lördag 13 augusti 2016

Kopparslagare och väl synliga biceps


För en stund sedan gick det upp för mig att det idag är lördag och inte söndag. En dag till innan veckan börjar. Egentligen har det ingen betydelse vilken dag det är för en frilansare. Behöver inte våndas för att helgerna tar slut och vardagen tar vid. För mig och maken är det helg varje dag. För så har vi bestämt.
Anledningen till min förvirring kanske kan vara att vi under gårdagskvällen var på kalas. Kräftkalas. För den skull betyder det inte att jag har några kopparslagare innanför pannbenet. Jag nobbar alltid nubben och håller mig till småbarnsdricka så någon bakrusig sinnesförvirring ligger inte till grund för hopblandade dagar. Tror närmast det kommer an på att kalaset var på en fredag och inte på en lördag.

Gårdagens festligheter var en städad tillställning utan några missöden beroende på tömda flaskor. Precis så som en lyckad fest ska vara. Mat i överflöd eftersom det var knytkalas. Jag skulle stå för tårtan och satte igång med tillverkningen i god tid. Tårtbotten skulle häftas ihop i ugnen under en och en halvtimmas tid.
Bra, då kunde jag passa på att åka till vår lokala matvarubutik samt ta svängen om huset där småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar bor. Som utsedd katt- och fiskvakt medan familjen är borta på semester gäller det att ta sitt kall på största allvar.

Bortifrån affären såg jag den tjocka röken från Händelö. Där ett industrihotell stod i ljusan låga och Norrköpings brandförsvar tvingats kallat på förstärkning från närliggande kommuner.
Riktigt ruggigt, tänkte jag när jag körde hem efter mina uträttningar.
Då jag öppnade ytterdörren kände jag genast lukten av bränd tårta. Det rök ur ugnen och hela skapelsen innanför ugnsluckan var svart som sot. Jag kände mig nästan som ägaren till industrihotellet ute på Händelö. Snabba ryck och ny tårta tillverkades. Klar tre minuter innan kalaset började. Fortfarande varm bar jag den försiktigt den korta sträckan till grannen där kalaset ägde rum. Garneringen fick ske på plats och ställe när tårtan svalnat. Den blev en succé och när kaffepannan var tömd återstod endast en mycket liten bit.

Glada visor, mat, dryck och röda kräftor. Och så lite snack om OS. Vi masar oss inte upp ur sängen för att bänka oss framför teven mitt i natten. Efterkommande referat i repris duger åt oss.
Jag blickar bakåt och tänker på tiden då jag själv var mycket sportig och aktiv. Det var i min tidiga ungdom bör tilläggas. Nu blir jag andfådd bara av att se eliten utföra sportsliga övningar genom teverutan.
Då, på den tiden när jag inte blev onormalt flåsmätt, hade en smärt och nätt figur, kammade jag hem diplom och medaljer. Pappa köpte mig spikskor som jag idag om de funnits kvar med glädje skänkt till en vän som jagar Pokémons.
Under en period gästade Ricky Bruch samma arena där jag höll till. Han sträckte ut en arm med väl synliga biceps när jag sprang förbi. Hivade upp mig i luften och jag ängslades över att han skulle använda mig som diskus eller kula. Efter några varv högt ovanför hans huvud satte han ner mig på fasta marken, log när jag fräste och svor. Sedan blickade han mot den horisont där målet var att bli bäst i världen. Vilken han också blev även om han efteråt envist hävdade att han dopat sig.

Jag tror rakt att sommaren återvänt. Förhoppningsvis får vi lite värme innan månaden når sitt slut.
Vi planerar en ny resa, denna gång hem till Värmland. Det får bli sommarens grande finale.