa om deras öden och äventyr.

Från min plats i soffan och med mitt vattenglas, makens lugna andetag från sovrummet som med sin ljudnivå markerade att han sov djupt och gott och med månens klara ljus speglande i sjöns vatten satt jag och tänkte på hur vårt hem är så annorlunda om natten. Det är som om hela bohaget gått till vila och ser inte riktigt likadant ut som på dagen. Mörkret ger skuggor som inte finns annars, möbler och textilier har intagit en annan färgnyans, allt är så stilla och tyst.
Utanför fönstret ruvar det mörka som skrämmer så många. Vi har en inneboende vaksamhet för mörkret, vi vet inte vad som döljer sig i det svarta men vi kan även gömma oss, dra oss undan för andra och kanske även för oss själva i mörkret.
Jag har aldrig varit mörkrädd, om inte jag kan se vad som finns inne i det svarta ljuset kan inte heller någon annan se mig. Jag kan stå där helt stilla utan att bli upptäckt.

När vattenglaset tömts till sista droppen ställde jag ner det i diskhon och konstaterade att vårt kylskåp nog är det enda ur vårt bohag som inte går till nattvila. Från dess innandöme hörs ett märkligt råmande. Ibland ljudligt och långdraget, ibland mer diskret och i korta stötar men kylskåpet drar till sig uppmärksamhet om någon kommer på besök som inte är bekant med vårt råmande kylslagna matförvaringsskåp.
Själva tänker vi vanligtvis inte längre på råmandet men det händer att kylskåpet hittarpå någon ny ljudslinga som den testar på oss. Då glor vi storögt mot den metallfärgade dörren och frågar varandra vad det egentligen är för fel på vårt kylskåp.

Nu har månen följt sin bana  runt vårt klot och lyser upp en annan del av världen, solen har ersatt det silvriga nattljuset med sina egna intensiva strålar som förstärker höstens färger och jag hoppas att det inte blåste någon ond vind på månen i natt.

onsdag 18 september 2013

Från ingenstans



Efter att vi bott där vi gör nu ett par år fanns den plötsligt där. Som en trevlig överraskning från ingenstans letade den sig upp mot ljuset och bjöd av sig själv, majestätisk och spikrak precis utanför vårt vardagsrumsfönster. Den vita liljan.
Ingen av oss har köpt och planterat en liljas skrovliga och oansenliga lök utan den har hittat till oss helt på egen hand.
Min man har varje år lite bekymmer om den, han funderar på hur den kan tänkas föröka sig, han tittar efter sidoskott och frökapslar. Men den verkar inte vilja yngla av sig utan bli beundrad helt utan konkurrens.
Varje vår går vi runt platsen där liljan växer, oroligt letar vi efter tecken på att den ska visa sig igen och när den börjar titta upp, först som en grön liten topp, drar vi efter andan och säger nöjda till varandra att nu är den här. Den kom i år igen.

Liljan är enorm, först håller den hårt om sin skönhet innan den vecklar ut sina kronblad och bjuder alla som vill att njuta av hennes prakt. Den är magisk vår främmade lilja och under någon vecka dårar den oss, drar oss till sig och vi förundras av naturens skapelse.

Så släpper den sina kronblad, ett efter ett dalar de ner och täcker marken under sig som bildar ett vitt täcke.
När det sista kronbladet släppt från sitt fäste står liljan där i sin ynkedom. Ingen beundrar den längre, den är rent av riktigt ful med resterna av sin forna skönhet som bleknat och gör sig beredd att multna ner och återförenas med myllan.

Den som inte är vacker väcker inte samma uppmärksamhet som en skönhet. Finns där men har inte samma möjligheter i livet. Får kanske jobba hårdare för att nå ett mål som hägrar.
Skönheter som åldrats blir en dag ensamma, vårdas av främmande händer och allt ljus som en gång föll på det perfekta ansiktet slocknar och tänds för någon annan som kanske är vackrare än den vackra.

Naturens egna kretslopp är ändå lika för oss alla. Ingen kommer undan. Kanske inte direkt en uppmuntrande tanke, men sann.

tisdag 17 september 2013

En resa genom minnen



Att få ta fram resväskor och packa ner behövligheter är så festligt. Resans mål hägrar och jag får lyckokänningar. Lite miljöombyte piggar upp och när jag står på trappan framför vår dörr och kliver tillbaka in i det hemkära är det lite som en nystart i vardagen. Det är nog det som är huvudsyftet med att resa bort.

Snart tar vi fram våra väskor och packar. Vi ska träffa några av dem som står nära våra hjärtan och få vara tillsammans några dagar.
Men vi ska även ta farväl av en person som nått sitt slutmål och klivit av vid livets slutstation. Hon har levt ett rikt liv, fått följa sina söners uppväxt, ta mot nya generationer och jag tror att i hennes backspegel finns många ljusa stunder att se tillbaka på.

Goda vänners dörr kommer också att öppnas för oss och det blir lite som att komma tillbaka till dåtiden. Trakter som en gång var hemma för oss men som vi för många år sedan lämnade för att ge plats för något nytt. Vi kommer att passera det lilla torp vi tillsammans byggde upp precis som vi ville ha det, där små barn tog sina första steg och goda minnen finns samlade. Det kommer att svida till lite i hjärteroten och en snabb känsla om en önskan av en tidsförflyttning bakåt kommer att falla över oss. Som alltid då vi passerar Nybäck.

Av praktiska skäl och brist på järnväg till en del av platserna  vi ska besöka kommer vi att färdas i vår bil.
Annars är tåg ett trevligt kommunikationsmedel och det är ju bra för miljön också.
Som barn åkte min mamma (som alltid haft en inneboende rädsla att själv framföra motorfordon och därmed förblivit körkortslös) och jag ofta tåg. Kupén var trång och instängd. Vi fick sitta bakom skjutdörren som konduktören vant öppnade när det var dags att klippa biljetten. Barn fick en egen biljett, den var hård och tjock och gratis. Men för ordningen och glädjen skull delade SJ ut dessa barnbiljetter.
Jag blev ofta törstig under våra resor, mest för att själv få gå ut i korridoren och vinglande ta mig fram till vattenreservoaren, dra ut den veckade vaxartade muggen och tappa upp den ljumma drycken.
Så blev det toalettbesök. Det var den mest spännande upplevelsen under hela resan. Lyfta på locket, kika ner i hålet där syllarna passerade revy i rasande fart. Ett svagt vinddrag virvlade upp på den bara rumpan så släppte spänningen i alla bemärkelser och locket fälldes ner.
En gång tömde jag med stor hängivelse hela behållaren med torkhanddukar tillverkat av papper. Släppte ner dem en och en och såg dem försvinna ner i hålet för att fladdra iväg av tågets vinddrag och drapera den intilliggande skogen. Nu är det slutna tankar för våra behov och barn kan endast uppleva spänningen genom att höra ljudet då naturligt avfall pressas ner i tanken vid toalettbesöken på tåg. Resans tidsfördriv är iPad och mp3 samt eventuellt en lättare och dyr förtäring i restaurangvagnen.

Väskorna står väntande ute i förrådet, när det är dags packas de in i bilen och vår resa kan börja. Vår vana trogen då vi kör mot Värmland gör vi ett stopp i Pålsboda för att äta något gott bakverk i det lilla konditoriet.

måndag 16 september 2013

En spricka i muren



Thompson´s Tätningsmassa är ett undermedel för att laga sprickor och småskador i betong och murverk.Säkert ett riktigt dyrt preparat men reklamen lovar att en enda applicering räcker, den innehåller mineralfibrer och är extremt tänjbar. Ja den kan till och med appliceras under vatten eller om det regnar.

Om man ska mura en stadig mur bör man tillämpa vissa regler. Helst göra en ritning och inte jobba på fri hand. Verktyg och olika tillbehör behövs och rejält med bruk. Det får inte vara för mycket vatten men inte heller för lite när bruket blandas och så måste det armeras för att resultatet ska bli hållbart och säkert.
Det är också viktigt att återfyllningen kring muren är väldränerad och jordarten har en tillräcklig bärighet och inte är tjälskjutande under själva muren. Rörelsefogar är också att rekommendera om muren ska vara riktigt lång och om det är oklarheter runt grundförhållandena bör en expert tillkallas.

Vårt förhållande till varandra är jämförbart med en mur. Alla ingredienser bör finnas med för att undvika krackeleringar och sprickor. Grunden bör vara stabil och armeringen väl utförd. Rörelsefogarna är många gånger en klar fördel om det inte ska uppstå låsningar som i sin tur eskalerar i kvävning.

Tänk om det fanns en mänsklig ritning som vi kunde följa. Slå upp en innehållsförteckning och låta fingret följa rubrikernas svarta text tills man hittar rätt. Så många sprickor som då kunde undvikas.
Men vi är bara människor med människors fel och brister, armeringen går sönder och vi måste kanske kalla på Thompson eller en expert för att laga murens sprickor.

En del sprickor går att dölja med mursleven men murbruket kan vara felblandat och när det torkat så är sprickan synlig igen.
En spricka som lagats på rätt sätt får en livslång hållbarhet och vi blir en erfarenhet rikare.

Idag har jag träffat en kvinna som berättade för mig att hela hennes mur höll på att rasa den dagen då hon och hennes familj var på en efterlängtad semesterresa. Det var annandag jul år 2004.
225 000 människors liv släcktes i en stor flodvåg som svepte över land och som tog med sig allt i sin sanduppblandade framfart.
I många timmar letade familjen efter varandra, förvissade om att de ensamma skulle återvända till ett tomt hem. Kroppar som vändes för att se efter om det var ett älskat ansikte.
Sekunder blev till minuter som blev till timmar innan familjen var återsamlade. Småsår på armar och ben, men återförenade.

Familjens mur lagades och blev stadig och hel. Skarven finns dock kvar som en ständig påminnelse av just den annandagen.

Jag känner en stor tacksamhet över livet!






söndag 15 september 2013

Kyrkoval och morgontrötta festvandrare


Så annorlunda staden ser ut en tidig höstmorgon. Tomma gator, inga flanörer och rödljusen slår om direkt till grönt. Dimman ligger över Motala ström och på Hamnbron vandrar två herrar i kostym och halsen dekorerad med en fluga som när gårdagskvällen började med all säkerhet satt rakt och prydligt under hakan. Stegen lite osäkra men med glada uppsyner, säkert pratade de om en lyckad fest. En kopp kaffe och några timmars sömn så får de nog möjlighet att njuta av denna dags soliga söndag.

Kyrkoval idag. Min röstsedel ligger framme på köksbänken och i går tog jag det slutgiltiga beslutet hur jag ska rösta. Förväntar mig inte någon större rusning till vallokalen, kyrkovalen känns som de bortglömda valen. Fler och fler väljer att kliva ut ur kyrkans medlemskap, tron finns inte där, några tycker kyrkan är stelbent medan andra ser en möjlighet att spara in några slantar i en redan knaper ekonomi. Anledningarna är många till ett utträde som är var och ens personliga val.

Många går inte och röstar eftersom de inte anser att kyrkovalet är viktigt. Men om vi som är medlemmar i Svenska kyrkan inte lägger våra valsedlar i valurnorna kan vi inte heller vara med och påverka. Då blir orden som skramlar runt tomma och opåverkbara, vill vi ha förändringar måste vi ju själva bevisligen stå upp för vad vi känner, tänker och vill. Så enkelt är det.

Det har hänt att jag själv övervägt att lämna Svenska kyrkan. När ordet inte efterlevs av den som ger ut ordet känns det tungt och meningslöst. När den som ger ut ordet ägnar sig åt maktmissbruk känns det ännu tyngre och ännu mer meningslöst.
Men så får jag till mig de ord som ger glädje, trygghet, styrka och en växande tro och då tar mitt vacklande beslut en annan vändning.

Jag har studerat röstsedlarnas namn och vet på vem jag ska sätta mitt kryss. Så kom en tanke för mig. Går det inte att få separata röstsedlar och kryssa i vem man inte vill ha kvar i Svenska kyrkan?
Men det var väl ändå en förfärligt dum och okristlig tanke, hur kan jag få för mig att tänka så egentligen...........

Snart beger jag mig till vår vallokal, min röst kommer att göra skillnad, en bra känsla. Sen åker jag till Ringarum kyrka och får stilla mig i kyrkbänken och lyssna till predikan av min favoritpräst. Kanske sätter min raspiga hals stopp för att sjunga med i psalmerna men hörseln är det inget fel på. Efteråt är det kyrkkaffe. Gemenskap på alla plan.

Det här blir en riktigt bra söndag.


fredag 13 september 2013

Nyckeln till framgång


Jag har tre olika nyckelknippor. Egentligen är det ganska så dumt eftersom jag måste hålla ordning på nycklarna och tre knippor tar plats. Men jag har utformat ett eget system för varje nyckel, vilket inte betyder att det är ett helt lyckat system. Det händer ibland att det skapar förvirring och oreda istället för det finurliga som var ämnat från början.

Nyckeln är ingen ny konstruktion. Forskare har hittat världens äldsta lås i Irak, nyckel fanns tyvärr inte kvar, antagligen hade någon slarvat bort den. Det är ju så lätt hänt..... Forskarna har i alla fall listat ut att nyckeln skulle ha varit tillverkad som en rektangulär träbit med små taggar.
Senare börjades det göra nycklar och lås i järn i det gamla romarriket och vissa av nycklarna var så små att de kunde bäras runt ett finger som en ring.

Ordet nyckel kan ha flera betydelser. Om den används i abstrakt betydelse kan det handla om lösningar på problem. Hedersmedborgare kan bli tilldelade stadens nycklar och riksnyckeln betecknar kungavärdighet. Maktsymboler kallas det då.
Dit hör även Sankte Pers nycklar, det är han som har makten att låsa upp himmelrikets port när vi en gång står där och bankar på. Det återstår att se om han låser upp den väldiga porten den dag jag befinner mig utanför. Kan ju alltid hoppas på det bästa.

Nyckeln till framgång låter hemlighetsfullt och spännande, nyckeln till frihet har en sorgsen klang över sig och "du har nyckeln till mitt hjärta" andas romantik och kärlek.

Jag har låtit tillverka en nyckel med hjärtan på. Den går till vårt hem och symboliserar att jag verkligen älskar vårt hem sedan är det praktiskt och lätt att hitta den bland de andra nycklarna.

Några nycklar har jag lämnat från mig. Bland annat nyckel till min egen framgång. Den tillhör nu min efterträdare och jag hoppas att han är lika rädd om den som jag varit. Han kommer säkert att vrida om låset och öppna på sitt eget vis och så ska det ju vara. Hans framgång tar vid där jag slutade och jag är säker på att han förvaltar nyckeln på allra bästa sätt.

torsdag 12 september 2013

Vi sticker till Mallis



I morse när jag stod och lättade på locket till postlådan för att ta in morgontidningen hörde jag en röst som ropade till mig:
"Ha det så bra, vi sticker till Mallis nu!" Det var grannen och hans hustru som packat sina resväskor med förnödenheter till deras veckas vistelse på Mallorca. Enligt uppgift är det + 23 grader och halvklart där idag.
Under hela november månad ska samme granne med samma fru tillbringa dagarna i Torrevieja och jag skulle gärna vilja följa med dem.
November är den enda månaden som borde strykas ur vår årskalender. Mörk, fuktig, blåsig och kall. En ful och tråkig månad!

Men när november är avklarad kommer december, förhoppningsvis kall och snörik. Att få dra på rejäla byxor med foder och en tjock jacka för att gå ut i vintern är trevligt. När isen lagt sig på Glan och det är riskfritt att beträda isen är det en fröjd att åka ut med sparken. Ett säkert tecken är alla vintermetare som sitter hopkurade och stirrar ner i sina uppborrade hål. Som svarta stora ögon stirrar hålen tillbaka och ger förhoppningar om att någon fisk nappar på kroken, när vintermetarna intagit sina positioner är det säkert för en sparkåkare att ge sig ut. Vintermetarna vet när isen håller.

Vi brukar även åka spark på Göta kanal. Från Norsholm till sista slussen innan sjön Asplången tar vid är det plogat och där kan man träffas och umgås med skidåkare, skridskoåkare och promenerande hundägare. Lite törved i ryggsäcken ger små brasor lämpliga att grilla korv och dricka varm choklad ur termos.
Förra året blev det dock ingen åktur på kanalen, bryggan i Norsholm var under reparation och det var tydligen ingen idé att ploga upp för hugade amatörmotionärer. Nu är bryggan klar, stora segelbåtar har under sommaren legat för ankar med olika nationaliteters flaggor i aktern och det har luktat grill och vin som blandat sig med turisternas skratt och prat.

Jag är glad över att bo i ett land där årstiderna avlöser varandra. Om jag bara slapp november! Med fasa tänker jag på att det bara är en och en halv månad som ligger mellan.

onsdag 11 september 2013

Okontrollerat tillstånd och tape



Den här första delen av veckan har tillbringats med de små barnbarnen. Barn som körts till dagis, hämtats vid dagis och övernattat mellan oss i vår säng. Idag hade jag bilen full av barn och små ryggsäckar, funderade på om jag skulle skaffa en gammal Volvo Duett, kasta ut samtliga säten förutom förarsätet och låta maken bygga små bås med plats för barnbarnen och deras pinaler. När vi var lantbrukare fanns även de planerna, men då skulle jag köra grönsaker och ägg i Duetten, men det måste ju gå lika bra att köra barnbarn som ägg och grönsaker i ett sådant lämpligt fordon.

Sist ut som övernattningsgäst är lilla Hedvig och det har varit en kamp att hålla henne vaken den sista timman. Hon har haft fria tyglar för att hålla ögonen öppna, vår bokhylla har fått rensats och böckerna staplade i en hög på golvet, kokboken Förförande franskt - en gourmetresa med Siv & Key L Nilson har lästs från pärm till pärm och när det kom till en riktigt kritisk punkt testade vi hur mycket tape en taperulle innehåller. Det var roligt ända tills barnet lindade in sin ena tumme i den klistriga remsan och inte kom loss.

För många år sedan gick jag en utbildning med flera duktiga föreläsare. Näst sista dagen var alla kursdeltagare mycket trötta den sista lektionstimman. Syret i salen var nästan slut, blodsockernivån oroväckande låg och det hjälpte inte med att vi hällde i oss stora koppar med kaffe.
Så trädde den sista föreläsaren in i salen. Minns inte idag vad hon avhandlade men minns tydligt och klart att varje mening avslutades med ett lustigt pysande läte. Hon hade en form av ticks och vi satt som förstenade på våra stolar och stirrade på munnens rörelser och underläppens krökning då munnen släppte från sig pyset.
Ingen vågade andas än mindre titta på varandra. Så till sista brast det. En av oss  fnissade, först tyst bakom handen sedan mer hörbart. Fnisset smittade och så brakade det lös. Pannor lutades i händer, pennor rafsade mot papper och fnissen studsade mot salens väggar. Föreläsaren malde på, allt mer nervöst och med högre pysningar medan färgen steg i hennes ansikte. Allt medan vi andra hamnat i ett okontrollerat trötthetstillstånd som inte gick att hejdas.

Jag har många gånger tänkt på henne när jag själv stått framför en grupp människor och föreläst. Haft en skräck att något sådant skulle hända. Att åhörarnas trötthet skulle ta överhand i respektlösa fniss.

Från vårt sovrum hörs små andetag, en trött liten flicka har somnat efter en dag fylld av lek och nya upptäckter.



måndag 9 september 2013

Dofter och minnen



Vi sover fortfarande med vidöppet fönster trots att maken klagar att han måste plocka fram sin mössa och dra ner över öronen eftersom han tycker att huset är utkylt när han vaknar på morgonen. Man jag vill hålla kvar det sista av sommarkänslan som strömman in genom fönstret när jag gått och lagt mig.

I morse vaknade jag av att en doft av något sött letat sig in genom det öppna fönstret. Låg en stund och funderade över vad det kunde vara och varifrån det kom. Det var en angenäm doft men jag kunde inte härröra det varken från någon frukt eller blomma. Så plötsligt försvann doften och ett tag trodde jag att jag drömt alltihop men kan man verkligen drömma dofter?!

Luktorganet hos oss människor är en komplicerad molekyldetekor och luktsinnet en form av kemoreception och vi kan urskilja 350 proteiner och omkring 10 000 kombinationer av dessa proteiner. 80 procent av dessa kombinationer är otrevliga dofter och vårt luktcentrum upptar ungefär en tredjedel av hjärnan.
Torr fakta som vi aldrig tänker så mycket på i vardagen.

Ute börjar det dofta höst, en speciell doft som gör mig lite vemodig inombords. För några veckor sedan fylldes min näsa av rosornas dofter, jordgubbar och röda vinbär. Kläder som tvättats och hängt till tork ute på tvättlinan.
Nu tar andra dofter vid, när värmen lämnat oss och ersatts av mulna dagar kommer vårt kök att dofta av nybakat bröd. Hemtrevligt tycker min make som gillar när jag bakar av två anledningar, doften och att sätta tänderna i ett nybakat bröd.

Jag kan framkalla dofter med hjälp av mitt minne. När jag som barn klev in i Greta och Edgars stora skafferi. Där doftade det av äpple, filbunke, smör, ost och bröd.
Min allra första egna lägenhet. När jag stod utanför den bruna dörren med det blanka brevinkastet, höll nyckel i handen, vred om låset och klev innanför tröskeln. Det doftade nystädat och av främmande människor som tagit sitt bohag för att bosätta sig en en annan del av staden.
Min pappas arbetskläder när han kom hem från arbetet i skogen. Kåda, svett och frisk luft.

Min näsa är väldigt känslig för otäcka odörer som ger mig kväljningar. Mjölk som surnat, soppåsen med gamla matrester, när jag kliver ur hissen utanför tandläkarens mottagning, frukt som ruttnat och gammal potatis släpper från sig förfärliga lukter.

Nu ska jag koka en kanna te, välja bland teburkarna i telådan, dra in aromen i mitt förnämliga luktorgan som är karakteristisk böjd, sätta mig tillrätta i soffan och titta ut över vattnet medan solen sakta dalar ner över skogen.








söndag 8 september 2013

Beslut och magkänsla



Nu har jag varit fri från ansvar under en hel vecka. Det har varit så mycket att ordna med så jag har inte riktigt hunnit känna efter hur det egentligen känns för mig att kunna disponera min tid som jag själv vill.
Det jag i alla fall har konstaterat är att mornarna är de bästa. Inget stress över att klockans visare rör sig med oroväckande hastighet. De kan rent utav få stanna helt och hållet, det finns inga framförvarande förpliktelser. Dagen får utvisa vad som ska ske. Ingen vet vad som väntar runt knuten, det är både en spännande och lite skrämmande tanke.

Jag har blivit inbjuden att tala för en grupp människor om magkänsla. Funderar över hur jag ska framföra min egen magkänsla. Den kan vara både i positiv och negativ riktning. Man vet ju aldrig vart magkänslan tar vägen med beslut som fattas. Det kan bli riktigt bra men även riktigt dåligt.
Blir fattade beslut som grundar sig på sin magkänsla något positivt är man säker på att det var ett helt rätt beslut, blir det däremot negativt kan det få förödande konsekvenser med ångerkänslor och sömnlösa nätter. Ett evighetslångt ältande som stjäl energi både från en själv och ens omgivning.

Vi, min man och jag, tillsammans eller var för sig, har under åren stått inför stora val, där både magkänslan och förnuft stått som vägvisare. Våra val har visat sig lett till något bra och nya möjligheter har öppnat sig. Det är bara det där sista steget nedför trappan som ibland känts svårt och långt. Ett språng ut i det som varit okänt. Som att hoppa fallskärm, stå där i en liten öppning och se marken långt under. Inte veta om det blir ett lyckat fall eller inte.

Jag tror att man ibland måste våga, lita på sin magkänsla, ta det där sista klivet ut på okänd mark. Kanske inte lyssna så mycket på dem som tror sig veta bättre än en själv.

Idag ska jag njuta av denna vackra höst. Min magkänsla säger mig att framtiden kommer att bli bra, frågor får svar och jag känner en stor tacksamhet över livet.


lördag 7 september 2013

Plåster på tandborsten



I vår familj har vi alltid varit förskonade mot sjukdomar som kräver medicinpreparat. Vårt medicinskåp innehåller bra saker att ha om det uppstår blodvite, en febertermometer, en tub Idomin och en burk Alvedon.
Men så plötsligt blev min man sjuk och blev i behov av mediciner, mycket mediciner.
Högkostnadskortet blev för oss en ny bekantskap och det fylldes på snabbt, sista uttaget kostade 18 kronor, enda fördelen med att bli sjuk, medicinen blir gratis.

En dosett inhandlades och jag är utsedd till medicinansvarig. I den pytsar jag ut veckans doseringar allt för att hjärtat ska sköta sig, blodet flyta fritt och utan klumpar samt att de små metallnäten i kranskärlen ska hålla sig på plats.

Men så ska den medicinbehövande inta dessa piller med konstiga namn efter ett system. Helst regelbundna sådana. Vilket har visat sig inte vara det lättaste.
Morgondosen fungerar bra, den röda dosetten med sina dygnsfack ligger bredvid min teburk och eftersom det är maken som sköter om dagens första måltid ingår det i förberedelserna att fylla på min tekula och då ser han pillerasken. Värre är det på kvällen eftersom vi inte har några riktiga rutiner och riktlinjer för kvällsvarden.
Tillsammans har vi funderat ut en bra lösning på problemet, det smidigaste vore att jag som har huvudansvaret för rätt dosering gör en påminnelse. Om jag kom ihåg det vill säga. Vilket händer ytterst sällan.
Mobiltelefonen har en fiffig inställning där det piper om man gör en "kom-ihåg-inställnign". Men då måste man kanske göra en inställning för att komma ihåg att ställa in, så den lösningen ratades.
Att lytta dosetten varje morgon in till toaletten för att då se den vid kvällsbestyren är en lösning, men det verkar komplicerat i onödan.

Så kom maken på en lösning på problemet. Han har plåstrat om skaftet på sin tandborste. Varje kväll blir han då påmind om att han ska ta sin medicin.

Nu väntar jag bara på att han ska fråga mig varför hans tandborste är utrustad med ett plåster!

fredag 6 september 2013

Händer och tåfis



När man träffar på en ny bekantskap är det många som först lägger märke till ögonen. Själens spegel.
Det jag först lägger märke till är händerna. För mig är just händer en trygghet och dessa viktiga arbetsredskap säger så mycket om en människa.
Kanske är det för att mjuka händer tog mot mig när jag trädde in i denna värld. Sedan mina föräldrars händer som ledsagat mig fram till det att jag tog första klivet ut i vuxenvärlden och andra händer kom in i mitt liv.

När jag träffade min man och kände hans hand i min för första gången var de grova och lite fnasiga. Arbetarhänder i mina mjuka sjukhushänder som jag smorde in ofta med mjukgörande krämer efter otaliga tvättar med både tvål och handsprit. Så småningom kom mina egna händer att bli som min mans, inte lika grova, men fnasiga och med valkar där fingrarna möter handflatan. Lantarbetarhänder som doftade svagt av ko och smörjolja.

Många gånger har jag lagt tillrätta vilande händer på ett vitt täcke och jag har fantiserat om vad de varit med om under ett långt liv. Bullar som bakats, blöjor som bytts, trädgårdsarbete, hur fingrar låtit pennan löpa över oskrivna blad, smekningar över naken hud.

Det finns även händer som ger märken både fyskiskt och psykiskt, hårda händer som jag inte vill kännas vid.
Händer som är välansade med fingrar där naglarna har lack för skönhetens skull och nerbitna naglar som ger handen ett oroligt intryck.

Jag kan än idag känna mina barns små händer, hur de ville känna sig trygga genom att hålla i min. Den mjuka huden och de små fingrarna som slutit sin runt mina.
Barnbarnens händer som sträcker sig mot mig när vi ses. Kladdiga små fingrar som ofta kräver en glasögonrengöring efter mötet, Mollys små händer som letar sig in i mitt nackhår när hon ska sova.
Vår dotters händer där fingrarna är hennes ögon, fingrar som hon aktar sig noga för att skada.

Min pappas hand som sökte min den sista natten, den i höll ett fast grepp och vi visste båda att den gjort sitt dagsverke och greppet skulle lossna för alltid. Vi gav varandra stöd genom våra händer.

När jag tittar på mina egna händer ser jag att de åldrats. Huden över knogarna har börjat skrynkla sig och har linjer som inte funnits där tidigare.
Min mans hand som finns i min när vi somnar och finns kvar där när jag vaknar. Hans händer som arbetat hårt för att vi alla ska ha det bra.

Fötter däremot kan jag tycka är lite läskiga. Beroende på vems benavslut de sitter på bör tilläggas. Mina egna fötter gillar jag, de är inte direkt snygga men än så länge funktionsdugliga. Och de enda fotsulor jag kan pussa på är barnbarnens, även om de är lite smutsiga och luktar barntåfis. Kan till och med tycka att det luktar lite gott, hur konstigt det än kan låta.




onsdag 4 september 2013

Beroende



Jag är på väg till affären och upptäcker att jag glömt mobiltelefonen hemma. Så slår det mig, jag behöver faktiskt inte ha den med, det gör inget att den ligger kvar hemma på köksbordet. Jag är numera helt oberoende av den. Eller? När jag tänker efter så har jag skapat mig ett beroende av att kunna nås eller nå andra genom min telefon. Var jag än befinner mig och vad jag än gör. Den ligger där ständigt vid min sida, jag greppar den ofta, för att kolla. Har jag missat något?!  Kanske ett samtal, sms eller mail fast jag inte hört att den varken ringt med sin käcka melodi om att "Jag måste ringa Carina" eller plingat om någon avisering.

Beroende. Ordet betyder "i behov av" eller "inte klara sig utan". I presens kan det även betyda "beroende på något eller någon", kommer från ordet bero.
Ordet kan skapa irritation, vi vill inte vara beroende av något eller någon. Vi vill vara självständiga och oberoende. Vi suckar och jämrar oss över andra som står i någon form av beroendeställning men vi är alla beroende av något eller någon varje dag.

Jag hade på mig en tröja som jag stickat själv. I hissen på köpcentrar i staden tittade en dam på mig och utbrast att det var en väldigt fin tröja jag hade. Jag blev glad och berättade om händelsen för min man när jag kom hem.
Så hade jag på mig samma tröja när jag mötte en bekant. Hon konstaterade att hon inte sett den tidigare och frågade om jag stickat den själv. Då inträdde en osäkerhet inom mig och för ett kort ögonblick kom tanken för mig att säga att jag köpt den. Jag blev plötsligt så rädd att hon tyckte den var ful eller till och med dåligt stickad. Jag tvekade och sa som det var, hemstickat, av mig. Min bekant sken upp och berömde tröjan och mitt hantverk och jag kände att hon verkligen menade det.
Beroendet gjorde sig påmind, behovet av bekräftelse.

Har vi alltid varit beroende? Jag tror det men känner att det med åren och allt som är runt omkring oss eskalerar. Jag är ofta sugen på något sött, kan titta i skåpet om det inte finns något där. När jag var barn fick jag veckopeng och fick snällt vänta till lördagen kom även om jag var "göttsugen" en torsdag innan den hägrande påsen inhandlades i kiosken. Nu kan jag stilla mitt sötsug när jag vill och om jag inte aktar mig blir jag sockerberoende.
Tekniken stormar fram med nya produkter och gör oss beroende i både inköp och användandet.

Att bryta ett beroende är svårt och kan ibland kräva år av hårt arbete.

I morgon kanske jag kan ta min stickade tröja på mig, den jag stickat själv. Beroende på vad det är för väder förstås.


tisdag 3 september 2013

Hemligheter och förtroende



" Jag lovar, jag säger inget!"

Jag får ett förtroende, en hemlighet viskas i mitt öra och jag lovar. På heder och samvete. Så gnager det inom mig, börjar längst inne och arbetar sig sakta uppåt. Trycket blir till sist för stort och jag öppnar munnen med inledningsfrasen: "Lova, säg inget. Inte till någon!"
Löften avges och jag yppar en hemlighet. Efteråt skäms jag, ångrar mig, men det är nog ingen fara, jag litar på personen, det kommer inte att föras vidare. Precis som någon annan litade på mig så litar jag på att den andra inte är någon budbärare.

Hemligheter, så heter det när två personer ger varandra information som inte ska spridas vidare. I en grupp heter det att vi håller ett avtal, överenskommelse eller rent utav en lag.
Hemligheter förekommer mellan barn och ända upp på regeringsnivå. Och det pyser och läcks. Blir rubriker och människor hängs ut och alla inblandade blir drabbade på ett eller annat sätt.

Så finns det de som tjänar pengar på hemligheter. Det skrivs böcker om kändisars hemligaste hemligheter som vi kan gotta och i. Om det är sant eller inte är oväsentligt, bara vi får veta.
Fast, är det då det kallas skvaller?

Det har visats en serie i på tv; Kyrkornas hemligheter, om hemliga skatter i våra kyrkor runt om i landet.
Och Hemliga rum, en annan spännande serie som jag följt. Trevliga hemligheter alltihop.

Mörka hemligheter är värre. De hålls inom den närmaste kretsen, mellan de som vet att hålla tyst. Sådant som absolut inte får läcka ut. Dessa hemligheter skapar en pakt. Är ogenomträngliga. Hemligheter vi skäms över, som slår hål på fasader och mönster om de kommer ut.
Men dessa hemligheter måste vara sanna, får inte skada någon och ärlighet måste råda inom gruppen.

Visst är det spännande med hemligheter. Vi bli så hedrade när vi blir utvalda att bevara ett förtroende. Och tänk om vi blir invalda i ett hemligt sällskap!

Hemlig. Ordet har så många betydelser i vår vardag. Finns med oss över allt. Vi väntar ibland på att hemligheter ska öppnas för oss, förväntningarna är höga och vi gläds, enskilt eller tillsammans.

Jag tror att oavsett vad det är för hemligheter eller vad vi gör med dem så är de viktiga. Hemligheter kryddar våra liv. Både positivt och negativt. Men vi mår bra av konflikter också, det har jag läst av en professor som forskat i ämnet och skrivit en avhandling, så det är ingen hemlighet.







måndag 2 september 2013

Flugan på ögat



En dag fanns den bara där. Flugan. När jag åt mina måltider rörde den sig närgånget och irriterande runt tallriken, jag viftade bort den och för ett ögonblick lämnade den mig ifred för att åter igen besvära mig.
Flugan blev min ständiga följeslagare, störde utsikten framför tv:n, flaxande med sina halvt genomskinliga vingar framför mitt vänstra öga. Bara när jag blundade lät den mig vara ifred, för att var på plats igen när jag sakta och försiktigt öppnade ögonlocket.
Så ynglade den av sig. Pyttesmå flugor svärmade sig runt den avlånga kroppen. Kvickt rörde de sig runt ur-flugan som hade en mer sävlig framtoning.

Så en dag förstod jag, flugorna tillhörde min kropp. De satt fast i mitt öga, inte på själva linsen, utan inbäddade i glaskroppen. Det var dags att uppsöka sjukvården. Det var då jag fick klart för mig, jag är medelålders!

Glaskroppsavstötning sa läkaren. Vilket fruktansvärt ord! Glaskroppsavstötning. Som drabbar medelålders människor. Uteslutande medelålders.

Ofarligt, men irriterande. Flugorna, både den stora modellen och de små är fortfarande kvar. De lever sitt eget liv där inne i mitt öga och nu tänker jag inte så mycket på det. Men jag har lärt mig att tämja dem. Speciellt den stora. När jag flyttar mitt öga runt i cirklar eller upp och ned bestämmer jag åt vilket håll jag vill att den ska flyga, inte precis något att skryta med, men inte heller något att undanhålla.

Som medelålders dam har jag inte så höga krav på roligheter.  Blir det långtråkigt kan jag ju alltid titta på mina inbyggda husdjur som tydligen bestämt sig för att bo i mitt öga för all framtid.

Det är snart dags att boka tid hos min optiker känns det som. Tror att jag ska ta steget ut och köpa ett par tuffa och lite vågade glasögonbågar den här gången.

söndag 1 september 2013

Adventsljusstakar och snödroppar


Det är den tiden nu som fruktträd början få sina grenar nedtyngda av söta frukter. Getingar som surrar irriterande runt fallfrukten som släpper från sig söt, klibbig vätska och vår björk utanför vardagsrumsfönstret har fått några gulnande blad. Hösten är här. Snart dags att ställa tillbaka klockan och montera vinterdäck. Ta fram mössor, vantar och halsdukar. Själv har jag plockat fram stickade tröjor i lämplig kvalité och jag ser huttrande på de som ännu går i korta byxor och tunna linnen.
Det enda jag gillar med hösten är de mörka kvällarna. Tycker om att tända ljus och det är legitimt att ligga i soffan och läsa en bok eller titta på film. Soliga dagar ska vi vistas ute, det går an att hänga i trädgårdsmöblerna med boken men det är ändå inne jag vill vara när jag läser.

Tiden går så fort, om tre månader lyser det i varje fönster av stjärnor och ljusstakar och jag får gå till affären och köpa årets adventskalender. Under alla år har jag sparat och lagt undan barnens adventskalendrar. I min låda finns det nu 38 stycken, äldsta dottern fick sin första när hon var 2 år. Barnen är vuxna och utflugna men jag fortsätter ändå att köpa årets adventskalender för att lägga i lådan. Det är som ett trevligt måste inför 1 december, det hör till på något sätt. Tradition kan man kanske kalla det för.

Nere i myllan i våra rabatter finns det som ska ge ögonfröjd till våren. Först ut är snödropparna och det är lika fantastiskt varje vår när de sitter i sina samlade grupper med nedböjda huvuden.
I höst tänker jag inte köpa några nya lökar. Köpte mängder förra hösten och full av iver grävde jag ner dem. Men tröttnade fort och gjorde en samlingsgrop när de sista påsarna återstod och hivade ner alltsammans i gropen. Jag är tyvärr utrustad med dåligt tålamod.

Jag ser fram mot den här hösten. Känner att den kommer att erbjuda en sällsam stillhet och vi har några trevligheter framför oss. En resa bland annat och jag gläds över att vi kan umgås med familj och vänner, helt kravlöst och utan framförvarande förpliktelser.

Tiden är vår och jag ska försöka förvalta den på bästa sätt. För tiden, den går så fort och går inte att stoppa.