Summa sidvisningar

söndag 18 december 2016

En valsmelodi och bekvämlighet


Jag tar det med ro. Känner varken stress eller jäkt. Paketen är inslagna och skinkan ligger i kylen. Det enda som oroar mig är att hemma hos småtvillingarna och deras storasyster är det sjukstuga. Bacillerna flödar och vi håller oss på avstånd. Mitt hopp i juletid är att de ska tillfriskna så vi kan åka dit och fira in Jesusbarnets födelse.

Ett hastigt besök hos vår lokala matvarubutik under förmiddagen. Utanför satt som vanligt tiggerskan med bedjande ögon.
Please mama...
Det skaver i mitt samvete. Varje gång jag passerar henne. I de flesta städerna har tiggeriet minskat. Något jag läst mig till i dagspressen. De rumänska EU migranterna stannar i sitt hemland under vintern och jag undrar hur de egentligen har det där. Med sina skärvor de skrapat ihop utanför våra butiker.

I Norrköping finns ett annat problem. Bostadsbristen är hög och den måste på något sätt lösas. Både för den bostadslösa inhemska befolkning och för de som flytt till drömmarnas land. Undan krig och katastrofer. Vi ser förödelsen genom teverutan. Vi ser även de hemlösa i vår stad. Samtliga är i trängande behov av hjälp.

För några år sedan var jag i en av Norrköpings kyrkor som är uppbyggda mitt i centrum. Jag arrangerade blommor runt en kista inför en begravning. Några av åskådarna var den frivilliga personal som strax innanför vapenhusets dörrar serverade kaffe för spontana kyrkobesökare.
Kyla ute och värme i kyrkorummet i samtliga avseenden.
Två män kom in i kyrkan och gick med ostadiga ben mot mig. De spred en odör omkring sig som påvisade att de inte varit nära tvål och vatten under mycket lång tid. Spritångorna ur deras munnar blandade sig med doften från liljor, rosor och nejlikor. Jag kände mig osäker. Hur skulle jag bemöta de båda herrarna? Köra ut dem eller erbjuda dem att sitta ner i kyrkbänken en liten stund.
Jag valde det sistnämnda alternativet. Jag hämtade två koppar rykande varmt kaffe och två bullar nere hos de frivilliga.
Rödfnasiga händer med lortkantade naglar höll stadigt omkring de varma muggarna.
När jag var klar med mina begravningsförberedelser gick jag och satte mig hos männen. Jag ville fråga hur de egentligen genomlever sina dagar.
Vi fryser. Ständigt fryser vi. Jag nickade. Så sover vi i där vi kommer åt att sova. På pappkartonger eller vad vi nu hittar att sova på. Jag rös ända in i märgen.
När de gick tog de mig i hand. Bugade djupt och tackade för fikat och ett trevligt samtal.

Efteråt fick jag ganska mycket skit för att jag bjudit på kaffe och haft ett samtal med några av Norrköpings så kallade slödder. Inte från de frivilliga kyrkoarbetarna. De visste vad det handlade om. Utan av andra som i sin varma bekvämlighet ansåg att dessa människor har sig själv att skylla. Arbetslös, hemlös och dessutom alkoholist. Som man bäddar får man ligga. På papperskartong med flaskan som vän.

En gång har vi alla varit nyfödda och de som fött fram oss har troligtvis bara haft en enda önskan. Lycka och välgång genom livet.

Pleaes mama, please... Snabbt gick jag in i affären. Jag behövde köpa kryddor till sillen. Det ska ju bli jul...