Summa sidvisningar

fredag 17 augusti 2018

Oönskade varelser och kombattanternas ordkrig


Veckan lider mot sitt slut. Det har varit händelserika dagar som till största delen handlat om djur.
Ömsint behandling av sällskapsdjur samt skadedjursutrotning av oönskade varelser.
Vid gårdagskvällens sänggående konstaterade maken och jag att vi får vara med om de mest märkliga uppdrag. Ständigt händer något nytt som vi blir involverade i. Och så detta med djur. Funderar på att öppna smådjursklinik. Känns som om jag numera innehar den kompetens.

För att driva smådjursklinik krävs dock ett visst djurintresse samt förmågan att tycka om djur. Jag har varken det ena eller det andra. Tycker inte direkt illa om djur, framför allt inte om de djur som stundom behöver mig och tillhör någon av mina närstående. De djuren tycker jag faktiskt mycket bra om.  Alla andra är för mig totalt ointressanta. Jag varken tycker om eller inte tycker om dem, de bara finns där. De på sin kant och jag på min.

Häromdagen florerade en hätsk stämning på sociala medier. En hundägare ville ha ett råd huruvida personen i fråga skulle förhålla sig och sin hund vid möte med de katter som stryker omkring utanför porten. Hundägaren var rädd att hunden skulle göra katterna illa och genast tog diskussionerna fart. Hundägare mot kattägare. Ordkriget växte och mörka moln tornade upp sig i cyberrymden, kombattanterna kastade hundskit och kattskit på varandra. Någon dristade sig till ett påpekande om grannarnas katter vilka hårar ner i hennes trädgårdsmöbler medan andra inte gillade kattbajs i sina rabatter. Fler hakade på och beklagade sig över katters uträttade behov i offentliga sandlådor där barn leker.
Kattägarna kokade av ilska och länkade kommunala regler och fastställda paragrafer gällande lösspringande katter. Där går att läsa om katternas privilegium att röra sig fritt, var de vill och hur de vill. De som inte vill ha andras katter grävande avträdeshål i sina rabatter och sovande på trädgårdsmöblernas dynor måste själva åtgärda problemet.
Fick hundägaren ett tillfredsställande svar? Tveksamt eftersom den ursprungliga välmenta frågan hamnade i skymundan.

Själv känner jag mig belåten med att ha lånehund lite då och då. Det är som med barnbarnen, inget huvudansvar utan enbart ett enda stort nöje.