Summa sidvisningar

måndag 15 juni 2015

Dikt och verklighet


Jag har alltid tyckt om att skriva. Ända sedan jag lärde mig att sätta samman alfabetets bokstäver till begripliga ord och meningar har jag skrivit ner det som kommit för mig.
Uppsatsskrivning i skolan var ett av de få ämnen som tilltalade mig. När mina klasskamrater pustande gnagde på sina blyertspennor nötte jag ner min egen mot de linjerade pappren.

Vi växte ur skolbänkarna vilka ersättes med större modeller. Till sist hamnade vi i de bänkar som vi så småningom inte behövde återvända till. Därmed ökade även kraven på det vi skulle prestera.
Och jag fick underkänt på min uppsatsskrivning. Motiveringen löd att den inte var realistisk. Påhittad helt enkelt för att tala i klarspråk. En uppdiktad historia utan rim och reson. Röd bock över hela härligheten. Inte ens några kommentarer i marginalen.

Där kunde min bana som skribent ha tagit slut. Men jag är inte av den sorten som lägger ner min kreativa ådra på grund av en underkänd uppsats. Inte heller har jag haft som mål att bli författare. Att skriva innebär avkoppling. En tömning av uppbyggda känslor och tankar. Vissa skriverier ger mig dock en slant in på kontot. Jag levererar och blir belönad.

Jag läser mycket. Både böcker men även vad andra skriver för sitt enkla nöjes skull. Det är fascinerade att se hur andra uttrycker sig. Tre bloggare följer jag dagligen. En konstnär som även jobbar inom psykvården. En författare som inom en snar framtid släpper sin roman. Samt en som har mycket på sin meritlista. Den senare är självlärd, bland annat inom läkarvetenskapen. För ingen blir en läkare genom att köpa sig ett stetoskop på loppis,

Alla tre har sin egen unika skrivstil.
Personliga händelser som varvas med sakliga frågor i samhället kännetecknar konstnären.
En lång väg mot romanens slutpunkt delar författaren med sig av till oss läsare.
Den självlärde läkaren, mäklaren, odlaren eller vad jag nu ska kalla honom skriver underfundigt. Mellan raderna faller det in ett stänk av allvar. Känner på mig att det ligger något bakom det som skrivs även om det inte skrivs rakt ut.

Vad är då dikt och verklighet? Vem är det som avgör att det som skrivs inte är sant? Är en karaktär eller en plats helt och hållet påhittad? Jag tror att det som skrivs i romaner och noveller innehåller fragment av verklighet. Små korn som fångats upp och omvandlats till något större. Behöver nödvändigtvis inte vara i roman-eller novellform, det kan lika gärna vara i en blogg. Dagboken som är tillgänglig för alla.

Jag gick på en bro i grannkommunen. Där hängde en skylt som varnade för strömmande vatten. En pytteliten pöl med lortigt vatten var det enda jag såg bland stenarna. Skylten och verkligheten stämde inte överens. För tillfället. Säkert strömmade det normalt sett vatten under bron. Det var då jag sammankopplade dikten med verkligheten. Det finns en sanning bakom det som skrivs.
Även om läraren i uppsatsskrivning inte begrep sig på den finessen.