Summa sidvisningar

fredag 11 september 2015

Störst, bäst och Sofia


Ledig fredag. Eller ledig är kanske en överdrift. Med ledighet räknar jag soffhäng med en trevlig film eller en bok och en kopp te balanserande på min mjukt rundade mage.
Jag har gjort mina åtagande som kommit på efterkälken. Tagit hand om vårt hus och hem genom en inventering av dammråttor och dylika ting som vi renlighetsmänniskor inte vill ha runt omkring oss.

Medan jag gnodde runt fönsterkarmar och skakade små prydnadsdukar tänkte jag på Sofia.
Förra året mitt i den fagra försommarblomningen vann cancern över motkampen och Sofia fick inte uppleva sommarvärmen tillsammans med sin man och deras lille son. Katastrof för de som stod Sofia närmast men även katastrof för ett helt arbetslag. En medarbetare fattades plötslig. En kompis som delat med sig av sitt liv, delat arbetsbördor med sina kollegor och delat fika- och lunchsamtal.

Till minne av Sofia arrangerade en grupp av hennes arbetskamrater Sofialoppet. En intern grej som växte sig stark även bland släkt och kamrater till arbetskamraterna. Startavgiften gick oavkortat till Cancerfonden.

För andra året i rad gick springloppet av stapeln i går kväll. En femkilometersbana med start i Norrköpings lummiga oas Folkparken. Jag var på plats för att fota och göra ett reportage.
Stod och hängde bredvid en funktionär längst banan. Vi småpratade och hade trevligt i största allmänhet.

Så kom då löparna. Riktiga atleter med muskulösa vader och kraftiga löpsteg. Sen kom tanter som käckt pumpade stavarna fram och tillbaka i gångtakt. En klunga med föräldrar sprang med sina telningar nerstoppade i barnvagnar och sittkärror. En liten kille fann det hela enklast genom att ta sig fram på sin springcykel. Några gick, några joggade och några gjorde något mitt emellan. Gamla, unga, barn och tonåringar. Det markanta var att de över sexhundra personerna med nummerlappar på brösten  pratade och skrattade. I mitten av klungan kom Sofias man med sonen på axlarna, han sprang och pojken studsade upp och ner för varje steg.

Funktionären och jag hejade på. En tant kom på cykel från motsatt håll. Jag heja på henne också bara för ordningens skull. Hon skrattade och hejade tillbaka medan hon på sin vingliga färd försökte undvika att köra på några löpare.

Ingen vinner i Sofialoppet. Ingen armbågar sig fram och skriker "Se på mig, jag är värst och bäst. Det är jag som hamnar på ettan med bild och uttalande i lokaltidningen"!
I Sofialoppet är alla vinnare. Inga fräsiga springskor med luftkuddar, inga flashiga springbyxor med matchande överdel behövs. Alla som vill får vara med. Alla som orkar och kan. Oavsett utstyrsel och väl- eller ovältränat flås.
I Sofialoppet är närheten till varandra, glädjen att vara en vän, syster, bror, mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, granne eller arbetskamrat viktigare än ett skrytsamt tidsresultat.

Alla springer för Sofia och för att stödja forskningen kring den sjukdom som tog hennes liv.

Jag kände en stor glädje när jag kom hem och redigerade mina bilder. När jag såg alla människor som sprang mot ett och samma mål. Jag kände även en stor glädje över de människor som finns i mitt liv och som vill vara där. De som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Nästa år ska jag vara med och springa Sofialoppet. För den goda sakens skull. Om jag lever till dess vill säga. Inga garantier finns. Varken för min egen del eller någon annan. Vi behöver inte vara gamla för att dö...