Det finns två händelser i en människas liv som påverkar oss mest. I alla fall har det varit så i mitt eget liv.
Den första och största händelsen har varit när jag fött mina barn. En ohygglig smärta som klingat ut och förvandlats till en stor kärlek som aldrig sinar.
Den andra händelsen var när min pappa dog. Han som funnits där i hela mitt liv och som älskat mig fram till dess han tog sitt sista andetag.
Ett andetag i början av livet och ett andetag i livets slut. Båda andetag är ett stort mysterium med två olika innebörder.
Som mamma har jag gjort så gott jag kunnat och gör så gott jag kan trots att barnen nu är vuxna. Mitt mammahjärta har ett rum för var och en av dem men jag har inte stängt dörren till barnkamrarna eftersom jag inte kan äga mina barn. De vill inte heller bli ägda. Det vill ingen.
Idag läste jag om en mamma som stängt dörren omkring sina barn. Inte ens barnens pappa har haft tillträde. I många år höll hon barnen som sina fångar. Slutet kom när ett av barnen lyckades ta sig ut och larma på hjälp. Då hade barnens pappa letat efter dem i sjutton år. När han äntligen får träffa dem har de hunnit bli myndiga.
För mig är hela den tragiska historien som utspelat sig i skånska Bromölla helt obegriplig. Kvinnan har hållit barnen avskärmade från världen och ingen har märkt något. Ingen skola som larmat, ingen sjukvård och tandvård som undrat, inga grannar som hört eller sett något anmärkningsvärt. Ingen hyresvärd som funderat över varför lägenheten alltid har haft neddragna gardiner.
Nu är barnens mamma misstänkt för frihetsberövande. Chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Kristianstad är dock tveksam till om det här nödvändigtvis måste mynna ut i något ärende. Enligt honom måste målsägaren uttala sig, hon är dock anhållen i väntan på vilka uppgifter som kommer fram.
Kanske ljuger barnen. Kanske ljuger pappan. Kanske myndigheterna väljer att tro på mammans ord och uppgifter och att de uppfattas som trovärdiga. Kanske finns det en rimlig förklaring till allt. Kanske...
Det finns lagar som säger att ett barn ska ha rätten till båda sina föräldrar. Att det skapar trygghet. Trots det finns det sprickor i lagen. Sprickor där mammor kan klämma sig igenom med sina barn.
Mammor som inte unnar sina barn att ha kontakt med pappan. Lagen säger att sådant kallas umgängessabotage. Lagen som ska skydda barn.
Jag vet att dessa mammor finns. Jag vet att det finns pappor som kämpar för sina barn. Som aldrig ger upp.
Jag vet att de finns...
