Summa sidvisningar

tisdag 10 januari 2017

I nöd och i lust


Efter en välbehövlig vila kastade jag mig vilt och hämningslöst ut i mitt frilansande åtagande. Kyrkor står på tapeten. Ivrigt rotande ner bland det historiska. Kyrkor bär på en rik historieskatt i sina tjocka väggar. Lyckan är när någon kunnig person delar med sig av sitt kunnande. Då blir det ett bra uppslag i papperstidningen.

Helgens festligheter avslutades även den i en kyrka. Taizémässa i Kimstad. Trevligt var det också att ha dottern sittande hos oss i kyrkbänken. Utan sin prästerliga skrud.
Kantorn var i högform. Han hade samlat en diger skara musicerande kamrater som spelade av hjärtans fröjd. Och så en ståbas. Mitt absoluta favoritinstrument. Kyrkan levererar.

Jag förhandlade med kantorn innan det hela drog igång. Om att få börja sjunga i hans gospelkör.
Visserligen är jag skral med att ta ton, sa jag skyndsamt och kände makens uppmuntrande hand på min skuldra.
Gör inget, alla får vara med, garanterade kantorn och log vänligt.
Därmed är det bestämt. Jag ska börja i kören och sjunga gospel. Även vår dotter ska vara med i den mån hon hinner för sitt ämbetes skull. Vi sjunger båda altstämman och det känns tryggt att få luta sig mot någon som verkligen kan sjunga.

En annan festlig tilldragelse är att maken och jag vunnit 75 kronor på trisslott. Plötsligt händer det. Vi planerade inköp för pengarna fram till den stund då jag under gårdagen bröt av en tand. Lyckan grusades på ett ögonblick och jag ringde med darrande röst till tandläkaren. Hon är ny för mig ehuru vår gamla hittat på att gå i pension. Hon var min trygghet där jag låg tillbakalutad och snurrade min näsduk mellan svettiga händer.
Tandläkaren sjöng små muntra visor för mig medan hon stack in sprutan i mitt tandkött.
Hur min nya tandläkare är till sätt och sinne vet jag ännu inget om men är hon inte mild och vän tänker jag gå därifrån utan att ens ta bort den skyddande haklappen.

I nöd och lust, Det lovade maken och jag varandra när det begav sig. Då är det inte mer än rätt att även han bröt av en tand. Ett par timmar efter mitt tandavbrott. Egentligen föga förvånande eftersom vi delar på det mesta. Även våra tankar. Det händer ofta att det jag tänker på säger maken. Som om vi har en osynlig tråd mellan våra hjärnor. Kanske uppstår det fenomenet när någon levt tillsammans så länge som vi gjort.

Nu börjar denna dag lida mot sitt slut. Soffan väntar och i kväll är det visst Veckans brott på teveapparaten. Trevligt och småputtrigt mellan mord och elände.
Det blir antagligen en tidig kväll för oss. Har fortfarande känningar efter makens och min filmmaraton. Ibland får vi för oss att hänge oss åt filmförevisning i timmatal. Då dukar vi upp lite smått och gott att inmundiga och sedan sätter vi igång på dvd-spelaren och slår inte av den innan allt är slut. Och då har klockan sedan länge passerat midnatt. Men vad gör väl det. Vi har slutat ställa väckarklockan på ringning.

I morgon är en ny dag med nya erbjudanden. Lika spännande att vakna varje morgon utan att ha något bestämt inplanerat. Det får helt enkelt bli som det blir och oftast blir det bra.