Summa sidvisningar

söndag 3 april 2016

Blommor i Botan och den sista burken blåbär


Väntar på småtvillingarna och deras storasyster. Det vankas våffelkalas i utbyte mot att deras pappa får igång min nyinköpta dator. Från och med i morgon är det förhoppningsvis slut på allt svärande över krångel som kräver omstart.

Helgen har för övrigt bjudit på utomhusaktiviteter i trädgården. Maken fortsätter sin enträgna kamp med dräneringar. Alltid hittar han något surhål som kräver dräneringsslang. Till bakgrundsljud av rasslande singel och grävmaskinsmuller har jag rengjort vår trädgårdsdamm, rensar fjolårslöv och eldat torrt gräs.

Att elda är nervkittlande. Det är inte lätt att i förväg veta vart de små eldstungorna ämnar att bege sig. Vattenspann och räfsa håller styr på eventuella rymlingar medan tankarna rör sig omkring rådande eldningsförbud.

En granne här i vårt område eldade även han för en tid sedan. Inte enbart visset gräs och annat skräp. Han eldade dessutom nästan upp sig själv. Måste vara fasansfullt att plötsligt stå i ljusan låga! Sjukhusbesök blev följden och jag misstänker att det kommer att svida i skinnet ett bra tag framöver.

Veckan som kommer är fullbokad. Nästan så jag önskar att jag kunde klona mig. Vissa veckor är mer hektiska än andra för en självvald pensionär. Tänker att jag kan skatta mig lycklig att jag inte har ett ordinarie arbete. Då skulle jag inte hinna med allt annat jag ska hinna med. Frilansjobb, barn, barnbarn, hundar, min mamma och inte minst mig själv. Precis som för andra pensionärer hopar sig uppdragen. Jag behöver inte ligga på soffan och sparka tills orken tryter.

Hörde på nyheterna igår att ungt blod ger gamla människor ungdomen tillbaka. Kanske jag skulle ta och tappa lite blod från högen av barnbarn och ge mig en infusion. För vem vill inte vara evigt kroppsligt ung? Även om mitt sinne känns ungdomligt och vitalt känns det i kroppen att den varit med ett tag. Syns dessutom tydligt vid granskning även om maken varje dag hävdar motsatsen.

Men våren ger energi. Det är lätt att leva när ljuset lyfter. En inbjudan har inkommit att åka till Lund och se på rhododendronblommorna i Botan. Låter frestande men blommorna har väl blommat över innan jag hinner dit. Får vänta in de vackra buskarnas blomning i rhododendrondalen i Norrköping, det är inte illa det heller. Eller helt enkelt stanna hemma vid stugan och insupa ögonfröjden som vår egen blommande växtlighet ger. Det är det absolut bästa beslutet vilket jag härmed klubbar igenom.

Nu ska jag njuta av den resterande dagen. Steka våfflor så det osar, vispa grädden lagom fluffig och öppna den sista burken med sylt av blåbären jag plockade precis utanför vår altan förra året.

Jag känner mig rik på både det ena och det andra ty här råder ingen fattigdom och armod.